tisdag 23 augusti 2016

The Rest of Us Just Live Here av Patrick Ness


22910900
Titel: The Rest of Us Just Live Here
Serie: -
Författare: Patrick Ness
Genre: contemporary, paranormal
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en annorlunda vinkel på en Chosen One berättelse, som fokuserar på de "vanliga" istället för de utvalda

Rekommenderas inte till: om du vill läsa om det faktiska äventyret istället för de vanliga människorna

Synopsis
What if you aren’t the Chosen One?

The one who’s supposed to fight the zombies, or the soul-eating ghosts, or whatever the heck this new thing is, with the blue lights and the death?

What if you’re like Mikey? Who just wants to graduate and go to prom and maybe finally work up the courage to ask Henna out before someone goes and blows up the high school. Again.

Because sometimes there are problems bigger than this week’s end of the world, and sometimes you just have to find the extraordinary in your ordinary life.

Even if your best friend is worshipped by mountain lions.


Recension
Jag tycker väldigt mycket om själva konceptet till The Rest of Us: karaktärerna lever i en typisk ungdomsbok-värld, där diverse katastrofer och onda magiska typer med jämna mellanrum försöker döda alla men alltid besegras av ett gäng Utvalda tonåringar, och de vuxna konstant låtsas som att ingenting konstigt händer och skyller explosioner på gasläckor. Men huvudpersonerna är inte De Utvalda, de är bara vanliga tonåringar med vanliga problem som vill hinna ta studenten innan den senaste katastrofen bränner ner deras High School.

Som sagt, ett intressant koncept, och i början tyckte jag att det fungerade. Det läggs mycket fokus på att du inte behöver vara Utvald för att extraordinära saker ska hända i ditt liv, och att vanliga problem, som en obesvarad förälskelse, en förälder som är alkoholist och allmänna familjeproblem, kan vara, och är, lika betungande som övernaturliga problem, och att "vanligt" inte nödvändigtvis är synonymt med "oviktigt".

The Rest of Us hanterar också mentala sjukdomar på ett väldigt känsligt sätt. Huvudpersonen Mikey har OCD, och hans syster återhämtar sig fortfarande från en ätstörning som nästan tog livet av henne. De beskylls eller döms inte för det; snarare kretsar en stor del av handlingen runt att Mikey ska lära sig acceptera att hans ångest inte är hans fel, att den inte är något att skämmas för eller något som gör honom svag, och att det inte är något fel i att be om hjälp ett ta medicin för den.

"Even when it's hurting you?”
"Even when I know it's stupid. In fact, knowing it's stupid, knowing that I've already washed my hands a hundred goddamned times, actually makes it worse. Because knowing that and doing it anyway is like..."

Det här citatet speciellt talade till mig; det är något jag känner igen mig väldigt mycket i men aldrig sett/hört någon annan nämna tidigare.

Boken utnyttjar också fullt ut chansen att retas lite med vanliga ungdomsböcker: karaktärerna pratar om perioden för några år sedan när alla Utvalda blev kära i och dödades av vampyrer, eller den gången de dog vackert av cancer (ähum the Fault in or stars), och att kärlek vid första ögonkastet inte är en riktig grej. Det var roliga detaljer, och jag hade gärna sett att det lekts mer med hur det är att leva vid sidan av de Utvalda. Är det inte i de flesta ungdomsböcker de "vanliga" som dödas och de Utvalda som överlever? Här var det tvärtom, för att huvudpersonerna skulle ha så lite anledning som möjligt att blanda sig i konflikten.

Men så till det oundvikliga... jag tyckte ändå inte riktigt om boken. Den var fint skriven och tog upp viktiga saker, men jag kom hela tiden på mig själv med att bli uttråkad. Karaktärerna var inte tillräckligt intressanta för att bära upp en historia i vilken inte särskilt mycket händer. Ofta kände jag att jag hellre skulle läst om De Utvaldas historia som utspelade sig vid sidan av, eller kanske sett den vävas ihop mer med huvudpersonernas story.

Intressant koncept och viktiga ämnen, men i det långa loppet ganska tråkig. En trea i betyg.

tisdag 16 augusti 2016

Starters av Lissa Price


11861062

Titel: Starters
Serie: Starters #1
Författare: Lissa Price
Genre: dystopi
Betyg: 2/5

Rekommenderas till: jag vet inte... dig som vill ha en bok som inte är utmanande på något sätt: mentalt, känslomässigt eller intellektuellt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok som faktiskt utnyttjar sin potential inom handling, världsuppbyggnad, karaktärer, romantik, etc

Synopsis
Callie lost her parents when the Spore Wars wiped out everyone between the ages of twenty and sixty. She and her little brother, Tyler, go on the run, living as squatters with their friend Michael and fighting off renegades who would kill them for a cookie. Callie's only hope is Prime Destinations, a disturbing place in Beverly Hills run by a mysterious figure known as the Old Man.

He hires teens to rent their bodies to Enders—seniors who want to be young again. Callie, desperate for the money that will keep her, Tyler, and Michael alive, agrees to be a donor. But the neurochip they place in Callie's head malfunctions and she wakes up in the life of her renter, living in her mansion, driving her cars, and going out with a senator's grandson. It feels almost like a fairy tale, until Callie discovers that her renter intends to do more than party—and that Prime Destinations' plans are more evil than Callie could ever have imagined. . . .


Recension
Starters gav mig problem. Inte för att den nödvändigtvis är en dålig bok; handlingen är inte direkt tråkig, karaktärerna är inte direkt otrevliga, den dystopiska världen hade en del intressanta idéer. Det fanns inget direkt upprörande, och inget direkt korkat. Den var, på många nivåer, en bok som borde ha passat mig perfekt, men trots det kände jag aldrig något intresse för att faktiskt plocka upp och läsa den, och jag kunde inte lista ut varför jag var så ointresserad av den för det fanns ju inget direkt dåligt med den.

Så jag har förberett den här recensionen lite annorlunda. I vanliga fall brukar jag inte förbereda alls, jag bara skriver exakt vad jag tycker och klickar på 'publicera'. Men Starters var en bok av blah, och jag tyckte inte något alls om den, så istället har jag snällt fått sitta ner och försökt lista ut varför den inte fångade mig det minsta lilla. Vad jag kom fram till är att den helt saknar djup.

Vi kan börja med huvudpersonen Callie. Så här efter utläsningen vet jag praktiskt taget ingenting om henne annat än att hon vill hålla sin lillebror vid liv. Hon är ett tomt skal. Exempel: Callie är en utmärkt prickskytt. Är det för att hon tyckte så mycket om skytte och därför tränat massor? Nej. Är det för att hon är misstänksam och tror det värsta om världen och vill kunna försvara sig? Nej.

Det är för att hennes pappa tyckte att det är något hon borde kunna.

Okej, så hon valde inte att lära sig, då kanske hon tycker väldigt illa om det istället eftersom det tvingades på henne? Nej. Callie tycks inte ha någon åsikt alls i frågan. Det här är liksom hela grejen med Callie. Boken påstår saker om henne, men det finns ingenting bakom dem. Den säger att hon är modig eller nyfiken men visar henne aldrig som modig eller nyfiken. Hon har inga negativa sidor, tvingas inte utmana sin egen världssyn eller växa under bokens gång. När boken mot slutet försöker skapa lite känslomässig nedslag var jag så fullkomligt ointresserad av henne som karaktär att jag inte kunde brytt mig mindre om hennes tårar.

Den dystopiska världen lider av någonting liknande: det finns ingenting under ytan. Den enda världsuppbyggnaden som görs är den som har ett omedelbart nedslag i handlingen, som hela idén med tonåringar som hyr ut sina kroppar till äldre, vilket måste erkännas är en ganska intressant idé. Världen utvecklas aldrig, görs aldrig intressant, känns aldrig som ett verkligt framtida samhälle eftersom den är lika platt som huvudpersonen.

Nu när jag börjat skulle jag kunna fortsätta hur länge som helst: triangeldramat som borde irriterat mig men så saknade kemi att jag inte orkade bry mig, hålen i handlingen mot slutet, avsaknaden av bakgrund för kriget som skapade hela den här ointressanta världen. Men jag är trött, och den här recensionen är på något underligt vis redan för lång.

Jag kommer fortfarande ge boken en tvåa i betyg, för den har en del intressanta idéer, och jag reserverar mina ettor till böcker som är så dåliga att de gör mig upprörd. Starters var bara... blah.

måndag 15 augusti 2016

Illuminae av Jay Kristoff & Amie Kaufman


23395680

Titel: Illuminae
Serie: The Illuminae Files #1
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Genre: science fiction, space opera, romantik
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha rymd-zombies, rymd-strider, maktgalen AI och en riktigt cool tonårstjej, berättat genom samlade dokument, mejl, intervjuer, wiki-sidor etc.

Rekommenderas inte till: dig som tycker att det är knepigt att läsa en bok som är skriven i dokument form

Synopsis
This morning, Kady thought breaking up with Ezra was the hardest thing she’d have to do.

This afternoon, her planet was invaded.

The year is 2575, and two rival megacorporations are at war over a planet that’s little more than an ice-covered speck at the edge of the universe. Too bad nobody thought to warn the people living on it. With enemy fire raining down on them, Kady and Ezra—who are barely even talking to each other—are forced to fight their way onto an evacuating fleet, with an enemy warship in hot pursuit.

But their problems are just getting started. A deadly plague has broken out and is mutating, with terrifying results; the fleet's AI, which should be protecting them, may actually be their enemy; and nobody in charge will say what’s really going on. As Kady hacks into a tangled web of data to find the truth, it's clear only one person can help her bring it all to light: the ex-boyfriend she swore she'd never speak to again.

Told through a fascinating dossier of hacked documents—including emails, schematics, military files, IMs, medical reports, interviews, and more—Illuminae is the first book in a heart-stopping, high-octane trilogy about lives interrupted, the price of truth, and the courage of everyday heroes.


Recension
Jag hade inte särskilt höga förväntningar på Illuminae. Jag visste att den skulle vara skriven i ett annorlunda format: en samling av diverse dokument, intervjuer, utdrag från wikipediasidor (eller i det här fallet: unipedia), dagboksinlägg, mejl, voice- och message chats, till och med utdrag från en artificiell intelligens datacore (vilka var mina favoritdelar). Mina förväntningar var att den skulle vara urtjusigt och unikt formaterad. Vilket den var. Liksom, wow. Om du någonsin ska köpa en bok för att den är snygg i bokhylla, köp Illuminae.

Boken utan sitt skyddsomslag
So pretty!
Men jag hade inte särskilt höga förväntningar på själva storyn. På synopsisen lät det som den vanliga typen av bok som låtsas vara dystopi/postapokalyps/sci-fi men egentligen är två tonåringar som bara kan prata om hur vackra den andras ögon är och varför försöker världen hålla isär deras kärlek??

Jag blev glatt överraskad.

Det finns en ganska stor dos romantik mellan huvudpersonerna Kady och Ezra, ja, men den är fint hanterad och känns till och med ganska realistisk. De har redan varit ett par i flera månader när boken börjar, så vi slipper all form av insta love, och även om det är uppenbart att de älskar varandra så var de inget perfekt drömpar utan hade diverse problem de var tvungna att jobba sig igenom. De var heller inte den typen av par som slutar fungera när deras romantiska drömmar inte går i uppfyllelse: både Kady och Ezra är aktiva och smarta och glömmer inte av resten av världen bara för att de råkar vara förälskade. Jag var personligen speciellt förtjust i Kady och i hur hon löste situationer genom sitt mod och sina kunskaper, inte genom att kunna 20 olika sorters kampsporter.

Det jag oroade mig mest över var att handlingen skulle bli lidande och bara fokusera bara på romantiken. Fear not! Illuminae har faktiskt väldigt mycket handling: ett virus som gör människor galna (tänk smarta rymdzombies), en AI som är aningen maktgalen, ledare som undanhåller information, och självklart ett krig mellan jättelika rymdskepp som vill spränga varandra i bitar. Handlingarna vävs samman på ett snyggt sätt och avslutas med ett riktigt nagelbitar klimax där alla trådar knyts ihop. Det var länge sedan en bok fick mig så investerad i karaktärernas överlevnad och hemligheternas avslöjanden, och det var också länge sedan en bok lyckades skapa en tvist som verkligen överraskade mig (och krossade mitt hjärta).

En plussida i formatet, bortsett från att det är väldigt tjusigt, är att det ger insyn i väldigt många olika karaktärers huvuden. I en vanlig bok skulle ledarna förblivit avlägsna och osympatiska, och deras hårda, kalla beslut skulle känts opersonliga. Här ser vi hur de lider över de hemska besluten som måste fattas, hur de är lika rädda som resten av folket, hur de bara försöker rädda så många som möjligt. Vi får också insyn i de små karaktärerna som dör vid sidan av, de som annars bara brukar stryka med för att visa i vilken fara huvudpersonerna befinner sig i. Det här är en bok som får varje dödsfall att göra ont.

Det enda negativa jag kan komma på är att Kady, som var lite mer av en huvudperson än Ezra, ofta förstör de här annars utmärkta moraliska gråzonerna genom kommentar om hur "arroganta" och "själviska" ledarna är. Jag förstår den här synen i början - hon hade haft en ganska skyddad uppväxt och var rätt naiv - men i takt med att hon själv tvingades fatta allt hårdare beslut hoppades jag på att få se någon form av ursäkt till människorna som redan lidit tillräckligt utan att dömas av en 17 tjej som aldrig behövt fatta den typen av beslut.

Detaljer, detaljer. En fruktansvärt bra bok som fick mig att sympatisera med en maktgalen AI, hade tvister som genuint överraskade mig och ett format som är andlöst snyggt. Väldigt varmt rekommenderad!

fredag 12 augusti 2016

Fanart Friday - Cirkeln

Den här veckan är det för omväxlings skull fanart tecknad av yours truly. Jag hade egentligen bara tänkt måla Minoo för hon är min favorit, men sedan urartade situationen och vips så hade jag alla huvudpersonerna. Det blev något av en övning i olika stilar för mig, och en chans att fräscha upp mina photoshopkunskaper som legat på hyllan i en smärre evighet.

Bilden jag är mest nöjd med, och den jag photoshopat minst (bara fixade lite med intensitet/kontrast): Minoo. Det var meningen att det svarta skulle vara rök, men jag är tydligen inkapabel att rita rök. Men whatever. Blev ganska coolt så här också.

Linnea och Vanessa kunde jag inte låta bli att ge en parbild. Hade massor av problem innan jag fick till Linneas vatten, men är ganska nöjd med det nu.

Hade ingen aning om hur jag skulle illustrera Anna-Karins jordkrafter, så det slutade med att jag bara ritade lite löv och hennes familjaris. Hade heller ingen aning om hur jag skulle färgläga; de andra bilderna i serien blev ganska minimalistiska, men det kändes som att Anna-Karins krävde färg, och jag är usel på att färglägga. Bestämde mig för att skita i det där med linjer och bara splasha färg som jag kände för det, och blev ganska nöjd med slutresultatet. 

Ida och hennes blixtrande. Ville skapa så mycket kontrast mellan blixten och bakgrunden som möjligt och, eh, jag kanske lyckades?? Hyfsat? Hur som helst så var det betydligt mer kul att måla blixten än jag väntat mig.

Ugh, Rebecka gav mig så mycket problem. Hur målar man eld? Jag vet inte, eld är förfärligt. Hade en helt annan bild först men blev inte alls nöjd med den och började om. Är fortfarande inte helt nöjd men whatever, det får duga. 

torsdag 11 augusti 2016

Wynonna Earp

Jag pratar inte mycket om det här för, hey, bokblogg, men jag är något av ett Supernatural fan. Jag började inte titta på den förrän för ett par år sedan, men när jag väl börjat plöjde jag igenom tio säsonger på läskigt kort tid. Jag gillade monstren, de moraliska konflikterna och kreativiteten, och jag älskade karaktärerna och deras relationer.

Men jag är också bland de första att erkänna att det absolut inte är en perfekt serie, och som tjej kan jag givetvis inte låta bli att längta efter någonting liknande riktat till mig, till tjejer. En serie med Supernaturals välskrivna karaktärer med verkliga relationer och brister, men där de karaktärerna får lov att vara kvinnor (utan att de dödas eller försvinner spårlöst efter ett par avsnitt).

Är du som jag? Fear not, för Wynonna Earp är här!


Wynonna Earp finns än så länge bara i en säsong (men blev alldeles nyligen renewed för säsong två), och jag vet självklart inte om den kommer börja gå i samma nedåtspiral som Supernatural gjorde, men hittills har den varit väldigt underhållande! Inte ett mästerverk på något vis, men underhållande, rolig och smart för sin genre utan att ta sig själv på för stort allvar, och definitivt ett alternativ till Supernatural som levererar på punkter där Supernatural verkar vara blind, inte minst när det kommer till kvinnliga karaktärer.

Vi har Wynonna själv, local bad girl with a gun, stentuff och farligt beskyddande över sin yngre syster, men också med fruktansvärt många problem från sin hårda uppväxt som hon måste lära sig handskas med. Serien låter henne ha sina dåliga stunder, låter henne fatta dåliga beslut och ta konsekvenserna.


Sedan har vi Waverly Earp, Wynonnas lillasyster som inte bara försöker ta sin egen plats i världen när allting verkar handla om hennes storasyster, utan också måste komma på vad hon ska göra om hon blivit kär i en tjej när hon fortfarande har en pojkvän. Yup - en av huvudpersonerna är bisexuell!


Det här var menat att vara en kortfattat tipsinlägg, men jag är tydligen inkapabel att vara kortfattad. Hursomhelst, toppenserie som förtjänar mer uppmärksamhet, och jag har höga förväntningar på säsong två!

söndag 7 augusti 2016

Rolling in the Deep av Mira Grant


23634011

Titel: Rolling in the Deep
Serie: -
Författare: Mira Grant
Genre: rysare, science fiction, sjöjungfrur
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en kort, spännande bok om sjöjungfrur som är vetenskaplig och blodig istället för magisk och romantisk

Rekommenderas inte till: dig som verkligen vill gå in på djupet (ha) och veta mer om sjöjungfruarna och deras kultur och relation till människor. Dig som vill ha en bok där inte alla dör

Varför jag läste boken: blodtörstiga sjöjungfrur! Hur kan jag inte vilja läsa om det?

Synopsis
When the Imagine Network commissioned a documentary on mermaids, to be filmed from the cruise ship Atargatis, they expected what they had always received before: an assortment of eyewitness reports that proved nothing, some footage that proved even less, and the kind of ratings that only came from peddling imaginary creatures to the masses.

They didn't expect actual mermaids. They certainly didn't expect those mermaids to have teeth.

This is the story of the Atargatis, lost at sea with all hands. Some have called it a hoax; others have called it a maritime tragedy. Whatever the truth may be, it will only be found below the bathypelagic zone in the Mariana Trench…and the depths are very good at keeping secrets.


Recension
Seanan McGuire (som när hon skriver skräck - som i det här fallet - går under pseudonymen Mira Grant) har skrivit många bästsäljande böcker, men det enda jag personligen läst av henne tidigare är Every Heart a Doorway, som jag tyckte väldigt mycket om både för den annorlunda storyn, välskrivna karaktärerna, vackra språket, och det varsamma hanterandet av viktiga och känsliga ämnen som asexualitet, transsexualitet och mental hälsa. Rolling in the Deep är, precis som Every Heart a Doorway, väldigt kort, men i övrigt har de inte mycket gemensamt.

Det betyder inte att jag inte gillade den! Jag tyckte väldigt mycket om den, men där Every Heart a Doorway kändes viktig och vacker och nästlade sig in i mitt hjärta känns Rolling in the Deep mer som hårdkokt popcornunderhållning. Den snuddar fortfarande vid en del viktiga ämnen - det finns två rullstolsbundna karaktärer, en döv, ett gaypar, och i allmänhet väldigt många kvinnor i väldigt många olika viktiga roller (tv-personlighet, forskare, skeppskapten, etc). Karaktärerna känns väldigt verkliga, och det som gör dem till minoriteter är en viktig, grundläggande del av dem utan att vara det enda som definierar dem. Boken handlar på inget vis om de här ämnena, men de ges ändå ett visst utrymme och väldigt mycket respekt.

Det är ungefär vad jag drömmer om att se i framtidens skräck- och actionfilmer (Rolling in the Deep skulle bli en perfekt skräckfilm!): historier som inte nödvändigtvis pratar om framsteg för olika minoriteter, utan bara visar framstegen, ger verkliga människor verkliga förebilder, och skapar en fiktiv värld som känns lika mångfaldig som vår verkliga.

Storyn är enkel, och praktiskt taget omöjlig att spoila. Vi får veta från första sidan att alla karaktärer kommer att dö, och vi får veta att det är på grund av (blodtörstiga) sjöjungfrur. Det finns därför inga egentliga tvister eller överraskningar, men boken lyckas ändå hålla uppe spänningen och fick mig att undra exakt hur de olika karaktärerna skulle stryka med. Den lyckades också med, trots sin korta längd och väldigt många karaktärer, få mig att verkligen bry mig om karaktärerna och hoppas att någon mot alla odds skulle lyckas överleva.

Jag tyckte också väldigt mycket om den vetenskapliga vinklingen istället för den magiska och mytologiska man skulle kunna vänta sig från en bok om sjöjungfrur. Jag har ingen aning om hur mycket författaren faktiskt vet om marinbiologi, men hon gav definitivt intrycket av att veta vad hon pratar om, och uppmärksamheten till detaljer i hur och varför sjöjungfruarna såg ut och fungerade som de gjorde var intressanta. Jag hade definitivt föredragit det här som en längre bok så att vi verkligen fick chansen att upptäcka mer om dem och se dem integrera med människor. Men det här är som sagt popcornunderhållning, menat att chockera, och jag måste erkänna att den här metoden gör monstren mer mystiska och skrämmande.

Inte för att det var en perfekt bok som inte viftade bort en del saker som borde ha uppmärksammats. Hur kommer det sig att det var så många fler attacker förr i tiden än idag? Håller sjöjunfruarna på att dö ut och brukade för finnas överallt snarare än i bara Marianergraven? Hur kommer det sig att ingen fångat dem på bild tidigare? Det har trots allt skett expeditioner till Marianergraven innan huvudpersonerna åker dit, och med tanke på hur snabbt de upptäcktes borde de ha setts tidigare annat än under antiken.

Men det är detaljer, och om du till skillnad från mig inte retar dig på sånt kommer du förmodligen inte märka det. Varmt rekommenderad om du vill ha snabb, spännande läsning med mytologiska monster!


Om du vill ha någonting liknande:

Fragment av Warren Fahy, som också handlar om vetenskapliga dokumentärfilmare/reality tv på en båt som snubblar över okända livsfarliga monster (fast på en ö istället för i Marianergraven)

The Great Zoo of China av Matthew Reilly, som också handlar om mytologiska monster som tacklas ur en vetenskaplig vinkel istället för en magisk. I det här fallet är det drakar istället för sjöjungfrur, men det är precis lika blodtörstiga. 

fredag 5 augusti 2016

Fanart Friday - Demon Road

Derek Landys Demon Road har inte så mycket fanart, men det som finns är i regel riktigt tjusigt!

Milo, Amber och Glenn (jag älskar den här versionen av Milo, liksom wow). Gjord av tumblranvändaren artcactus 

Artcactus har även gjort denna, vilket är pretty much exakt hur jag föreställer mig huvudpersonen Amber

aaaaand some amberinos. i keep wondering if i should make her demon form look more like her. hmm.
Även denna bilden av Amber som människa och demon är av artcactus

Den här känns nästan som ett omslag! Av tumblranvändaren valkyriecain (väldigt passande namn, måste jag säga)

Amber (i demonform) och Milo, av Jason Bartlett på DeviantArt

Mer Amber i demonform, av tumblranvändaren tamerleins