tisdag 30 april 2013

Kretsen av Maggie Stiefvater



Titel: Kretsen
Originaltitel: The Raven Boys
Serie: The Raven Cycle #1
Författare: Maggie Stiefvater
Förlag: B. Wahlströms
Betyg: 4/5
Genre: romantik, övernaturligt, mysterium
Sidantal: 318

Tack B. Wahlströms förlag för rec-exet!











Blue är dottern till ett medium, men har själv inga synska gåvor. Därför kunde hon inte bli mer förvånad när hon såg anden av någon som ska dö inom ett år på Sankt Marcus Afton. Enligt hennes synska familj finns det bara två möjliga anledningar till att hon plötsligt skulle se ett spöke: antingen är hon hans sanna kärlek, eller så kommer hon att bli den som dödar honom. Och Blue vet att det ligger en förbannelse över henne: enda sedan första gången hon blev spådd har hon fått höra att när hon kysser sin sanna kärlek kommer han att dö.
   Gansey går på Aglionby, den finaste internatskolan man kan tänka sig. Men han är inte särskilt intresserad av vare sig skolan eller en framtid som rikeman, mest vill han bara ägna sin tid åt att leta efter den mystiska Glendower, som sägs ligga begravd längs den mytomspunna leylinjen. När han och hans vänner träffar Blue vävs deras öden ihop för alltid.

Maggie Stiefvater är en av mina favoritförfattare. Jag tycker väldigt mycket om hennes Wolves of Mercy Falls-trilogi och älskade Dödsritten, men hade faktiskt inte planerat att läsa Kretsen. Den lät inte riktigt som min typ av bok, men när ett ex av den plötsligt dök upp i min brevlåda kunde jag såklart inte låta bli att läsa den ändå. Och, hör och häpna, Stiefvater fortsätter att imponera.

Hon är en av mycket få författare som lyckas hålla mig som trollbunden vid en bok bara genom ett långsamt utveclande mysterium, ett vackert språk och intressanta karaktärer. Handlingen rör sig inte fort alls, men ledtrådarna sprids ut lite här och där och håller därigenom spänningen uppe. Slutet kan jag tycka kom lite väl hastigt, lite mer tid för att bygga upp till slutstriden hade kanske gett en mer dramatisk känsla. De viktigaste trådarna knöts ihop, men mycket lämnades obesvarat och jag är väldigt nyfiken på del två i serien.

Kretsen är en väldigt karaktärsdriven bok. Huvudpersonerna är speciella och intressanta på det sättet som gör mig väldigt nyfiken på att veta mer om dem (Blue beskriver sig själv som "exentrisk" vilket jag tycker passar riktigt bra). De var förnuftiga men samtidigt rebelliska, smarta och djupa men hade samtidigt humor. Jag skulle nog säga att Blue är min favorit, men resten av gänget kommer nära. Blues synska familj är dessutom väldigt mysiga bikaraktärer som jag tyckte mycket om. 
   Däremot hade jag gärna sett att "skurken" fått lite mer djup. Vi ser ju tydligt under bokens gång att Stiefvater vet hur man bygger upp komplexa karaktärer, men trots det lämnar hon skurken som en ganska platt bikaraktär som liksom bara finns där för att göra de sista kapitlen mer dramatiska (som jag sa, lite mer uppbyggnad av slutet hade varit bra).

Språket är lite det som gör en Stiefvater-bok. Jag har aldrig läst någon av hennes böcker på originalspråk men kan tänka mig att det är ännu finare där. Det lyckas vara vackert och beskrivande samtidigt som det är både roligt och allvarligt (hm, det där låter lite som en paradox...). Och detta kommer från någon som i vanliga fall inte bryr sig speciellt mycket om språket utan brukar fokusera enbart på handling och karaktärer. Varmt rekommenderad till dig som vill ha en mystisk, sällsam och vacker bok om det övernaturliga.
Boktrailer
På senaste tiden har jag blivit väldigt fast i att lära mig färgläggning på photoshop, och Blues gröna klänning i flera lager bara bad om att bli målad. Så nu har jag suttit hela dagen och jobbat på den här fanart-bilden. Blue ser inte riktigt ut som jag föreställde mig, men jag blev nöjd med klänningen.

fredag 26 april 2013

Book Sacrifice Tag




Ni har säkert märkt att den här tagen cirkulerat runt på en massa olika bloggar den senaste tiden, tack vare att Lucy från Bokrygg hittade den på YouTube, där booktubern Ariel Bissett gjort den, och tyckte så mycket om den att hon översatte den till svenska och började sprida den i bokbloggarvärlden. Jag tycker själv att den verkar jättekul och bestämde mig för att haka på trenden, så här ska ni få se på lite offrade böcker (de böcker jag har recenserat har jag länkat)


1. En överskattad bok. Vi börjar med Zombie apokalyps! Låt oss säga att du är i en bokhandel, kollar runt bland bokhyllorna, när BAM! Zombieattack. Ett meddelande i högtalarna berättar att militären har upptäckt att zombiernas enda svaghet är överskattade böcker. Vilken bok kastade, med vetskap om att det är en väldigt hypad bok (för att vara säker på att det ska fungera), skulle du kasta på dem? 

Får man ta massor av böcker? Jag kan på rak arm nämna House of Night, TwiligthHush, Hush och City of Bones (bara för att alla inte ska hata mig: City of Bones är egentligen inte så dåliga utan kan i många fall vara riktigt bra, men jag förstår inte varför den är så hypad.) House of Night är däremot så hemsk att jag är beredd att helt kallt konstatera att den SUGER.  Mitt val faller därför på House of Night; den skulle jag gärna se en hord zombies mumsa på.

 
2. En uppföljare. Låt oss säga att du precis lämnat frisören med en fantastisk ny frisyr och BOOM: kraftigt skyfall, du har aldrig sett sånt regn i hela ditt liv. Vilken uppföljare är du villig att offra som paraply för att skydda dig själv? 
Valet står mellan två böcker: De Dödas Strand (uppföljaren till De Vassa Tändernas) skog  New Moon (uppföljaren till Twilight). Vad gäller De Dödads Strand så skulle jag tyckt om den lika mycket som jag gillade första boken om det inte vore för den gnälliga, irriterande, själviska, kärleksvelande huvudpersonen som drev mig till vansinne. New Moon var boken i Twilight-serien som jag ogillade mest: den uppmuntrade bara tjejer till att bli deprimerade, självmordbenägna och ge upp om livet om deras pojkvän dumpar dem. Dessutom var den skittråkig. Bella bara gnällde i flera hundra sidor. Kul. Verkligen. Valet faller på New Moon.


 
3. En klassiker. Låt oss nu säga att du sitter på en föreläsning och din lärare pratar oavbrutet om hur en klassiker förändrade världen, hur den revolutionerade litteraturen och du blir så trött på det att du kastar klassikern rakt i ansiktet på hen för att vet du vad? Den här klassiker är bara idiotisk och är värd all kvarsittning bara för att visa alla hur du känner. Vilken klassiker kastade du? 
Jag har faktiskt inte läst så många klassiker, bara 1984, I am Legend och 2001, och alla dem tyckte jag var rätt så bra. Dock så skulle vi läsa Godnatt Mister Tom i högstadiet (räknas den som klassiker?) och den var så tråkig att jag aldrig ens läste ut den. Vi fick också läsa ungefär halva av August Strinbergs bok Hemsöborna (vår lärare var så snäll och tvingade oss inte att läsa hela, vissa delar berättade hon om eller visade från nån gammal film) men den SÖG. Förstår verkligen inte hur den kunde bli en klassiker. Förtjänar lätt att bli kastad i någons ansikte.  


4. Sämsta boken i ditt liv! Du hänger i biblioteket när BAM! global uppvärmning råder plötsligt och världen utanför har plötsligt blivit frusen ödemark. Du är fångad och din enda chans att överleva är att elda böcker. Vilken bok springer du först till, som du skulle bränna upp utan att känna någon ånger? 

Jag kan kasta hela House of Night-serien i brasan, de är så många att de borde hålla elden brinnande en bra tid framöver. Om det inte skulle räcka kan jag glatt bränna Raahas Tidsmaskin, Invisible och Metro 2033 när jag ändå håller på.

  Invisible

Jag taggar alla er där ute som vill göra en rolig enkät. Sätt igång, och om ni är mer kreativa än vad jag är kan ni pussla ihop egna frågor också

torsdag 25 april 2013

Omslagsspecial (9)

Nytt omslagsinlägg!

Jag kan inte vara den enda som är sjukligt trött på söta tjejer i långklänningar och med fladdrande hår på bokomslag, så idag tänkte jag fokusera på böcker med tjejer som ser riktigt kick-ass ut på omslaget!






Aftermath (Sirantha Jax, #5)







One Foot in the Grave (Night Huntress, #2)

Vilken/vilka är dina favoriter?
Själv älskar jag Dualed och Endgame, men Acid är också tjusig.

Lämna gärna tips på framtida omslagsspecialer :)

onsdag 24 april 2013

Favorit i repris - Förtrollad av Månen av Åsa Nilsson

Jag tänkte börja med en ny "följetong" här på bloggen, nämligen att prata lite om mina gamla favoritböcker, sådan som jag läste under alla de där åren när jag inte hade bokblogg (hjälp, det är inte ens två år sen! Känns som en hel livstid...). De böcker jag planerar att prata om i de här inläggen är oftast lite äldre böcker som inte fått så mycket uppmärksamhet som de förtjänar och som jag tyckte mycket om för inte alltför länge sedan.
Kunde inte ens hitta några vettiga bilder på den stackars boken, så fick fota en själv
och det blev väl så där lagom bra...
Jag tänkte inleda det här nya "temat" med att prata lite om en av mina gamla favoritböcker: Förtrollad av Månen av av Åsa Nilsson. Det här var en bok som jag läste någon gång i mellanstadiet, om jag inte minns fel, och som jag på den tiden mer eller mindre dyrkade. Det var precis samtidigt som jag började läsa fantasy, superkrafter och paranormal romance, och Åsa Nilssons bok mer eller mindre introducerade mig till de här genrerna.

Tyvärr hade jag mer eller mindre glömt bort den här lilla guldklimpen tills jag hittade den i en fyndlåda på Gekås (bara trettio kronor, woho!) och såklart genast köpte hem den. De senaste veckorna har jag bläddrat lite i den när jag haft tid och återupplevt en del gamla mysiga minnen från min barndom. Det är en kort och snabbläst bok, men likväl väldigt bra och en utmärkt introduktion till dig som är nyfiken på vampyrer, varulvar, superkrafter, konspirationer, magi och paranormal romance. Den innehåller också en smart, omtänksam huvudperson som lär sig om sig själv och vad som verkligen är viktigt (sedan kan jag ge boken ett litet extra plus i kanten för att den är svenskskriven - sådant har vi alldeles för få av).

Isa har aldrig riktigt trott på myterna och legenderna om Ljungbackaskogen, att den som går in där aldrig blir sig själv igen, men hon har ändå varit tillräckligt misstänksam mot skogen för att aldrig ha satt foten i den. Men en dag har hon inget val: hennes hund Christy rusar in bland träden och Isa måste helt enkelt följa efter. Vad hon möter där inne är inte vad hon väntat sig...
   Fullmånen efter Isas besök i skogen händer det som inte får hända: hon förvandlas till någonting livsfarligt och omänskligt. Men Isa är inte den enda av sin sort, och vissa människor har som mål att utrota alla som henne från världens yta...

söndag 21 april 2013

Pandemonium av Lauren Oliver

Pandemonium (Delirium, #2)
Titel: Pandemonium
Originaltitel: Pandemonium
Serie: Delirium #2
Författare: Lauren Oliver
Förlag: Bonnier Carlsen
Betyg: 4/5
Genre: dystopi, romantik
Sidantal: 387
Stor spoilervarning för dig som inte läst första boken, Delirium!
Då: en utmattad och förkrossad Lena letar sig fram genom Vildmarken och hamnar tillsammans med en grupp ogiltiga som kämpar för att överleva i en karg värld. Hon kämpar för att lämna sitt gamla liv, framförallt Alex och den fruktansvärda förlusten av honom, bakom sig och bli en ny människa. En starkare Lena som kan ta hand om sig själv.
Nu: undercover i New York har den nya Lena fått ett uppdrag av motståndet. Hon ska hålla ögonen på Julian, en av de viktigaste frontfigurerna för behandlingen. Men hennes uppdrag blir svårare än väntat när något sätter både henne och Julian i fara och tvingar dem att samarbeta.
När jag läste den första boken i den här trilogin, Delirium, var jag inte särskilt imponerad. Jag tyckte att den var långtråkig med ett hyfsat ointressant kärleksintresse och inte mycket till handling. Men jag fick höra att del två skulle vara mer spännande, så jag var ändå väldigt nyfiken när den översattes alldeles nyligen. Och, som tur var, så var den bättre! Mycket bättre!
Till skillnad från i första boken så händer det faktiskt saker hela tiden. Det går mellan spännande och mystiskt till jakter och riktiga slagsmål. Romantiken och karakärsutvecklingen som fanns i första boken finns kvar här, men Oliver visar att det går utmärkt att väva ihop action med karaktärsdjup och romans, något inte många lyckas med.
Jag tycker mycket bättre om Lena i den här boken än vad jag gjorde i den första. Hon gick från gnällig och hjärntvättad till stark, självständig och riktigt bad ass. Seriöst, den tjejen kan ta hand om sig själv! Jag är imponerad av hur Oliver lyckats få omvandlingen från gamla Lena till nya Lena att kännas så naturlig. Jag är definitivt mer förtjust i det nya kärleksintresset också. Alex kändes aldrig spännande på något sätt alls, han var bara den perfekta, snygga killen vars ända roll var att omvända Lena. Julian hade mer djup, egen karakärsutveckling och var i allmänhet en mer originell karaktär. Jag tyckte verkligen om honom och hans och Lenas sätt att interagera.
Olivers val att dela upp berättelsen i två olika tidslinjer var också intressant och, om du frågar mig, ett bra val. tar vid direkt efter Lenas flykt i första boken, Nu handlar om hennes inblandning i motståndet några månader senare. Tidslinjerna alternerar mellan kapitlen och lämnar ofta cliffhangers som fick mig att bläddra lite extra snabbt för att se vad som skulle hända. Det blev aldrig rörigt eller svårt att hålla isär dem, vilket man skulle kunna tro, utan bara ett sätt att skänka boken extra originalitet och spänning.
Om jag ska klaga på något så är det att tvisterna inte var speciellt överraskande. Detta stor spolier!(plundrarna var "anställda" av DFA var ju lätt att lista ut, och att Alex kom tillbaka vid liv i slutet var så självklart att jag inte ens räknar det som överraskning. Och att den där kvinnan som räddade Lena var hennes mamma... var det någon som inte förstod det direkt?) var saker jag lätt listade ut, och då är jag inte jättebra på att förutspå plot tvister. Men det var bara ett litet problem och jag ger boken en stark fyra i betyg. Nu måste jag bara vänta på Rekviem. Efter det där slutet... Åh, hur kan man bara avsluta en bok så? Elakaste cliffhangern jag blivit utsatt för på länge!

lördag 20 april 2013

I'm back!



Efter (nästan) två veckor uppe i Sälen är jag äntligen tillbaka hemma. Jag bodde tillsammans med en kompis uppe i en liten stuga med världens sämsta internet, alltså har jag inte haft möjlighet att vara speciellt aktiv i bloggvärlden (vilket också betyder att jag hade typ 100 olästa inlägg på Bloglovin och en massa olästa mejl). Jag ska försöka låta bli att babbla en massa om min praktik eftersom den inte har speciellt mycket med böcker att göra, men om ni skulle vara nyfikna på hur det är att praktisera på en slädhundskennel med 53 hundar kan ni kika in på min kompis blogg, hon har skrivit en del om det, lagt upp bilder och dessutom några filmer från när vi åkte hundspann (hur roligt som helst kan jag säga!)

Men nu är jag alltså hemma igen och fick direkt en fin liten överraskning som dykt upp i brevlådan under min frånvaro: ett rec-ex av Kretsen av Maggie Stiefvater. Jag har ju älskat hennes tidigare böcker (även om jag fortfarande inte läst För Evigt) så det ska bli kul att läsa den.

Eftersom jag inte haft internet men ändå släpat med mig min dator upp så har jag passat på att skriva en massa på "boken" som jag påbörjade för nån vecka sedan, och dessutom nästan tagit slut på mitt ritblock. Sen har jag läst ut Rädda mig inte! av Tahereh Mafi också, men eftersom det inte är recensionsdag riktigt än så får ni vänta på recensionen (spoiler: jag älskade den lika mycket som första boken!)

Nu när jag är tillbaka hemma har jag kastat mig över datorn igen och dessutom börjat photoshopa några av bilderna jag gjort. Här är ett litet smakprov på vad jag ägnat dagen (den där enda bilden tog hela kvällen. Jag måste skaffa mig en vettigare hobby...)
Här har jag försökt lära mig hur man färglägger på photoshop

lördag 6 april 2013

Girl on roof

Jag nämnde för något inlägg sedan att jag den senaste tiden varit lite mindre besatt av en ny bokidé som dykt upp i min röriga skalle. Så den senaste veckan, när jag ändå har haft lov, har jag ägnat en ohälsosam mängd tid till att skriva, rita och photoshopa. Detta blev resultatet. Ungefär tio sidors text, plus några överdrivet photoshopade bilder och en massa planer som än så länge bara finns kvar i mitt huvud.

Så jag tänkte att eftersom jag ändå kommer vara borta i två veckor och kanske inte kommer få chansen att blogga speciellt mycket så kunde jag slänga upp någonting som kommer ta lång tid att läsa. Bara så att ni har någonting att göra.
   Skämt åsido, om någon känner för att läsa och lämna en liten kommentar blir jag superglad, men det är verkligen tio sidor. Plus bilder. Enjoy.


Vissa kvällar kan du råka illa ut bara av att titta på stjärnorna.
   Det är kallt på taket. Jag kom ihåg att ta på mig en jacka, men mössan ligger kvar i garderoben och vinden viner runt mig och fryser mina öron till isklumpar. Jag vet att jag borde gå tillbaka ner innan jag blir förkyld, men kan inte riktigt övertyga mig själv att resa mig upp. Långt där nere hör jag tutandet och brummande från bilar och det svaga svävande ljudet av människor i natten. Fläktar och tv-antenner surrar lågt runt omkring mig och någonstans kurrar en duva. Himlen är klar och molnfri, men stjärnorna syns knappt bakom stadens många lampor och ljus.
   Jag vet inte riktigt vad jag väntar på. Klockan är halv elva och jag ska upp till skolan imorgon, men jag vill inte gå tillbaka ner till lägenheten. Jag vill inte tillbaka ner till läxor och städning och en ovis framtid. Här uppe kan jag åtminstone låtsas.
   Jag lutar mig bakåt och söker kisande med blicken över himlen, fortfarande utan att veta vad jag letar efter. Vad som helst, tror jag. Någonting stort, någonting annorlunda och magiskt. Ett rymdskepp, ett spöke eller en flygande enhörning. Jag skrattar lågt och försöker att inte känna mig alltför dum. Jag kan ju inte vara den enda som väntar på något, den enda som hoppas. Men jag är definitivt den enda på det här taket.
   Någon skriker. Jag stelnar till och knyter reflexmässigt händerna. Det kommer från gatunivån, tio våningar ner. Det finns ingen här uppe. Jag reser mig upp och tassar fram till kanten, trots att höjden ger mig viss svindel. Det är mörkt där nere och jag kan bara precis urskilja en grupp människor som står samlade i den smala gränden mellan mitt hus och det bredvid. Jag kan inte höra vad de säger eller ens se hur många de är, men en av dem verkar vara upptryckt mot väggen. Resten av gruppen verkar definitivt hotfull.
   En skranglig brandtrappa sitter uppskruvad längs tegelväggen och leder enda ner i gränden för att sluta bara någon meter ifrån gruppen. Den allra första sträckan är en vanlig, rostig metallstege, resten är vingliga plattformar hoplänkade av smala trappor. Jag har stått och tittat på den många gånger, funderat över om jag vågar och om det är värt det. Det har aldrig funnits någon anledning att använda den, men en del av mig har alltid önskat att jag var en sådan där våghalsig människa som använder nödutgångar längs branta trappor bara för skoj skull. En sådan som hoppar mellan hustak och klättrar på väggar.
   Jag har aldrig varit speciellt modig, men jag har tittat på många actionfilmer.
   Ett nytt skrik, den här gången ett väldigt tydligt rop på hjälp. Jag tvekar och lutar mig fram tills vinden blåser håret ur ansiktet på mig och världen där nere verkar komma rusande rakt emot mig. Jag drar mig undan samtidigt som någon stönar till och ett dovt, knappt hörbart ljud svävar upp till mig, följt av skratt och uppspelta röster. Någon blev just nedslagen.
   Någon behöver hjälp.
   Jag vänder ryggen till och klättrar ut på stegen innan jag hinner tänka över saken ordentligt. Den darrar under min tyngd och jag fryser fast i en sekund, känner vinddraget från alla håll och trycker mig så nära väggen jag kan. Titta inte ner. Försiktigt, ena foten efter den andra, tar jag mig ner till den första plattformen. Gallergolvet vinglar och skramlar under mig och magen drar ihop sig till en kall knut. Hur länge sedan var det något utförde en säkerhetskontroll på den här trappan? Den vindlar sig neråt i så många meter att jag definitivt skulle dö om den gav efter.
   Den är anpassad för panikslagna människor som flyr från en brinnande byggnad. Den borde hålla för en försiktig, smygande tjej. Hoppas jag.
   Jag drar ett djupt andetag innan jag börjar småspringa nerför trapporna. Hela ställningen vinglar runt mig och jag tvingar mig själv att sakta ner och springa på tåspetsarna för att inte höras flera kvarter bort. Jag har kommit nästan halvvägs när det slår mig att jag inte har en aning om vad jag ska ta mig till. Människan där nere gråter nu, och när jag stannar till och andas så ytlig som möjligt hör jag fler dova dunsar av sparkar och slag, men inga fler skrik.
   Jag skulle kunna skrika. Jag skulle kunna tjuta och tjoa och hoppa upp och ner på den skrangliga trappan och ropa att polisen är på väg. Kanske skulle gänget där nere ta till flykten och lämna sitt offer ifred. Kanske skulle de skära av dess hals för få jobbet gjort snabbt och sedan fly. Kanske skulle de rikta in sig på mig och komma springande uppför trapporna. Jag känner mig varm trots kylan och gåshuden på armarna. Jag vill inte att någon ska dö eller misshandlas, men jag vill inte bli det själv heller. 
   Min hand dyker ner fickan på jackan och fingrarna stryker över den blanka ytan på mobiltelefonen. Jag är så himla dum ibland. Hoppas att polisen fortfarande hinner hit i tid. Jag har precis låst upp och slagit in den första siffran när det blir ett väldigt liv där nere. Det är fortfarande nästan fyra våningar kvar och jag kan inte se några ansikten, men det verkar definitivt som om fler människor dykt upp. Flera kroppar ligger på marken nu, men bortsett från offret som ligger ensamt vid väggen så rör alla på sig. De ser mörbultade ut.
   Jag hejdar mig, sneglar på skärmen som jag dolt lite bakom ena handen och kikar sedan ner mot gatunivån igen. Om jag ringer polisen nu kommer det att ta dem minst fem minuter, troligen mer, att ta sig hit. Rånarna eller misshandlarna eller vad de nu är för några där nere kommer gott och väl hinna undan på den tiden. Men de där nykomlingarna ser ut att ha läget under kontroll. Jag börjar ta mig neråt igen, långsammare och tystare än förut och med ljuset från mobilen gömt i handen.
   Det pågår definitivt ett ordentligt slagsmål nere i gränden. Jag stannar i skuggan på den sista plattformen, hukar mig under trappan två och en halv meter över marken och iakttar händelseförloppet. En av nykomlingarna har hjälpt offret, en kvinna med blod i ansiktet och söndersliten jacka, upp på fötter. Med hennes arm över axlarna staplar han ut mot gatan och bort från bråket. Det ursprungliga gänget verkar inte vara speciellt förtjusta i det hela, men ytterligare tre nykomlingar håller dem på avstånd medan den fjärde för kvinnan i säkerhet. Och vilket sätt att hålla dem på avstånd sedan. Jag har aldrig sett någon slåss på det viset.
   De är så snabba. Rörelserna blir alldeles suddiga, men det syns ändå tydligt att de är effektiva och hänsynslösa. Det är inte ren, rå gatustridsteknik utan en mer avancerad form av slag, sparkar och akrobatik, som någon sorts kampsport. Karate kanske. Men mycket, mycket snabbare. Trots att de ursprungliga rånarna är minst fem stycken har de inte en chans.
   Det måste vara någon form av gängbråk; nykomlingarna är för bra för att bara vara vanliga civila. Den där stackars kvinnan hade hur som helst tur att de dök upp, oavsett vad de är ute efter. Jag har fortfarande kvar mobilen i handen, osäker på om jag ska genomföra min plan eller inte. Polisen skulle inte hinna hit, även om jag ringer nu. Men jag skulle kunna hjälpa dem att få fast rånarna med hjälp av lite gammal hederlig kamerateknik.
   En av rånarna kastar sig fram mot den största av nykomlingarna och belönas med en spark rakt i bröstet. Han flyger bakåt och kraschar i en hög precis under ett fönster där lite svagt ljus silar ut under gardinen. Hans ilskna, sönderslagna ansikte syns tydligt. Jag riktar mobilen mot honom, startar kameran och zoomar in på hans ansikte.
   Det blir ingen speciellt bra film. Slagskämparna rör sig för snabbt och gränden är för mörk, men då och då snubblar någon in i ljuset från ett fönster och får sina ansikten förevigade i min mobil. Jag hoppas att det kommer att räcka för att polisen ska kunna identifiera dem.
   Rånarna är nere. De ligger utspridda på marken och stönar och ser allmänt blåslagna ut, medan utmanarna verkar helt oskadda. Två av dem skrattar och gör high five medan de andra går omkring och kontrollerar att rånarna fortfarande är vid liv. Åtminstone så tror jag att det är vad de gör. Jag stirrar fascinerat på dem, nästan omedveten om mobilen fortfarande filmar när en av dem böjer sig ner, öppnar en rånares öga med två fingrar och lyser i det med en liten ficklampa. När han öppnar munnen blir jag nästan förvånad över att kunna höra vad han säger. Nu när bråket tystnat blir jag plötsligt medveten om hur tyst det blivit. Kvinnan måste ha flytt sin väg utan att varken ropa på hjälp eller ringa efter polisen.
   ”Sammy.” Rösten är mjuk men allvarlig, och en av de två killarna som gjorde high five vänder sig om och tittar på honom. ”Fixa till den här. Jag tror att han har fått en allvarlig hjärnskakning.”
   ”Kan han gott ha”, fräser en tredje argt. ”Fan vet vad de hade tänkt ta sig till med den där kvinnan. Låt honom ligga.” Trots att det är så mörkt så svär jag på att jag kan se hans ögon lysa när han blänger på den medvetslösa kroppen. Mitt hjärta börjar slå snabbare.
   ”Han är människa, och det betyder att vi hjälper honom”, svarar den första vasst. ”Sam.”
   Han som tydligen heter Sam strosar fram till den medvetslösa rånaren och ställer sig på knä bredvid sin vän. Nyfiket lutar jag mig framåt och försöker få en skymt av vad han håller på med. Det ser ut som om han lägger händerna på rånarens panna och…
   Plattformen gnisslar och beklagar sig högljutt under mig och de fyra killarna nere i gränden fryser alla till is. Jag håller andan och kan inte röra mig, livrädd för vad som ska hända. Det behöver inte vara så farligt. De hjälpte den där kvinnan, de är säkert schyssta. Den ilskna killen med de lysande ögonen vrider sig mot brandtrappan, lyfter armarna och slungar ett eldklot mot mig där jag sitter gömd i mörkret samtidigt som en av de andra tre tjuter ett högt Nej!  
   Jag kastar mig ner och trycker ansiktet mot gallergolvet, känner hettan genom jackan när eldklotet kraschar in i väggen ovanför mig. Gnistor rasar ner runt mig och jag gömmer huvudet under armarna för att skydda håret och väntar på att känna smärtan och stanken av brinnande hud. Ingenting gör ont. Hela jag börjar darra och ögonen tåras när jag förstår att inget av elden träffade mig.
   ”Är du helt jävla galen?”
   Försiktigt kikar jag fram mellan armarna och ser två av killarna glo på mig med väldigt stora, lysande ögon medan de andra två grälar ilsket.
   ”Du kan inte bara attackera folk! Du kunde ha dödat henne!”
   Herregud, de har verkligen lysande ögon. Som silver.
   ”Vad fan tyckte du att jag skulle göra då? Det var en reflex! Jag trodde att det var en blodsugare!”
   Han kastade eld på mig. Ur händerna. Insikten börjar sjunka in och rädslan börjar ersättas av fascination igen. De slåss som gudar och de har självlysande ögon och de kan spruta eld ur fingertopparna. Och jag fick det på film.
   En av de grälande killarna, han som inte kastade eld på mig, hejdar sig mitt i sitt käbblande och snurrar runt mot mig. Jag väntar mig halvt om halt mer eld och duckar reflexmässigt.
   ”Har du filmat?” Hans ögon lyser av en blandning av ilska och förvåning.
   ”Filmade hon?” utbrister eldkillen. ”Okej, det räcker.”
   Och innan någon hinner så mycket som blinka har han tagit sats och hoppat de två och en halv metrarna upp till plattformen. Jag snubblar bakåt när han landar på utsidan av staketet och klamrar sig fast i gallret. Hur kunde han…? En arm sträcks in mot mig och killen börjar klättra över gallret. Jag kommer fram till att detta inte är det rätta tillfället att fundera över om fysikens lagar slutat gälla, vänder mig om och börjar rusa uppför trapporna. Fingrar snuddar vid min rygg men hinner inte få grepp innan jag hunnit ur väggen och uppför första trappan.
   ”Vad håller du på med!” tjuter någon där nere samtidigt som någon annan ropar ”Mobilen! Ta hennes mobil!” Jag försöker stänga ute deras röster och fokuserar på att sätta den ena foten framför den andra. Hela ställningen skakar och skramlar runt mig och grus och tegeldamm singlar ner i gränden. Ingen mening med att smyga längre. Höjdskräcken som tidigare höll mig vaken och försiktig har försvunnit helt i skräcken för att förlora mitt liv i ett brinnande inferno. Jag önskar verkligen att jag tagit chansen och ringt polisen tidigare.
   Nästan uppe. Benen bränner när jag kastar mig mot stegen och klättrar de sista metrarna upp till taket. Om jag nu bara hinner till dörren så kan jag låsa den inifrån…
   Jag stannar med ena foten fortfarande på sista stegpinnen. Killen med de lysande, arga ögonen står på taket framför mig med en triumferande blick och en skinnjacka som fladdrar i vinden. Jag hinner knappt börja undra hur han tog sig förbi mig förrän ytterligare en av dem susar upp på taket och landar några meter till höger. En annan svingar sig smidigt upp alldeles till vänster om mig, båda två flera meter från närmsta stege. Plattformen gungar till under mig och jag vet utan att titta att jag är helt omringad. Trots silverögonen och elden har jag svårt att acceptera att de kan klättra på väggarna som någon form av spindlar. Det är bara för mycket. Det känns som om jag hamnat mitt i en serietidning med för mycket action, för lite hjärna och urvattnade superhjältekrafter. Allt som saknas är färgglada trikåer.
   ”Slappna av.” Killen framför mig pratar med ett självsäkert leende i ansiktet. Han ser ung ut, inte mer än sexton, kanske sjutton, med taggigt blont hår och någonting aggressivt i de silvriga ögonen. Jag kan inte se mycket av honom under jackan, men han verkar vältränad. Förmodligen stark. Jag undrar om jag kan ta honom genom en överraskningsattack, om jag skulle nå hans ögon om jag sträckte ut armarna ordentligt i språnget. Hjärnan snurrar när den försöker minnas allt jag någonsin lärt mig om självförsvar. Dörren är så nära, bara några sekunders språngmarsch bort… ”Vi tänker inte skada dig, vi vill bara…”
   ”Ash!” tjuter han till höger om mig samtidigt som jag spänner mina darrande muskler. ”Hon tänker…”
   Jag tar sats på benet som befinner sig på taket och kastar mig framåt och uppåt med så mycket kraft jag kan frambringa. Ash spärrar förvånat upp ögonen och snubblar bakåt redan innan jag kraschar in i hans bröstkorg med armbågarna före. Jag kan känna hur luften går ur honom och hur jag själv fylls av rusande, spirande hopp och en väldig massa adrenalin. Han väntade sig inte att jag skulle gå till anfall, att jag skulle våga. Och nu är han nere och vägen är öppen raka spåret till dörren.
   Ash faller baklänges under min tyngd och jag pressar ifrån med armarna för att han inte ska hinna få grepp om mig och dra med mig ner. Han vrider sig på något konstigt sätt i luften, tar emot sig med ena handen på det skrovliga betongtaket, snurrar runt med fötterna över huvudet i en väldigt sned handvolt och landar, vinglig men oskadd, tre meter bort. Jag kan inte låta bli att stirra på honom när jag rusar förbi, medveten om att jag måste behålla fokus men ändå så fruktansvärt fascinerad av tekniken i hans rörelser.
   Någon tar tag i min ena axel och jag svär, över mig själv och resten av världen, samtidigt som jag sparkar och slår bakåt med all min kraft. Någon skriker till och greppet lossnar lite tills det bara håller i jackan. Jag vrider mig allt jag kan och när han försöker få nytt grepp låter jag mig själv falla till marken som en sten. Oförberedd på min rörelse dras anfallaren med ner och jag utnyttjar tillfället till att pressa mot hans ben tills han tappar balansen och faller helt. Jag försöker resa mig upp, men han håller fortfarande fast min jackärm i ett envist grepp. Ett frustrerat skrik letar sig fram ur min strupe och jag sparkar mot honom samtidigt som jag kravlar och sprattlar tills jag står där på taket i en tunn, långärmad t-shirt. Han rullar undan från mina ilskna sparkar och verkar nästan förvånad över att upptäcka att han fortfarande håller i min jacka.
   Jag står stilla och flåsar. Det gör ont i mig när jag ser att jag kommit knappt halvvägs till dörren, och att jag bara på den korta sträckan hunnit bli full av blåmärken och skrapsår. Plötslig förstår jag varför inga äventyr sökt upp mig tidigare. Jag skulle inte överleva de första fem minuterna.
   De fyra killarna är på taket allihopa nu, och har bildat en ojämn cirkel runt mig. Jag vrider på mig, försöker iaktta dem alla men kan ändå bara se två av dem åt gången. De verkar vaksamma och sneglar på varandra. Ash med skinnjackan ser riktigt, riktigt arg ut och muttrar något som låter misstänkt likt förbannade människor. En av dem, han som på något sätt förstod att jag filmat slagsmålet, kliver långsamt lite närmare och höjer avvärjande händerna i respons till mina knutna nävar. Jag vågar inte röra mig, vågar inte backa eller gå framåt. En del av mig undrar om ett överraskningsanfall skulle fungera igen, trots att det inte vore mycket till överraskning att göra det två gånger i rad. Resten av mig undrar i panikslagen skräck om det kommer att göra mycket ont att brinna eller om jag kommer att dö direkt. Den närgångna killen tittar på mig med en nästan ångerfull blick och jag börjar darra igen.
   ”Lyssna”, säger han med händerna fortfarande höjda med handflatorna lugnande utåt. Någonting sticker upp ovanför hans ena axel och jag undrar om det verkligen är vad jag tror att det är och varför i hela världen han i sådana fall har ett svärd på ryggen. ”Vi tänker inte skada dig, jag lovar.” Han sneglar på Ash som fnyser ilsket men håller munnen stängd. ”Lämna bara över din…”
   Han tystnar och plötsligt blir hans lysande ögon mycket, mycket stora. På en sekund har han dragit det som jag trodde jag trodde var ett svärd, och som nu faktiskt visar sig vara ett svärd, och vänt ryggen åt mig. Jag blinkar förvånat när de andra killarna efter en sekunds tvekan vänder sig åt samma håll och drar fram svärd som glänser i månljuset. De ser inte lika stabila ut, vrider huvudena hit och dit och verkar inte veta riktigt vad de letar efter. Jag är fortfarande omringad, men de har flyttat sin fokus från mig till någonting där ute i mörkret. Vad kan vara så farligt att de kände sig tvingade att dra vapen, om de helt obeväpnade kunde besegra ilskna gatugäng, kasta eld och klättra uppför väggar? Huden knottrar sig och jag börjar slutligen frysa i den kyliga luften.
   Jag hoppas att vad det än är kan distrahera dem tillräckligt länge för att jag ska hinna till dörren.
   Någonting klättrar upp på taket på alla fyra. Det rör sig som en spindel, krälar över kanten, stannar, och tittar mot oss med lysande silverögon. Sedan reser den sig upp och morrar långt ner i strupen.
   ”Halvblod.”
   Fler av dem väller över kanten, tre stycken, fyra stycken, och de rör sig med en ledig smidighet som jag bara sett hon ballettdansöser eller cirkusartister.
   Skälvande, rött ljus sprider fladdrande skuggor över taket och någon skrattar uppspelt. Jag tittar förfärat till vänster om mig och ser hur gnistrande lågor slår upp från Ash svärd. Han höjer det framför sig med någonting vilt och galet i blicken när han tittar mot varelserna på andra sidan taket.
   ”Kom och ta oss, blodsugare.” Han kastar sig framåt och under en utdragen sekund svävar elden i luften och lämnar ett spår av flammor bakom honom.
   Två av de andra följer tätt bakom honom och jag håller på att hoppa ur skinnet när den fjärde dyker upp alldeles bredvid mig och stannar till. Det är samma kille som försökte hindra mig från att nå dörren, han som jag sparkade och slog på och till slut förlorade min jacka till. Jag drar mig åt sidan under hans silverblick och håller händerna knutna och redo framför mig, men vågar inte springa. Han blinkar och sneglar mot mig med ett märkligt ansiktsuttryck och skiftar sedan snabbt fokus till anfallet framför oss.
   ”Håll dig bakom oss.” Han svingar sitt svärd, greppar det med båda händerna och kastar sig fram efter de andra.
   Jag stirrar efter honom i några sekunder, förbluffad över det faktum att det faktiskt låg något beskyddande över hans röst. Det tar flera sekunder innan jag förstår att den här striden inte är alls som den jag tidigare bevittnade nere i gränden. Rånarna förlitade sig på ren råstyrka och elak gatustridsteknik; de viftade med knivar och sparkade och slog med mycket vana och styrka bakom, men utan riktig stil eller skicklighet. De här nya motståndarna, de här varelserna, påminner kusligt mycket om rånarna. De gör inte handvolter och saltomortaler eller otroliga flygande sparkar som de fyra svärdssvingarna, de har ingen teknik och inga tjusiga vapen utan förlitar sig till sin styrka, sin snabbhet och sin smidighet. Men de är så otroligt starka, så otroligt snabba. Utan rädsla och utan ånger kastar de sig över sin motståndare med samma grymhet som rånarna, men med faktisk skicklighet. De blockerar och delar ut slag och sparkar, de undviker svärdsklingor och de flyger fram över taket. En av dem träffar Ash rakt i bröstkorgen med en välplacerad spark; han kastas flera meter bakåt och lyckas bara precis fånga upp sig själv innan han kraschar. Det blir inga otroliga handvolter som när jag knuffade honom, men han lyckas åtminstone landa på fötterna.
   Jag bestämmer mig för att jag varit med om tillräckligt mycket äventyr för en kväll. Med adrenalinet fortfarande pumpande i ådrorna tar jag sikte på dörren och spurtar dit allt vad jag orkar. Samtidigt som jag lägger handen på dörrhandtaget lägger någon märke till min flykt.
   ”Hey! Kom tillbaka hit!” Ash röst är mer irriterad än arg, och när jag ignorerar honom fullständigt och fortsätter nerför trappan på andra sidan den nu låsta dörren kan jag höra honom svära högljutt, betydligt mer upprörd nu.
   Mina fötter trummar mot golvet och ett ögonblick låter jag mig själv tro att det är över. Jag kom undan, jag är trygg. Plötslig blir mina ben alldeles darriga, som efter en extra lång löprunda. Nej, tänker jag förvirrat, du är inte säker än. Ta dig till lägenheten, ring polisen. Men min kropp lyssnar inte utan kollapsar darrande och skakande mot väggen, bara halvvägs nerför trappan. Hjärtat bankar, lungorna krampar och jag känner en oförklarlig impuls att börja skratta okontrollerat. När det första fnittret slipper genom mina läppar och får lungorna att dra ihop sig ännu mer lyckas en begriplig tanke ta form i mitt huvud: det är alltså så här hysteri känns.
   Det riktigt märkliga är att jag har en konstig klump av besvikelse i magen. En del av mig vill tillbaka upp på det där taket, omfamna den här nya världen som kastat sig över mig, ta reda på vad som händer, vad jag missat genom att vara bara människa. Det känns nästan lite sorgligt att jag väntat hela mitt liv på det här, för att sedan fly hals över huvud från det.  
   En hög smäll tvingar mig tillbaka in i verkligheten igen. Det kan inte ha gått mer än ett par sekunder, men det känns som år. Benen darrar inte längre, känns bara bortdomnade och svaga. Jag vill inte skratta och krampen i lungorna gör det svårt att andas. Jag vill aldrig, aldrig återvända till taket igen. Det smäller till på nytt och hela dörren böjs inåt ovanför mig. Gångjärnen gnisslar och dörrkarmen spricker.
   Jag reser mig upp så snabbt att världen svartnar och kastar mig nerför de sista trappstegen innan allting fått tillbaka sin skärpa. En sekund tror jag att jag ska falla framstupa, men i sista stunden återfår jag balansen och snubblar vidare. En sista smäll hörs och sedan ett brak när delar av dörren rasar nerför trappan.
   ”Jag sa till dig att stanna!”
   Ash röst skickar iskalla kårar utefter min ryggrad. Jag minns eldklotet, det brinnande svärdet, hans lysande ögon när han gick till anfall mot varelserna på taket. Och plötsligt återvänder alla mina krafter och bär mig framåt, trots att jag börjat darra igen och inbillar mig att jag kan känna hur mitt hår och mina kläder fattar eld.
   Jag har aldrig varit gladare över att bo på översta våningen; faktum är att jag aldrig har varit glad överhuvudtaget över det förut. De trånga hissarna ger mig alltid rysningar och skapar alltför många tillfällen när jag måste stå obehagligt nära människor jag antingen inte känner eller inte gillar, och trapporna är bara så många. Men idag hade jag inte velat ha det på något annat sätt. Ash är snabb och envis och det är bara tack vare mitt försprång och det faktum att jag bara har ett par meter att fly som ger mig tiden som krävs för mina darrande fingrar att passa in nyckeln i låset.
   Jag är inne jag är inne jag är trygg jag måste stänga dörren jag…
   Med bara ett par centimeter kvar från att vara stängd flyger dörren upp rakt in i mitt ansikte och skickar iväg mig tvärs över hallen. Inte för att det skulle ha hjälpt om jag faktiskt hunnit stänga den, tänker jag där jag ligger bedövad och förvirrad på golvet. Han sparkade upp takdörren på ett par sekunder.
   När jag tar stöd mot golvet med ena handen och pressar mig upp i sittande ställning snurrar världen framför mig och två människor kommer gående mot mig. När de stannar och sträcker sig efter mig på golvet flyter de ihop till en enda varelse som stirrar på mig med rasande självlysande ögon. Jag kvider till när Ash griper tag i halslinningen på min tröja, lyfter upp mig och pressar mig mot väggen. Jag kan inte röra mig. Han håller fast mina ben och mina armar och tittar på mig med en blick som så tydligt säger att han har vunnit.
   Jag låter mig själv bli tung i hans grepp, sjunker ihop så att han måste hålla mig uppe. Spelar svag och besegrad, trots att jag verkligen känner mig svag och besegrad. Men jag tänker inte förlora det här, inte när priset är så högt.
   ”Var är nu…”
   Han avbryts av min skalle som kraschar rakt in i hans ansikte. Med ett tjut släpper han taget om mig och backar undan med ögonen hopknipna och fyllda av reflexmässiga tårar. Jag pressar mig själv framåt och trycker knäet rakt i hans mage, trots att det känns en aning fegt att utnyttja hans svaghet såhär. Ouff-ljudet han ger ifrån sig när jag snubblar bort från honom är tillräckligt för att mina skuldkänslor ska försvinna och ersättas av en märkligt tillfredställd känsla. Han underskattade mig och jag tog honom genom en överraskningsattack. Igen. Otroligt att det kan kännas så bra att skada en annan människa.
   Världen snurrar fortfarande när han tittar upp på mig genom vattniga, rasande ögon. Blod rinner från hans näsa, som ser betydligt snedare ut än när jag först såg honom, och han grinar mot mig med ilsket särade läppar. I mitt förvirrade tillstånd ser hans tänder konstiga ut på något sätt. Spetsiga.
   ”Din lilla råtta”, väser han och drar en hand över ansiktet så att den blir kladdig av blod. ”Du bröt min näsa.”
   Jag känner nästan för att påpeka att han slog mig i ansiktet med en dörr, men klarar inte av det. Jag är inte ens rädd längre. Den där attacken tog fullständigt musten ur mig, och nu känner jag mig tom. Urholkad. Pannan gör inte ens ont. Jag lutar mig mot väggen för att inte falla och undrar varför jag inte utnyttjade min chans att fly.
   ”Få se om du kan slåss mot det här…”
   Med ett elakt, blodfyllt flin slänger Ash av sig sin skinnjacka, sträcker en hand över axeln och frigör sitt svärd. Jag stirrar fascinerat på det blanka stålet när någonting börjar krypa i min mage och sprider sig genom resten av kroppen. Synen klarnar och världen slutar kännas dimmig. Jag är rädd igen och spärrar upp ögonen på jakt efter en flyktväg. Han höjer svärdet och hetta strömmar över mitt ansikte när eldslågor sår ut från ingenstans och täcker klingan. Med ett djupt andetag skriker jag så högt jag kan, hoppas att någon av mina grannar är modig nog att göra något. Ash ser ut att bli lite stressad av mitt rop på hjälp.
   Vad håller du på med?”
   En silhuett har dykt upp i dörröppningen. Jag känner igen ansiktet på han som sa till mig att hålla mig ur vägen, han som faktiskt lät som han brydde sig. Ash snurrar förvånat runt och lämnar ett spår av eld efter sig. Jag tänker inte låta ytterligare en flyktmöjlighet glida mig ur händerna. Med ytterdörren blockerad vänder jag mig om och tar sikte på mitt sovrum. Ingen av dem hinner stoppa mig, men jag hör Ash skrika något argt när jag smäller igen dörren och sedan snabbt knuffar sängen framför.
   Attackerade du henne med ett brinnande svärd?” hörs en upprörd röst utifrån. Jag försöker ignorera den och ser mig om efter ett gömställe.
   Hon bröt min näsa!” kommer det indignerade svaret.
   Du attackerade henne med ett brinnande svärd!”
   ”Efter att hon brutit min näsa.” Ash låter sur men besegrad. Klampande steg närmar sig rummet.
   Mitt hjärta bultar panikslaget. De enda gömställena är under sängen, skrivbordet eller i garderoben, de absolut mest övertydliga, överanvända gömställena som finns. Jag svär och snurrar desperat runt i en cirkel. Blicken fastnar på fönstret.
   ”Ey, tjejen, kom ut därifrån!” Någon sparkar på dörren så att sängen hoppar några centimeter åt sidan.
   Sluta med det där.”
   Ljudet av bråk svävar in i rummet när jag skjuter upp fönstret och lutar mig ut. Vi befinner oss på tionde våningen, svindlande högt över marken. Närmaste balkongen ligger fem hela meter till vänster om mig, omöjligt långt bort. Det finns ingenting under mig bortsett från marken långt, långt där nere.
   ”Vi tänker inte skada dig. Snälla kom ut.” En försynt hand knackar på dörren. Jag försöker blockera alla distraktioner och följer med blicken två smala lister som löper från mitt fönster och vidare till balkongen för att sedan fortsätta vidare runt hela byggnaden. De är kanske en halv decimeter breda och sitter tillräckligt långt ifrån varandra för att jag skulle kunna stå med fötterna på den ena och hålla mig fast med fingrarna i den andra.
   ”Som om det där skulle fungera.” Något brakar till och jag antar att Ash knuffat den försiktigare killen ur vägen. Sedan dånar det högt när någon sparkar med full kraft mot dörren så att sängen knuffas undan ytterligare några centimeter.
   En sekund är jag tillbaka på brandstegen med ett dånande eldklot som kraschar in i väggen alldeles ovanför mig. Gnistor rasar ner och sveder mitt hår. Ash morrar ilsket och sparkar på nytt på dörren och sängen glider skrapande över golvet. Jag blundar och klättrar med ryggen före upp på fönsterkarmen. Vinden blåser upp håret i ansiktet på mig och jag drar darrande efter andan. Det är bara fem meter. Fem meter. Jag sätter foten på listen och kniper tag med fingrarna om den övre och häver mig ut på väggen samtidigt som Ash kommer kraschande in i mitt rum.
   ”Hey, vart tog hon vägen?”
   Det är så fruktansvärt högt så högt så högt åh gud jag kommer att falla. Mina fingrar kniper åt så hårt de kan runt listen, men den är för smal för att jag ska kunna få ett ordentligt grepp. Hela jag darrar när jag försiktigt skjuter ena foten åt sidan för att sedan följa efter med händerna och den andra foten. Jag står tryckt med kroppen mot tegelväggen så att kläderna här och där hakar fast i ojämnheterna, men trots det känns det som om vinden lyckas leta sig in mellan mig och väggen och försöker slita ner mig i avgrunden. Kinden är pressad mot det kalla teglet och fingrarna börjar tappa känseln. Sakta glider jag åt sidan igen och plötsligt är jag nästan två meter från fönstret.
   ”Du tror väl inte att hon…” Ett ansikte kikar ut genom det öppna fönstret och låser fast min blick med sina chockade silverögon. ”Vad gör du där ute?” Han stirrar på mig med stora, runda ögon som faktiskt ser genuint oroade ut. ”Vänta, stanna där, jag kommer ut och hämtar dig.”
   Han kliver upp med ena foten på fönsterkarmen och mitt hjärta börjar omedelbart slår fortare. Desperat känner jag mig fram med stela, ömma fingrar och försöker dra mig bort från honom, bort från hans självlysande ögon och det faktum att jag kan svära på att jag ser spetsiga huggtänder mellan hans läppar. Precis som Ash. Jag blundar, tvingar undan tårarna och fortsätter förflytta mig när plötsligt en bit av listen ger vika och faller ner under mig i ett dammoln. En sekund balanserar jag på bara en fot, tills jag äntligen hittar tillbaka med den andra och står flämtande stilla igen.
   ”Jag sa vänta.” Han tittar på mig med förtvivlad blick men har klivit tillbaka in i rummet. ”Jag stannar här, okej, jag tänker inte skada dig. Bara… bara kom tillbaka hit. Du kommer att falla.” Han sträcker ut handen mot mig och ler uppmuntrande.
   Jag tvekar. Balkongen är fortfarande tre meter bort, jag är inte ens halvvägs, och även om jag lyckas ta mig dit så kan de lätt följa efter mig. Balkongdörren är säkert låst. Jag skulle bara sitta i en ny fälla. Jag tänker inte skada dig. Om han ville se mig död skulle han kunna låta mig falla, han skulle ha låtit Ash hugga ner mig med sitt brinnande svärd. Men han vill hjälpa mig, han vill hålla mig vid liv.
   Jag är ett vittne, jag såg att de gjorde något omöjligt. Men vem skulle tro mig, även om jag berättade för allt och alla? Det finns ingen mening för dem att tysta mig, jag är inget hot mot dem. Men jag filmade dem…
   Mina ögon blir större när jag plötsligt förstår vad allting handlar om. Min mobil. De vill radera filmen. Ropade inte en av dem någonting om min mobil när jag flydde uppför trappan? Fan, jag måste verkligen lära mig att lyssna bättre. Min blick låses fast i hans silverögon igen och han gör en uppmuntrande rörelse med handen. Jag drar efter andan, sväljer, och börjar förflytta mig tillbaka mot fönstret. Killen ser överlycklig ut där han står i kylan med sitt svarta hår piskande runt ansiktet av vinden.
   Någonting singlar ner från taket och landar lätt i mitt hår. Tegeldamm och grus. Jag tittar automatiskt upp och ser ett par självlysande ögon stirra tillbaka på mig. De blinkar och sedan kryper något över kanten med huvudet före, som en abnorm, felskapt spindel. Jag drar efter andan men får inte in tillräckligt med syre för att skrika. Killen i fönstret följer min blick och upptäcker varelsen som kommer klättrande mot mig.
   ”Ja det var ju precis vad vi behövde”, muttrar han så lågt att jag knappt kan höra det för att sedan ropa högt: ”Ash! Vi behöver dig härute!”
   ”On it!” En suddig figur flyger ut genom fönstret och jag klamrar mig fast mot väggen när Ash klättrar förbi mig och upp mot den attackerande varelsen. Den morrar ilsket och mer tegeldamm rasar ner över mig.
   ”Kom igen! Du är nästan framme! Titta inte på dem, titta på mig!”
   Jag tvingar bort blicken från den omöjliga striden och blir fastlåst av den mörkhåriga killens ögon. Titta inte ner, titta inte upp, bara fortsätt framåt. Jag skjuter ena foten framför mig, ignorerar morningarna och svordomarna ovanifrån och plötsligt släpper jag taget om listen med ena handen och lägger den i killens utsträckta hand. Han lutar sig så långt ut genom fönstret att han praktiskt taget är mer ute än inne och halar mig försiktigt mot säkerheten. Mer damm rasar ner bakom mig och när killen spärrar upp ögonen registrerar jag det en sekund för sent.
   Någonting snuddar vid min fria arm, fingrar griper efter mina kläder. De hittar inget grepp, fortsätter neråt, och precis när jag andats ut känner jag en hand slutas runt min ankel. Ett enormt ryck vibrerar genom hela min kropp och sekunden därefter tumlar jag genom luften, känner vinden bränna i ansiktet och magen stanna kvar uppe vid fönstret. Ett nytt ryck och jag kommer till ett plötsligt stopp och gungar fram och tillbaka som en pendel, hysteriskt skrikande och viftande med min fria arm. Det känns som om min axel ska gå ur led, men jag vill för allt i världen inte att killen i fönstret ska släppa taget.
   Ash glider förbi och ger mig ett ursäktande och samtidigt irriterat ögonkast.
   ”Håll i dig”, säger han kort och jag iakttar honom storögt och stumt.
   Jag gungar till. Någonting morrar. Och plötsligt känns det som om någon använder all sin styrka för att slita ner mig mot avgrunden. Jag börjar skrika igen och viftar med min fria arm efter killen uppe i fönstret, utan att nå honom. Han hänger ut över kanten med båda händerna runt min handled och ett desperat uttryck i ansiktet.
   ”Ash! Få bort den!”
   ”Varför kommer inte du ner hit och…” Hans ilskna ord bryts abrupt av och jag kan inte hjälpa det; jag tittar ner.
   Det är så långt ner, och Ash ser ut att vara nära att falla hela sträckan. Han står på händer och knän, som om det varit en helt vanlig, horisontal yta och inte en vägg, med monstrets knä i bröstkorgen. Jag förstår inte hur han på något sätt lyckas hålla sig kvar till att börja med, men det är tydligt att varelsen försöker knuffa bort honom. Hans ansikte är hopdraget och frustrerat, men jag kan skymta en glimt av skräck i hans ögon. En röst svävar upp mot mig, så fruktansvärt normal att det tar en sekund innan jag förstår att den kommer från monstret.
   ”Vill du flyga, lilla halvblod? Jag har hört att det är fantastiskt.”
   Den har all sin uppmärksamhet riktad mot Ash, ansiktet är neråtvänt och den verkar överhuvudtaget inte medveten om att den är på väg att slita av min fot från benet. Men bara min ena fot. Jag biter ihop, drar upp mitt fria ben mot magen och sparkar sedan nedåt för allt vad jag är värd. Jag träffar mitt eget skenben på vägen ner och det bränner som eld, men när skosulan får kontakt med monstrets hand tjuter den till och släpper genast taget.
   Den skriker när den faller.
   Ash tittar upp på mig med en förvånad men uppskattande blick, flinar och gör tummen upp. ”Inte illa!” Sedan börjar han, till min stora förvåning, klättra ner efter varelsen.
   Jag fortsätter att sprattla där jag hänger, yr och illamående, och vänder huvudet mot killen i fönstret igen. ”Snälla hjälp mig upp”, gnyr jag, bortom gränsen för förnedring. Jag bryr mig inte om ifall jag låter som en sparkad hundvalp; jag vill bara tillbaka upp dit där det finns ett golv under väggarna.
   Han nickar och börjar hala mig uppåt som om jag inte vägde mer än ett litet barn. Jag sträcker mig uppåt och känner det mest underbara jag någonsin har känt: den släta fönsterkarmen under fingertopparna. Killen drar mig uppåt igen och plötsligt ligger mina armbågar på fönsterkarmen. Jag skrapar med fötterna mot tegelväggen och sträcker mig framåt tills jag får grepp med ena armen runt killens nacke. Fingrarna gräver sig in i hans tröja och armbågen stöter emot svärdsskidan som hänger på hans rygg. Hela min mage skrapas upp mot fönsterkarmen när han backar undan och drar mig med sig. Benen glider över kanten och plötsligt är jag inne i mitt rum igen, med båda armarna kring hans hals och ansiktet tryckt mot en kantig axel.
   Jag har aldrig varit mycket för nära kroppskontakt, speciellt inte med folk jag inte känner. Faktum är att jag nog inte frivilligt har kramat någon sen jag var i sjuårsåldern. Men nu vill jag inte släppa taget. Jag vill klamra mig fast runt den här märkliga killens hals och aldrig öppna ögonen igen.
   Han harklar sig och plötslig är jag tillbaka i mitt gamla vanliga jag igen. Ögonblickligen blir jag väldigt medveten om hans andedräkt mot min hals, musklerna och huden under kläderna, hur hans bröstkorg sänks och höjs med varje andetag. Hans händer på min midja. Jag släpper honom och backar undan som om jag bränt mig. Han står kvar och tittar på mig med försynt och försiktig blick.
   ”Är du okej?”
   Ett darrigt andetag och en nickning. Det är allt jag lyckas få ur mig. Så lägger jag handen på byxfickan och känner den knöliga formen av mobilen. Den borde fortfarande vara på där inne. Jag undrar hur lång filmen är; det känns som om flera timmar har gått sedan det där ögonblicket när jag klickade på den i gränden, men det kan inte ha gått mer än ett par minuter. Med försiktiga fingrar plockar jag upp den ur fickan och stänger av inspelningen. Killen ser obeskrivligt förvånad ut när jag sträcker fram den mot honom och jag känner att jag måste säga något.
   ”Jag är ledsen för… allt det här. Jag fick panik och förstod inte att ni bara ville bli av med filmen.” Jag avbryter mig och stirrar misstänksamt på honom. ”För det var bara det, eller hur?”
   Han ler snett och tar försiktigt mobilen ur min hand. ”Det var bara det. Och du behöver inte be om ursäkt, vi ligger nog ganska lika efter att Ash nästan brände vid dig.”
   Jag stelnar till och killen lägger genast märke till min humörsvängning.
   ”Han skulle inte ha skadat dig”, försäkrar han. Jag tänker på dörren i mitt ansikte och vet inte om jag kan hålla med om det. ”Har lite väl hetsigt humör, bara, och jag tror att du sårade hans stolthet lite när du slog ner honom två gånger i rad.” Han ler mot mig, men jag klarar inte riktigt av att le tillbaka. Världen har börjat bli oskarp igen.
   ”Fan också. Ash! Jasper! Vi måste… aj! Fan. Sammy, hjälp till lite här!”
   Jasper, tänker min luddiga hjärna, han som räddade mitt liv heter Jasper. Någonting skymmer mitt redan oklara synfält; Jasper har placerat sig själv mellan mig och dörren.
   ”Här inne!” ropar han samtidigt som han drar svärdet och håller det framför sig som någon sorts ninja. Jag backar undan några meter, ger honom plats.
   Ett missformat, fruktansvärt tvåhövdat monster snubblar in i mitt rum och det tar en stund för min utmattade hjärna att koppla ihop alla de lösa trådarna. Bara ett monster, med en av de fyra killarna desperat fastklamrat på ryggen. Hans armar är virade runt dess huvud, tvärs över ögonen, och han försöker febrilt hålla sina händer undan från de huggande tänderna.
   ”Ajajaj Jasper!”
   Jasper tar sats och svingar svärdet mot monstrets huvud. Den nya killen spärrar upp ögonen, släpper taget, faller ner på golvet och…
   Någonting kraschar in i mig bakifrån innan jag hinner se stridens utgång. Jag hinner tänka fönstret innan det känns som om någon försöker slita bort huden från min hals. Jag skriker skriker skriker och mitt blod färgar golvet rött och någonting krossar mig ovanifrån och sedan är det borta. Svart damm singlar ner, täcker blodet på golvet och förvandlar det till en grå sörja. Det bubblar i lungorna när jag andas.
   ”Åh gode gud…” Jaspers ögon svävar in och ut ur fokus ovanför mig och jag vill skrika åt honom att jag dör jag dör jag dör och åh gode gud…
   ”… jag vill inte dö.” Bubblande blod sipprar upp i mungiporna.
   ”Sam! Sammy!”
   Jag försöker hålla mig vaken, försöker tvinga ögonen att vara öppna. Jag får inte somna, jag får inte dö, jag vill inte dö. Tårar rinner och världen blir svart och röster simmar runt mig i ett delirium.
   ”Stilla håll henne stilla jag ska…”
   Fixa henne fixa henne fixa fixa fixa…”
   Svala händer mot min hals. Det gör inte ont längre.
   ”Öh, killar. Hon är full med gift.”
   Tystnad. Jag undrar om jag slutligen har svävat bort. Försvunnit. Jag måste vara död, för nu flyger jag.
   ”Vi måste få bort henne härifrån.”

Slut på kapitel ett

Fortsättning följer här