måndag 22 augusti 2011

Battle Royale av Koushun Takami

För några år sedan såg jag på den japanska filmen Battle Royale och tänkte att tja, den var ju bra. Ett tag senare läste jag Hungerspelstrilogin och blev helt såld. Sedan hörde jag att Hungerspelen mer eller mindre var en kopia av den japanska boken Battle Royale och tänkte att oj, finns den som bok också? Efter det gick det några år när jag tjurade över att boken inte fanns översatt till svenska (däremot finns den på norska) innan jag till slut köpte den på Bokus. Nu måste jag tillägga att det var första gången jag gav mig på att läsa engelska böcker (jag köpte The maze runner och Zenith samtidigt) och att jag var ganska tveksam till hela grejen. Och så gick det ytterligare en tid innan bokpaketet dök upp på posten och jag packade upp en sexhundra sidors lång tegelsten och tänkte att hoppsan, den får nog stå i bokhyllan ett tag, kanske för alltid. Men så blev jag nyfiken och började läsa. Och oj vad jag älskade den.

Handlingen då. Huvudpersonen är Shuya Nanahara som går i klass 3B i en japansk skola (de är ungefär femton år gamla) och hela klassen har oturen att bli utvald till att delta i The Program. Det går i stort sett ut på att hela klassen på 42 elever släpps ut på en ö, försedda med varsitt vapen (allt från en kulspruta och gift till en gaffel och en pilkastartavla) en bomb runt halsen och med order att döda varandra. De har tre dagar på sig. Annars exploderar de allihopa. Shuyas bästa kompis (de hade bott på barnhem tillsammans) Nobu sätter sig genast upp mot reglerna och som resultat blir han dödad innan de ens blivit utsläppta på ön. Ungefär samtidigt förstår Shuya att Nobu var kär i en tjej i klassen, Noriko Nakagawa. Resultatet blir att han och Noriko slår sig ihop i ett försök att överleva. Som av en slump hamnar de också tillsammans med Shogo, den de minst väntat sig att jobba ihop med.

Vilken fantastisk bok. Fans till Hungerspelen kommer att falla huvudstupa för den här! Jag tycker väldigt mycket om hur Takami låter i stort sett alla eleverna få sin beskärda del av berättelsen. Trots att det är fyrtioen personer som ska dö så är det lika sorgligt varje gång. Vi får se berättelsen ur flera olika perspektiv alltftersom eleverna sållas bort, somliga återkommer flera gånger medan andra faller bort direkt. Det är definitivt positivt för någon som mig som vill ha alla svar. Till skillnad från när jag läste Hungerspelen så behöver jag aldrig undra över vad som hände med en viss person (Rävflickan! Brutus! Chaff! Tresh!) vilket är en stor lättnad.

Dessutom gillar jag hur personerna gestaltas (okej, jag erkänner, huvudpersonen är lite för perfekt: han är snygg, snäll, sportig, smart och spelar förbjuden rock på elgitarr) men i det stora hela känns de... varierade, helt enkelt. Det kan inte vara lätt att skriva en bok med över fyrtio personer och få dem att bli så olika varandra. Och jag måste säga att jag verkligen fäste mig vid de tre huvdpersonerna (Shuya, Noriko och Shogo) och ett visst dödsfall var minst lika sorgligt som Rue i Hungerspelen. Den enda personen som inte kändes trovärdig var den "onda" killen. Historien om hur han blev som han blev kändes lite väl otrolig.
   Dessutom fanns det med lite kärlek utan att det tog för mycket plats. Noriko var helt tydligt störtkär i Shuya (typ alla tjejerna var det) men han var fortfarande för upprörd över sin Första Stora Kärlek för att det ska bli en massa gulligull. Och en av killarna i boken var väldigt nära vän med en av tjejerna utan att de var kära. Äntligen! En kille och en tjej som kan umgås utan att en av dem blir kär i den andra!
   Och så en grej till. Det kanske kan verka lite som att det är en massa tjafs om att Shuya måsta beskydda Noriko för att hon är tjej och blablabla, men så är det inte. Okej, han räddar henne några gånger, men hon räddar honom också, och de samarbetar helt enkelt. Och de finns en del riktigt tuffa tjejer i boken (läs: kulsprutor, gift och liar som användes fritt fram. Plus fingrar att peta ut ögon med om man nu skulle bli avväpnad)

Finns det något negativt? Jag skulle gärna velat veta mer om världen de lever i. Större delen av historien fokuserar på själva spelet och vi får inte veta så mycket om hur alltihopa fungerar, vilket är lite synd. Men med tanke på att den redan är sexhundra sidor lång så måste man väl ta bort någonting.

Om du nu skulle öppna boken och tänka Oj, konstiga japanska namn så ge inte upp. Det gick faktiskt förbluffande snabbt för mig att komma in i de märkliga namnen (jag hade svårare för de ryska i Metro 2033).
   Och så en varning, om du har problem med sådant som blod och hjärnsubtans så ska du nog hålla dig borta. Bara ett tips.

Slutsatser? Varför tar sig inte de svenska förlagen i kragen? Norge har översatt den här otroliga boken! Men i Sverige verkar det fokuseras enbart på USA. Kom igen! Skaffa in lite mer utländsk litteratur!

Föresten måste jag passa på att rekomendera filmen och varna för mangan. Mangan är usel. Alla ser ut som om de är dubbelt så gamla och det känns som om den är skriven enbart för konstiga typer som vill se närbilder på sådant som utpetade ögon.Och i mangan så är det aktiskt en massa tjat om att tjejerna måste beskyddas! Urk! De tuffa tjejerna i boken görs om till mesar och perversa galningar. Nej, hoppa över mangan.

onsdag 17 augusti 2011

Lögner av Michael Grant


Behöver jag ens varna er för att läsa det här om ni inte läst de övriga två böckerna? Tänkte väl det.

Saker och ting blir bara värre och värre i Zonen. Zil och Människofronten har slängt ut alla missfoster från ena halvan av Perdido Beach och planerar att ta över resten av staden också (och samtidigt döda alla missfoster). Orsay påstår att enda sättet att ta sig ur staden är att "kliva av" när man fyller femton. Sams och Astrids förhållande håller på att rasa ihop. På Coates Academy är innvånarna nära att svälta ihjäl och Caines plan för att skaffa mat gynnar minst sagt inte Perdido Beach eller Sanjit och hans syskon på en ö en bit från fastlandet. Och samtidigt som allting håller på att kollapsa gräver sig en död flicka ut ur sin grav och Drake visar sig på nytt.

Den tredje delen i Gone-serien är nonstop action. Så fort en person börjar slappna av byter Grant till en annan berättare där det händer lite mer. Det känns som att det inte finns en enda person i hela boken som inte får sin beskärda del av berättelsen. Ibland blir det lite rörigt och kanske borde några personer tas bort, men i det stora hela så fungerar det. Till skillnad från när jag läste Fienden där en liknande teknik användes så bryr jag mig fortfarande om alla karaktärerna. I Fienden byttes det så snabbt att jag knappt visste vem som berättade. I Gone-serien däremot är det lätt att skilja mella de olika personerna, trots att de är så många. Jag får en ny favoritperson i varje bok, och det känns verligen som att alla utvecklas. Ingen är likadan som i den första boken och alla har många lager, även Caine och Diana, som ska vara "onda" (föresten, jag erkänner, Drake är hundra procent genom ond). Alla visar vaför de gör något, det är inte någon som bara "får för sig" att bränna ner staden.

Grant gör tillvaron i Zonen väldigt trovärdig. Även om ungarna får muterade superkrafter så passar det liksom in i hela den galna situationen. Men vad jag menar är att det känns som om att det är så det skulle ske också i verkligheten. Barn skule dö. Mängder av barn skulle dö. Vissa skulle, som Zil, hanterar situationen helt fel och många faller offer på grund av det. Andra, som Sam, Astrid och Edilio, tar tag i allting och försöker rätta till saker och ting. Men de allra flesta är bara förvirrade och rädda och vet inte vilken sida de står på.

Kort sagt så är Lögner en fantastisk bok, och det ända jag har lite svårt att se är hur barn faktiskt skulle kunna bli så blodtörstiga. Men jag antar att i en sådan fruktansvärd situation gör man vad som helst för att överleva.

Boken förtjänar en mycket stark fyra.

söndag 14 augusti 2011

Efter år noll av Grete Roulund

Se här vad jag hittade när jag rotade bland min mammas gamla grejer, en bok skriven 1983! Inte så nämnvärt gammalt kanske, men det är ju kul att läsa böcker som inte utkommit det senaste året. Dessutom råkar den vara dansk, och såvitt jag kan påminna mig har jag inte läst någon dansk bok förut (speciellt inte dansk post apokalyps). I stort sett varenda bok i Sveriga är ju skriven i USA. Vore kul om förlagen kunde satsa på lite andra länder också någon gång.

Själva boken handlar i alla fall om Sigi, en tecknare som bor enskilt i ett hus i skogen. En dag ser han några flyplan fara förbi på himmlen och innan han vet ordet av är han väldigt sjuk. Tydligen är Danmark i krig med något annat land (vilket får man aldrig veta) och innan de intog landet bestämmde de sig för att sprida ett slags lugnande medel på invånarna för att slippa blodsutgjutelse. Tyvärr verkar det som om medlet var lite väl kraftigt och den danska befolkningen dör som flugor. När också soldaterna börjar stryka med bestämmer man sig för att lämna resterna av Danmark ifred och kvar blir Sigi. Han had turen att bli vän med Papala, en medlem i det invaderande landets armé som äger tillräckligt mycket medicin för att få Sigi frisk igen. Dessutom kommer det förbi en man med sin brorson och också de stannar kvar hos Sigi. Men de finns någonting i skogen, någonting som skrämmer bort rådjuren och äter upp fåglarna...

Efter år noll är egentligen en ganska så kort bok, trots att den utspelar sig under en rätt så lång period. Men det gör inget att den är kort, för det händer på sätt och vis inte så mycket under historiens gång. Mest får vi följa Sigi och hans vänners liv, hur deras relationer utvecklas och hur de reagerar på den situation de befinner sig i samtidigt som det då och då släpps några ledtrådar på vad som finns i skogen. Först mot slutet börjar det hända saker, och då känns det som att det går lite för snabbt. Om boken varit längre skulle den ha blivit långtråkig (lite som Stephen Kings Pestens tid) men nu känns det ganska så lagom.

Egentligen känns det som om de här "varelserna" i skogen inte riktigt hör hemma i berättelsen. De kommer ju som sagt in mest på slutet och historien hade klarat sig ganska så bra även utan dem. Dessutom förstår jag aldrig riktigt vad de är. Var det strålning som släppts från flygplanen och var de helt enkelt muterade djur? Man får aldrig veta säkert, vilket jag retar mig lite på.

Boken är skriven på ett enkelt sätt, inga långdragna beskrivningar eller hela sidor fulla med historia om kriget som startade alltihop. Man får helt enkelt följa karaktärerna och då och då se bitar av deras livhistoria. Men bara deras personliga historia, ingenting om världen runtomkring dem. Trots det har jag inga problem med att föreställa mig hur det var för dem. Jag kan se framför mig hur det såg ut i Danmark när folk bara dog av och hur skogen och Sigis trädgård såg ut. Det är inte illa av författaren att lyckas skriva så målande men ändå så kort.
   Dessutom känns karaktärerna väldigt trovärdiga. Inte för att de är trevliga (faktiskt så tyckte jag ganska illa om flera av dem) utan helt enkelt för att deras tankar känns... äkta. De är röriga och sorgsna och inte alls så "perfekta" som det lätt kan bli i en bok.

Men jag måste varna er. Genom hela boken finns en tung och vemodig känsla, man känner på sig att det inte kommer att sluta bra, hur stillsamt och trevligt de än verkar ha det. Man vet att det kommer gå åt helvete för dem.

Jag vägde mellan en trea eller en fyra för den här, och till slut blev det en svag fyra. Väl värd att läsas om man vill ha en dyster och sorglig histora med ganska så otrevliga huvudpersoner.


torsdag 11 augusti 2011

Exodus by Julie Bertagna

Nu tänker jag skriva den här recensionen på engelska. Varför? För att jag tänker delta i en tävling där man genom att skriva en recension om en dystopisk bok kan vinna en hel drös med andra dystopiska böcker. Låter väl bra? Tävlingen råkar bara äga rum i USA, och såvitt jag vet pratar de inte svenska där...
   Tävlingen hittar du här: Dystopian August

 

In the year of 2100 the world is drowning. Mara Bell lives on the little island of Wing with her family and friends and she's rather happy just like that. But the sea keep rising and it's obvious that soon it will be impossible to live on Wing. But Mara knows a way out. She's got a computer, something very rare, and out on the web she finds signs that new citys have been built, high over the water. She even met someone who claims to live in one of those cities! She manages to make the inhabitants of Wing trust her and they set out to find a new home. What they didn't expect was that this new world isn't welcoming the refugees...

Exodus is one of my big time favourites’, even though I read it in Swedish and not it's original languish. It's beautifully written, a bit poetic, actually, and the main character, Mara, is such a strong person. Even if she loses her family, even her best friend, she doesn't give up. And she's everything but selfish. She's not interested in saving just herself, actually, she's ready to sacrifice herself to save as many others as possible. She can even give up true love to make the world a better place.
   And the world is beautifully described, from the island and the refugee camp to the Sky city and the home of the treenesters. I could see it vividly in front of me, and I could really feel how horrible it must have been to be there. In the Sky city, New Mungo, everything felt like a mix between a dream and a nightmare. Everything was beautiful but fake, even the food that looked delicious but tasted like nothing. It's also interesting to see how differently the world evolved in different places, how, for example, the Sky city people turned oblivious to the world around them, carrying only about themselves, and the treenesters, who are like a big lovely family with each other but treat the urchins, children turned wild, like rats. (You’ll see more of this subject if you read the sequel, where there is at floating pirate city!)
   And the relationship between Mara and Fox, it's so lovely. How he helps her when everything feels lost, even though it means betraying everything he's ever known, even his own family. I'd give everything for to have boyfriend like that.

Apart from the story Exodus is kind of a wake up call. We really get to see how the world could end up if we aren't careful, and it's not a place I'd want my kids to grow up in (if I had any, which I don't). It really made me understand that we can't just ignore our problems to make them go away.
   It also includes a very interesting question: is it right to let some people die to save others, and if you had to choose, who would you pick to live on and who would you let die?

The only downside with the story is that it can be a bit slow at times, but it doesn't really matter because the story is still just as lovely to read.
All in all I can't do anything but recommend this book, and the sequel, Zenith (just as good as the first one) and it get five out of five roses.


The covers to book two and three




Phu, då var det avklarat 

Jagad av Meg Cabot

Spoilervarning för de som inte läst de tidigare två böckerna!

Efter en olycka där hennes kropp mosades under en platt-tv har Em Watts fått sin hjärna transplanterad till en supermodelen Nikki Howards kropp. Företaget Nikki jobbade åt sa att hon dog i en hjärnblödning och är beredda att rädda Ems liv i utbyte mot att hon tar över Nikkis jobb. Problemet är bara att Em är mer förtjust i att spela onlinespel än i att sminka sig. Och hon tycker definitivt inte om att behöva strutta omkring i underkläder på en catwalk. Dessutom är det bara hennes familj som får veta att hon faktiskt lever, och hennes stora kärlek, Christopher, är besatt av att hämnas hennes död. Men det tar inte slut där. Det visar sig att Robert Stark, Ems chef, har något riktigt lurt på gång. Och den riktiga Nikki Howard är inte ens död utan bara väldigt, väldigt förbannad på den som snodde hennes kropp...

Vem har inte hört talas om Meg Cabot? Författaren till En prinsessas dagbok (som jag inte läst) och en hel drös andra böcker (av vilka jag läst några). Känd som någon form av supermänniska. Men ärligt talat så är inte Airhead-trilogin speciellt super.

Kanske är det bara inte min boksmak, men i stort sett alla hennes böcker känns fånigt ytliga. Själva storyn i trilogin är smart: en knubbig, mobbad, dataspelsnörd byter hjärna med världens mest kända supermodell. Låter inte så dumt. Men det hela hanteras inte så bra. Istället för att tycka mer och mer om Em ju längre jag läste, desto sämre gillade jag henne. Hon gick från någon jag faktiskt kände igen mig i (okej, jag kanske inte är en dataspelsnörd, men jag bryr mig precis som Em inte om vad jag har på mig, sminkar mig inte och tycker allmänt illa om dagen utseendfixerade samhälle) till någon med känsla för både mode och smink som tycker att "lite mascara och läppglans gör stor skillnad". Blä!
   Var det inte meningen att den här boken skulle vara för "insidan räknas"? Här verkar allt hänga på utseendet.

Ett exempel: Em är en nördig, smart och inte speciellt snygg tjej (men hon är huvudpersonen så hon behöver inte vara så snygg, åtminstone inte tills hon får hjärnan utbytt) och den stora kärleken Christopher är en nördig, smart (men snygg) kille. Den här boken är ingen skillnad från övriga Cabot-böcker som jag läst (Hemsökt och Saknad serierna) där det bara är de snygga  killarna som räknas. Är man ful så får man skylla sig själv. Men samtidigt får hon ju inte verka för ytlig, så Cabot slänger in en massa icke-nördiga, korkade (men snygga) killar för att visa att det faktiskt är insidan som räknas. Bara utsidan är snygg den också.
   Till och med föräldrarna måste vara snygga. De kan ju inte vara som verklighetens föräldrar ofta är efter många hårda år med barn, jobb och slit: dubbelhakor, ölmage, skalliga, tunt hår och sådant. Alla måste vara perfekta. Såvida de inte är onda. Men ofta är de snygga då också.

Och så till karaktärerna: Nikki är den elaka korkade snyggingen (som dessutom har en liten, bjäbbig hund), bästa kompisen Lulu är den snälla korkade snyggingen, Brandon (Nikkis ex, Robert Starks son) är den elaka korkade snyggingen, manlig verision... Jag kan väl säga att trilogin inte jobbar med att ta bort fördomar om modeler, snarare tvärt om.
   Och sedan är det det där eviga tjatet med att en kille och en tjej inte kan vara kompisar utan att den ena pronto ska bli kär i den andra. Em och Christopher hade varit vänner sedan de var små men Em hade hela tiden varit hemligt kär i honom... urk. Allt annat än orginellt.

För bara storyn hade jag kunnat ge boken kanske en fyra, men nu måste ju någon skriva den också och tyvärr var det fel person. En tvåa

onsdag 10 augusti 2011

Svenska eller engelska?

Nu i augusti kommer boken Blodröd väg ut på svenska, orginal titel Blood red road. Här har ni handlingen:

Saba lever i en laglös, postapokalyptisk framtid. Livet är hårt i en ogästvänlig värld där bara de starkaste överlever. En dag kommer en grupp svartklädda ryttare till byn. De dödar Sabas far och rövar bort hennes älskade tvillingbror Lugh. Saba blir ensam kvar med sin lillasyster Emmi, men bestämmer sig genast för att försöka rädda Lugh. Tillsammans ger sig de båda systrarna ut på en lång och farlig resa genom det karga landskapet som bebos av desperata och kuvade människor.

Låter som något för mig, gör det inte? Men nu återstår frågan, ska jag läsa den svenska eller den engelska verisionen? I vanliga fallet skulle valet varit solklart: svenska. Men nu råkar Blood red road vara skriven på ett lite speciellt sätt, författaren försöker visa hur personerna pratar genom att ändra på grammatik och ordens stavning och sådant. En liknande teknik användes i The knife of never letting go där jag läste översättningen Tystnaden i bruset. Själva känslan av deras accent, hur författaren tänkt sig att de pratar, försvinner, och iställt blir det en enda röra full av felstavningar och konstiga meningar.
   Men sedan kommer det faktum att engelska inte är mitt modersmål. När ett ord jag inte kan dyker upp så slår jag (oftast) pp det, men det kan bli svårt om stavningen har ändrats. Desstom är det lättare att få tag på den svenska verisionen, jag kan köpa den i en butik istället för att beställa den på nätet och sedan vänta i flera veckor innan jag får hem den.
   Jag tror jag ska läsa den på engelska, såvida jag inte ser den i en bokaffär, får ett infall, och köper den i alla fall.





Svenskt omslag

















Orginalomslag

tisdag 9 augusti 2011

Metro 2033, Den sista tillflykten av Dmitry Glukhovsky


Har du någonsin läst något som du hade så höga förväntningar på men som när du väl läst det visade sig vara fullkomligt uselt? Metro 2033 är en sådan bok. Över allt läser jag bra recensioner, hör hur fantastisk den är, och själva storyn låter ju inte så dum, eller hur?

Världen har gått åt helvete ordentligt. Efter det tredje världskriget (där de föresten glatt användes atombomber och andra otäka vapen) har den sista människospillran i Moskva flytt ner i tunnelbanan för att inte bara undkomma strålningen, utan också alla monster som strålningen gett upphov till. Men bara för att de gömt sig under marken betyder det inte automatiskt att alla människor är säkra. Huvudpersonen Artiom får persoligen uppleva detta eftersom hans station i utkanten av "samhället" attackeras av nya, nästan osårbara monster. Han får i uppdrag av Hunter, någon slags monsterbekämpare, att bege sig till Polis (ett gäng stationer som bildat någon slags stad) för att skaffa hjälp att förgöra monstren innan de tar över hela metron.

Visst låter det spännande? Och det var det också. Ibland. Kanske. Nästan aldrig.
   Mitt största problem med boken var Artiom. Missförstå mig inte, han är en schysst kille, men så fruktansvärt irriterande. Hela tiden måste han avbryta historien med sina tankar om meningen med livet, Gud, vilken som är den rätta religionen, ödet, männsklighetens ondska och bla bla bla... Som om inte detta vore illa nog springer han hela tiden in i en massa filosofiska typer som han kan disskutera med i ett antal sidor. Argh!
   Men hans filosoferande hade väl varit okej i små mängder, för det är trots allt ganska så viktiga frågor. Men han håller på och tjafsa om dem hela tiden. Konstant.
   Sedan kändes det som om föfattaren ville trycka in för mycket i en enda bok. Artiom far från ena änden av tunnelbanan och tillbaka, upp och ner, hit och dit... Han måste tvunget på ett eller annat sätt besöka varenda jädrans station i hela metron, och boken byter story så ofta at jag ibland glömmer av vad det ursprungliga uppdraget var. Istället för en noggran historia blir det jätte många korta, personer introduceras och dör innan man lär känna dem och allting känns allmänt frustrerande.

Vad är bra då? När Artiom äntligen slutar upp med sitt filosoferande och faktiskt ger sig ut i tunnlarna med gasmask på och ett vapen i varje hand blir det riktigt spännande, speciellt för någon som jag som är både klaustrofobisk, paranoid och extremt mörkrädd (och jag är inte överdrivet förtjust i spindlar och sådant heller). Det skjuts, de flys, det hoppas och det göms i en väldig fart. Monster åker förbi utan att vi får veta vad de faktiskt är (lite jobbigt för mig som vill ha alla svaren på en gång) och jag kan säga att det finns en del otäcka saker där i djupet. Sedan finns det en del mindre otäcka saker också. Som ondskefullt vatten som hypnotiserar dig.

Det tog mig lång tid att läsa ut Metro 2033. Jag läste några kapitel, tröttnade, väntade några månader, läste lite till, vänade ett år... när jag väl läste ut den tror jag att det var mitt femte försök. Men inte desto mindre så tänker jag försöka med uppföljaren, Metro 2034 (kreativt namn, va?) och hoppas att det filosoferas mindre i den.
   Betyget? Utan allt tjat och med mera action hade det kanske blivit en fyra. Nu blir det en tvåa.

måndag 8 augusti 2011

Across the Universe av Beth Revis

Tänk dig att båda dina djupt älskade föräldrar får ett jobb på en annan planet. Och för att ta sig dit måste de frysas ner och flyga genom rymden i 300 år. Tänk dig att du får chansen att följa med, lämna ditt liv, dina vänner, din pojkvän, planeten jorden, allt för att kunna vara med dina föräldrar. Tänk dig att du sedan väcks femtio år för tidigt...

Detta är vad som händer Amy i Across the Universe. Någon ombord på skeppet Godspeed stängde av hennes kryotank för att döda henne, men Elder, skeppets blivande ledare, hittar henne i tid och räddar hennes liv. Men det visar sig vara omöjligt att frysa ner henne igen och det är femtio år kvar innan skeppet når sitt mål, så Amy har inget annat val än att vänja sig vid livet i rymden.
   Men allt står inte rätt till på skeppet. Efter att en farsot dödade nästan hela besättningen för länge sedan har nu ett nytt system upprättats, det föds en generation var tjugonde år, och mellan de här generationerna föds Elder, som tränas av Eldest för att ta öer när nästa generation föds. Men besättningen beter sig inte normallt, de är tomma och känslokalla och som om inte detta vore nog går det en mördare lös på skeppet och Amy fruktar för sina föräldrars liv...

Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva Across the Universe. Det var utan tvekan en bok som var väldigt intressant att läsa, men jag kände mig lite dumförklarad av hela mysteriegrejen. Vad som gör besättningen bete sig som zombies visas övertydligt och det är barnsligt lätt att lista ut vem mördaren är och vilken dennes bakgrund är. (men det kom en del vändnigar som jag inte väntat mig)
   Samtidigt känns det inte som om boken egentligen bygger så mycket på mysteriet utan mer på Amys kamp att anpassa sig till sitt nya, hemska liv. Vi får följa henne genom flashbacks av situationer hon önskat att hon handlat annorlunda i innan hon blev nedfryst och skeppades bort från jorden, vi får se hur misstänksamma alla är mot henne för att hon ser annorlunda ut och beter sig annorlunda... ja, allt är helt enkelt vidrigt för den stackars flickan, hon ville ju inte ens ut i rymden till att börja med.
   Och sedan har vi Elder, skeppets upproriska blivande ledare. Han kommer inte alls överräns med Eldest, vilket jag definitivt kan förstå, gubben är en sykopat. Jag får aldrig riktigt intrycket att Elder är speciellt klipsk, men han har en del intressanta tankar om vad som är rätt och fel när det kommer till att styra folket. Defininitivt värt att disskutera. Och jag förstår att han blir ögonblicksförälskad i Amy, hela sitt liv har han vuxit upp med att det inte finns någon i hans ålder på skeppet, och så dyker Amy upp, och inte nog med att hon är vacker och lika gammal som han, hon kan tänka! Hon är inte en zombie om resten av besättningen! Men Amy har fortfarande inte kommit över sin gammla pojkvän (som hon misstänkte var otrogen mot henne men hon konfronterade honom aldrig, vilket hon ångrar en si sådär 250 år för sent). Deras relation rör sig hur som helst inte speciellt mycket, men missförstå mig inte, det är bra. Kärlek i verkligheten kommer inte som en blixt från klar himmel, den växer fram med tiden. Men omslaget till boken är definitivt lite missledande.
   En grej till. Jag läste i en recension någonstanns att de goda är heltigenom goda och de onda enbart onda. Jag kan inte riktigt hålla med (huvudpersonera är visserligen heltigenom goda men sedan är det "de onda"). Eldest är definitivt the bad guy, men han gör sina fruktansvärt dåliga val för att han tror att det är rätt. Han tror att han är tvungen att handla på det sättet för att hålla beättningen vid liv. Han må vara galen, men ond? Nej.
   Vad som retar mig lite är att en massa människor blir tokiga fram emot slutet. Det känns lite konstigt.

Okej, vad har jag för slutsatser?
   Across the Universe hade varit bättre om Revis hållit sig vid Amys och Elders relation, kulturkrocken och vad det finns för hemligeter på skeppet. Men tyvärr var hon tvungen att blanda in en mordgåta, vilken hon inte hanterar speciellt proffsigt. Men boken är ändå värd tre, nästan fyra rosor. Och jag ser definitivt fram emot uppföljaren, A million suns.




Visst är omslaget fint? Men de borde ha haft det till den första boken istället, för jag slår vad om att det blir lite mer kyssar i tvån än i ettan.





lördag 6 augusti 2011

De vassa tändernas skog av Carrie Ryan

Mary har levt hela sitt liv innanför stängslen till sin by, där systerskapet kontrollerar allt. Att lämna byn och gå ut i De vassa tändernas skog är förbjudet, men Mary har förbjudna drömmar. I hennes släkt har historier om tiden innan återkomsten - då de oheliga infekterade världen - alltid funnits, och Marys favoriter är historierna om havet. Hennes allra största dröm är att lämna byn och finna det, men det är såklart omöjligt. Hennes näst största dröm är att gifta sig med Travis, den stora kärleken. Men Travis är redan förlovad med Marys bästa vän, Cass, och istället blir det Travis bror Harry som anhåller om hennes hand. Som om inte detta är illa nog så blir Marys mamma smittad av en ohelig och skickas ut i skogen, och Marys bror Jed skyller hennes död på Mary. Och till råga på allt verkar de oheliga vara skrämmande nära att ta sig igenom stängslen...

De vassa tändernas skog är en skrämmande men vacker historia om människans kämpaglöd trots att allt tycks förlorat. Mary är en stark person (hon hackar sig igenom horder av zombier vid mer än ett tillfälle) men samtidigt lite frustrerande. Alldeles för mycket av historien läggs ner på hennes kärlekstrubbel, först efter ungefär en tredjedel av boken börjar det hända saker. När kärleken vägs upp med lite zombieslaktande blir boken genast bättre, och av någon anledning bryr jag mig mer om Mary och hennes älskade då. Förmodlgen för att de befinner sig i konstant livsfara, och då oroar jag mig för hur det kommer att sluta för dem. Jag kan säga att det blir hjärtskärande sorgligt mer än en gång, och bara för att de är huvudpersoner betyder det inte att Mary och hennes vänner automatiskt är skyddade från de oheliga.
   Som sagt är De vassa tändernas skog vackert skriven, med Marys funderingar kring Gud, mänskligheten, havet, kärleken, det förflutna och alla de historier som gick förlorade tillsammans med människorna. En fin detalj är att ordet zombie aldrig näms.

Det finns några småsaker jag funderar över, till exempel att alla verkar vara släkt. Harry och Travis är bröder och deras syster Beth är gift med Marys bror Jed. Den enda som inte verkar vara släkt med någon är Cass.
   Sedan är det stängslet. Det näms någon gång att återkomsten ägde rum när Marys mormors mormors mor var ung. Det är en väldigt lång tid. Och hela den här tiden har ett vanligt gallerstängsel skyddat byn. Varför rostar det inte bort? Varför rasar det inte? Det finns liksom ett konstant antal zombies som står och sliter i det precis hela tiden. Visserligen finns det folk som kontrollerar och lagar staketet med jämnan, men hur lagar man rost? Och det sägs också att de är mycket farligt att gå nära stängslet för då kan de oheliga komma åt att bita en (det är det som händer Marys mamma).
   Nåja, det är inte så viktigt.

Boken är värd fyra rosor

Operation Vildkatt av Hans Nordsröm

För några veckor sedan körde mamma oh jag förbi ett bibliotek med en skylt utanför: Bokrea, en bok för 10 kr, fyll en kasse för 20! Givetvis var vi tvugna att gå in och titta, och jag hittade tre eller fyra böcker jag ville ha, och sedan prackade mamma på mig en milljon till så att vi skulle få en hel kasse. Hursomhelst så var Operation Vildkatt en av de första jag fick syn på och väl värd att läsa.

Handligen är som sådan att mänskligheten nu mera lever på Mars. Just det, du hörde rätt. Efter en extrem kimatkollaps är jorden obebolig och efter 800 år finns nu de 11 miljoner sista människorna bosatta i städer långt nere i marken på Mars.
   Bokens huvudperson, Nicholas, har hela sitt liv drömt om att bli en rymdpilot, men efter att han som tonåring hackat sig in på en topphemlig regeringssida (det bevisades aldrig att det var han, men han fanns med bland de 3000 misstänkta) så är det såklart utestlutet. Men det hindrar honom såklart inte från att söka till rymdakademin. Väl där visar det sig att han är en sådan naturbegåvning att en av skolans högt uppsatta lärare får upp ögonen för honom och sedan grälar med säkerhetspolisen tills Nicholas har lov att bli rymdpilot i alla fall. Men detta gör att säkerhetspolisen håller ögonen extra noga på honom, och när Nicholas son skriver en uppsats om varför Marsianerna inte försöker "fixa" Jorden så att de kan åka tillbaka dit ser polisen sin chans att förstöra Nicholas liv genom att sätta dit honom som dålig förälder och ta ifrån honom hans son.

Det finns en hel del massa action i Operation Vildkatt. Det är rymskepp som flyger, biljakter, skottlosning och exploderande grottor. Jag tycker ganska bra om huudpersonen, Nicholas. Han är schysst och omtänksam, men samtidigt låter han ingenting hindra honom från att nå dit han vill. När han som liten samlade ihop ett eget arkiv om Jorden och fick säkerhetspolisen efter sig gav han inte upp för det utan fortsatte samla information. När han blev ditsatt för ett mord han inte begått gav han inte upp utan fortsatte att kämpa trots att det inte fanns någonstanns att fly. Han är en stark person som var beredd att göra vad som helst för sin familj.
   En annan person jag gillade var My, boken nästan enda kvinnlig person. (Läraren som hjälpte Nicholas, premiärministern, premiärministerns sekriterare, tekninkexperten, säkerhetspolisens chef och typ alla andra inom säkehetspolisen är alla män, och man får läsa en del av storyn ur deras synvinkel. Den enda kvinnan som får berätta en del av hisorien är en reporter som blir kär i första bästa kille hon ser) Man får visserligen nästan inte läsa någonting ur Mys synvinkel, men det gör inte så mycket. Hon räddar Nicholas liv mer än en gång (och offrar nästan sig själv för honom), är en sjuhelsikes bilförare och biltjuv, hon är modig och ger inte upp att beskydda Nicholas trots att hon själv ligger på marken med en kula i lungan och håller på att förblöda. Jag är beredd att förlåta författaren det faktum att bokens enda andra kvinna (bortsett från Nicholas mamma och fru) är en kärlekskrank fåntratt bara för att My är så jävla tuff.
   Just det, själva boken då. Jag tycker att den var bra men fastnade aldrig riktigt för den, fick aldrig känslan att inte kunna lägga den ifrån mig. Dessutom känns det lite konstigt att trots att det har gått 800 år och mänskligheten har flyttat till Mars så tycks det inte ha gjort särskilt många tekniska framsteg inom något annat område än rymdfart. Men det är n mindre detalj. Boken är definitivt läsvärd.

Onödigt info: omslaget ovan är det ursprungliga från 1994, om jag inte ha fel finns den som nyutgåva med annat omslag från 2003.

Den får tre rosor

fredag 5 augusti 2011

Wither av Lauren DeStefano

På grund av att något gick fel med medicinsk forskning blir kvinnor aldrig äldre än 20 och män 25 (detta med undantag för de sista som föddes innan allt gick fel. De är alla runt åttio år nu). Det är i den här världen sextonåriga Rhine har levt hela sitt liv tillsammans med sin tvillingbror Rowan. Men att vara flicka är farligt, för rika män kan betalar folk att samla in söta flickor som den sedan kan köpa och ha som fruar. Detta öde väntar Rhine efter att hon blivit kidnappad tillsammans med ett antal andra flickor. Men vad hon inte väntat sig är att hennes man, Linden, faktiskt skulle bry sig så mycket om henne och hennes systerfruar. Men det spelar ingen roll, för Rhine tänker fortfarande rymma, och för att kunna rymma måste hon först få Linden att lita på henne...

Whiter är en bok som jag logiskt sett inte borde ha gillat. Under historiens gång händer det inte så mycket mer än att Rhine planerar att rymma och blir kär i Gabriel, en av Lindes anställda. Men ärligt talat så spelar det ingen roll. Trots bristen på action så kunde jag inte släppa den här boken fören den var utläst, och jag älskade den från första till sista sidan. Det enda jag retade mig på är att ingen sa ifrån. Rhine och hennes båda systerfruar hade trots allt blivit kidnappade ch sålda, och trots det var det ingen som klart och tydligt sa till Linden att de hatar honom för det. I Rhines fall är det visserligen en strategi, hon måste få Linden att lita på henne för att kunna fly, och för den yngsta frun, Cecily, finns det ingen anledning att klaga. Hon växte upp på ett fruktansvärt barnhem och kunde inte tänka sig en bättre framti än den här. Men i Jennas fall... hon berättar flera gånger för Rhine hur mycket hon hatar Linden, men honsäger aldrig något till honom. Jag kan inte riktigt förstå det.
   Men det är också det i stort sett enda negativa i hela boken. Det som gör den så bra är till stor del att den helt enkelt är så vacker. Beskrivningarna, huset, trädgården, karaktärerna... Jag vet inte hur författaren bär sig åt för att få mig att gilla en bok nästan helt utan action, men hon lyckas, och det med bravur! Jag kan inget annat än att rekomendera de här boken.
   Whiter är del ett i trilogin Chemical garden och del två,  Fever, kommer ut nästa år. Till sist kan jag bara tillägga att omslaget är oerhört vackert.

Den får fyra rosor

torsdag 4 augusti 2011

Grand opening och Hungerspelen

Mitt första inlägg någonsin på den här bokbloggen! Och detta första inlägg tänker jag tillägna en av mina favoritserier, just det, Hungerspelen!
   För kanske en vecka sedan hade jag ingenting att göra, och då fick jag för mig att läsa om hela trilogin, och jag älskade dem lika mycket nu som första gången jag läste den.
   Okej, lite kort om handlingen då (som om inte alla känner till den vid det här laget. )
   Katniss Everdeen är sexton år när hon blir en deltagare i hungerspelen, det värsta öde som finns för ungdomarna i distrikt tolv, där hon lever. Hon skeppas iväg till huvudstaden tillsammans med Peeta från sitt distrikt (han är för övrigt störtkär i henne) och 22 ungdomar från de övriga 11 ditrikten. Väl i huvudstaden stajlas hon, tränas och intervjuas i några dagar innan hon och resten av deltagarna slängs ut på arenan för att ha ihjäl varandra tills det bara finns en kvar, samtidigt som hela landets befolkning iaktar hennes varje rörelse i direktsändning. Som om inte detta vore illa noga så har Peeta berättat för landet hur hopplöst förälskad han är i henne, och Katniss kan inget annat göra än att spela med, i ett desperat försök att få både sig själv och Peeta levande hem igen.
   Stopp stopp! Har du läst tvåan och trean? Eller ens ettan?  För annars bör du inte fortsätta. Om du nu råkar vara som jag och inte har något emot lite spoilers kan du alltid läsa vidare, men du kan härmed se dig som varnad.
   I del två, Fatta eld, har Katniss och Peeta vunnit spelen, men det betyder inte att de är trygga. Trots att Katniss älskar Gale så ska nu hon och Peeta ut och turnera i hela landet, och det är livsviktigt att de verkar så förälskade som det bara är möjligt. För när Katniss lurade spelen genom att ha två vinnare tände hon gnistan till en revoluion, och nu tror folk runt om i hela Panem att de kan sätta sig emot regimen. Presidenten har personligen hotat Katniss om att hon inte klarar det så svävar inte bara hon utan hela hennes familj och alla hennes vänner i livsfara.
   I sista delen, Revolt, har, som du säkert förstår, befolkningen gjort uppror. Katniss befinner sig i Distrikt 13 och tolvan finns inte mer. Om det inte vore för att Peeta skulle varit kidnappad av regimen skulle saker och ting inte vara så illa, och Katniss har nu officiellt blivit revolutonens ansikte utåt. Men hon känner sig fortfarande som en bricka i ett spel, och hon kommer inte alls överräns med distriktets ledare, Coin. När sedan Peeta återvänder har något fruktansvärt hänt...
   Nog om handlingen. Till att börja med kan jag säga att Hungerspelen är en helt underbar trilogi som alla borde läsa. Katniss är en stark och självständig huvudperson, hon har ordentligt med överlevnadsinstinkt och trots att hon ibland kan verka lite självisk så bryr hon sig väldigt mycket om sina nära och kära. Jag kan tycka att hon är en lite väl kallblodig mördare, men i hennes situation är det väl inte så konstigt. Det som är lite roligt är att trots att ho haft en sådan hård uppväxt med döda förälrar, svält, tjuvjakt och hungerspel så är hon lite naiv. Hon är så gullig när hon tror att Peeta bara fejkar deras förhållande inför kamerorna och undrar hur han kan komma ihåg vad hon hade på sig första gången de träffades. Det är intressant att se hur deras kälek bitvis växer fram, och egentligen är mer som en stark vänskap. Det är en stor skillnad mot hur många ungdomsböcker är nuförtiden.
   Peeta tycker jag också mycket om, han är liksom så fullständigt hudraprocentigt genom god. Som någon form av ängel. Det är alltid Katniss so måste försvara honom och han bryr sig om alla. Jag måste säga att trots alltihop till en början bara är ett skådespel så passar han och Katniss väldigt bra ihop.
   Du måste vara beredd på att historien utvecklass ganska mycket under böckernas gång, i den första går det mest ut på att överleva de där veckorna och sedan är det över, men i de andra två är det plötsligt så mycket mer på spel. Jag uppskattar att Collins vågade göra den sista boken så mörk. Den utspelar sig trots allt under ett fullskaligt krig, och krig är aldrig trevliga. Katniss blir som folk blir i en sådan situation; hon dödar urskiljningslöst och efteråt är hon tom och håglös. Vad jag inte uppskattar är vad som händer Cinna och den rödhåriga stumma tjejen. De få såpass mycket uppmärksamhet redan från början att jag tycker att de förtjänar bättre än att bara sopas bort på det viset. Vi får aldrig reda på varför Cinna är så annorlunda alla andra huvudstadsinnvånare, eller vad den stumma flickan flydde från. Det känns lite sorgligt.
   All in all så tycker jag nog bäst om första och sista boken, även om jag blev lite chockad över hur mörk den sista var. Tillsammans som en serie så är det en av de bästa jag läst.
   Och som avslutning, jag kan inte beskriva hur mycket jag längtar till filmen nästa år.

Hela trilogin tillsammans får fem rosor