torsdag 31 maj 2012

Månadsrapport

Lästa böcker: Eld av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg
Klonad nr 1025 F av L.J. Singelton
Rör mig inte! av Tahereh Mafi
Pirater! av Celia Rees
Obernewtyn av Isobelle Carmody
Stall Norrsken: Eldens gåva av Noomi Hebert och Lena Ollmark
Miss Pergerine's home for peculiar children av Ransom Riggs
Stall Norrsken: Isens hemlighet av Noomi Hebert och Lena Ollmark
Delirium av Lauren Oliver
Stall Norrsken: Vindens väg av Noomi Hebert och Lena Ollmark
Antal: 10
Svenska: 8
Engelska: 0
Omlästa: 4
Favorit: Rör mig inte!

Riktigt bra månad, brukar oftast bara hinna läsa 5-6 böcker per månad. Nu var det ju visserligen ett par riktiga kortisar, men det blir ändå mer än mitt medelantal.

tisdag 29 maj 2012

Bokryggspoesi

Något som verkar vara populärt ute i bloggosfären just nu är bokryggspoesi, alltså att man sätter ihop boktitlar till dikter. Bloggar som skrivit om det är bland annat Bokrygg, Reading this world och BokNea. Alla fick fram så fina dikter att ja blev tvungen att prova själv! Dock har jag aldrig varit speciellt bra på det här med poesi och får väl varna för att de är lite konstiga.

Mörkret faller
Fånga natten
Johannesnatten
En ond plats
Sömnlös
När jag vaknar finns du inte

Jagad
Hotet från himlen
Alien invasion
Living Hell

Fienden
Parasiterna
Under din hud
Oönskad

När jag vaknar finns du inte
Jag minns inte varför jag älskar dig
Mannen från det förflutna
Övergivna
Mörkt liv


Häng på vettja! Jag läser gärna fler bokryggsdikter!


söndag 27 maj 2012

Vindens väg av Noomi Hebert och Lena Ollmark



Titel: Vindens väg
Serie: Stall Norrsken #3
Författare: Noomi Hebert, Lena Ollmark
Illustratör: Åsa Ekström
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidantal: 141


Detta är del tre i serien, varning för spoilers för Eldens gåva och Isens hemlighet!







Åse är tillbaka bland de levande, portalen till Underjorden är stängd och inga benriddare har setts till på länge. Allting borde vara perfekt.
   Men Joakim hör ständigt ett mörkt molande i huvudet och kan inte avgöra vems tankar det är, solen vägrar komma tillbaka efter den mörka vintern, Andrea saknar någon hon aldrig mött i livet och det lurar en tjuvjägare i skogarna. Över allt dyker det upp döda djur med utslitna ögon och hjärtan. Vem kan göra något så hemskt? Och, viktigast av allt, kan det ha något med kriget i Underjorden att göra?

Vindens väg var inte lika bra som den tidigare boken, Isens hemlighet. Styrkan i den förra boken var att karaktärerna, speciellt Åse och Adrian, kröp in lite under skinnet på en. Man kände deras sorg och smärta. Jag får inte riktigt samma känsla av Vindens väg. Lite svagt kände jag av Andreas sorg, men inte alls på samma sätt som i bok två.

Det ligger lite mysterium över handlingen. Man undra vad som händer och varför, hur det hela ska lösa sig. Precis som tidigare förstärker bilderna alla känslor och gör scenerna mer dramatiska. Men det blir lite enformigt efter ett tag, det händer inte så mycket och när det väl kommer till slutstriden är den över alldeles för snabbt. Utöver det så hade jag gärna sett lite mer av karaktärernas privatliv. Nu är de mest i stallet hela tiden, också det blir lite enformigt.

Det som håller uppe den här boken är nog det unika temat, vanligt stalliv hopblandat med klassisk fantasy med de onda mot de goda. Tillsammans blir de en story som man inte möter särskilt ofta.
Hoppsan, blev en kort recension idag. Jaja, inte mycket att göra något åt. Tre av fem i betyg.



The seven deadly sins of reading

Miriam på bloggen Schitzo-Cookie skrev nyligen om The seven deadly sins, men i bokform, och jag tyckte att det verkade hur roligt som helst. Detta är man ju tvungen att prova!

1. Girighet: Vilken är din dyraste bok? Vilken är din billigaste bok?
Jag är ju snål så det räcker, men av någon anledning har jag aldrig klarat av att vara snål när det gäller just böcker. Hatar pockets och köper alltid de lite dyrare upplagorna, inbundet eller kartonnage, trots att det är mycket dyrare, och kan välja en dyrare upplaga över en billig bara på omslaget. Kort sagt, jag är lite ytlig och vill helst ha snygga böcker i hyllan. Men jag köper sällan böcker som kostar över 200 kr, så brukar jag vänta tills de blivit lite billigare. Men jag vet att jag köpte Alba och Metro 2033 för runt 230 kronor styck. Lite lustigt med tanke på att jag inte var överförtjust i någon av böckerna.
   Billigaste då? Jag har faktiskt köpt lite begagnat på tradera och blocket för typ 20 kronor styck, men då tillkom ju frakt. Men för ett tag sen köpte jag en gammal bok på biblioteket för 10 kronor, det var Operation Vildkatt.

2. Vrede: Vilken författare har du en kärlek/hat- relation med?
Hade svårt att komma på något här först, men sedan kändes det plötsligt självklart: Stephen King! Älskade hans bok Signal (första Stephen King-boken jag läste) kom bara halvägs med Jurtjyrkogården eftersom jag blev uttråkad av att det aldrig hände något och tyckte att Carrie var helt okej. Men den av hans böcker som jag både älskade och hatade var Pestens tid. Första halvan var otroligt bra med virusutbrott och överlevnad och till och med lite romantik, men vad hände med andra halvan? Blev bara massa snack om Gud hit och Gud dit och ondskan som måste besegras. Urk.

3. Frosseri: Vilken bok har du slukat om och om igen utan någon skam över huvud taget??
När jag läser om en bok läser jag sällan om hela boken, jag brukar bara bläddra lite och läsa mina favoritdelar. Men en bok som jag faktiskt har läst flera gånger är Vargbröder av Michelle Paver. Kärlek! <3


4. Lättja: Vilken bok har struntat i att läsa klart pga lathet ?
Skulle nog vara Kampen om Järntronen. Läste halva och tyckte att den var riktigt bra, men sedan orkade jag inte mer. Den var så lång, och jag hade så många andra att läsa före. Så jag la undan den.
   Sedan har vi David und Juna: Das Verbotene Eden, den första tyskspråkiga boken jag försökte mig på. Läste en tredjedel innan jag helt enkelt inte stod ut längre. Jag använde ordboken mer än läsboken! Det är mer än vad jag orkar.

5. Högmod: Vilken bok pratar du ofta om för att framstå som en intellektuell läsare?
Har väl egentligen bara läst en "intellektuell" bok och det är 1984, på originalspråk dessutom. Nämner väl den ibland om jag vill verka smart...

6. Lust: Vilka egenskaper tycker du är mest attraktiva för en manlig eller kvinnlig karaktär?
Jag gillar karaktärer som är smarta. Något som retar mig allra mest i böcker är när huvudpersonerna gör korkade saker, oavsett om det är för att personen är korkad eller bara "galen av kärlek." Jag vill ha klarsynta karaktärer som vet vad de gör och har koll på läget. När det gäller tjejer så vill jag att de ska vara kick-ass och kunna ta hand om sig själva (Katniss i Hungerspelen och Rose Hathaway i Vampire Academy) eller söta och rara men samtidigt med mycket envishet och mod (Prim i Hungerspelen och Lissa i Vampire Academy), och hos killar så ser jag gärna att de är antingen snälla, söta och rara (Ty i Mörkt liv, Tom i De vandrande städerna eller Peeta) eller "bad boy" (Gale i Hungerspelen eller Day i Legend).
   Vad jag däremot hatar är ytliga eller elaka karaktärer, de kan förstöra hela boken. Se: Zoey och hennes kompisar i House of Night- böckerna. Sedan hatar jag tomma och tråkiga karaktärer också. Det är karaktärerna som bär upp boken, de måste ha personlighet!

7. Avund: Vilken bok skulle du helst få som present?
Finns massor av böcker jag vill få i present, men säger nog The Berserker´s Horse eftersom den tycks vara lite svår att få tag i på annan väg.


Jösses, som det ser ut här kommer jag inte att komma till himlen...

lördag 26 maj 2012

Delirium av Lauren Oliver




Titel: Delirium
Originaltitel: Delirium
Serie: Delirium #1
Författare: Lauren Oliver
Förlag: Bonnier Carlsen
Sidantal: 466

Vet att jag inte haft en sådan här "infotext" förut, men tänkte att jag kunde börja med det






Du får inte välja. Du får inte hoppas. Du får inte drömma eller skratta eller le.

Du får inte älska.

I Lenas värld har man kommit fram till att roten till all ondska är kärleken. Därför får pojkar och flickor inte träffas träffas förrän efter behandlingen, och barn får inbakat i huvudet från födseln i de har något ont inne i sig som inte kommer försvinna förrän efter behandlingen.
   Just det. Behandlingen.
   Den de får på sin artonårsdag, när forskarna borrar sig in i deras huvud och tar bort deras förmåga att känna hat, sorg och smärta. Deras förmåga att känna kärlek.
   Lenas mamma tog livet av sig eftersom behandlingen inte bet på henne, och ända sedan dess har Lena räknat dagarna till sin behandling. Hon kan knappt vänta.
   Men sedan händer det ofattbara, det förbjudna.
   Hon blir kär.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i kärleksböcker. Missförstå mig inte, jag vill inte ha en bok utan kärlek, faktum är att jag allra helst vill ha lite romans vid sidan av. Men enbart kärlek, hela tiden? Tråkigt.

Tyvärr har jag just det problemet med Delirium. Det händer ingenting. Första halvan går Lena runt och ojar sig över att hon absolut inte får bli kär, andra halvan hoppar hon omkring bland molnen med hjärtformade ögon. Bortsett från det sista, spännande kapitlet så är det i stort sett allt som händer i hela boken.
   Och det är lite påfrestande för mig.

Vad var det då som fick mig att fortsätta läsa? Ja, Lena och hennes lilla sötnos var riktigt gulliga tillsammans, även om de var tillsammans väl ofta, men till största delen var det nog dystopielementen som bar mig framåt. Jag älskar en bra dystopi, och det som gör en dystopi bra är till femtio procent världens uppbyggnad. Även om jag har lite svårt att acceptera att man av någon anledning bestämt sig för att kärlek är en sjukdom så har Oliver lyckats porträttera sin märkliga värld hyfsat trovärdigt. Bland det jag gillade mest var hur varje kapitel började med citat, lagar, visor eller liknande som visade hur strikt Lenas värld var och hur djupt lögnerna var. Ofta handlade det om bibeln som gjorts om för att passa regeringens syften. Straffet för att Eva och Adam åt av äpplet var till exempel att de drabbades av "kärlekens förbannelse." Att Oliver byggt upp sin värld så noga ger ett stort tummen upp från mig.

Jag var inte så överdrivet förtjust i karaktärerna, även om jag tyckte att deras relationer var trovärdiga och fina. Lena kändes mest gnällig och ibland lite korkad, Hana verkade tro att allt var en lek och Alex, ja, han var väl för perfekt helt enkelt. Måste killarna alltid vara så snygga? Dessutom kändes bakgrunden till kärleken lite långsökt. Han var beredd att sätta hela sitt liv i farozonen för en tjej han sett springa förbi och aldrig pratat med? Allvarligt? Är han inte riktigt klok?
   Men jag gillade hur Lena gick från model citizen till att förstå hur absolut fel allting var. Hennes karaktärsutveckling var trovärdig och jag är glad att Oliver inte slängde in en huvudperson som redan från början var övertygad om att störta regeringen.

Alla andra verkar älska Lauren Olivers vackra språk, men jag är inte speciellt imponerad. Kanske beror det på att jag läste översättningen, kanske beror det på att jag har en tendens att strunta i språket och fokusera mycket mer på historian.
   Som parentes kan jag nämna att omslaget är sjukt mycket snyggare i verklighet än på bild.

Boken får en svag trea.



fredag 25 maj 2012

Nya boktips!

Dags för boktips igen! Den här veckan hittade jag de här intressanta böckerna:

Shades of grey av Jasper Fford
   Part social satire, part romance, part revolutionary thriller, Shades of Grey tells of a battle against overwhelming odds. In a society where the ability to see the higher end of the color spectrum denotes a better social standing, Eddie Russet belongs to the low-level House of Red and can see his own color—but no other. The sky, the grass, and everything in between are all just shades of grey, and must be colorized by artificial means.
   Eddie's world wasn't always like this. There's evidence of a never-discussed disaster and now, many years later, technology is poor, news sporadic, the notion of change abhorrent, and nighttime is terrifying: no one can see in the dark. Everyone abides by a bizarre regime of rules and regulations, a system of merits and demerits, where punishment can result in permanent expulsion.
   Eddie, who works for the Color Control Agency, might well have lived out his rose-tinted life without a hitch. But that changes when he becomes smitten with Jane, a Grey Nightseer from the dark, unlit side of the village. She shows Eddie that all is not well with the world he thinks is just and good. Together, they engage in dangerous revolutionary talk.

Jag älskar dystopier! Det här omslaget är dessutom lite annorlunda och roligt.


Life as we knew it av Susan Beth Pfeffer
   Miranda’s disbelief turns to fear in a split second when a meteor knocks the moon closer to the earth. How should her family prepare for the future when worldwide tsunamis wipe out the coasts, earthquakes rock the continents, and volcanic ash blocks out the sun? As summer turns to Arctic winter, Miranda, her two brothers, and their mother retreat to the unexpected safe haven of their sunroom, where they subsist on stockpiled food and limited water in the warmth of a wood-burning stove.
   Told in journal entries, this is the heart-pounding story of Miranda’s struggle to hold on to the most important resource of all--hope--in an increasingly desperate and unfamiliar world.
En apocalyps i dagboksformat, låter lite som Carbon Diaries. I'm so there!


Unwind av Neal Shusterman
Connor, Risa, and Lev are running for their lives.
   The Second Civil War was fought over reproductive rights. The chilling resolution: Life is inviolable from the moment of conception until age thirteen. Between the ages of thirteen and eighteen, however, parents can have their child "unwound," whereby all of the child's organs are transplanted into different donors, so life doesn't technically end.

   Connor is too difficult for his parents to control. Risa, a ward of the state is not enough to be kept alive. And Lev is a tithe, a child conceived and raised to be unwound. Together, they may have a chance to escape and to survive.

Så rysligt fint omslag! Och handlingen låter spännande.





Epitaph road av David Patneaude
   2097 is a transformed world. Thirty years earlier, a mysterious plague wiped out 97 percent of the male population, devastating every world system from governments to sports teams, and causing both universal and unimaginable grief. In the face of such massive despair, women were forced to take over control of the planet--and in doing so they eliminated all of Earth's most pressing issues. Poverty, crime, warfare, hunger . . . all gone.
   But there's a price to pay for this new "utopia," which fourteen-year-old Kellen is all too familiar with. Every day, he deals with life as part of a tiny minority that is purposefully kept subservient and small in numbers. His career choices and relationship options are severely limited and controlled. He also lives under the threat of scattered recurrences of the plague, which seem to pop up wherever small pockets of men begin to regroup and grow in numbers.
   And then one day, his mother's boss, an iconic political figure, shows up at his home. Kellen overhears something he shouldn't--another outbreak seems to be headed for Afterlight, the rural community where his father and a small group of men live separately from the female-dominated society. Along with a few other suspicious events, like the mysterious disappearances of Kellen's progressive teacher and his Aunt Paige, Kellen is starting to wonder whether the plague recurrences are even accidental. No matter what the truth is, Kellen cares only about one thing--he has to save his father.


Det finns en hel del böcker där alla kvinnor är borta, men det här är nog den första jag stött på där männen dött.


Gods and Warriors av Michelle Paver
   In the turbulent world of the Mediterranean Bronze Age, long before the Greek myths, a boy and a girl battle for survival. With the help of three animal allies - a dolphin, a falcon and a lion cub - they defeat the forces of tyranny and withstand the elemental powers of the gods of land and sea.

Oh my god, Oh my god, Oh my god! Författaren till Vargbröder, Michelle Paver, ska ge ut en ny serie! Kan knappt vänta!

onsdag 23 maj 2012

Woho!

Nu har jag fått mitt första recensions ex! Tack så mycket B Whalströms!

Vad är det då för bok som jag till min förvåning hittade i brevlådan i dag? Jo, det är Farlig ström av Kat Falls. Jag tyckte ju riktigt bra om första boken, Mörkt liv, och har varit nyfiken på tvåan länge. Men nu tog jag ju en tur till biblioteket igår och lånade hem fyra böcker och jag håller dessutom på att läsa Delirium, så den får snällt vänta lite. Tills dess får den stå i bokhyllan och se fin ut.







Vad lånade jag för böcker då? Ja det blev de kvarvarande delarna i Stall Norrsken serien (utom Mörkrets längan som jag faktiskt har hemma) och sedan ett impulslån som inte var alls planerat, nämligen När jag vaknar finns du inte. Har börjat läsa på den och gillat hela minnesförlustgrejen, men det har inte hänt så mycket än. Hoppas att det blir mer spännande längre fram.
   Lyckades dessutom övertala en min kompis Linnéa på bloggen Love Chivas att låna en hästbok och hoppas kunna övertyga henne att göra ett gästinlägg här senare och recensera den.

måndag 21 maj 2012

Isens hemlighet av Noomis Hebert och Lena Ollmark

Som jag sagt så många gånger förut, detta är andra delen i en serie, innehållande mängder av spoilers för första boken, Eldens gåva. Så om du inte gillar spoilers och inte har läst första boken, beware!

Efter att ha kämpat, och vunnit, sin första strid mot de döda benriddarna hoppas de fyra vännerna på Stall Norrsken att de ska slippa fler vandrande lik. Men Åses döda tvillingbror Adrian finns i dödsriket, och plötsligt kan Åse höra honom ropa på hjälp. Varje gång hon somnar ser hon honom där, plågad och jagad av de ondskefulla benriddarna.
   Men Åse har lovat sin mormor att inte öppna en port till dödsriket vad som än händer, så hon måste hitta ett annat sätt att hjälpa sin älskade bror...

Andra delen i serien Stall Norrsken, och precis som i första boken så älskade jag illustrationerna som dök upp på var och varannan sida.De är så fina! Titta bara på omslaget! Nu är bilderna i själva boken visserligen inte i färg, men ändå. De bidrar så mycket till historien. Författarna kan skriva något i stil med "horisonten tycktes fortsätta för evigt", utan att det betyder alltför mycket, men sedan kommer en enkel bild och plötsligt kan man se hela scenariot framför sig.

På karaktärssidan tyckte jag att de utvecklades mer i den här boken än i den första, speciellt Åse. Vi får en djupare insyn i hennes relation med Adrian och mer förståelse för vad hon varit med om.
   De andra karaktärerna, Andrea, Vera och Joakim, fick såklart också ta del av historien, men jag tyckte att de hamnade lite i skymundan bakom Åse. Det fokuserades helt enkelt mer på henne än på de andra. Jag skulle gärna sett lite mer av dem, även om de fick sin beskärda del ev berättandet.

 På tal om berättande så tyckte jag att Hebert och Ollmark lyckades bättre med sitt skrivande i den här boken. Det var inte lika rörigt med allt hoppande mellan karaktärerna, det är smidigt skött helt enkelt. Det finns inte så mycket detaljer och miljöbeskrivningar i texten, det får bilderna sköta, och det funkar helt okej.

Och slutet sedan... Cliffhanger! Jag har visserligen redan läst hela serien men det var så länge sedan och jag kommer inte alls ihåg vad som egentligen kommer att hända. Och jag kan inte fortsätta med del tre, Vindens väg, förrän jag varit på biblioteket och lånat den. Jobbigt. Hoppas att jag hinner dit imorgon.

söndag 20 maj 2012

Miss Peregrine´s home for peculiar children av Ransom Riggs

När Jakob var lite trodde han blint på sin farfars berättelser om barnhemmet med de märkliga barnen, där en fågel vaktade dem från ondskefulla monster med tentakler i munnen. Men allteftersom Jakob blev äldre, desto mer förstod han att farfaderns historier bara var sagor, skapade för att han skulle slippa minnas sin egen hemska barndom.
   När farfadern sedan går en hemsk död till mötes och viskar sina gåtfulla sista ord i Jakobs öra förändras allt. Jakob tror sig se monster överallt och för att ta reda på vad farfadern menade med sina ord måste han resa till en avlägsen ö, ön där hans farfar växte upp på ett märkligt barnhem.
   Men vad har hänt i miss Peregrine´s hem för besynnerliga barn?


Det som lockade mig Miss Peregrine´s home for peculiar children var till större delen löftet om bilder. Som ni kanske märkt är jag överförtjust i böcker med bilder. Men helt ärligt tyckte jag inte om de här bilderna. De var konstiga och ibland lite obehagliga, och när jag först läste beskrivningen av dem och sedan såg själva bilden så stämde de inte alls överens med beskrivningen. Dessutom passar de inte in stämningsmässigt, de skulle varit bättre i en spökhistoria. Och Miss Peregrine´s home for peculiar children är inte en spökhistoria.

Och nu till det jag faktiskt ska bedöma: boken. Jag kan väl enkelt säga att jag tyckte om den. När den väl kommit igång. Vilket tog halva boken.
   Seriöst. Jag var nära att ge upp innan Jacob äntligen åkte till den där ön. Och till och med där kändes det som en evighet innan allting väl började hända.
   Så första halvan är tråkig. Men sedan blir det märkligt, på ett bra sätt. Jag får en ny fantasyvärld att upptäcka, nya karaktärer att lära känna. När sedan slutet närmade sig blev det riktigt spännande och min iver att fortsätta läsa ökade med varje sida.

Vad gäller karaktärerna så var de helt okej, men inte så mycket mer. Jakob var en sympatisk huvudperson, om än lite gnällig och mesig i början (men han blir modigare fram mot slutet) och kärleksintresset var lagom gulligt. Fast jag tyckte att hon var lite väl snabb att komma över sin gamla kärlek, och sedan lite snabb att utveckla sin relation med Jakob på bara ett par dagar.

Blir en kort recension idag, känner inte att jag har så mycket mer att säga om boken. Den sega början drar ner betyget och det spännande slutet drar upp det, men det är själva temat (som det dröjer halva boken innan man får veta) som gör att jag tyckte att den var bra.



Ni vet väl föresten att boken ska komma ut på svenska under titeln Miss Peregrine´s hem för besynnerliga barn? Om jag vetat det innan jag börjat läsa den på engelska så hade jag väntat på översättningen, men det är lite för sent nu. Men det kanske skulle vara kul att jämföra översättningen med originalet, något jag aldrig gjort.

Om du klickar på länken ovan och läser infon om boken så står det föresten att det är en skräcksaga. Tillåt mig att skratta. Det ända läskiga med den här boken är bilderna. Om du vill bli skrämd kan du läsa något annat.

lördag 19 maj 2012

Det är bara början...

I veckan lade jag upp ett stycke ur boken jag just nu håller med, och tänkte att jag skulle lägga upp lite till.
   Detta är första sidan från kapitel 1, och nu är berättaren faktiskt huvudpersonen. Jag vet föresten att hon beter sig lite... korkat, men det är meningen. Jag har stora planer på karaktärsutveckling.
   Precis som förra gången så får nig gärna påpeka om ni stöter på några konstigheter, stavfel eller annat, och känn er fria att säga vad ni vill (men jag skulle föredra att slippa elaka kommentarer...). Jag har ingen annan som vill läsa mina texter och ge feedback, så jag uppskattar definitivt om ni känner för att dela med er av era tankar.


”Är du allvarlig?” Jag tittar tvivlande på min vän som betraktar sig själv i butikens spegel.
   ”Jag gillar den”, envisas Lily, snurrar runt ett varv och ser förtjust ut när tyget i spegeln fladdrar som om det blåst en kraftig vind genom provrummet.
   ”Du kan väl i alla fall prova det här istället”, tigger jag, desperat att slippa se Lily iklädd den gröna klänning som spegeln visar upp. Jag håller fram en persikofärgad, kort kjol och ett vitt linne med volanger.
   Lily trutar med munnen. ”Men jag vill ha något med blommor”, klagar hon, ”du vet, för att matcha mitt namn.”
   ”Väldigt originellt”, säger jag torrt. ”Men det är inga blommor på den där saken.”
   ”Men den är grön. Jag kan ha blommor i håret så kommer jag att se ut som en planta.” Hon verkar fruktansvärt entusiastisk över idén.
   Varför häller du inte lite jord över dig själv när du ändå håller på? Jag håller inne med kommentaren och viftar med kjolen som jag håller i istället. ”Du kan få låna mitt diadem med rosor om du tar den här”, försöker jag, ”det skulle matcha perfekt.”
   Lily ser fundersam ut. ”Jag kan ju alltid prova den”, säger hon till slut.
   Jag suckar lättat när Lily flyttar undan den gröna klänningen från kroken så att spegeln visar vad hon faktiskt har på sig; en mörkröd tunika och tights som långsamt skiftar mellan olika dova färger. Om det inte vore för att Lily är så söt, med glansig rött hår, kurvig figur och lysande gröna ögon, hade hon inte alls platsat som min bästa vän, hon har inget som helst sinne för mode. Utstyrseln som hon har på sig nu satte jag själv ihop åt henne innan vi gav oss av ut.
   Lily hänger upp linnet och kjolen på varsin krok och spegelns yta krusar sig något när den analyserar märkningen på plaggen. Sedan dyker en ny Lily upp på den, en Lily vars ljusa, rodnande hy och rödbruna hår passar perfekt ihop med det hon har på sig. Den gröna klänningen gjorde bara att hon såg blek och sjuk ut.
   ”Du är jättefin!” utbrister jag, nöjd med mitt arbete. ”Vänta lite bara.” Jag knappar lite på sin handledsdator tills jag hittat till min egen garderob hemma. Där väljer jag en bild av diademet och skickar den till spegeln i butiken. Ytan skimrar till på nytt och så pryds Lilys huvud av ett hav av rosor. ”Sådär ja.”
   Vännen stirrar med en avundsjuk blick på sin spegelbild. ”Jag fattar inte hur de kunde sälja slut på alla diadem så fort”, klagar hon och jag rycker på axlarna till svar.
   ”Ska du köpa det här?” frågar jag hoppfullt.
   Det är tyst när Lily ser in i sina egna ögon i spegeln. Jag vet att hon mycket hellre vill ha den gröna klänningen och att hon just nu försöker bestämma om hon ska göra som hon själv eller som jag vill.
   ”Vi kan åka till stallet om du väljer det här”, försöker jag, som en sista utväg.
   Lily skiner upp och verkar glömma allt annat. ”Verkligen? Men jag trodde att du var tvungen att åka hem tidigt?”
   ”Mamma märker inte om jag kommer hem en halvtimme för sent.” Hon kommer att döda mig. ”Dessutom var det ändå inte så viktigt.” Ledsen mamma, it’s in the name of fashion.
   ”Underbart!” Lily ser överlycklig ut och formligen studsar mot dörren ut från provrummet med kjolen och linnet i händerna.
   Vi kliver ut i butiken där välbärgade kunder glider omkring och känner på tyger och diskuterar färger och handväskor med varandra. Snabbt skyndar vi fram till kassan och låter datorn läsa av plaggens märkning och Lilys handdator. Den piper till för att meddela att den dragit summan från hennes konto och skickar över en påse.
   När vi skyndar ut på gatan är rusningstiden i full gång och det är som att kliva in i en ny värld. Den exklusiva butikens ljudisolerade väggar och tonade fönster dolde världen utanför, men nu vräker den sig över oss på en och samma gång. Trots att det är onsdag så kan världen inte bli galnare än vad den är på Mad Street. Neonskyltar skryter om olika nya produkter, inifrån biosalongerna och spelhallarna hörs det förtjusta skrik och skratt. Människor, mest tonåringar, rusar omkring med shoppingkassar och handledsdatorer i högsta hugg. Det är som om världen brusar av liv och glädje, som om vardagen äntligen har släppt taget och verkligheten har anlänt med stormsteg.
   Jag och Lily rusar skrattande fram längs gatan av blinkande ljus och snubblande tonåringar letandes efter en hållplats där kön inte är flera minuter lång. Till slut får vi lämna Mad Street, gå genom en gångtunnel under en ljudisolerad barriär för att sedan komman in på ett bostadsområde. Portarna glider igen bakom oss och med ens försvinner hela den dånande världen och ersätts av ett tyst område med höga skyskrapor. Men om jag tittar upp mot himlen så kan jag fortfarande se lyckliga ljus blinka mot molnen, som en påminnelse om att hela världen inte är tyst och stilla och tråkig.
   Vi skyndar till en av de mindre hållplatserna några hundra meter bort och skriver in på våra datorer vart vi ska innan vi låter färddatorn skanna av dem och beräkna alla sina kalkyler eller vad det nu är den gör.
   ”Bubbla till Ljunggårds stall anländer om två minuter”, piper den till slut fram med sin metalliska röst. ”Kostnad 78 kronor per person.”
   Lily trampar på stället. ”Varför måste det alltid ta sådan tid?” klagar hon. Jag rycker på axlarna och trycker på OK-knappen för att visa att vi accepterar resan.
   Vi småpratar med varandra medan vi väntar på att bubblan ska anlända och Lily berättar att hon tror att Chad kommer att bjuda ut henne på dansen kvällen därpå.
   ”Verkligen?” säger jag förvånat. Det var alltså därför klänningen var så viktig för henne. Alla vet att Chad älskar grönt. ”Ni passar så fint ihop.”
   Lilys leende slocknar. ”Du ljuger”, säger hon lågt, och jag rynkar förvirrat på ögonbrynen.
  

Eldens gåva av Noomi Hebert och Lena Ollmark

Trots att fjortonåriga Andrea inte var överförtjust i tanken på att flytta till Norrland så hade hon inte så mycket emot det. Hon fick ju ta med sig sin älskade häst Avalanche, och naturen i norr är ju så fin! Dessutom dröjer det inte länge innan hon börjar få vänner på sitt nya stall.
   Men en dag när de är ute och rider händer något märkligt. De ser en grupp äldre som tänt en stor eld, och något skrämmer hästarna som panikslagna rusar rakt igenom lågorna.
   Efter det är inget sig likt.

Första boken i mitt hästtema! Hurra!

Det här var alltså andra gången jag läste Eldens gåva, och jag älskar fortfarande hur de båda författarna vävt ihop texten med mangabilderna tecknade av Åsa Ekström. Så fint! Många scener blir mer dramatiska och starka tack vare att de berättas i bilder istället för text, och jag tycker att författarna lyckas väga upp de olika berättarteknikerna väl.

Jag skulle faktiskt våga påstå att Stall Norrsken är lite som hästälskarnas Cirkeln. En grupp väldigt ovanliga tonåringar (enda likheten är att de gillar hästar) som bor i en liten, avlägsen by blir "utvalda" för att kämpa mot ondskan tillsammans. De måste lära sig samarbeta trots att de inte vill och bara bråkar hela tiden, annars kommer det sluta illa för världen. Samtidigt vägs det övernaturliga upp med kärlek, problem hemma och massor av ridturer i stallet.
   Jag skulle säga att den största skillnaden mellan de båda serierna är att Stall Norrsken är mindre detaljerad. Istället för att lägga ut oceaner av text som beskriver varje kompisdilemma blir det mer kort och koncist, kanske lite för kort på vissa ställen.

För det är utan tvekan en snabbläst bok, som de allra flesta hästböcker verkar vara. Men hästtemat får tillräckligt mycket uppmärksamhet för att göra alla hästälskare nöjda, och fantasyn får tillräckligt mycket uppmärksamhet för att det inte ska bli tråkigt och enformigt (som de flesta hästböcker är).
  
Karaktärerna är helt okej, men eftersom det är en kort bok och första i serien så hinner man bara lära känna dem ytligt. Vad som stör mig lite dock är den allvetande berättarformen. Det byter point of view hela tiden och jag blev ibland lite osäker på vem som tänkte vad.
   Precis som karaktärerna så hinner inte själva historien utvecklas speciellt mycket. Vi får i stort sett bara ett smakprov på vad som komma skall, men det hinner bli spännande och mystiskt. En del frågor besvaras men inte alla och vill man veta mer får man helt enkelt läsa nästa bok, Isens hemlighet.

Eftersom historien inte hinner så långt i den kort första boken tänker jag bara ge en trea, men jag är redan på gång med bok två där allting börjar komma igång allt mer...

fredag 18 maj 2012

Hästböckernas era, del 2

I mitt förra inlägg om hästböcker skrev jag om Polluxklubben (har precis upptäckt att det nuförtiden verkar kallas Pennyklubben, när hände det?) och idag tänkte jag kasta ljus över andra hästböcker, både sådana jag läst och sådana jag vill läsa. Som en liten rolig detalj kan jag nämna att de flesta originella hästböckerna jag hittat är svenskskrivna (men samma sak gäller de ooriginella, så det betyder väl egentligen inte så mycket)

När jag först introducerades till Stall Norrsken-serien av Noomi Hebert och Lena Ollmark med illustrationer av Åsa Ekström av en manga- och hästälskande kompis var jag skeptisk. Jag hade aldrig tidigare läst en manga och var väl inte överförtjust i idéen, men jag kan ärligt säga att jag älskade de här böckerna.
   Det är inte "ren" manga, alltså läser man den inte baklänges och den består faktiskt av mer text än bilder. Men ganska många av sidorna består av tecknad manga vilket var roligt och annorlunda.

Andrea har precis flyttat till norrland med sin älskade häst Avalanche, och det dröjer inte länge förren hon börjar bli vän med några andra personer som håller till i stallet: Åse och hennes häst Västanvind, Joakim med ponnyn Hot Flame och Vera med islänningen Moldi.
   Tillsammans ger de sig ut på en ridtur, men stöter på något oväntat: schamaner som tänt en magisk eld för att ta reda på vad det är för en mörk kraft som håller på att infektera världen. När ryttarna av misstag skenar genom elden får de dess magi, och plötsligt är det deras uppgift att stoppa ondskan.

Det låter lite barnsligt, men serien är överraskande mogen, djup och sorglig. Tyvärr är den lite svår att få tag i, själv äger jag bara en av böckerna, Mörkrets längtan. Det verkar vara helt omöjligt att få tag i de andra, vare sig i bokbutiker ("live" eller på Internet), Tradera, Blocket eller Bokbörsen. Tack och lov att de finns på biblioteket. Men jag skulle ändå vilja ha dem hemma i bokhyllan. Om någon skulle råka ha serien liggandes och samla damm så är jag mer än beredd att köpa den.


Gull Åkerblom är en annan svensk författare som skrivit en del fantasy där hon helt naturligt lyckats väva in hästar i berättelsen.
   Boken Johannesnatten är första i en serie av fyra där jag , tyvärr, bara läst de två första. Vad jag kan säga om dem är att de är väldigt bra och att hästar har en mindre roll i den första och en lite större i den andra när Matilda, huvudpersonen, får en egen häst.
   Serien handlar om Matilda som i första boken snart ska fylla tretton. Hon känner sig annorlunda sina jämnåriga vänner och när hon hittar en mystisk artikel i tidningen och ett hus som bortskänkes till kattälskande kvinna med tonårig dotter är hon inte sen att svara. Det leder till att Matilda och hennes mamma snart har flyttat in i huset där diverse konstiga saker som har med de gamla fornnordiska gudarna att göra försigår, och det dröjer inte länge innan Matilda är djupt indragen.

En annan bra serie av samma författare är Silverkniven och den nyligen utkomna uppföljaren Silverboken. Jag har ännu inte läst tvåan men tyckte väldigt mycket om ettan.
   Edit vet att hennes mamma inte ville att hon skulle åka på ridlägret i Råkekullaborgen, men Edit var beslutsam. Hon skulle dit!
   Men det är något märkligt med ridlägret. De rider bara på natten och de två arrangörerna, Maximilian och Rebecka Vinter, beter dig allt konstigare. Värre blir det när en lägerdeltagare försvinner spårlöst och en mystisk brand utbryter i borgen.
   Efteråt hopar sig frågorna: vad var det egentligen som hände?



En annan serie som jag avgudade som liten var Svart enhörning-böckerna av Carola Haglund och Diane Karlstrom. De fyra böckerna i serien heter Enhörningens Dal, Enhörningens Utvalda, Enhörningens Son och Enhörningens Seger.
   De handlar om femtonåriga Jenny och Simon som efter en allvarlig olycka vaknar upp på en märklig plats, enhörningens dal. Tillsammans med de båda hästarna Pil och Vinga ska de söka upp de andra utvalda och besegra den ondskefulla isdraken som tagit över dalen. Men Simon och Jenny hatar varandra, och den isdraken är beredd att göra vad som helst för att behålla sin makt över dalen.

Jo, jag vet, det låter lite barnsligt, men den är anpassade för lite yngre läsare. Jag uppmanar ändå hästälskare att läsa böckerna, de är korta och snabblästa och riktigt mysiga.


Nu när jag tagit upp en enhörningbok så måste jag såklart prata om några till. Jag vet, rent tekniskt sett är enhörningar inte hästar, men det är nära nog.

Eldbäraren av Meredith Ann Pierce är första delen i en trilogi, och detta är ytterligare ett av fallen där förlaget valt att bara översätta den första boken och struntat i uppföljarna. Dessutom gav de den ett skitfult omslag.
   På engelska heter böckerna Birth of the Firebringer, Dark Moon och The Son of the Summer Stars, men på grund av den dumma översättningen har jag bara läst första boken, men jag kan säga att det inte är någon form av gulligull-glitter-och-regnbågar-bok, och att man inte på något sätt behöver gilla hästar och enhörningar för att läsa den. Den passar alla som gillar en bra fantasy. Och jag lovar, jag ska läsa uppföljarna och recensera dem någon gång i framtiden, det är bara så mycket annat som kommer före.

Jan, the prince of the unicorns, is high-spirited, reckless-and the despair of his mighty father, Korr. Reluctantly, Korr allows Jan to accompany the other initiate warriors on a pilgrimage.   Soon Jan's curiosity leads him, along with his friend Dagg, and their mentor, the female warrior Tek, into the greatest dangers-deadly gryphons, sly pans, wyverns, pards, and renegade unicorns. Yet time after time they are rescued, leading Jan to wonder: Am I the heir to a special destiny?


Ytteligare en enhörningsbok, denna har jag inte läst, men den verkar bra om än lite konstig

Forget everything you ever knew about unicorns...
   Real unicorns are venomous, man-eating monsters with huge fangs and razor-sharp horns. Fortunately, they've been extinct for a hundred and fifty years.
   Or not.
   Astrid had always scoffed at her eccentric mother's stories about killer unicorns. But when one of the monsters attacks her boyfriend—thereby ruining any chance of him taking her to the prom—Astrid finds herself headed to Rome to train as a unicorn hunter at the ancient cloisters the hunters have used for centuries.
   However, at the cloisters all is not what it seems. Outside, the unicorns wait to attack. And within, Astrid faces other, unexpected threats: from the crumbling, bone-covered walls that vibrate with a terrible power to the hidden agendas of her fellow hunters to—perhaps most dangerously of all—her growing attraction to a handsome art student ... an attraction that could jeopardize everything



Här har vi en annan bok om övernaturliga hästar, och de kan inte vara något annat än bäckahästar!

It happens at the start of every November: the Scorpio Races. Riders attempt to keep hold of their water horses long enough to make it to the finish line. Some riders live. Others die.
   At age nineteen, Sean Kendrick is the returning champion. He is a young man of few words, and if he has any fears, he keeps them buried deep, where no one else can see them.
   Puck Connolly is different. She never meant to ride in the Scorpio Races. But fate hasn’t given her much of a chance. So she enters the competition — the first girl ever to do so. She is in no way prepared for what is going to happen




Och här har vi inget mindre än en dystopisk hästbok. Jag vill läsa den så mycket att jag tror jag ska dö! Men det är en gammal bok. Den finns i stort sett inte att köpa någonstans längre. Biblioteket har den inte. Jag tror jag ska gråta lite nu...

The Alliance is a totalitarian government that uses all living creatures as tools for war and slavery. A young orphan girl, tired of turning horses into weapons of destruction for the state, flees on her favorite steed. In her escape, she meets a mute stranger who may hold the key to the Alliance's downfall. The answers they seek will either deliver them to freedom or death.








Åh mina kompisars vägnar måste jag väl nämna Klara och Heartland-böckerna också. Jag har bara läst en Klara-bok och tyckte att den var urtråkig, precis den "vanliga" sortens hästbok, men alla andra verkar ju gilla dem. Klara-böckerna är skrivna av Pia Hagmar och Heartland av Lauren Brooke. Om ni hellre vill läsa traditionella hästböcker så passar de säkert bra.

torsdag 17 maj 2012

Obernewtyn av Isobelle Carmody

Efter vad som inte kan vara annat än ett kärnvapenkrig är livet på jorden inte längre vad det brukade vara. Samhället är inte bara korrupt och marken förgiftad, det föds dessutom både människor och djur som muterat av strålningen.
   Lagen säger att alla mutanter ska brännas när de föds, men vissa mutationer är svåra att upptäcka. De som sätter sig i hjärnan.
   Istället för att bränna människor som i många år trots vara normala bestämmer sig the Council, de som styr allt, för att istället skicka dem till fängelset Obernewtyn där den mytomspunna the Doctor sägs arbeta på ett botemedel.
   En dag upptäcker Elspeth Gordie, en mutant med oerhörda mentala krafter, att hon sitter i en kärra på väg till Obernewtyn. Och om historierna hon hört om platsen är sanna så kommer hon aldrig att komma därifrån.

Obernewtyn var inte alls vad jag väntade mig. Jag trodde väl att det skulle vara något i stil med dagens dystopier med konstanta eldstrider och triangeldraman, men fick något helt annat. Isobelle Carmodys bok publicerades första gången på 1980-talet, långt innan den nuvarande dystopitrenden, och därför är den inte heller speciellt lik dem.
 
Carmody har vävt in en hälsosam dos med fantsasy i sin bok, och då menar jag inte fantasy i stil med drakar eller vampyrer, utan bara lite profetior och snack om ödet. Själva miljön och skrivsättet påminner också om en klassisk fantasy, med konstiga namn i stil med Obernewtyn och till och med en karta på första uppslaget. Men i grund och botten så är det fortfarande en post apokalyptisk, efter katastrofen, bok.

Jag tyckte vare sig om eller ogillade Obernewtyn (om jag skriver titeln några gånger till kanske jag klarar av att stava den ordentligt snart). Som sagt så väntade jag mig och hoppades på något annat, och den mer mysterieinriktade historien gick inte riktigt hem hos mig. Det var lite spännande, det erkänner jag, och jag var nyfiken på att få reda på vad som faktiskt försiggick i mutantfängelset. Men jag tycker inte att jag fick tillräckligt med svar. Jag antar att jag måste läsa resten av serien om jag vill veta mer.

Det jag gillade mest med Obernewtyn (fortsätter försöka) var nog faktiskt språket. Det kändes lite ålderdomligt, vilket ju inte är så konstigt med tanke på att den skrevs på åttiotalet. Men jag gillade det vackra, dystra språket och hur det stegvis byggde vidare på historien. Meningarna kändes annorlunda uppbyggda än i andra engelskspråkiga böcker jag läst, och det är kul att veta att jag kan uppskatta böcker även om de inte är skrivna på 2000-talet.

Karaktärerna hade jag inte så mycket för. Jag tyckte hyfsat bra om huvudpersonen, Elspeth, men det var nog mest för att hon hade förmågan att prata med djur (vem skulle inte vilja kunna göra det ?!). Annars tyckte jag det var väldigt uppfriskande att hon inte ständigt skulle gå omkring och gnälla över att hon var ett "missfoster" eller att hon ville leva ett "normalt" liv som personer med superkrafter i böcker alltid tycks ha en tendens att göra. Tack Carmody!
 
Men det är en sak jag inte riktigt fattade. Jag tyckte det var hur tydligt som helst att personer med mentala förmågor skickades till Obernewtyn, men trots det tycktes Elspeth tro att hon var den enda i hela världen med förmågor, och alla verkade bli jätteförvånade över att upptäcka att hon hade några. Jag hängde aldrig riktigt med där.




Som jag nämnde är Obernewtyn första delen i en serie, en australiensisk serie faktiskt. Del två heter The Farseekers, och om jag förstått saker och ting rätt ska det bli åtta böcker där den sista ska komma ut 2013 (!)

onsdag 16 maj 2012

Hästböckernas era, del 1

Jag har tänkt en del på min gamla kärlek, hästböckerna. Kom fram till att jag skulle bli tvungen att skriva lite om dem här på bloggen. Började skriva men inlägget blev LÅNGT, så jag beslutade att dela upp det i två olika inlägg. Nu tänker jag prata om
Polluxböcker

För inte allt för många år sedan var jag en trogen Polluxmedlem (Pollux är för övrigt en hästbokklubb, de skickar ut ett paket varje månad med två böcker och lite krimskrams som har med hästar att göra) men jag hoppade av när jag upptäckte att jag hade fler olästa böcker i hyllan än lästa.
   Detta berodde dels på att böckerna var anpassade till lite yngre läsare, men också för att alla böcker var så förbenat lika varandra.

Det finns några olika varianter:
Variant 1: tjej (eller, i något enstaka fall, en kille) bor på en ranch med hästar, vilda mustanger springer runt i skogen. Ranchen möter diverse problem, vanligtvis ekonomi/döda vildhästar/tävlingar/kompisar/kärlek/vildhästar som ska tämjas
Variant 2: tjej som är utstött i skolan, oftast med en kompis, försöker skaffa egen häst eller få lov att rida på ridskola trots ekonomiska problem eller oförstående föräldrar
Variant 3: tjej med egen häst tävlar och möter diverse problem, oftast killar/kompisar/problemhäst/konkurrens/hopprädsla

Förstår ni vad jag menar? I längden blir alla dessa hästböcker så irriterande lika varandra. Men Pollux gav ut några mer originella hästböcker också, ofta med spöken eller rentav tidsresor inblandade. Jag tänkte nämna några av dem.


Min favoritförfattare från Pollux är definitivt Angela Dorsey. Hon har skrivit tre olika serier, Hästarnas Ängel, Freedom och Gåvan och dessutom den fristående boken Övergiven.
   Hästarnas Ängel är en serie på flertalet fristående böcker med olika huvudpersoner. Återkommande i alla böckerna är dock ingen mindre än hästarnas ängel i egen hög person, Angelica (från det engelska ordet för ängel, Angel). Böckerna har samma tema, en viss häst råkar ut för något hemskt tillsammans med sin ägare och "ropar" på ängeln för att få hjälp. Ägaren, som alltid är huvudpersonen, ska sedan tillsammans med Angelica hitta en lösning innan alla dör. Berättarperspektivet brukar variera mellan huvudpersonen, ängeln och "skurken" och böckerna utspelar sig på olika platser i världen, bland annat Sydamerika, Afrika och USA.
   Freedom är en trilogi med samma huvudperson, Jani, i alla böckerna. De handlar om att de flyttar ut på landet och att Jani äntligen får köpa den underbara Keeta från ridskolan. Men någonting på deras lilla gård är fel. Det finns något i stallet, något hatfyllt, argt och hämndlystet, något hämndlystet...
   Tyvärr har jag inte så mycket att säga om serien Gåvan. Jag hann bara läsa första boken innan jag gick ur klubben, så om någon skulle ha de andra böckerna liggande får ni hemskt gärna sälja dem till mig. De handlar hur som helst om Evy som bor ute i skogen med sin mamma och deras djur. Men Evy har en hemlighet, en gåva: hon kan tala med hästar. Detta skulle vara hur bra som helst om det inte vore för vildhästarna i skogen. Det har varit en lång, hård vinter och de svälter, och Evy kan känna deras hunger som om den vore hennes egen.
   Övergiven handlar om Laura som en dag förfärad upptäcker att någon förföljer henne. Hon blir genast skickad till några släktingar där en stor överraskning väntar på henne: en egen häst! Men en dag när hon är ute och rider hittar hon en gammal övergiven gård där det har hänt något fruktansvärt, och gårdens förflutna har mer att göra med Laura än vad hon någonsin kunnat tro.
   Alla böckerna är lättlästa, korta och anpassade till lite yngre läsare, och dessutom innehåller de fina bilder (har jag nämnt att jag älskar böcker med bilder?). Om ni gillar hästar men är trött på tråkiga, monotona historier så rekommenderar jag alla Angela Dorseys böcker. De är ganska så många, så du har nog att göra ett tag.

Andra Pollux-författare som skriver mer originella böcker är Eleanor Jones (Mellan två världar, Den magiska blå ringen mm) och Pamela Kavanagh (Den vita vargen, Den förtrollade ryttarstatyn, Taladinn mm). De har också skrivit bra böcker i mängder, men jag har inte lika fina minnen av deras böcker som av Angela Dorseys.


Tänker skriva om andra hästböcker i nästa inlägg, då sådana som inte är från Pollux och som är anpassade till lite äldre läsare.
   Planerar dessutom att ett litet "hästtema" någon gång snart så att jag kan läsa om mina favoriter och recensera dem :)

Pirater! av Celia Rees

Nancy har levt ett tryggt och lyckligt liv tillsammans med sin far och sina bröder. Redan som liten bestämde hon sig för att hon en dag ska gifta sig med sin vän William, och hon vill ägna livet åt äventyr.
   Men allteftersom hon blir äldre tränger sig världen på. Hon är en kvinna under 1700-talet och som som en sådan ska hon lära sig bli en dam i klänning och smycken. Dessutom är hon en rik köpmansdotter och ingen vill höra av att hon ska gifta sig med den fattiga William.
   När familjens företag börjar gå riktigt dåligt gör Nancys bröder något fruktansvärt, något som inte ger Nancy något val; hellre rymmer hon ombord ett piratskepp tillsammans med sin vän, slaven Minerva, än gör det familjen kräver av henne.

När jag plockade upp den här boken från bibliotekshyllan hade jag precis sett en Pirates of the Caribean-film (den sista, vilken inte är alls lika bra som de andra) och kände ett enormt behov av att läsa en bok om pirater, och Pirater! var den enda jag kände till. Tyvärr dröjde det halva boken innan ovan nämnda pirater visade sig, ja, jag började faktiskt känna mig lite lurad.
   Första halvan handlade bara om Nancys uppväxt, hennes kärlek till William och familjens ekonomiska problem. Det dröjer hur länge som helst innan ens Minerva visar sig.

Jag tyckte mycket bättre om andra halvan, när vi äntligen får lite riktig pirataction med bordade fartyg, slagsmål och däck som ska skuras. Fortfarande känns boken lite långsam, men jag var ständigt nyfiken på vad som skulle hända.
   Det dröjde halva boken men jag började äntligen fästa mig vid karaktärerna, speciellt Minerva. Hon var från början en slav, men vägrade acceptera att hon skulle vara under alla andra, på grund av sin hudfärg och på grund av sitt kön. Det beundrar jag verkligen med henne! Hon var tuff och modig samtidigt som hon var vänlig och en riktigt bra vän.
   Jag gillade Nancy också, men ibland störde jag mig på att hon kom undan lite väl enkelt. I striderna försökte hon kämpa modigt, men det slutade ofta med att någon annan (oftast Minerva) räddade henne eller att hon blev inlåst i ett rum tills striden var över. På tal om striderna så kändes de lite väl otroliga. Piraterna borde ha dött flera gånger om. Men jag gillar ju inte när folk dör så jag kan acceptera att Reevs valt att ge besättningen nio liv

Romansen mellan Nancy och William har noll passion. William är nästan alltid bortrest och det går mest ut på att Nancy ojar sig över att han är den enda hon någonsin kommer att älska och att han måste hata henne för att hon är pirat. Nä, Pirater! är ingen speciellt romantisk bok.
   Relationen mellan Nancy och Minerva är desto finare. De är de närmaste av vänner och finns alltid där för varandra, oavsett vad. De räddar varandras liv flertalet gånger och jag känner verkligen att de står väldigt nära varandra. Båda två utvecklas till starkare karaktärer, Nancy blir mindre naiv och Minerva lär sig att ta upp sin plats här i världen.

Men jag skulle vilja säga att bokens starkaste sida, bortsett från Nancy och Minervas relation, är den feministiska sidan av den. Vilken annan bok som helst som utspelar sig på på ett piratskepp med vänskap istället för romantik och äventyr runt om i världen skulle handla om killar och rikta sig till killar. I Pirater! är det istället tjejer som står för äventyrandet och Rees lyckas verkligen skapa en bok som kan öka tjejers självförtroende och visa att kvinnor kunde ha viktiga roller även förr i tiden.

Det är den första, tråkiga halvan som drar ner bokens betyg. Dessutom är jag inte överförtjust i slutet, jag tyckte inte att det var tillräckligt avslutande, speciellt på kärleksfronten.

torsdag 10 maj 2012

Inte nöjd med boken? Skriv en egen!

Varning för långt inlägg som handlar om det här med att skriva böcker!

Jag har skrivit eller hittat på egna historier så länge jag kan minnas, men aldrig speciellt ihärdigt (efter att ha kollat igenom mina dokument har jag upptäckt att nästan alla mina påbörjade böcker slutar någonstans mellan 20-30 sidor).
 
Men efter att ha läst Pia från Bookrelateds bok Världen är elak så har jag än en gång börjat tänka på det där med att skriva själv.
   För hur ofta händer det inte att man läser en bok som verkade så lovande, men sedan visar sig vara värdelös? Personligen brukar jag ha lite svårt att släppa sådant, för det rör sig ju ofta om en väldigt bra grundidé som sedan slarvats bort på vägen.
   Ja, men gissa vad, då är det ju perfekt att skriva en bok!

Med detta menar jag inte att man ska stjäla författarens hela historia och sätta dit namn på den, gud nej, gör inte det. Men använd idéerna.
   Det här gäller ju inte bara böcker, utan filmer och serier också. Jag älskade TV-serien Avatar: The legend of Aang (nej, den har inget med filmen med de blå utomjordingarna att göra) när jag var lite mindre, och på många sätt så är jag fortfarande otroligt fäst vid den (det har just kommit ut en spin-off serie till den, The legend of Korra, som jag just nu håller på att titta på). Men det var ett visst kärlekspar i serien som inte blev alls som jag hade hoppats, och jag har som sagt lite svårt att släppa sådant.
   Därför tänker jag mig de två huvudpersonerna i min nuvarande lilla "bok" som paret från serien, även om de egentligen inte är alls speciellt lika varandra. Jag känner helt enkelt att det måste bli så som jag hoppats, och om det inte blev så i originalet, ja, då får jag göra något åt det.

Det jag pratar om har alltså ingenting med fanfictions att göra, utan bara om att "låna" idéer. Efter att ha sett Pirates of the Carribean-filmerna så känner jag ett enormt behov av att skriva en bok om pirater. Efter att ha sett Sleepy Hollow och The Frighteners ville jag omedelbart börja skriva på en spökhistoria. Efter Hungerspelen ville jag skriva en dystopi. Det handlar helt enkelt om att väva ihop mängder av olika saker och göra något eget av det.
   För lite eget måste det ju finnas också. Själv har jag kraven att min nuvarande bok bland annat ska innehålla hästar och ett gay-par, sådant som man kanske inte automatiskt tänker sig i en science fiction.

Nu har jag babblat på i evigheter om mina små "böcker", så jag tänkte att jag kunde lägga ut ett kort stycke ur den jag håller på med just nu, en science fiction/dystopi/post apokalyptisk/romans/häst/övernaturligt historia där jag försöker få med lite av allt. Kan stolt säga att jag lyckats släpa mig över den kritiska 20 sidorsgränden, den är just nu på lite drygt 40 A4. Bilden ska förresten föreställa berättaren. Jag har bestämt mig för att om jag någonsin får an bok utgiven så ska den ha bilder, punkt. Det kanske ser lite barnsligt ut, men jag tycker att det ger lite mer liv till historien.



När Jenni aldrig kommer tillbaka till matten blir jag förvånad. Hon vet bättre än att komma tassande tillbaka till lektionen när hon kan få en halvtimmes ledigt. Det är när hon inte dyker upp på svenskan efter det som jag börjar oroa mig. Det var många år sedan vi kom överens om att bara skolka när vi absolut inte orkade gå till lektionen. Det är inte så att vi tycker att skolan är kul, men vi vet hur viktigt betyget är när vi ska in på en vidare utbildning. Men det behöver inte betyda att vi orkar bry oss om att gå på varenda lektion, ibland behöver vi helt enkelt lite extra fritid.
   Men vi kom också överens om att vi alltid skulle skolka tillsammans. Det finns ingen mening med att gå omkring alldeles ensam i Zitty och känna sig utstött, och vi är ju bästa vänner.
   En del av mig känner att det inte skulle vara särskilt förvånande om hon faktiskt dissat mig och gått med någon annan, men den delen ligger långt borta. Jag vill och ska in i det sista lita på Jenni.
   Därför blir jag orolig när hon inte kommer tillbaka, inte ens efter svenskan.
   Men vad kan jag göra? Jag skickar några meddelanden till henne och håller ögonen öppna men utöver det finns det inte riktigt något jag kan ta mig till.
   ”Lils!”
   Jag tittar upp och ler frånvarande mot Jasper, Linna och Gloss som kommer studsande mot mig. Det var Jasper som ropat, och jag kan känna hans blick på mig trots att han går arm i arm med Gloss som ser sig omkring likt en vildkatt beredd att försvara sitt revir. Hon ger mig en kort blick och energin runt henne skiftar i innan hon ler mot mig.
   Linna trär in sin arm under min så att vi går i armkrok och drar någon form av skämt, men jag orkar inte riktigt lyssna. Hennes energi sprakar irriterat när hon upptäcker hur frånvarande jag är.
   ”Hej, Lils.” Jasper sliter sig fri från Gloss och lägger en arm över mina axlar. ”Du är lite borta. Var har du din skugga föresten?”
   ”Jenni? Hon är på forskningskudden.”
   Borde jag ha sagt det? Jag biter mig i läppen och försöker fortsätta se glad ut. Tänk om det hänt något? Hennes mamma kanske är skadad.
   Forskningskudden?” Linna visslar imponerat och petar mig i sidan med armbågen på ett obehagligt sätt.
   ”Nåt sånt, ja.” Jag fortsätter le så obekymrat som möjligt och önskar att jag inte sagt något. Stackars Jenni kommer bli överröst med frågor när hon kommer tillbaka.
   Om hon kommer tillbaka.
   Jag tvingar undan tanken och fortsätter att släppas runt av Linna med Jaspers tunga arm över axlarna tills de kommit tillräckligt djupt in i ett samtal för att inte märka något när jag slinker iväg. Deras färger och energier visar att det bara är Gloss som märker att jag försvinner. Hon är nöjd.

Jag vet inte riktigt hur länge jag kunnat läsa av folk nu. Det måste ha varit flera år sedan som jag började få bättre grepp om vad de egentligen tyckte, men jag antog att det bara var en ovanligt bra magkänsla. Jag visste alltid om någon ljög för mig, om någon var glad eller ledsen, även om de egentligen försökte låtsas om något annat.
   Men sedan började jag inte bara känna utan se, se något som jag inte kan beskriva som något annat än auror. Jag vet inte varför. Jag bor inte i förorterna eller i vildmarken, så jag borde inte kunna sådant som ingen annan kan.
   Fast det behöver ju inte betyda att jag inte uppskattar det.
   När jag kommer till stallet upptäcker jag direkt att Kayla döljer något för mig. Det lustiga är att för något år sedan hade jag aldrig upptäckt något sådant. Jag pratar aldrig med Kayla, så hon behöver knappt ens göra något för att hålla undan något från mig.
   Varje gång jag passerar henne idag känner jag hur hennes nervösa energi kastar sig över mig, och jag ser hur hennes jordfärgade, mättade aura fladdrar som eldslågor i en storm.
   En grupp elever traskar ut ur stallet med sina hästar och Kayla följer med för att hjälpa en av de mindre pojkarna för att hjälpa honom med sin ponny, ett sött sto med spretig man. Jag följer efter lite i skymundan, låtsas studera hästarna i sina hagar en bit bort. Kayla har inte märkt att jag är bakom henne, det kan jag känna på hennes lugna, avslappnade energi.
   Småbarnen, ponnyerna och Kayla går på gåsled in i paddocken, Kayla hjälper de som behöver det upp i sadeln och går sedan därifrån igen för att låta Jannike ta över. Jag står dold bakom ett träd och när jag känner att Kayla kommit tillräckligt nära traskar jag nonchalant fram därifrån och försöker se drömsk ut. Min blick glider över den glittrande staden som tornar upp sig bortom ridskolans träd och grönska. Silverstråk av bubblor som susar fram över allt annat, byggnader med flimrande ljus innanför sina fönster, den sjunkande solen som kastar sitt gyllene sken över världen. Zitty är en skål full av juveler, där muren är skålens kanter.
   I ögonvrån ser jag Kayla hejda sig, tveka inför att gå förbi mig och riskera att jag pratar med henne eller gå en omväg och verka misstänkt. Auran flimrar nästan panikslaget och klara, hetsiga färger väver sig in i det mörkt gröna och bruna. Hennes skräck täcker mig som en kvävande filt.
   Jag ler mot henne på det sättet som nästan alltid får folk att le tillbaka, och mycket riktigt så tvingar hon sig att besvara leendet. Det ser ut som om hon är på väg att kräkas.
   Varför är du så rädd?
   ”Du har inte råkat se Jenni häromkring?”
   Frågan är egentligen inte den jag vill ställa. Självklart vet hon ingenting om Jenni. Men hon döljer något, och att fråga om Jenni känns som ett oskyldigt sätt att inleda ett samtal. Jag har en aning om vad det egentligen är hon döljer för mig. Zachs ansikte glider förbi i mitt huvud och mitt leende blir lite stelare.
   Kaylas inre explosion är fysiskt kännbar. Smaken av galla i munnen, stickningar i hela kroppen, känslan av att frysa fast i ögonblicket utan en chans att kunna ta sig därifrån. Det krävs en kraftansträngning av mig för att kunna avskärma mig från hennes känslor, och trots att jag lyckas övertyga mig om att det inte är jag som har panik så får jag ändå andningssvårigheter och kallsvett. Varför känner jag det så tydligt? Det här är inte den vanliga förnimmelsen eller magkänslan som jag brukar ha. Hennes aura sprakar som ett fyrverkeri och sällar sig som ytterligare en juvel i Zittys skål.
   Det har gått kanske en sekund. Jag stirrar förvånat och chockat på Kayla som blek i ansiktet flackar med blicken hit och dit. Ingen av oss ler längre.
   ”Jag vet inte. Har inte sett henne.” Rösten är så svag att jag nästan överhuvudtaget inte kan höra henne. Energin skimrar nervöst. Hon ljuger.
   Hur kan hon veta något? Det är Kayla. Kayla med de vattniga ögonen, Kayla som aldrig säger något. Det finns inte en chans att hon vet mer om Jennis plötsliga försvinnande än vad jag gör.
   Du kan ha blivit dissad, dumpad.
   Kroppen känns tung. Har Jenni kommit fram till att jag inte duger längre?
   Det gör ont att se Kaylas ansikte. Jag vänder mig om och går därifrån så snabbt jag kan utan att springa.




Kan passa på att detta inte är huvudpersonen utan huvudpersonens kompis (ja, jag använder mig av skiftande point of views). Känn er fria att säga vad ni tycker, jag lovar att inte ta illa upp. Om ni hittar något konstigt så är det bara att säga det, jag tenderar att bli lite blind för min egen text och märker inte riktigt om det händer något märkligt och uppskattar konstruktiv kritik.