fredag 27 april 2012

Världen är Elak, Del 1 av Pia Olofsson


Året 2107 har Sverige tagit ett stormsteg in i framtiden. I ett försök att skydda land och befolkning mot Fienden har det skapats mänskliga vapen, personer med otroliga krafter.
   Adrian är en av dem. Han är stolt över att kunna beskydda sitt land, men en natt går allting fel. Fienden tar sig över gränsen och attackerar på olika håll runt om i landet. Överallt blir folk dödade eller kidnappade, och snart står de klart vad Adrian och hans vänner måste göra: ta sig in i Fiendeland och rädda sina vänner, oavsett vad...

Jag antar att de flesta där ute i bloggosfären har hört talas om att Pia som har bloggen Bookrelated har skrivit en bok som sitt gymnasiearbete, och att den nu finns tillgänglig att läsa för alla oss nyfikna. Fösta delen av boken hittar du här, och jag tycker verkligen att du borde göra det. Men kanske borde du vänta lite, tills nästa del är färdig, så behöver du inte lida så mycket av den jobbiga cliffhangern.

Det känns väldigt roligt att få läsa en svenskskriven dystopi, något det tyvärr inte finns mycket av. Pias språk känns helt annorlunda jämfört med alla amerikanska översatta böcker och jag tycker att det är hur kul som helst med lite svensk slang. Språket är personligt, lättläst och beskrivande på ett sätt som gör boken väldigt levande i huvudet.
   Tyvärr finns det en del stav- och grammatikfel, men det är ändå inte så mycket med tanke på att boken inte korrekturlästs på ett förlag. Det retar ögat lite när jag läser, men är lätt att ha överseende med.

Vad gäller storyn så har jag inte mycket att klaga på. Det märks att det är första delen i boken och känns inte som mycket mer än en inledning, och att bara inledningen är så bra gör mig oerhört nyfiken på att få fortsätta läsa och se vad som händer.
   Första halvan är fartfylld och spännande på ett sätt som gör det svårt att sluta läsa, medan andra halvan är lite lugnare och ger större chans att lära känna huvudpersonen Adrian, hans vänner och världens uppbyggnad. Jag tycker att Pia lyckats väga upp de båda halvorna riktigt bra, och boken var spännande rakt igenom. Adrian var dessutom en väldigt sympatisk huvudperson som jag hade lätt att relatera till, och det var spännande att se världen genom hans ögon. Eftersom första delen tog slut så snabbt hann jag inte se så jättemycket av de andra karaktärerna, men det jag var helt nöjd med det som fanns och hoppas att jag får lära känna dem bättre i nästa del.

Det är dock en sak jag undrar lite över. I prologen verkade inte Adrian så jättepigg på tanken att gå med i Sveriges försvar (SLF) men när sedan boken kommer igång (då har det gått några år sedan prologen) så tycks varken han eller någon annan i SLF ha något emot att vara medlemmar. Adrian verkade inte ha något annat val än att gå med i försvaret, och jag kan säga att i hans ställe hade jag varit ganska upprörd över att tvingas in i en mindre armé och användas som något slags experiment för att skapa superkrafter. I nästa del skulle jag gärna se lite förklaringar på vad som hände åren mellan prologen och det att historien tar sin början för att han ska acceptera sin situation på det sättet som han gjort.
   Jag skulle också gärna vilja ha lite mer förklaringar på hur världen är uppbyggd, vad hela det här kriget går ut på och vem Fienden är. Jag skulle faktiskt vilja veta massor mer om Fienden. Just nu känns det så målat svart och vitt. Sverige är god och Fienden är ond.

Jag tänker inte betygsätta Världen är Elak, för jag har ju trots allt inte läst ut den än, och jag kan inte betygsätta en bok där jag bara läst första delen. Men jag kan säga att det jag läst hittills är väldigt bra, och jag hoppas att jag kommer att få fler svar i nästa del.



Kan föresten tillägga att jag blivit väldigt nyfiken på det här med att skriva en bok som projektarbete. Det är inte lång tid kvar tills jag ska göra ett själv och jag funderar allvarligt på att försöka skriva en bok. Så att inte alla tycker att jag är en härmapa om jag kommer och gör samma ska om nåt år... ;)

Living Hell av Catherine Jinks

Cheney har aldrig sett solen på en molnfri himmel. Han har aldrig simmat i havet. Faktum är att han aldrig har satt fot på planeten jorden. För Cheney är född på och har levt hela sitt sjuttonåriga liv på rymdskeppet Plexus, och han är helt nöjd med läget. Det vill säga, fram tills skeppet passerar genom en våg av oförklarlig rymdstrålning och hela skeppet börjar vakna till liv.
   Plötsligt ses Cheney och resten av besättningen som virus inuti en jättelik levande varelse, och skeppets immunsystem, som tidigare tjänade människorna som bland annat tvättmaskiner, är ute efter att döda dem. Cheney måste på något vis hitta ett sätt för besättningen att fortsätta leva.

Det första jag tänkte när jag hörde talas om Living Hell var att den inte lät som något annat jag någonsin hört talas om. Vis har jag läst sådant som utspelar sig i rymden, men att skeppet vaknar till liv?! Det är minst sagt unikt (Kanske påminner lite om Scott Westerfelds Leviathan med tanke på att de befinner sig inne i ett djur. Någon som vet nån annan bok/film med samma tema?) Tyvärr hade jag nog hoppats på lite mer av den.

Till att börja med så utspelar sig boken under alldeles för kort tid, ungefär två dagar, och då börjar inte själva handlingen inte förren andra dagen. Den här dagen går sedan ut på att samma sak upprepas ett antal gånger: fundera över vad som händer, slåss, fly, försök komma på en lösning, slåss lite till, fly för sitt liv osv. Det pratades en del om olika sätt att lösa problemet och framåt slutet satt jag ivrigt och väntade på en dramatisk slutscen som skulle chocka mig. Men den kom aldrig. Alla bara sprang omkring och slogs mot monster i hela boken och sedan var det plötsligt slut. Snacka om antiklimax.

Det här med att allt gick så snabbt förstörde dessutom en hel del för karaktärerna. Bortsett från huvudpersonen Cheney så lärde jag aldrig känna någon, och det var inte tal om någon karaktärsutveckling. Och helt ärligt, vem skulle hinna utveckla sin personlighet speciellt mycket på en enda dag? Cheneys kärleksintesse var dessutom bara med i de första kapitlen och sedan släpptes den tråden helt trots att det lagts ganska stor vikt på det i början, vilket retade mig lite. Jag ville helt enkelt veta mer om besättningen, inte bara vad de hette (och vad var det för konstiga namn föresten? Merrit, Dygal, Cheney. Lite skrattretande faktiskt.)

Bokens starkaste sida var definitivt den första halvan, när jag fortfarande tyckte att det var spännande med stridsscener och intressant att fundera över vad som hänt med skeppet. Där i början låg boken nog på en fyra. Men sedan började jag hoppas på mer, och allt bara snurrade på i samma takt och trots att omslaget ser lite skräckfilmsaktigt ut så blev det aldrig ens läskigt. Bara lite slemmigt och äckligt.
   Nä, Living Hell duger bara som tillfällig underhållning och får en svag trea i betyg. Skulle dock kunna se den som skräckfilm, med vissa ändringar i manuset.

torsdag 26 april 2012

Döden i dina ögon: Slutet av Rachel Ward

Stor spoilervarning för dig som inte läst de tidigare två böckerna i trilogin!!

Två år har gått sedan katastrofen som skakade London, två år sedan dödsdömda Mia bytte siffror och någon annan dog i hennes ställe
   Sedan dess har Sarah och Adam flackat runt i landet tillsammans med Mia och Sarahs två bröder. Men Sarah är trött på att ständigt behöva flytta, speciellt nu när hon är gravid. Trots att de vet att de är eftersökta bestämmer de sig att stanna i sitt tillfälliga hem, något de kommer att ångra. För det är inte bara Adam och Sarah som befinner sig i fara, det är Mia.
   För Mia har förmågan att leva för evigt, och vissa skulle ge vad som helst för den gåvan.

Jag har egentligen inte så jättemycket att säga om den här boken. Om du frågat mig om ettan eller tvåan i trilogin så hade jag haft mer att komma med, men dem läste jag ju innan jag skaffade bloggen och därför har jag tyvärr inga recensioner på dem.

I det stora hela kan man väl säga att jag har två stora problem med Wards böcker: tempot och karaktärerna. Det är något med Wards sätt att skriva som får det att kännas som om det går långsamt även om det händer massor av saker (det kan ju vara översättningen som är problemet, men jag tror inte det). Speciellt i första boken hade jag svårt för det här, den var mer eller mindre ett sömnpiller. Tvåan var helt okej, och trean ligger på ungefär samma nivå. Det händer trots allt saker, saker som borde vara spännande. Men jag kan inte påstå att jag någonsin kände ett alltför stort sug att plocka upp boken och fortsätta läsa.
   Räddning är då att boken är lätt- och snabbläst, och därför hinner jag aldrig bli speciellt uttråkad. Wards språk fungerar alltså, men jag skulle vilja ha mer.

Så till det andra problemet då: karaktärerna. Också här hade jag störde jag mig mest på den första boken, där jag mer eller mindre kände för att smälla till huvudpersonen, Jem, ibland. Tvåan och trean har andra huvudpersoner, och de är bättre än vad Jem var. Men jag retar mig fortfarande på dem ibland, och kan inte säga annat än att de agerar ganska korkat i vissa situationer och beter sig på sätt som jag inte alls kan förstå. Men deras personligheter funkar bättre i den här boken än i tvåan, Arvet. Jag antar att de helt enkelt passar bättre i en rå post apokalyptisk värld än i det "civiliserade" London. Hur som helst så antar jag att de duger, men de är inga personer jag kommer minnas speciellt länge.
   Föresten retar jag mig på att skurken är så ond. Ni som följer min blogg kanske har märkt att jag gillar djupa karaktärer, de som har många lager, en historia, personlighet och vettiga motiv bakom sina handlingar. Skurken i Slutet är rakt igenom ond, utan några sidor som får mig att förstå eller tycka synd om honom. By the way, varför måst den ondaste typen nästan alltid vara kille? Typ som Voldemort i Harry Potter eller Drake i Gone-böckerna. Inte för att jag vill att alla superskurkar plötsligt ska bli tjejer, men det är lite klichéartat att de ondas ledare alltid ska vara kille.

Som sagt så finns det inte så mycket mer att säga om Slutet. Den tar väl upp en del viktiga frågor om vad man får och inte får göra för att överleva, eller om man kan vara född ond, men går aldrig speciellt djupt in på någon av frågorna. Det är en trevlig bok som roade mig när jag läste den, men som inte kommer att stanna hos mig så länge.

torsdag 19 april 2012

Matchad av Ally Condie

Samfundet bestämmer allt. Så är det och å har det alltid varit, och sjuttonåriga Cassia har inget emot det. Hon trivs med sitt liv och är lycklig, och när hon matchas med sin kompis Xander och förstår att de ska få spendera livet tillsammans så blir hon ännu mer lycklig.
   Men när hon ska läsa fakta om Xander är det inte hans ansikte hon ser på skärmen, det är någon annans, någon hon känner. Ky.
   Plötsligt blir allting fel. Cassia vet inte vem hon vill vara med och hon är inte längre säker på att Samfundets styre är rätt. Men hur mycket är hon beredd att ge upp för att vara med den hon älskar?

Jag kan lika gärna säga det direkt: det här är ingen speciellt snabb bok. Om du vill ha eldstrider och rasande fart så kan du nog helt skippa Matchad. Om du tycker bättre om långsamt växande romantik, vacker prosa och är ny inom den dystopiska genren kanske du gillar boken bättre.

Personligen tillhör jag den första kategorin och skulle gärna sett lite mer spänning. Faktum är att det inte händer så mycket under boken, det är mest klassiskt triangeldrama och Cassia som bit för bit förstår att Samfundet faktiskt inte alltid har rätt. Det är en lättläst bok men trots det tog det hyfsat lång tid att läsa ut den, jag kände mig aldrig riktigt lockad att plocka upp den och fortsätta läsa.
   Men bara för det behöver det inte vara en dålig bok, det är bara inte riktigt my cup of tea. Den är vackert skriven och jag tycker mycket om hur Cassia i början är helt nöjd med allt för att sedan sakta förstå hur fel livet on lever är. Det typiska inom dystopier är ju att karaktären redan är relativt missnöjd med sin tillvaro, men jag som älskar att se karaktärsutvecklingar tycker bättre om när det är så här.
   Ingen av de båda killarna, Ky och Xander, imponerade speciellt mycket på mig även om de båda var gulliga, men jag tyckte mycket om Cassia. Sättet hon inte lät sig bli helt blind av kärleken eller lät sig ledas på det sättet Samfundet ville gjorde henne till en stark karaktär även om hon inte kan slåss eller någonting sådant. Hon är vänlig och försöker på alla sätt och vis undvika att såra sina vänner och sin familj, och jag är helt nöjd med henne som huvudperson.

Det märks att Condie satsat stort på språket, att hon försökt det att bli poetiskt och vackert. Ofta är det just det, men nästan lika ofta känns det lite överdrivet, och ibland är det nästan som om alla extra "poetiska" ord håller upp handlingen lite. Det känns som om Condie ansträngt sig lite väl mycket istället för att bara låta meningarna flyta på.

Många recensioner som jag läst verkar tycka att Condie skulle ökat takten på sin historia, men jag kan faktiskt inte hålla med. Matchad ska vara en långsam, vacker berättelse om att lära sig se med egna ögon, älska den man vill och ifrågasätta det man känner inte är rätt. De skulle inte funka som någon form av actionbok, så mycket skulle gå förlorat då. De som vill ha mer fart och fläkt får helt enkelt läsa något annat.
   Nu råkar jag ju vara en av dem som vill ha mer fart och fläkt, och därför får Matched bara en trea i betyg av mig, men jag rekommenderar den varmt till alla er som vill läsa en vacker bok om kärlek och uppror.



Uppföljarna, som ännu inte finns på svenska, heter Crossed och Reached, och jag tänker absolut fortsätta läsa serien för att se hur allt slutar.

onsdag 18 april 2012

Ibland har man faktiskt tur

Under hela mitt liv har jag i stort sett aldrig vunnit något som hänger på tur. En gång vann jag en tom plåtburk på Liseberg, men det är i stort sett allt.

Någon som kommer ihåg att jag under februari skrev en massa recensioner på engelska eftersom jag deltog i en amerikansk tävling där man kunde vinna lite böcker? Såvitt jag förstod så var det ren lottning mellan recensionerna, så det hängde alltså inte på hur bra recensenten skrev. Självklart väntade jag mig inte att vinna något, men kolla kolla, det gjorde jag!
   Inte det största priset så klart, vilket bestod av åtta böcker (!), men inte det minsta heller. I veckan ramlade min vinst ner i brevlådan, de två böckerna After the snow av S.D. Crockett och The green book av Jill Paton Walsh, så nu kan jag ta bort dem från min inköpslista (hade haft ögonen på båda böckerna redan innan tävlingen).

Tack så mycket Lenore från Presenting Lenore för den fina vinsten!

fredag 13 april 2012

Varför, varför?!

Varför gör förlagen så här?

När jag var liten (typ 8) så fanns det en bokserie som jag älskade, den första hette Klonad NR 1025 F och därefter kom det tre andra böcker: Klonad NR 831 F, Klonad NR 330 F och Klonad NR 229 P. Jag sträckläste alla fyra böckerna och sedan kom ett slut som fick mig att tänka: Herregud, vad händer nu? Var är nästa bok?
   I flera månader letade denna stackars åttaåring efter nästa bok, för serien kunde bara inte sluta så. Men efter mycket letande så fick jag acceptera att det faktiskt var så. Detta var långt innan jag kunde läsa på engelska, faktiskt så förstod jag knappt att de flesta böcker är översatta och trodde att allt jag någonsin skulle komma mig för att läsa fanns behändigt på svenska. Ack, så fel man kan ha.

Idag kom jag mig av någon anledning för att söka på författaren, L.J. Singleton, och upptäckte att det finns ju en femte bok! Men ett visst förlag fick tydligen för sig att det var en bra ide att inte översätta den allra sista delen i en serie där de översatt alla andra böcker. Schysst, verkligen, tack. Boken heter hur som helst Resurection 5, The Killer.

Detta är inte första gången som jag stött på det här syndromet. Scott Westerfelds serie Ful (Uglies) består av fyra böcker, bara de tre första finns översatta (den sista har visserligen en ny huvudperson, men den ingår ändå i samma serie). Julie Bertagnas bok Exodus finns på svenska, men inte uppföljarna Zenith och Aurora. Enligt en av mina kompisar som älskar Heartland serien så finns det flertalet böcker som inte översatts.

Personligen tycker jag att det är väldigt oprofessionellt av förlagen att göra så här. So what om serien inte säljer så bra? Har man börjat översätta den så får man snällt avsluta det. Speciellt om det bara finns en bok kvar.
   Det är i alla fall min åsikt. Vad tycker ni?

torsdag 12 april 2012

Nya boktips

Nu tänker jag än en gång babbla lite om alla böcker där ute som jag vill läsa. Plockade några från min önskelista, någon som läst någon av böckerna? Är de värda att lägga tid på?


Hull zero three av Greg Bear
A starship hurtles through the emptiness of space. Its destination - unknown. Its purpose - a mystery.
   Now, one man wakes up. Ripped from a dream of a new home - a new planet and the woman he was meant to love in his arms-he finds himself wet, naked, and freezing to death. The dark halls are full of monsters but trusting other survivors he meets might be the greater danger.
   All he has are questions -- Who is he? Where are they going? What happened to the dream of a new life? What happened to Hull 03?
   All will be answered, if he can survive the ship.

   HULL ZERO THREE is an edge-of-your-seat thrill ride through the darkest reaches of space.

Det här är inte en YA, det är en vuxenbok, men den verkar spännande och lite läskig. Handlingen påminner mi lite om filmen Pandorum, och den älskade jag. Hoppas att boken är lika bra.



Robopocalypse av Daniel Wilson
In the near future, at a moment no one will notice, all the dazzling technology that runs our world will unite and turn against us. Taking on the persona of a shy human boy, a childlike but massively powerful artificial intelligence known as Archos comes online and assumes control over the global network of machines that regulate everything from transportation to utilities, defense and communication. In the months leading up to this, sporadic glitches are noticed by a handful of unconnected humans – a single mother disconcerted by her daughter’s menacing “smart” toys, a lonely Japanese bachelor who is victimized by his domestic robot companion, an isolated U.S. soldier who witnesses a ‘pacification unit’ go haywire – but most are unaware of the growing rebellion until it is too late.
   When the Robot War ignites -- at a moment known later as Zero Hour -- humankind will be both decimated and, possibly, for the first time in history, united.


Ännu en vuxnbok. Titeln är klockren, och jag känner någon slags hatkärlek för omslaget.


The Adoration of Jenna Fox av Mary E Pearson
Everything is different.
   Seventeen-year-old Jenna Fox has just awoken from a year-long coma - so she's been told - and she is still recovering from the terrible accident that caused it. But what happened before that? She's been given home movies chronicling her entire life, which spark memories to surface. But are the memories really hers? And why won't anyone in her family talk about the accident? Jenna is becoming more curious. But she is also afraid of what she might find out if she ever gets up the courage to ask her questions.
   What happened to Jenna Fox? And who is she really?


Har läst nästan enbart positiva recensioner om den här, såklart man blir nyfiken.



Night of the living trekkies av Kevin David Anderson
Journey to the final frontier of sci-fi zombie horror!
   Jim Pike was the world’s biggest Star Trek fan—until two tours of duty in Afghanistan destroyed his faith in the human race. Now he sleepwalks through life as the assistant manager of a small hotel in downtown Houston.
   But when hundreds of Trekkies arrive in his lobby for a science-fiction convention, Jim finds himself surrounded by costumed Klingons, Vulcans, and Ferengi—plus a strange virus that transforms its carriers into savage, flesh-eating zombies!
   As bloody corpses stumble to life and the planet teeters on the brink of total apocalypse, Jim must deliver a ragtag crew of fanboys and fangirls to safety. Dressed in homemade uniforms and armed with prop phasers, their prime directive is to survive. But how long can they last in the ultimate no-win scenario?


Jag vet, det låter lite nördigt, och jag ar aldrig ens tittat på Star Trek, men tycker ändå att boken verkar ha sin egen charm. Dessutom har den världens coolaste boktrailer.

Enclave av Ann Aguirre

Fram till alldeles nyligen hade Deuce inget namn, hon var bara Girl15. De allra flesta barnen dör i väldigt ung ålder, och hellre än att ge dem namn direkt så väntar man till de överlevt tillräckligt länge. Det är också de de får ett jobb tilldelat sig.
 Deuce har alltid velat bli en jägare, den som ger sig ut i de mörka tunnlarna och trotsar farorna för att livet ska kunna fortsätta i deras hem. Ute i mörkret väntar zombieliknande varelser för att få sig en måltid, men de långsamma, korkade varelserna har aldrig varit ett riktigt hot mot Deuce hem.
   Men tillsammans med sin jaktpartner Fade upptäcker hon att de börjat förändras, de har blivit smartare. Försöken att varna ledarna hjälper inte, de vägrar att lyssna. Vad ska hända med Deuce och hennes folk?

Ytterligare en post apokalyptisk dystopi (ni kanske har märkt att jag älskar sådana), denna med zombies, men också en hel del annat. Ytterligare en kvinnlig huvudperson som kan ta hand om sig själv, bland annat. Jag blir lika glad varje gång jag hittar en bok med en tjej som inte låter killarna bossa runt henne. Deuce är i början ganska så känslomässigt avstängd, hela livet tränad för att bli en iskall jägare, men allteftersom hon hackar sig fram igenom horder av zombies, här kallade Freaks, så lär hon sig att värdesätta annat än ren fysisk styrka, tänka själv och börja uppskatta känslor som kärlek. Dessutom kan jag själv inte låta bli att tycka om henne för att hon tycker så mycket om böcker, trots att hon knappt kan läsa.
   Något lite småroligt är att hon är helt oerfaren inom romantik och inte alls förstår när en kille gillar henne. Hennes utbildning inkluderade inte hur man flörtar, bara hur man slåss, så Enclave är inte en speciellt romantisk bok. Men lite finns det ändå, även om det inte precis blir hångel och romantiska scener med pluttigulliga repliker, och helt ärligt tycker jag att det är ganska så skönt efter alla tonårsförälskelser där ute.

Den post apokalyptiska världen i Enclave är lagom ryslig, men på vissa ställen känns den lite ologisk. Till exempel (liten spoilervarning) så finns det gott om människor på markytan som kämpar hårt för att överleva, men trots det så finns det burkar med mat kvar i nästan varje hus som huvudpesonerna går in i. Borde inte den tagit slut efter alla år? (slut spoiler). Dessutom förstår jag inte var de får sin ved ifrån. De pratas om att det ända ljuset de har kommer från facklor, var i hela världen hittar man trä under marken?
   Det finns en hel del andra grejer också, men tack och lov tänker man inte så mycket på det, för takten är snabb med ständiga strider eller andra spännande händelser. Beskrivningarna gör det lätt att se allting framför sig och jag gillar huvudpersonerna (även om det kommer en typ i slutet som jag inte uppskattar så där jättemycket).

Men det finns inget helt unikt i Enclave, varken i storyn eller i Aguirres sätt att skriva, och tyvärr tror jag att chansen finns att den lätt försvinner i vågen av dystopier som forsar in just nu. Det är lite synd, för trots att det inte finns några oväntade vändningar eller speciellt språk så är det definitivt en bra bok som jag hoppas når ut till folkmassorna, både tjejer och killar. Slutet är öppet men lite cliffhanger finns det ändå, så jag vänter ivrigt på uppföljaren Outpost.

söndag 8 april 2012

Varma kroppar av Isaac Marion

 R minns inget av sitt tidigare liv. R kan knappt tala. R lever på andra människors kött. Men det gör ingenting. För R är en zombie.
   Livet som zombie är anmärkningsvärt trevligt. Ingen press från chefen eller det sociala livet, inga jobbiga tankar som tränger sig på. Men R´s lugna liv byter riktning när han äter en ung mans hjärna och upplever hans minnen. Mannens namn var Perry, och hans livs stora kärlek heter Julie. Julie som står bredvid och skriker när R äter upp hennes pojkvän.
   Med Perrys minnen och känslor inom sig klarar R inte av att äta Julie, och trots att hon försöker hugga ihjäl honom med en kniv så bestämmer han sig för att rädda henne från de andra zombiesarna. Om han bara visst vilka följder det beslutet skulle få...

Varma kroppar är en mysig och fin bok om det essentiella i att det krävs mer än att vi bara rör oss för att vi ska räknas som levande. Marion försöker visa hur viktigt det är att vi inte lämnar vår medmänsklighet, vårt hopp, vår glädje och vår kärlek bara för att världen har gått åt fanders. För vad är meningen med att leva om man bara låser in sig i en bunker och det enda målet man har är att fortsätta andas i ytterligare en dag?

 R och Julie är väldigt söta tillsammans, även om jag tycker att Julie tar sitt livs stora kärleks död lite väl lätt. Hon borde ha reagerat mer än vad hon gjorde, precis som hon borde ha varit lite mer försiktig och rent ut sagt vettskrämd övar att befinna sig på en plats omgiven av zombies. Bortsett från det så gillar jag henne. Hon är inte en Katniss Everdeen, men hon är klart godkänd och tillräckligt duktig på att klara sig själv i en zombieinfekterad värld. Vad jag gillar mest med henne är hur hon ständigt försöker hitta små ljuspunkter i en mörk tillvaro, trots att alla runt omkring henne är mer eller mindre deprimerade.
 
R´s berättarröst är väldigt rolig att följa. Det här är första gången jag läser en zombiebok ur zombiens synvinkel. I vanliga fall är de bara hjärnlösa monster som staplar omkring och försöker äta folk. I Varma kroppar får vi en ny infallsvinkel. Personligen tycker jag att Marion gjorde helt rätt val som skrev boken ur R´s synvinkel, inte bara för att vi redan drunknar i paranormal romance böcker som berättas ur tjejens synvinkel och hur fruktansvärt förälskad hon är i den snygga monsterkillen.

Vad jag däremot inte gillar är hur Marion gjort zombisarna alldeles för sympatiska. Redan innan R börjar förändras så lever han i ett relativt strukturerat zombiesamhälle med ledare, äktenskap, "barn", skola och vänner. De jagar inte människor om de inte är hungriga, de ger sig inte på grupper som är för många i antal, de tränar de unga zombiesarna så att de bättre ska klara av att döda och de pratar (inte mycket, men lite).
 
Tyvärr tror jag att Marion förlorar många läsare genom detta. Alla die hard-zombiefans kommer förmodligen rynka på näsan åt dessa intelligenta zombies. Jag själv är visserligen ganska så öppen för nya saker i böcker, men även jag tycker att zombiesarna skulle varit mer monsterlika. Då skulle det varit lite häftigare när R började förändras till en lite mer förstående typ, och alla zombieälskare skulle tycka att boken var mindre skrattretande.
   När jag kommit ungefär halvvägs retade jag mig inte så mycket på de mänskliga monstren längre och kunde njuta av historien bättre. Och den var faktiskt riktigt bra.

Liten spoilervarning: Jag har märkt att de allra flesta inte alls gillade det mysiga "sagoslutet", men själv älskade jag det. Jag hatar olyckliga slut och tyckte att Marion vävde ihop och löste allting riktigt bra. Slut spoiler.

Om du är mer inne på de traditionella zombiesarna så kanske inte Varma kroppar är något för dig, men annars borde du inte ha några problem med den. Varmt rekommenderad.


Varma kroppar, Warm bodies, kommer dessutom snart ut som film, år 2013 tror jag. Är dock osäker på hur bra den kommer fungera som film. Orden "zombieromans" kommer nog få de allra flesta att tänka Twilight, och det vore en mindre katastrof (ta inte illa upp alla Twilight-älskare, men filmerna är verkligen rena katastrofzonern)

Så här ska R tydligen se ut i filmen. Retar mig redan på den, i boken går han omkring i en gammal kostym.

fredag 6 april 2012

Burn Bright av Mariannne de Pierres

Retra ville aldrig åka till Ixion. Hon ville inte komma till platsen där dagen aldrig gryr, där inga vuxna finns och där allt bara går ut på att festa och ha kul. Hon är en Seal, sluten, och hon vill inte ha folkmassor runtomkring sig hela tiden.
   Men Retras bror Joel stod inte ut med det stränga livet i deras hem och rymde till Ixion för flera år sedan. Nu har Retra följt efter honom. Men hon märker snart att Ixion är mer än bara vilda fester. I mörkret lurar mörkervarelserna som tar alla som vandrar utanför de upplysta stigarna, i sitt huvud hör hon en röst som ropar på henne och vad är egentligen Ixions väktare, the Ripers, för några? Och, viktigast av allt, var är Joel och vad har han ställt till med på den märkliga plats där alla som blivit för gamla försvinner spårlöst?

Burn Bright är inte som de flesta andra dystopier som cirkulerar runt där ute. Kanske beror det på att boken inte är amerikansk utan australiensisk, eller så hade författaren bara mer fantasi än de flesta andra.
   Hur som, detta var ganska förvirrande läsning. Ibland, ganska ofta faktiskt, hände det saker som kändes så konstiga att jag trodde att jag missuppfattat något. Det kanske dels berodde på att karaktärerna inte reagerade helt rätt, det kändes inte som att de reagerade tillräckligt mycket. När helskumma saker inträffade så var det som om de inte riktigt brydde sig.

Ixions märkliga värld är svårdefinierbar, annorlunda och cool. Jag vet inte säkert om det utspelar sig i ett framtida samhälle eller i en annan värld, eller kanske lite av båda. Det fanns definitivt en del saker som kändes som fantasy, och andra som kändes som science fiction. Mängder av konstiga saker var fortfarande obesvarade efter bokens slut och jag känner för att slita mitt hår, så mycket vill jag veta vad som har hänt med världen så att den blivit sådan här.
   Det som är lite roligt med Burn Bright är att den är så annorlunda alla andra dystopier. Retra kommer från en stad som känns ganska typisk, där invånarna inte har någonting att säga till om och the Council bestämmer allt. Men det utspelar sig aldrig där, allt händer i Ixion, och det påminner inte alls om dagens störtflod av dystopisamhällen (kanske lite om Snyggingstan i Scott Westerfelds Uglies-trilogi, men inte så mycket).

Jag är lite velig när det gäller kvinnosynen i boken. I början är det helt okej, till och med riktigt bra. Retra får en kompis, Suki, som kommer från ett helcoolt samhälle med bara kvinnor som lever högt uppe på ett berg och skyddar männen, som bor längre ner, från farorna som finns på berget (typ banditer). Jag skulle gärna veta mer om den här platsen. Till och med Retra utvecklas från någon som är extremt blyg till någon som vågar ta för sig och säga ifrån.
   Men sedan kommer en viss kille in, och han ska självklart snacka en massa skit om att han "äger" sin tjej utan att hon ens blir upprörd. Det blir lite bättre efter några kapitel, men jag får aldrig känslan av att han ändrar åsikt.

Om du vill läsa en annorlunda dystopi ska du definitivt satsa på Burn Bright. Själv tycker jag den var bra men ganska så medelmåttig och hade hoppats på mer.


Burn Bright är första delen i en trilogi de andra heter Angel Arias och Blaze Dark (inte utkommen än).

onsdag 4 april 2012

Tävlingstips!

Just nu är det flertalet bokbloggar där ute som har flera roliga tävlingar. Thecuriouscaseofbooks har en tävling där ma kan vinna ett överraskningspaket med bokrelaterade (och icke bokrelaterade) saker.
Booklovin kan man vinna två böcker, en paperback och en hardback, och man tävlar genom att svara på ett antal frågor.
   Själv deltar jag i båda. För att komma till tävlingarna, klicka på länkarna.

söndag 1 april 2012

The Hunger Games

Långt efter alla andra har jag alltså sett The Hunger Games filmen. Efter att på åtskilliga olika bokbloggar läst övervägande positiva recensioner så var mina förväntningar ohälsosamt höga. Tyvärr så blev det inte alls som jag tänkt mig.

Inte för att det var en dålig film, den var helt okej, men den var så medelmåttig. Scener som i boken var dramatiska, sorgliga och romantiska var i filmen bara påskyndade och helt odramatiska. Det fanns liksom inga höjdpunkter i filmen, allt bara traglade på i samma takt. Trots att filmen var över två timmar så kändes det som att det behövdes mer tid. För många karaktärer introducerades för att sedan få för lite plats. Det är meningen att vi tittare ska bry oss om dem men det kändes ingenting.
   Katniss och Rue, Katniss och Peeta, jag ville ha mer från deras relationer, jag ville att de skulle hinna utvecklas mer tillsammans. Nu kändes det bara som skådespelare som umgicks, inte personer som kämpade för sitt liv tillsammans. Med detta menar jag inte att skådespelarna var dåliga, de behövde bara fler tillfällen att visa upp sitt skådespeleri tillsammans.

På tal om skådespelare, är jag den ända som inte kan släppa att de slängde in alldeles för gamla personer för att spela Katniss, Peeta och Gale. Inget ont till skådespelarna, de skötte sitt jobb utmärkt (speciellt Jennifer Lawrence, hon lyckas nästan övertyga mig om att hon är Katniss). Men de ser inte ut som sextonåringar! Speciellt inte killarna. Resten av spelarna fick ju skådespelare som stämde hyfsat väl överens med deras karaktärer i boken. Speciellt nöjd var jag med Cato och Rue, även om jag som sagt ville se mer av Rue. Effie Trinket är också klockren, men jag saknar den rosa peruken från boken.

Jag är medveten om att de inte kunnat göra filmen hur lång som helst, men det finns så mycket som inte kom men. Faktiskt så finns det massor av saker som de som inte läst boken inte förstod (jag tittade tillsammans med två "oinvigda" kompisar och fick förklara massor av saker för dem). Till exempel vad som hänt Katniss pappa, hur det låg till med hur många gånger ens namn finns med vid Slåtterdagen och hur landet Panem egentligen är uppbyggt.
   Helt ärligt tycker jag att det nog skulle blivit bättre om de gjort en TV-serie istället för en film. Då skulle det inte varit en sådan tidsbegränsning.

Sedan retar jag mig på elvaårsgränsen. Filmen hade gjorts alldeles för barnvänlig. Det är meningen att arenan ska vara grym och rå, men nu får man inte alls se så mycket hemskheter. Dessutom är det skakiga kameraarbetet fruktansvärt irriterande.

Något jag gillade däremot var att man fick se hur de "styrde" spelet från utsidan av arenan. Här lyckades de förklara riktigt bra hur saker och ting hänger ihop, och det var intressant att se "kommentatorer" sitta och prata om det som hände. I det stora hela var det kul att se mer än bara ur Katniss synvinkel. Sedan tyckte jag riktigt bra om Distrikt 12 och huvudstaden. Filmen var bäst innan de åkte iväg i tåget, när vi fortfarande befann oss i Sömmen.

Hade hoppats på mer från filmen, men man kan väl inte få allt. Detta är en sevärd men medelmåttig film, och jag skulle inte tro att de som inte läst boken kommer att minnas den speciellt länge.