tisdag 6 september 2016

Radio Silence av Alice Oseman


25322449

Titel: Radio Silence
Serie: -
Författare: Alice Oseman
Genre: contemporary, coming of age
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en contemporary som är modern i sitt användande av internetkultur, har en stor mångfald bland karaktärerna och handlar om att hitta sig själv istället för romantik

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar contamporary

Synopsis
What if everything you set yourself up to be was wrong?

Frances has always been a study machine with one goal, elite university. Nothing will stand in her way; not friends, not a guilty secret – not even the person she is on the inside.

But when Frances meets Aled, the shy genius behind her favourite podcast, she discovers a new freedom. He unlocks the door to Real Frances and for the first time she experiences true friendship, unafraid to be herself. Then the podcast goes viral and the fragile trust between them is broken.

Caught between who she was and who she longs to be, Frances’ dreams come crashing down. Suffocating with guilt, she knows that she has to confront her past…
She has to confess why Carys disappeared…

Meanwhile at uni, Aled is alone, fighting even darker secrets.

It’s only by facing up to your fears that you can overcome them. And it’s only by being your true self that you can find happiness.

Frances is going to need every bit of courage she has.


Recension
Om du känner mig (vilket du antagligen inte gör, eftersom jag är en random person på internet) så vet du att contemporary egentligen inte är riktigt min grej, men när jag fick veta att Radio Silence handlar om fandom och dessutom har en asexuell karaktär (alltid på jakt efter asexuella karaktärer) så kunde jag inte hålla mig borta. Bra beslut, då det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den!

Böcker med teman som fandom, sociala medier, fanfiction etc är något av ett guilty pleasure för mig (givetvis var jag stormförtjust i Rainbow Rowells Fangirl). Internetkultur är fortfarande något ganska nytt i vårt samhälle och därför något som inte utforskats lika mycket i böcker som i stort sett allt annat, vilket får får böcker med fokus på det (utan att demonisera tonåringar och deras mobiltelefoner vilket verkar vara go-to temat som så många filmer/böcker använder sig av) att kännas mer unika. Radio Silence handlar inte om internetkultur, men det är ett viktigt tema i den, och Oseman visar både de positiva sidorna om hur sociala medier kan användas för att hitta och sprida saker vi älskar och föra folk samman i verkliga livet, och de negativa om hur privatliv ignoreras och anonymitet gör folk elaka, på ett trovärdigt sätt.

Ett större, viktigare tema är att växa upp, och vad skolsystemet gör mot unga människor. Radio Silence visar att du inte måste läsa vidare på universitet bara för att du har höga betyg och trycker på vikten att göra vad du vill och älskar snarare än vad som förväntas av dig, den visar att det är okej att studera vidare om det är vad du vill, och den visar att det finns andra sätt att vara smart än skolsmart och att dåliga betyg inte gör dig korkad. Det är ärligt talat den typen av bok jag skulle behövt läsa för ett år eller två sedan, och jag rekommenderar den varmt till unga människor som inte riktigt vet vad de vill göra med sina liv efter gymnasiet.

Det är också stor mångfald bland karaktärerna, vilket alltid uppskattas! Huvudpersonen Frances är bisexuell utan att det definierar henne (faktum är att hon inte har någon romance-plot) och en av de större sidokaraktärerna är demisexuell - och förklarar vad demisexuell är och hur jobbigt det är för asexuella/demisexuella tonåringar att hitta sig själva när det nästan inte pratas något alls om det ämnet! Boken handlar inte direkt om sexualiteter coming-out, men det är en viktig del av karaktärerna och får en betydande del utan att det känns preachy.

Måste också nämna det underbara vänskapsförhållandet mellan Frances och Aled, och hur glad jag är att boken inte förminskar hur viktiga vänner kan vara för varandra utan att det blir romantiskt.

All in all, en väldigt bra bok med karaktärer och teman som jag relaterade väldigt mycket till. Stark 4 utav 5 (typ 4,5) i betyg.

lördag 27 augusti 2016

Filmrecension - I am not a Serial Killer


Bildresultat för i am not a serial killer film

I am not a Serial Killer är en övernaturlig thriller av Dan Wells (också författare av Partials-trilogin, och en av mina favoritförfattare), som handlar om den femtonårige John Cleaver, en kille diagnostiserad som sociopat och är rädd att han en dag kommer förlora mot sina inre demoner och döda någon. Hans kamp mot sig själv hamnar i baksätet när en mördare som verkar vara mer än människa dyker upp i hans sömniga lilla stad. John, som har stor insyn i hur seriemördare tänker, är den enda som kan stoppa morden.

Eftersom jag tyckte fruktansvärt mycket om boken var jag givetvis oerhört nyfiken på filmen, och bland det första att säga är att den följer bokens handling nästan på pricken, så om du gillade boken kommer du förmodligen gilla filmen också! Yay! Huvudpersonen John har fångats väldigt väl i min mening: han har samma svarta humor som i boken (jag älskar Johns humor), och ger samma intryck av någon som vill vara god, men som är rädd att han kommer förlora mot sina egna inre demoner. Vi får inte riktigt samma insyn i hans huvud här, för det är en film och inte en bok, men stämning och skådespeleri och smarta, välgjorda scener som visar hans besatthet med eld och mördare och döda kroppar väger upp för det. 

Dock vet jag inte hur väl den kommer passa mainstreampubliken. Den är ganska långsam och karaktärsdriven, med mer fokus på stämning och obehag än ren skräck och action. Det är ingen popcornrulle att titta på om du vill se en typisk skräckrulle med en stor läskig mördare, sexiga lättklädda skådisar och en godhjärtad heroisk huvudperson. I am not a Serial Killer vågar vara sin egen grej och kräver av sin publik.

Det är också en indiefilm med begränsad budget, och mycket av monstret ses på avstånd eller i små bitar i taget. Jag tyckte det funkade bra och hjälpte till att göra mördaren mer mystisk och obehaglig, och jag föredrar i vilket fall när filmer med liten budget vet om sina begränsningar och använder sina effekter kreativt snarare än att braka på med massor av dålig CGI. 

Jag kan inte säga säkert hur mycket du kommer gilla filmen om du inte läst boken, eftersom jag har läst boken och automatiskt kopplade dem till varandra när jag tittade. Men det är en spännande, annorlunda film, och jag rekommenderar att ge den chans. 

Men gör inte mitt misstag att äta samtidigt som du tittar. Huvudpersonen bor i ett bårhus. Jag borde vetat bättre.


Youtube vägrar av någon anledning låta mig lägga till trailern, men här får du en länk till den istället!

A Web of Air av Philip Reeve

15809612
Titel: A Web of Air
Serie: Fever Crumb #2
Författare: Philip Reeve
Genre: steampunk, science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en kreativ framtida värld där varje detalj är genomtänkt, dig som vill ha en riktigt smart huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar sci-fi

Synopsis
Two years ago, Fever Crumb escaped the war-torn city of London in a traveling theater. Now, she arrives in the extraordinary city of Mayda, where buildings ascend the cliffs on funicular rails, and a mysterious recluse is building a machine that can fly. Fever is the engineer he needs -- but ruthless enemies will kill to possess their secrets.

Recension
A Web of Air är en helt okej bok, men i jämförelse med Fever Crumb, den första boken i trilogin (och Mortal Engines, som den är en prequel till) är den helt enkelt undermålig. Den första boken har en stor konflikt mellan flera olika sidor, där huvudpersonen dels inte är på någon sida dels hamnar på fel sida på grund av omständigheter. A Web of Air har en kille som vill bygga ett flygplan, och några personer som antingen vill stoppa honom eller stjäla hans uppfinning. Fever tar omedelbart rätt sida och det är aldrig någon fråga om vem som är "god" och vem som är "ond". I det stora hela känns den... liten, i jämförelse med andra böcker av samma författare.

Men fortfarande en bra bok! (dagen jag hittar en bok av Philip Reeve som jag inte gillar lär jag ge upp om livet) Reeve är som vanligt kung av världsuppbyggnad; den framtida världen han skapat känns fruktansvärt levande, och jag älskar hur den i vissa avseenden är mer teknologiskt avancerad än oss (de har hus som vandrar upp och ner längs bergssidor med hjälp av avancerade viktsystem), men i andra fall långt efter (flygplan tyngre än luft anses vara en myt).

Men min favoritgrej är hur karaktärerna tittar på "antika" saker, det vill säga saker från vår tid. Exempelvis så tror de att Neil Armstrong (här kallad Neil Strongarm) var den första att åka till månen, där han träffar och förälskar sig i mångudinnan Selene. Huvudpersonen Fever tror inte på den historien, för det måste vara omöjligt för någon civilisation att ta sig till månen. De har hittat gamla flygplan men förstår inte hur de kunnat flyga, för hur skulle vingarna kunnat flaxa? Jag verkligen älskar alla de här smådetaljerna och hur mycket arbete Reeve lagt ner på att skapa sin värld!

Jag gillade karaktärerna också, även om de saknade det där elementet i första boken där onda människor kan göra goda saker, och goda människor kan göra onda saker, och de allra flesta är bara människor som försöker leva sina liv medan ledarna slåss om makt. I A Web of Air är det väldigt tydligt vem som är god och vem som är ond. Men Fever är fortfarande en underbar huvudperson som alltid tänker först och agerar sen, och jag gillar hur hon tillåts vara en väldigt smart, analytisk person men samtidigt också väldigt uppenbart en tonårig tjej som är väldigt förvirrad av väldigt mycket i världen (inte minst romantik).

En stabil trea i betyg, och jag har fortfarande stora förhoppningar på den sista boken i trilogin.

fredag 26 augusti 2016

American Monsters av Derek Landy


29564630

Titel: American Monsters
Serie: Demon Road #3
Författare: Derek Landy
Genre: skräck,urban fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha blod, mord, diverse seriemördare och en kaxig huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en serie på samma nivå som Skulduggery Pleasant

Synopsis
Bigger, meaner, stronger.

Amber closes in on her murderous parents as they make one last desperate play for power. Her own last hopes of salvation, however, rest beyond vengeance, beyond the abominable killers - living and dead - that she and Milo will have to face.

For Amber's future lies in her family's past, in the brother and sister she never knew, and the horrors beyond imagining that befell them.


Recension
American Monsters är, för mig, en knepig bok att recensera. Jag tyckte inte särskilt mycket om första halvan, tyckte väldigt mycket om andra halvan, och tyckte att slutet föll ganska platt.

Det första du måste veta är att jag älskar Derek Landys böcker. Jag skulle sälja min själ för hans Skulduggery Pleasant-serie (det skulle jag inte, men det här är en recension för en bok om demoner och demon-deals, så det kändes som en passande överdrift), så det tar mig emot att säga någonting negativt om hans böcker. Jag vill ösa positivitet över honom så att fler personer vill läsa hans böcker! Jag älskar hans karaktärer, hans humor och hans brutalitet, men även om de är närvarande i American Monsters så fanns det också en hel del jag inte gillade.

Det känns som om bokens första halva till stor del slösas bort på huvudpersonen Ambers gnällande. Det jag gillade så mycket med henne i första boken (och i visst mått även i den andra) är att hon gör fruktansvärda saker i sin demonform, men att hon är medveten om dem och aktivt försöker vara en bra person, och att hon samtidigt som hon är en demon också är en väldigt vanlig sextonåring som fangirlar över sin favoritserie. Här gör hon fruktansvärda saker, och mellan dem mest klagar hon över att ingen förstår henne, och skäller ut den enda personen som finns där för henne för att han försöker hjälpa henne. Seriöst, Amber. Jag är förvånad att Milo inte når en punkt där han bara säger nope och låter henne hantera sina egna problem.

Hon blir bättre efter halva boken, och ett tag var det riktigt bra. Hon och Milo är fortfarande en superb duo som är både spännande och rolig att följa, och när Amber betedde sig som sig själv igen gick det att uppskatta deras blodiga äventyr och sarkastiska kommentarer. Plus att vi fick några glimtar av nörd-Amber. Hon ville avbryta en monsterjakt för att gå på en con/mässa och se sina favoritkändisar och jag ville gråta för det här är den Amber jag saknat.

Men jag tyckte aldrig storyn riktigt hämtade sig. Det kändes ofta som att Landy försökte berätta för många historier samtidigt. De knöts inte ihop ordentligt, verkade ibland helt sakna poäng (vad var hela grejen med Abigail och mördarclownen?), och kändes stundtals ologiska för karaktärerna (ena sekunden är Amber desperat besatt av att rädda Kelly, nästa släpper hon allt för att riskera sitt liv och hämta en själ från helvetet trots att Kelly fortfarande är i livsfara). Det görs avslöjanden som borde varit chockerande men mest kändes som att de slängts in i sista sekunden, och karaktärer dödas utan att deras öden gör något nedslag på storyn (jag är så arg över några av de där dödsfallen). Vissa karaktärer byggs upp till att få en större roll och försvinner sedan utan vidare.

Hela boken gav något av ett fragmenterat intryck, och jag tror ärligt talat att den kunnat vara betydligt bättre om Landy haft mer tid på sig att skriva den. Det finns fortfarande scener jag älskade: den sarkastiska dialogen, en Amber som är samtidigt demonisk och supernördig, riktigt coola actionsekvenser, älskade karaktärer från tidigare i trilogin som gör come-back och mest påminner mig om hur mycket bättre jag tyckte första boken var.

Inte en dålig bok, och om du vill ha något lättsamt men blodigt kommer du nog gilla den, men Landy är kapabel till så mycket bättre. Om jag inte läst Skulduggery serien innan och haft skyhöga förväntningar skulle jag nog tyckt bättre om den också.

tisdag 23 augusti 2016

The Rest of Us Just Live Here av Patrick Ness


22910900
Titel: The Rest of Us Just Live Here
Serie: -
Författare: Patrick Ness
Genre: contemporary, paranormal
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en annorlunda vinkel på en Chosen One berättelse, som fokuserar på de "vanliga" istället för de utvalda

Rekommenderas inte till: om du vill läsa om det faktiska äventyret istället för de vanliga människorna

Synopsis
What if you aren’t the Chosen One?

The one who’s supposed to fight the zombies, or the soul-eating ghosts, or whatever the heck this new thing is, with the blue lights and the death?

What if you’re like Mikey? Who just wants to graduate and go to prom and maybe finally work up the courage to ask Henna out before someone goes and blows up the high school. Again.

Because sometimes there are problems bigger than this week’s end of the world, and sometimes you just have to find the extraordinary in your ordinary life.

Even if your best friend is worshipped by mountain lions.


Recension
Jag tycker väldigt mycket om själva konceptet till The Rest of Us: karaktärerna lever i en typisk ungdomsbok-värld, där diverse katastrofer och onda magiska typer med jämna mellanrum försöker döda alla men alltid besegras av ett gäng Utvalda tonåringar, och de vuxna konstant låtsas som att ingenting konstigt händer och skyller explosioner på gasläckor. Men huvudpersonerna är inte De Utvalda, de är bara vanliga tonåringar med vanliga problem som vill hinna ta studenten innan den senaste katastrofen bränner ner deras High School.

Som sagt, ett intressant koncept, och i början tyckte jag att det fungerade. Det läggs mycket fokus på att du inte behöver vara Utvald för att extraordinära saker ska hända i ditt liv, och att vanliga problem, som en obesvarad förälskelse, en förälder som är alkoholist och allmänna familjeproblem, kan vara, och är, lika betungande som övernaturliga problem, och att "vanligt" inte nödvändigtvis är synonymt med "oviktigt".

The Rest of Us hanterar också mentala sjukdomar på ett väldigt känsligt sätt. Huvudpersonen Mikey har OCD, och hans syster återhämtar sig fortfarande från en ätstörning som nästan tog livet av henne. De beskylls eller döms inte för det; snarare kretsar en stor del av handlingen runt att Mikey ska lära sig acceptera att hans ångest inte är hans fel, att den inte är något att skämmas för eller något som gör honom svag, och att det inte är något fel i att be om hjälp ett ta medicin för den.

"Even when it's hurting you?”
"Even when I know it's stupid. In fact, knowing it's stupid, knowing that I've already washed my hands a hundred goddamned times, actually makes it worse. Because knowing that and doing it anyway is like..."

Det här citatet speciellt talade till mig; det är något jag känner igen mig väldigt mycket i men aldrig sett/hört någon annan nämna tidigare.

Boken utnyttjar också fullt ut chansen att retas lite med vanliga ungdomsböcker: karaktärerna pratar om perioden för några år sedan när alla Utvalda blev kära i och dödades av vampyrer, eller den gången de dog vackert av cancer (ähum the Fault in or stars), och att kärlek vid första ögonkastet inte är en riktig grej. Det var roliga detaljer, och jag hade gärna sett att det lekts mer med hur det är att leva vid sidan av de Utvalda. Är det inte i de flesta ungdomsböcker de "vanliga" som dödas och de Utvalda som överlever? Här var det tvärtom, för att huvudpersonerna skulle ha så lite anledning som möjligt att blanda sig i konflikten.

Men så till det oundvikliga... jag tyckte ändå inte riktigt om boken. Den var fint skriven och tog upp viktiga saker, men jag kom hela tiden på mig själv med att bli uttråkad. Karaktärerna var inte tillräckligt intressanta för att bära upp en historia i vilken inte särskilt mycket händer. Ofta kände jag att jag hellre skulle läst om De Utvaldas historia som utspelade sig vid sidan av, eller kanske sett den vävas ihop mer med huvudpersonernas story.

Intressant koncept och viktiga ämnen, men i det långa loppet ganska tråkig. En trea i betyg.

tisdag 16 augusti 2016

Starters av Lissa Price


11861062

Titel: Starters
Serie: Starters #1
Författare: Lissa Price
Genre: dystopi
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: jag vet inte... dig som vill ha en bok som inte är utmanande på något sätt: mentalt, känslomässigt eller intellektuellt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok som faktiskt utnyttjar sin potential inom handling, världsuppbyggnad, karaktärer, romantik, etc

Synopsis
Callie lost her parents when the Spore Wars wiped out everyone between the ages of twenty and sixty. She and her little brother, Tyler, go on the run, living as squatters with their friend Michael and fighting off renegades who would kill them for a cookie. Callie's only hope is Prime Destinations, a disturbing place in Beverly Hills run by a mysterious figure known as the Old Man.

He hires teens to rent their bodies to Enders—seniors who want to be young again. Callie, desperate for the money that will keep her, Tyler, and Michael alive, agrees to be a donor. But the neurochip they place in Callie's head malfunctions and she wakes up in the life of her renter, living in her mansion, driving her cars, and going out with a senator's grandson. It feels almost like a fairy tale, until Callie discovers that her renter intends to do more than party—and that Prime Destinations' plans are more evil than Callie could ever have imagined. . . .


Recension
Starters gav mig problem. Inte för att den nödvändigtvis är en dålig bok; handlingen är inte direkt tråkig, karaktärerna är inte direkt otrevliga, den dystopiska världen hade en del intressanta idéer. Det fanns inget direkt upprörande, och inget direkt korkat. Den var, på många nivåer, en bok som borde ha passat mig perfekt, men trots det kände jag aldrig något intresse för att faktiskt plocka upp och läsa den, och jag kunde inte lista ut varför jag var så ointresserad av den för det fanns ju inget direkt dåligt med den.

Så jag har förberett den här recensionen lite annorlunda. I vanliga fall brukar jag inte förbereda alls, jag bara skriver exakt vad jag tycker och klickar på 'publicera'. Men Starters var en bok av blah, och jag tyckte inte något alls om den, så istället har jag snällt fått sitta ner och försökt lista ut varför den inte fångade mig det minsta lilla. Vad jag kom fram till är att den helt saknar djup.

Vi kan börja med huvudpersonen Callie. Så här efter utläsningen vet jag praktiskt taget ingenting om henne annat än att hon vill hålla sin lillebror vid liv. Hon är ett tomt skal. Exempel: Callie är en utmärkt prickskytt. Är det för att hon tyckte så mycket om skytte och därför tränat massor? Nej. Är det för att hon är misstänksam och tror det värsta om världen och vill kunna försvara sig? Nej.

Det är för att hennes pappa tyckte att det är något hon borde kunna.

Okej, så hon valde inte att lära sig, då kanske hon tycker väldigt illa om det istället eftersom det tvingades på henne? Nej. Callie tycks inte ha någon åsikt alls i frågan. Det här är liksom hela grejen med Callie. Boken påstår saker om henne, men det finns ingenting bakom dem. Den säger att hon är modig eller nyfiken men visar henne aldrig som modig eller nyfiken. Hon har inga negativa sidor, tvingas inte utmana sin egen världssyn eller växa under bokens gång. När boken mot slutet försöker skapa lite känslomässig nedslag var jag så fullkomligt ointresserad av henne som karaktär att jag inte kunde brytt mig mindre om hennes tårar.

Den dystopiska världen lider av någonting liknande: det finns ingenting under ytan. Den enda världsuppbyggnaden som görs är den som har ett omedelbart nedslag i handlingen, som hela idén med tonåringar som hyr ut sina kroppar till äldre, vilket måste erkännas är en ganska intressant idé. Världen utvecklas aldrig, görs aldrig intressant, känns aldrig som ett verkligt framtida samhälle eftersom den är lika platt som huvudpersonen.

Nu när jag börjat skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst: triangeldramat som borde irriterat mig men så saknade kemi att jag inte orkade bry mig, hålen i handlingen mot slutet, avsaknaden av bakgrund för kriget som skapade hela den här ointressanta världen. Men jag är trött, och den här recensionen är på något underligt vis redan för lång.

Jag kommer fortfarande ge boken en tvåa i betyg, för den har en del intressanta idéer, och jag reserverar mina ettor till böcker som är så dåliga att de gör mig upprörd. Starters var bara... blah.

måndag 15 augusti 2016

Illuminae av Jay Kristoff & Amie Kaufman


23395680

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Genre: science fiction, space opera, romantik
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha rymd-zombies, rymd-strider, maktgalen AI och en riktigt cool tonårstjej, berättat genom samlade dokument, mejl, intervjuer, wiki-sidor etc.

Rekommenderas inte till: dig som tycker att det är knepigt att läsa en bok som är skriven i dokument form

Synopsis
This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do.

This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than an ice-covered speck at the edge of the universe. Too bad nobody thought to warn the people living on it. With enemy fire raining down on them, Kady and Ezra—who are barely even talking to each other—are forced to fight their way onto an evacuating fleet, with an enemy warship in hot pursuit.

But their problems are just getting started. A deadly plague has broken out and is mutating, with terrifying results; the fleet's AI, which should be protecting them, may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a tangled web of data to find the truth, it's clear only one person can help her bring it all to light: the ex-boyfriend she swore she'd never speak to again.

Told through a fascinating dossier of hacked documents—including emails, schematics, military files, IMs, medical reports, interviews, and more—Illuminae is the first book in a heart-stopping, high-octane trilogy about lives interrupted, the price of truth, and the courage of everyday heroes.


Recension
Jag hade inte särskilt höga förväntningar på Illuminae. Jag visste att den skulle vara skriven i ett annorlunda format: en samling av diverse dokument, intervjuer, utdrag från wikipediasidor (eller i det här fallet: unipedia), dagboksinlägg, mejl, voice- och message chats, till och med utdrag från en artificiell intelligens datacore (vilka var mina favoritdelar). Mina förväntningar var att den skulle vara urtjusigt och unikt formaterad. Vilket den var. Liksom, wow. Om du någonsin ska köpa en bok för att den är snygg i bokhylla, köp Illuminae.

Boken utan sitt skyddsomslag
So pretty!
Men jag hade inte särskilt höga förväntningar på själva storyn. På synopsisen lät det som den vanliga typen av bok som låtsas vara dystopi/postapokalyps/sci-fi men egentligen är två tonåringar som bara kan prata om hur vackra den andras ögon är och varför försöker världen hålla isär deras kärlek??

Jag blev glatt överraskad.

Det finns en ganska stor dos romantik mellan huvudpersonerna Kady och Ezra, ja, men den är fint hanterad och känns till och med ganska realistisk. De har redan varit ett par i flera månader när boken börjar, så vi slipper all form av insta love, och även om det är uppenbart att de älskar varandra så var de inget perfekt drömpar utan hade diverse problem de var tvungna att jobba sig igenom. De var heller inte den typen av par som slutar fungera när deras romantiska drömmar inte går i uppfyllelse: både Kady och Ezra är aktiva och smarta och glömmer inte av resten av världen bara för att de råkar vara förälskade. Jag var personligen speciellt förtjust i Kady och i hur hon löste situationer genom sitt mod och sina kunskaper, inte genom att kunna 20 olika sorters kampsporter.

Det jag oroade mig mest över var att handlingen skulle bli lidande och bara fokusera bara på romantiken. Fear not! Illuminae har faktiskt väldigt mycket handling: ett virus som gör människor galna (tänk smarta rymdzombies), en AI som är aningen maktgalen, ledare som undanhåller information, och självklart ett krig mellan jättelika rymdskepp som vill spränga varandra i bitar. Handlingarna vävs samman på ett snyggt sätt och avslutas med ett riktigt nagelbitar klimax där alla trådar knyts ihop. Det var länge sedan en bok fick mig så investerad i karaktärernas överlevnad och hemligheternas avslöjanden, och det var också länge sedan en bok lyckades skapa en tvist som verkligen överraskade mig (och krossade mitt hjärta).

En plussida i formatet, bortsett från att det är väldigt tjusigt, är att det ger insyn i väldigt många olika karaktärers huvuden. I en vanlig bok skulle ledarna förblivit avlägsna och osympatiska, och deras hårda, kalla beslut skulle känts opersonliga. Här ser vi hur de lider över de hemska besluten som måste fattas, hur de är lika rädda som resten av folket, hur de bara försöker rädda så många som möjligt. Vi får också insyn i de små karaktärerna som dör vid sidan av, de som annars bara brukar stryka med för att visa i vilken fara huvudpersonerna befinner sig i. Det här är en bok som får varje dödsfall att göra ont.

Det enda negativa jag kan komma på är att Kady, som var lite mer av en huvudperson än Ezra, ofta förstör de här annars utmärkta moraliska gråzonerna genom kommentar om hur "arroganta" och "själviska" ledarna är. Jag förstår den här synen i början - hon hade haft en ganska skyddad uppväxt och var rätt naiv - men i takt med att hon själv tvingades fatta allt hårdare beslut hoppades jag på att få se någon form av ursäkt till människorna som redan lidit tillräckligt utan att dömas av en 17 tjej som aldrig behövt fatta den typen av beslut.

Detaljer, detaljer. En fruktansvärt bra bok som fick mig att sympatisera med en maktgalen AI, hade tvister som genuint överraskade mig och ett format som är andlöst snyggt. Väldigt varmt rekommenderad!