fredag 5 oktober 2012

Coraline av Neil Gaiman

Coraline
Titel: Coraline
Serie: -
Författare: Neil Gaiman
Illustratör: Dave McKean
Förlag: HarperCollins
Betyg: 5/5
Genre: rysare, saga, fantasy
Sidantal: 160
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Coraline Jones är en upptäckare. Efter att ha flyttat till ett nytt hus spenderar hon dagar med att utforska omgivningarna, men så kommer det en dag med regn. En uttråkad Coraline bestämmer sig för att utforska insidan av huset istället. Hon hittar en dörr som inte hör hemma där. En dörr som leder till en plats hon aldrig väntat sig att hitta.
   Det är en annan värld, en värld där allt är spännande och roligt och maten aldrig är äcklig. Men den här nya världen kommer med ett pris. Någonting är väldigt, väldigt fel där och snart står Coraline öga mot öga med en fruktansvärd utmaning.
 
Jag såg filmen Coraline för flera år sedan och har ända sedan dess varit nyfiken på boken, men har i brist på en svensk översättning inte kommit mig för att göra det. Nu köpte jag den i alla fall, på engelska, på bokmässan och började läsa redan i bilen på väg hem. Kan bara säga att man fastnar direkt.
 
Det är en kort bok, bara 160 sidor (om man inte räknar med en intervju av Neil Gaiman i slutet) och den går snabbt att läsa. Men innehållet stannar kvar.
   Berättarrösten är bra och annorlunda. Coraline (jag älskar namnet föresten, om jag får en dotter nån gång så ska jag döpa henne till det) är mycket yngre en vad jag är van vid (läser mest ungdomsböcker där huvudpersonerna oftast är, tja, ungdomar) och därför är hennes sätt att se på saker annorlunda. Trots att hon var väldigt smart och otroligt modig så märktes det ändå att hon bara var ett barn, och hennes sätt att resonera gör att man ser många saker i ett nytt ljus. Det fanns ingen romans, vilket jag trodde jag skulle sakna men som mest kändes som en lättnad, för visst blir man trött på alla triangeldraman efter ett tag?
   Bortsett från Coraline så fanns det en viss katt som jag tyckte väldigt mycket om som huvudperson. Speciellt en sak den säger (ja, detta är en sån bok där katter pratar) fick mig att tänka till: katten påstår att den anser det mer humant att leka med sin mat eftersom det vid enstaka tillfällen faktiskt händer att maten flyr och överlever. Hur ofta får vår (människans) mat en chans att fly och överleva? När man sedan läst färdigt boken så hänger detta uttrycket mycket ihop med handlingen också.
 
 Coraline är en saga/rysare. Själva skrivsättet och berättarrösten känns väldigt mycket som en saga, och handlingen är riktigt obehaglig. Inte kan-inte-sova-om-natten obehaglig men kryper-under-skinnet obehaglig. Man tänker till lite och ryser samtidigt över världen Coraline lyckats snubbla in i. Dessutom finns det en bild i varje kapitel som höjer den rysliga stämningen.
   Om jag ska klaga på något så kändes det sista kapitlet en aning påskyndat. Resten av boken går i precis rätt takt så jag förstår inte riktigt varför Gaiman slarvat med slutet, men men... Sen fanns det några saker som jag velat ha fler svar om: vem/vad var the other mother egentligen? Och barnen hon dödat?
 
 Perfekt bok om du tappat läslusten och vill ha något som ger den fart igen, eller om du tröttnat på alla paranormal romances, dystopier, triangeldraman, gnälliga tonåringar och deckare.
 
 
 Som jag nämnde i början så finns Coraline också som film. Den är rätt så bra men inte på samma nivå som boken, dels för att film-Coraline inte alls är lika underbar som bok-Coraline. I boken är hon blyg och smart, i filmen är hon kaxig och irriterande och lite elak. Dessutom har de slängt in en extra karaktär (en kille såklart...) som är helt onödig. Sen är den ganska så läskig, så visa den inte för för små barn...
 

1 kommentar:

  1. Just Coraline är en av de få filmerna som jag tycker ät bättre än bokversionen. Mest beror det väl på att jag tyckte att showerna var så häftiga i filmen :)

    Spoiler:
    Hemskaste scenen tyckte jag var när morsan ville sy knappar i hennes ögon, bara tanken får mig att rysa.

    SvaraRadera