tisdag 10 januari 2017

Kill the Boy Band av Goldy Moldavsky


25184383

Titel: Kill the Boy Band
Serie: -
Författare: Goldy Moldavsky
Genre: contemporary, mysterium, humor
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en vild bok om fandom, pojkband och vad tonårstjejer är kapabla till, med en touch av allvarlig feminism.

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok som känns det minsta trovärdig.

Handling
Just know from the start that it wasn’t supposed to go like this. All we wanted was to get near them. That’s why we got a room in the hotel where they were staying.

We were not planning to kidnap one of them. Especially not the most useless one. But we had him—his room key, his cell phone, and his secrets.

We were not planning on what happened next.

We swear.

From thrilling new talent Goldy Moldavsky comes a pitch-black, hilarious take on fandom and the badass girls who have the power to make—or break—the people we call “celebrities.”


Recension
Kill the Boy Band både kritiserar och försvarar fandom och fangirls rätt att utan ursäkt älska "fåniga" saker som pojkband. Den medger att ja, för de flesta tjejer är det förmodligen en fas och när de blir äldre kommer de förmodligen tycka att deras besatthet var pinsam, men den medger också att det är något som rätt och slätt gör dem glada, och att skamlöst älska något för att det gör dig glad är ingenting fel. Samtidigt erkänner den också att det kan gå ordentligt överstyr, men detta gäller båda sidor: även de som hatar pojkbandet gör oförlåtliga saker. Den pratar dessutom en del om vad vänskap faktiskt är, och vikten av att erkänna för dig själv när någon nära dig är en dålig vän och tillåta dig själv att lämna dem.

Över den mer allvarliga samhällskritiken finns humorn, vilken är med på varje sida och till skillnad mot kritiken inte är det minsta realistisk. Men den är liksom inte menad att vara det heller; det här är en bok om tonårstjejer som kidnappar en pojkbandsmedlem. Den ska vara knasig. Det fungerar.

Vad som däremot retade mig, och det här är petigt och ett personligt pet peeve, var hur ord som schizo och psycho konstant kastades omkring när någon gjorde något "galet" (vilket var hela tiden). Det är inte okej att använda mentala sjukdomar som förolämpningar, eller ännu värre som ursäkter och förklaringar för hemska saker. De allra flesta med mentala sjukdomar är inte de som går runt och gör hemska saker (som att kidnappa pojkbandsmedlemmar) utan är istället ofta de som utsätts för hemska handlingar, inte sällan på grund av att de demoniserats i media och andra människor därför tycker det är okej att behandla dem illa för att de är "galna". Tjejerna i den här boken gör inte vad de gör för att de är "galna"; det är deras egna dåliga beslut som sätter dem i klistret.

Jag inser att det här är ett knepigt ämne, för många använder verkligen den här typen av ord som förolämpningar och att helt ta bort det skulle kunna få de tonåriga karaktärernas språk att låta stelt och falskt. Men jag önskar att författaren tagit sig tid att kommentera på det, som hon tar sig tid att kommentera på slut shaming och hur det inte är okej när en av tjejerna använder det.

Det blev ganska mycket prat om något som egentligen inte har mycket med boken att göra. Sorry, men det är ett viktigt ämne och jag har svårt att sluta prata/skriva när jag väl börjat. Hur som helst en rolig bok med en del viktiga poänger. Väl värd att läsa!

fredag 6 januari 2017

Fanart Friday - Uglies

Jag har nyligen skaffat en tablet och ägnat vinterledigheten till att öva upp mina photoshopkunskaper, så det verkar som att Fanart Friday kommer göra en comeback här på bloggen!

Den här veckan är temat Scott Westerfelds Uglies-trilogi. Alla tre bilderna är av huvudpersonen Tally, från första och tredje boken (Uglies och Specials).


Den här bilden handlade mer om att jag försökte lära mig göra bakgrunder. Egentligen hade jag tänkt göra en stadssilhuett, men det gick inte som tänkt så jag fick nöja mig med moln.
Tally som en special i sin sneak suit.
Det här handlade mest om att jag försökte lära mig blending (en typ av färgläggning). Tatueringarna och looken är baserade på tredje bokens omslag.

måndag 2 januari 2017

This is not the End av Jesse Jordan


26196426

Titel: This is not the End
Serie: -
Författare: Jesse Jordan
Genre: överneturligt
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: jag vet inte... dig som inte har några krav på dina böcker?

Rekommenderas inte till: ärligt talat? Alla

Handling
James Salley is turning sixteen, and it’s not going well. His family’s too busy to care, the local bully creates new tortures daily, someone appears to be following him, and he’s just learned that he’s the Antichrist.

All James ever wanted out of life was for Dorian Delaney — the operatically trained and suicidal girl of his dreams — to fall as in love with him as he is with her. But once he’s told of his bloody destiny, he finds himself fighting between who he thought he was and who he’s supposed to be.

With the school librarian pushing him to begin the Apocalypse, an irritable homunculus watching his back, and a murderous cabal of Catholics following him everywhere, James must discover how to navigate a world in which everything he’s ever believed is wrong — and if it’s possible to be the hero of a story when you’ve already been cast as the villain.


Recension
Jag är inte särskilt van att skriva negativa recensioner. Jag är petig med vad jag läser, och resultatet är att jag för det mesta tycker att böckerna är helt okej. Och This is the End lät så lovande! En tonårig Antikrist som inte vill leda världens undergång och en demon som låtsas vara en skolbibliotekarie och försöker övertala honom att starta apokalypsen. Det låter perfekt! Jag var så excited!

...i onödan.

Det första som slog mig var själva tonen. Synopsisen fick det att låta som en humoristisk bok men bortsett från ett par enstaka repliker (och ett par väldigt dumförklarade karaktärer) fanns det egentligen ingenting roligt i den. Istället var den ganska mörk. Både huvudpersonen och tjejen han gillar är till och från självmordsbenägna, och det handlar mycket om det hemska människor kan göra och hur detta påverkar James val om huruvida han tänker starta apokalypsen eller inte. Och jag menar, det är väl okej. Jag kände mig lite lurad men det är inte författarens fel. Problemet kommer i att inget av det mörka och känslomässiga stunderna fick något nedslag för jag kunde inte bry mig mindre om karaktärerna.

Jag visste inte hur verkligt trött jag är på historier och om medelmåttiga, tråkiga killar som blir konstant tillsagda (av superkraftfulla demoner och änglar dessutom) att de är UTVALDA och FANTASTISKA och kan FÖRÄNDRA VÄRLDEN men aldrig gör någonting för att bevisa det eller förtjäna det. James var en karaktär av blah, och det blir inte bättre av att han konstant känner sig berättigad till och objektifierar varenda tjej inom synhåll.

Det var det som blev droppen för mig. Jag kan ta tråkiga böcker och tråkiga karaktärer, men det är när de hittar ett sätt att personligen förolämpa mig som betyget droppar till lägsta nivån. Tjejer blir av berättarrösten i allmänhet behandlade som ytliga och själviska (utom kärleksintresset, som självklart inte är SOM ANDRA TJEJER). James själv visar sin kvinnosyn genom att i en serie skapa en kvinnlig karaktär som han sätter stor vikt vid att klä i en liten, avslöjande kostym, låter bli sexuellt antastad, och har en manlig karaktär tjata och övertala sig till att bli hennes pojkvän. Och självklart är det tjejerna som målas upp som otrevliga när James, känd som den konstiga och läskiga killen, blir påkommen med att stirra på deras bara ben. Ugh.


söndag 1 januari 2017

Scrivener's Moon av Philip Reeve


13407608
Titel: Scrivener's Moon
Serie: Fever Crumb #3
Författare: Philip Reeve
Genre: steampunk, science fiction
Betyg: 4/5

Rekommenderas till:

Rekommenderas inte till:

Synopsis
The Scriven people are brilliant, mad--and dead.

All except one, whose monstrous creation is nearly complete--a giant city on wheels. New London terrifies the rest of the world, and an army of mammoth-riders gathers to fight it. Meanwhile, young Fever Crumb begins a hunt for Ancient technology in the icy strongholds of the north. She finds a mysterious black pyramid full of secrets. It will change her world forever.


Recenesion
Fever Crumb-serien var från början planerad att vara fyra böcker, men planen förändrades någonstans på vägen och därför är nu den tredje boken, Scrivener's Moon, den sista i serien. Det är här vi ser de stora kopplingarna till Mortal Engines (som detta är en prequel-serie för): London börjar äntligen få hjul och bli en fully realised vandrande stad redo att äta andra samhällen, och vi får veta mer om mytologin bakom robotarna och själva världen. Själva övergången mellan Fever Crumb och Mortal Engines är i allmänhet snyggt gjord och ger världen mer djup.

Utöver världen så skiner Reeve här också med sina karaktärer. Fever själv utvecklas mycket, lär sig om gott och ont, lojalitet till sin familj och vänner även när de två kommer från olika sidor, och hon tvingas själv ta ställning och stå upp för vad hon tror på istället för att bara falla in på första bästa sida (vare sig den är god eller ond). Jag älskade också antagonisterna; Reeve lyckas på något märkligt vis få mig att tycka om genuint avskyvärda karaktärer. Det är Fevers mamma som är på så många sätt vidrig, men som också älskar sin dotter djupt och som jag bryr mig om bara för att Fever bryr sig om henne, och det är antagonisten som växt och blivit värre sen bok ett.

Den här antagonisten och hans roll är seriöst intressant. Han är inte det huvudsakliga hotet; det är inte han som är ledare för London, inte han som bygger om staden till ett vandrande, kannibaliskt monster som kommer förstöra jorden i tusentals år, men han är bara så vidrig att det inte går att göra annat än uppskatta honom. Jag är imponerad av hur Reeve lyckats göra honom verkligen genomrutten, men ändå ge honom karakärsutveckling och personlighet och visar hur han resonerar sina hemska beslut.

Det enda jag inte riktigt gillar med boken är hur den lutar lite väl mycket åt gott-vs-ont. Det är uppenbart att London och dess ledare är de onda, och eftersom de strävar efter vetenskapliga framsteg medan motståndarna faller mer i facket av gammaldags jägare och nomader utan teknologi målas bilden av vetenskap och teknologi som ondskefullt och naturen som god upp. Jag har aldrig gillat det temat, jag håller inte med om det, och jag önskar att Reeve hållt mer på sitt typiska tema där båda sidorna är problematiska.

Som ett extra plus (varning för liten spoiler) så avslöjas det också att Fever är bisexuell! Och hon skaffar en flickvän! Det är supergulliga ihop och jag vill att alla ska läsa boken och uppskatta dem tillsammans!


lördag 31 december 2016

Railhead av Philip Reeve


23532981
Titel: Railhead
Serie: Railhead #1
Författare: Philip Reeve
Genre: science fiction
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en annorlunda, spännande sci-fi med välskrivna karaktärer, unik, detaljerad världsuppbyggnad och massor av rymd-action

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar sci-fi. Dig som vill ha en typisk dystopi med typiskt upprors-tema

Synopsis
The Great Network is an ancient web of routes and gates, where sentient trains can take you anywhere in the galaxy in the blink of an eye. 

Zen Starling is a nobody. A petty thief from the filthy streets of Thunder City who aimlessly rides the rails of the Network. So when the mysterious stranger Raven offers Zen a chance to escape the squalor of the city and live the rest of his days in luxury, Zen can’t believe his luck. All he has to do is steal one small box from the Emperor’s train with the help of Nova, an android girl. 

But the Great Network is a hazardous mess of twists and turns, and that little box just might bring everything in this galaxy — and the next — to the end of the line. The highly anticipated novel from Carnegie-medal-winning author Philip Reeve, Railhead is a fast, immersive, and heart-pounding ride perfect for any sci-fi fan. Step aboard — the universe is waiting.

Recension
Det har gått bokstavligt talat månader sedan jag läste Railhead, för jag är förfärlig och har försummat mitt recensionskrivande hela hösten. Men Reeve är en av mina favoritförfattare, och boken var väldigt bra (om än långt ifrån på samma nivå som mästerverket Mortal Engines av samma författare) så jag tyckte den förtjänade min uppmärksamhet i en ordentlig recension.

Vad som alltid slår mig i Reeves böcker är hur otroligt cool hans världsuppbyggnad är - ja, faktiskt så är han inom detta nog den bästa av någon författare jag läst (och jag har läst många författare). Boken utspelar sig i en framtid där människan expanderat ut i rymden, där man reser mellan olika solsystem via rymdtåg genom någon slags maskhåls-portar, där det finns uråldriga artificiella intelligenser som styr från nätet och liknas vid gudar, och där tågloken själv är intelligenta. Det är unikt och spännande med otroligt mycket detaljer att upptäcka, och varje planet och rymdstation som besöks är minnesvärd. Några coola (och roliga) detaljer för att du ska få en bild av vad som finns att vänta:

  • Det finns, som i många böcker/filmer som utspelar sig i rymden, ray guns, men de är inte laservapen utan istället vanliga gevär som används för att skjuta genetiskt modifierade flygande stingrockor (stingrays)
  • Det finns insekter som muterats genom att åka genom maskhålsportalerna och kan få mänsklig intelligens genom att samlas i "hives" (hivemind!). De är förvånansvärt söta.
  • Huvudpersonens familj bor i ett hus framväxt av ett genetiskt modifierat träd.
  • En del av tågen tycker om att småprata med sina passagerare. Andra tåg tycker om att kasta ut fripassagerare i rymden.
  • Vulcan blir refererat till som ett gammalt jordiskt språk
  • Den "djupa" delen av nätet där A.I-gudarna lever är farligt för människor, så det finns de som specialiserar på att "djupdyka" ner dit på jakt efter information 
Ärligt talat är det enda negativa i världsuppbyggnaden att boken är ganska kort, och vi blir lockade med väldigt många spännande saker utan att hinna lära oss särskilt mycket om dem.

Det är en sci-fi utan att vara typisk dystopi; det finns definitivt en del negativa aspekter i samhället, men ungefär på samma sätt som det gör idag. Därför handlar det till skillnad från så mycket science fiction för ungdomar inte om uppror och förtryck utan fokuserar mer på moralisk gråskala och personlig utveckling hos både huvudpersoner och antagonister, och handlar om en "heist" och att våga upptäcka universum. Definitivt en frisk fläkt inom genren!

Vad som dessutom är ett roligt plus är mångfalden bland karaktärerna. De allra flesta människorna i den här framtiden är mörkhyade (den enda vita karaktären ses som underlig och annorlunda), samkönade förhållanden nämns i förbigående och ses som normala, och det finns flera karaktärer som faller utanför den könsbinära normen. Exempelvis finns det en android som byter konstant mellan kille och tjej bara för att hen kan och känner för det, och de flesta A.I-gudarna identifierar inte som varken man eller kvinna.

En mycket bra bok som inte får fem stjärnor mest för att det märks att den lämnar mycket utrymme kvar att utveckla värld och karaktärer i uppföljaren.


onsdag 28 december 2016

The Deadly Nightshade av Justine Ashford


29628003
Titel: The Deadly Nightshade
Serie: -
Författare: Justine Ashford
Genre: post apokalyptiskt
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en blodig, brutal post apokalyptisk historia med fokus på det platoniska framför det romantiska

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en väl genomtänkt värld och en handling med riktning

Handling
The year is 2084, and the world has come undone.

Six years after The War wiped out the majority of the world's population, nineteen-year-old Nightshade has become a deadly product of the chaotic environment in which she lives. Taught from childhood to suppress all unnecessary emotions—pity, compassion, love, hatred, fear—in the name of survival, she has no trouble defending herself against the gangs that ravage her world.

But when Nightshade is befriended by fellow loner Connor, the flame of humanness is slowly reignited within her. When the duo find themselves pursued by a vengeful gang, they are left with no choice but to seek refuge in a small town and knowingly threaten the safety of its inhabitants. Forced to choose between survival and surrender, with the fate of an entire community in her hands, Nightshade must decide whether to save her own life or her newfound humanity.


Recension
Jag hittade The Deadly Nightshade när jag letade efter böcker med asexuella och aromantiska karaktärer - huvudpersonen ska, enligt författaren, vara både och (så kallat aro-ace), och att den dessutom utspelade sig i en post apokalyptisk värld gjorde mig såklart omedelbart nyfiken. Själva aspekten med en asexuell karaktär tar inte mycket utrymme och kan lätt missas om man inte vet att det är där, men det är en detalj jag uppskattar och ger också chansen att undersöka förhållanden som inte fokuserar på romantik. 
Men hur var resten av boken då?

Och efter att ha läst den är mitt omdöme... att den är okej. Det största problemet var för mig att varken handling eller världsuppbyggnaden kändes helt genomtänkt. Handlingen tycktes liksom sakna riktning; baksidetexten lockar med gängkrig och att huvudpersonen Nightshade ska tvingas välja mellan medmänsklighet och överlevnad, vilket låter spännande men tyvärr upptar mycket liten del av själva boken. Mest handlar det om Nightshades personliga utveckling och hennes relationer till andra människor, vilket också var intressant men mindre än jag hoppades på.

För mig är världsuppbyggnaden bland det viktigaste när det kommer till sci-fi; jag älskar att upptäcka nya kreativa framtida världar. The Deadly Nightshade kunde ha jobbat mer på sin. Allt vi får veta om vad som hänt är att det varit ett krig, och det som lämnats kvar av världen hänger inte alltid ihop rent logiskt. Om bara de stora städerna bombats (vilket antyds) borde det finnas fler överlevare. Det har gått flera år sedan katastrofen; varför kan huvudpersonerna fortfarande gå in i mataffärer och vapenbutiker och plocka för sig när det borde ha plundrats första veckan? Varför försöker inte fler människor slå sig ihop och samarbeta i samhällen, och hur lyckas det enda samhället som finns överleva utan att odla mat eller hålla boskap? Världen kändes i allmänhet ganska grå och ointressant, utan något speciellt som särskilde den från andra post apokalyptiska böcker.

Utöver detta var det en bra bok. Trots att handlingen var långsam var den också spännande, och det var intressant att följa Nightshades utveckling från känslokall robot till någon beredd att göra självuppoffringar. Jag gillade både Nightshade och Connor, deras relation och hur de komplimenterade varandra och att de tilläts vara mycket nära varandra utan att det nödvändigtvis skulle vara romantisk. Nightshades utveckling hade kunnat vara lite mer subtil på sina ställen - författaren har ibland en tendens att berätta snarare än att visa - men detta  är bara en detalj. 

Boken använder sig också av moraliska gråzoner framför gott och ont, vilket alltid är ett plus för mig! Nightshade själv är livsfarlig och har inga problem med att döda, men följer ändå en egen moralisk kod, antagonisten är inte ute efter henne för att han är ond utan för att hämnas någon hon dödade, och människorna i bakgrunden är kapabla till både onda och goda handlingar utan att dömas åt varken ena eller andra hållet.

I det stora hela en spännande bok och en debutförfattare att hålla ögonen på. Det blir ett stabilt 3 utav 5 i betyg.



Jag har nyligen skaffat mig en tablet och spenderat julledigheten med att jobba på mina photoshop-färdigheter, och eftersom jag läste The Deadly Nightshade slutade det med att jag målade huvudpersonen Nightshade. Det här är mitt första försök att göra en skog i photoshop!


torsdag 3 november 2016

Willful Machines av Tim Floreen


21525970

Titel: Willful Machines
Serie: -
Författare: Tim Floreen
Genre: science fiction, romantik
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en ganska typisk YA-dystopi men med ett gaypar och intressanta frågor om vad som gör oss till människor och fri vilja

Rekommenderas inte till: dig som vill ha fokus på handling, konflikt och world building framför romans



Synopsis
In the near future, scientists create what may be a new form of life: an artificial human named Charlotte. All goes well until Charlotte escapes, transfers her consciousness to the Internet, and begins terrorizing the American public.

Charlotte's attacks have everyone on high alert—everyone except Lee Fisher, the closeted son of the US president. Lee has other things to worry about, like keeping his Secret Service detail from finding out about his crush on Nico, the eccentric, Shakespeare-obsessed new boy at school. And keeping Nico from finding out about his recent suicide attempt. And keeping himself from freaking out about all his secrets.

But when the attacks start happening at his school, Lee realizes he's Charlotte’s next target. Even worse, Nico may be part of Charlotte’s plan too.

As Lee races to save himself, uncover Charlotte’s plan, and figure out if he can trust Nico, he comes to a whole new understanding of what it means to be alive ... and what makes life worth living.


Recension
Whoop, min första recension på, typ, flera månader. Go me.

Wilfull Machines var något av en besvikelse för mig. Jag hade enorma förväntningar - artificiell intelligens och frågor om vad som gör oss till människor/fri vilja är ämnen jag älskar att undersöka, och att huvudpersonen dessutom är gay? Plus. Guldstjärna. Du hade mitt intresse, Floreen, och du tappade det.

Allting hamnar i skuggan av romansen, vilken trots att den får så mycket utrymme känns alldeles för mycket som insta love, inklusive kärleksdeklarationer efter att killarna känt varandra ett par dagar. Men mitt största problem med romansen var egentligen inte att den utvecklades för snabbt, det var att den utvecklingen inte passade huvudpersonen, Lee. Han målades upp som extremt blyg och har svårt att skaffa vänner, och var var dessutom långt in i garderoben och livrädd att bli upptäckt. Det känns inte särskilt troligt att den här killen skulle riskera sin hemlighet för att få dejta någon han känt i en dag.

Okej om han inte varit i garderoben; det är inte ovanligt att börja dejta någon för att se om det fungerar och låta förhållandet växa från det. Men Lee var livrädd, så varför ta risken att bli upptäckt för att dejta en kille han knappt kände? Varför kunde de inte fått chansen att faktiskt lära känna varandra innan han bestämde sig för att han var huvudlöst förälskad och att det var värt risken? Dessutom gjorde romansen honom elak mot sin bästa kompis och fick honom att fatta massor av dålig beslut, vilket jag inte direkt är ett fan av.

Men jag gillade både Lee och kärleksintresset Nico som karaktärer, och jag gillade glimtarna av den framtida världen och önskar önskar att den fått mer fokus. Samma sak med sidokaraktärerna, speciellt Bex; de hade kunnat vara intressanta, men fick aldrig chansen att utvecklas bortom Lee. Handlingen är likadan: den var intressant men allting var så fokuserat på Ler och hans personliga problem att terrorist roboten hamnade i skymundan. Istället hände ingenting i första halvan, och andra halvan kändes alldeles för påskyndad.

Inte en dålig bok, och den skyggade inte undan för de inte alltid trevliga (men alltid intressanta) frågorna om skillnaden mellan människor och robotar. Men den hade kunnat vara så mycket bättre. En svag trea i betyg (för tvåor är för böcker jag verkligen inte gillar, och ettor för dem jag hatar).