lördag 29 juni 2013

Scarlet av Marissa Meyer

Scarlet (Lunar Chronicles, #2)
Titel: Scarlet
Originaltitel: Scarlet
Serie: Månkrönikan #2
Författare: Marissa Meyer
Förlag: Mix förlag
Betyg: 4/5
Genre: romantik, dystopi, science fiction, fairy tale retelling
Sidantal: 456

Varning för spoilers om du inte läst första boken, Cinder!
Min recension av mellannovellen The Queens Army












Scarlets älskade mormor är försvunnen och polisen vägrar hjälpa henne. De påstår att mormodern måste ha gett sig av av egen fri vilja, men Scarlet vet att det inte kan vara sant. Den enda som har någon ledtråd om vad som har hänt är främlingen Wolf och trots att hon litar på honom ger hon sig av tillsammans med honom tvärs över Frankrike på väg till Paris, där hennes mormor sägs hållas fången av ett urskiljningslöst gäng som kallar sig för Vargarna.
   Samtidigt i Nya Beijing måste Cinder komma på ett sätt att rymma från fängelset och ta reda på mer om sig själv. Med på resan kommer brottslingen Thorne, och frågan är om hon kommer att stå ut med hans sällskap utan att bli tokig. 

Uppföljaren till Cinder är här! Woho! Bara två böcker kvar att vänta på nu! Och det kommer dröja jättelänge innan de kommer ut (så gör man för att sabba sitt fina humör...)!

Hur som. Detta är alltså Scarlet, en retelling av den klassiska sagan Rödluvan utspelat i dystopisk/science fiction miljö. Det är den här ovanliga blandingen (saga som man egentligen kopplar samman med dåtid och dystopi som oftast är framtid) som gör att jag tycker så mycket om böckerna i den här serien. Meyer bygger upp sin egen unika framtidsvärld och väver ihop den med klassiska sagomoment på ett relativt diskret sätt (man måste ha ögonen öppna för att kunna peka ut likheterna med originalsagan, men de finns där). Jag tycker att det är lite extra kul att till skillnad från första boken, som enbart utspelar sig i stadsmiljö, så utspelar en stor del av Scarlet sig på landet. Många science fiction böcker verkar glömma av att det finns något sådant som "gräs" eller "djur" (om det inte är förstört i ett post apokalyptiskt event) så det var mysigt med lite variation. Finfin och unik världsuppbyggnad alltså!

Vad gäller karaktärerna så var de fler att hålla ordning på i den här boken än i den första, där de enda berättarna var Cinder och Kai. Här finns de båda fortfarande kvar, men sedan tillkommer också Scarlet, och några enstaka kapitel berättas ur Thornes, Wolfs och drottning Levanas synvinkel. Det fungerar bra och utan att bli rörigt, och Meyer är duktig på att ge sina olika karaktärer distinkta berättarröster som gör dem lätta att skilja åt. Dessutom blev det lättare att följa med i handlingen och förstå de olika karaktärernas beslut.

Huvudpersonen Scarlet gillade jag lite mer än vad jag gjorde Cinder i första boken (även om jag definitivt gillade Cinder också, hon var och är fortfarande cool). Scarlet var bara lite tuffare, lite enivsare och med en personlighet som var roligare att läsa om. Wolf var riktigt mysig och kunde vara så gullig (scenen med konservburken! Åh han var så söt och jag satt bara och log för mig själv när jag läste det) men gavs samtidigt en del djup. Tyvärr tyckte jag att romansen mellan honom och Scarlet tilläts gå alldeles för snabbt fram; som Scarlet själv sa, de hade bara känt varandra i ett dygn. De var söta ihop och så, men det kändes lite för mycket som en typisk romans från en typisk ungdomsbok. Då tyckte jag förhållandet mellan Cinder och Kai var mycket bättre hanterat.

På tal om  Cinder så har jag som sagt inte mycket emot henne och gillar verkligen hennes förmåga att aldrig ge upp och kämpa och stå upp för sig själv (go Cinder!) men hon lyckades också dra på sig ett av de karaktärsdrag som stör mig allra mest: hon gick runt och gnällde över sin lunariska gåva och hur den gör henne till ett monster och gick knappt ens med på att använda den. Seriöst, varför ska huvudpersonerna alltid vara missnöjda med sina superkrafter och bara vilja vara normala? Det är så irriterande! Du har en superkraft, för guds skull; gilla läget lite!

Som sista punkt gällande karaktärerna måste jag bara säga att jag fullkomligt älskar Thorne. Han var bokens största ljuspunkt för mig och lyckades alltid vara fruktansvärt rolig. Iko är kul och så, men Thorne är i en klass för sig. Och TACK, Meyer, för att du kan skapa en snygg, manlig karaktär som är singel utan att det tvunget måste bli ett triangeldrama mellan honom, Cinder och Kai. Jag oroade mig så för att det skulle hända när jag började läsa den här boken, men det hade jag inte behövt göra.

Så för en rolig, spännande, romantisk, unik bok med underbar världsuppbyggnad ger jag en fyra utav fem i betyg och håller tummarna för att nästa bok i serien håller samma klass.

Boktrailer:

Ny design!

Nu har jag lagt ner många långa timmar vid photoshop och ritblock och klippt och klistrat ihop en ny header till bloggen!

Så här såg den gamla ut:

Och detta är den nya:


Så vad tycks, förbättring eller försämring?

Jag har experimenterat en del med lite olika tekniker i photoshop gällande färgläggning, dels för att lära mig och dels för att ge lite variation. Eftersom de är ganska små på headern tänkte jag bjuda på lite close-ups på de olika bilderna.
Från början var det meningen att den här människan skulle likna mig, och människorna i "tankebubblan" ska vara alla mina olika idéer, men ju längre jag kom med den desto mindre lik mig blev hon. Men jag har faktiskt ett sådant hårband, fast det är väl den enda likheten...

De fem nedanstående bilderna kommer alla från boken som finns att läsa på sidan Min Bok. Den har legat på vila i ca ett halvår men nu är den på g igen.
Lily. Jag vet inte varför jag målade henne såhär, Lily i boken har ingen aning om hur man slåss. Jag antar att det är därför hon ser så förvånad ut. Solfjädrarna är ett vapen som kallas för tessen som brukar användas inom kampsport (om ni har tittat på Avatar: the Last Airbender så är det sådana som Suki och de andra Kyoshi-krigarna använder)
Huvudpersonen Serene och Seemoon, bara för att jag kände för att måla något romantiskt. Här har jag experimenterat mig fram med olika lager- och färginställningar samt lagt till lite oskärpa för att det ska se mer "fluffigt" ut
Kayla och hennes häst. Jag började färglägga den men blev lat och gjorde en silhuett istället. Jag har fortfarande kvar originalbilden någonstans om nån vill se.
En muterad framtidsmänniska och hennes varg. Kan eventuellt vara karaktären Ser´li som ännu inte blivit introducerad. Vad vargen gör där vet jag inte riktigt, de har inga husdjur i boken men jag älskar vargar så den smög sig in i alla fall.

Jag ville ha med lite blod, så jag målade Julie som ännu inte blivit introducerad (inte på bloggen i alla fall, på datorn har jag drygt trettio sidor där hon är med). Hon är nog den mest otursamma karaktär jag någonsin har hittat på.
Nedanstående tre bilder kommer från texterna som ni kan hitta här och här

Det här är halvvampyren Ash. Han skulle egentligen inte varit med, men när jag satt och klistrade ihop bilderna kände jag att jag var tvungen att lägga till honom så jag snabbskissade en bild och tänkte 'jag färglägger den i svartvitt med färgglad eld, det borde gå snabbt', men sen slutade det ändå med att jag satt och skuggade och det tog hur lång tid som helst...

 Mitt lilla nördpar, Jasper och huvudpersonen Jasmine. Det var egentligen bara tänkt att jag skulle måla Jasper som gjorde något nördigt, men Jasmine lyckades på något sätt leta sig in i bilden. Jag orkade inte färglägga och testade mig istället fram med en mera skissartad still med några få färgklickar.
En lite äldre bild på Jasmine, en av de första som jag försökte färglägga. En av få bilder som inte specialgjorde speciellt för den här headern.
Angel från min fanfic. Det var när jag gjorde den här bilden som hela idéen till den här headern slog mig.

Mona, också från min fanfic. Här har jag experimenterat en hel del med olika filter för att få fram rätt textur på hennes skin.

Den här människan/roboten/cyborgen vet jag inte vart hon kommer ifrån. Hon har ingenting att göra med någon karaktär jag skapat eller läst om, men jag läser Scarlet för tillfället så jag antar att jag blev inspirerad av alla droider som springer runt överallt i den boken. Den här bilden tog längst tid att göra, mest eftersom jag inte kan måla metall för fem öre och och till slut fick fuska mig fram med hjälp av tutorials på internet och extra lager som gav textur. 


Och ett extremt amatörmässigt rymdskepp med en streckgubbe-alien. Because reasons.

onsdag 26 juni 2013

De odödligas regler av Julie Kagawa



Titel: De odödligas regler
Originaltitel: The immortal rules
Serie: Edens blod #1
Författare: Julie Kagawa
Förlag: Harlequin
Betyg: 5/5
Genre: romantik, dystopi, post apokalyptiskt, vampyrer, övernaturligt
Sidantal: 459










Allie hatar vampyrer mer än allt annat. Hellre än att tvingas vara deras ägodel, deras boskap, väljer hon att leva ett liv som oregistrerad där varje ögonblick är en kamp för livet. Men en dag tar turen slut och Allie blir så allvarligt skadad att hon håller på att dö. Det är då en vampyr hittar henne och ger henne ett val.
   Lev för alltid eller dö nu. Allie väljer att leva.
   Men att vara en vampyr är mycket mer än vad hon först trott och nu står hon inför hat från de hon trott var hennes vänner och hot från de andra vampyrerna. Slutligen tvingas hon ta sin tillflykt utan för stadens murar där blodtörstiga smittade är ett hot för allt och alla. Där ute måste hon lära sig att leva med den hon är nu.

Trots att jag älskar dystopier så hade jag faktiskt inte tänkt läsa The Immortal Rules, enbart på grund av att jag (med goda anledningar) har blivit väldigt skeptisk mot allt som har med vampyrer att göra. Men sedan översattes den till svenska och jag tänkte what the hell och började läsa den i alla fall. Det ångrar jag inte!

Kagawa har lyckats med något som är nästan omöjligt och skrivit en originell bok om vampyrer genom att blanda den med en hälsosam dos dystopi och post apokalyptiskt (som bara råkar vara mina två favoritgenrer, hehe). Jag älskar världen hon har skapat och hur man sakta får veta mer om den tillsammans med Allie. Den hårt kontrollerade staden och den vilda, livsfarliga ödemarken är väl egentligen ganska så typiska, men Kagawa lyckas ändå ge dem en speciell touch och det var väldigt intressant att sätta sig in i dem. Hennes sätt att skriva gör det dessutom väldigt lätt att föreställa sig hur allting ser ut och en del scener var otroliga (Old Chicago! Tänk er att se det på bioduken!).

Något av det viktigaste för mig i en bok (bortsett från karaktärer och världsuppbygnad) är att den är spännande. Tyvärr har väldigt många böcker gett upp en stor del av spänningsmomentet och ersatt det med överflöd av romantik, men så är inte fallet med De Odödligas Regler. Den var sådär olidligt spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig, både genom en del nagelbitar-scener och renodlad action. Och jag kan väl passa på att nämna att jag älskar att huvudpersonens weapon of choice är en katana? Bara det gör boken mer spännande. (om ni gillar romantik kan jag också nämna att det fortfarande finns en hel del element av det, de tar bara inte över hela historien)

Bortsett från några få undantag så tyckte jag väldigt mycket om de olika huvudpersonerna och deras dynamik med varandra. Allie var stark och oberoende utan att bli personlighetslös, kall eller oslagbar och jag tyckte väldigt mycket om hennes berättarröst och hennes sätt att se på saker. Hon kunde faktiskt tänka och dömde inte ut något det första hon gjorde utan försökte faktiskt se det ur andras synvinkel. Jag gillade Zeke och hans roll också och hur han inte var den typiska jag-är-mystisk-och-manlig killen som ofta får spela kärleksintresset. Han hade en egen personlighet och jag gillade verkligen hans sinne för humor och positiva livssyn. Jag måste också prisa Kagawa för hur hon porträtterade Jeb. Han hade lätt kunnat bli den besatta, känslolösa ledartypen som det finns alldeles för många av, men här visas det tydligt att inget är svart eller vitt och att det inte alltid är helt lätt att skilja på rätt eller fel.

Som sista punkt måste jag också nämna att boken inte är perfekt. Jag tycker att det är lite konstigt att Allison vet så lite om världen hon lever i (hon visste i stort sett ingenting om vampyrerna och deras samhälle bortsett från att de dricker blod). Sedan störde jag mig oerhört på karaktären Ruth och det onödiga dramat hon tillförde. Seriöst, i stort sett varenda scen hon var med i kändes som en överdramatiserad high school-film. Borde hon inte ha viktigare saker att tänka på än att gå runt och vara tjurig och avundsjuk? Men kan väl ge henne lite credit för (spoiler! den oerhört modiga uppoffringen hon gjorde i slutet. Fick mig nästan att tycka om henne).

Hoppsan, vilken lång recension det blev...
 

 Boktrailer

onsdag 19 juni 2013

Mutants and monsters

 Som jag nämnde för någon vecka sedan tänkte jag börja lägga upp fler bilder och annat mindre bokrelaterat eftersom det har en tendens att bli lite dött här på bloggen annars. Så, som jag lovat, här kommer en bildbomb! De hänger alla ihop med mina bokprojekt och porträtterar de olika karaktärerna. Om de råkar vara i lite halvkass kvalité så beror det på att jag var för lat för att scanna och fotade istället, heh.

 Mutant á la X-men, alltså superkrafter. Här experimenterade jag lite med blod. Blev nöjd med det på hennes arm, men blodpölen ser mest ut som... ja, jag vet faktiskt inte vad det ser ut som. Inte blod i alla fall.

 Jag hittade världens mest under bara tutorial på hur man ritar proportioner, som jag har slitit med detta men nu har jag i alla fall en idé om hur man gör! Här är en liten steg-för-steg bildserie där jag testar tekniken för första gången (det är framför allt den framsträckta armen jag jobbat på). Om du vill vet hur det fungerar finns tutorialen här, och jag rekommenderar den verkligen!


Slutresultatet. Jag sabbade bilden så smått genom att fösöka göra en bakgrund (jag och bakgrunder kommer verkligen inte överens) men blev ändå ganska nöjd med människan

Ytterligare ett test med samma teknik.

 Min bok började bli tråkig. Jag bestämde mig för att den behövde monster. Första gången jag gav mig på att måla något i den här stilen (brukar hålla mig till människor)

Mitt försök på att skapa en mutant/halvmänniska. Den är inte riktigt färdig än

Halvfärdig bild på Lily och Kayla där jag experimenterar med vinklar och futuristiska garderober

Mer skumma framtidskläder, här med huvudpersonen Serene. De här planerar jag att försöka färglägga när jag känner att jag har tid och ork till det.

Och så några lagom halvskumma bilder som egentligen inte hör hemma här alls men som var roliga att göra

Jag råkade vika mitt papper... *gråter*
Jag <3 photoshop

söndag 16 juni 2013

Bok till film/serie tag

De allra flesta har väl redan gjort den här taggen, men jag är seg av mig och gör det först nu, hehe. Hur som helst så är det meningen att man ska välja ut de fem böcker man helst skulle vilja se som film eller tv-serie, men eftersom jag har beslutsångest tänker jag fuska lite och välja fem böcker jag vill se som film och fem andra som jag vill se som serie.

Let's start with the movies:

5. Larklight av Phillip Reeve

Larklight (Larklight, #1)Starcross (Larklight, #2)Mothstorm: The Horror from Beyond Uranus Georgium Sidus! (Larklight, #3)

Jag blir alldeles till mig av blotta tanken på att se de fantastiska miljöerna i Larklight på vita duken. Den märkliga, udda och framför allt unika världen skulle vara i klass med Avatar, om inte bättre, ifall den gjordes på rätt sätt och med rätt budget.

4. Ursäkta, men din själ dog nyss av Danny Wattin

Ursäkta, men din själ dog nyss
Ge mig lite högkvalitativ svensk science fiction på bioduken! Gjord på rätt sätt skulle detta kunna bli en hysteriskt rolig film med svidande samhällskritik (men om filmskaparna slarvar bara det minsta skulle den kunna bli urlöjlig, och inte på ett bra sätt).

3. Uglies av Scott Westerfeld

Uglies (Uglies, #1)Pretties (Uglies, #2)Specials (Uglies, #3)
Den här serien introducerade mig i science fiction genren för länge sedan, och än i dag är den en av mina favoriter. Att se den som film vore super, speciellt med tanke på alla de coola små framtidsuppfinningarna (speciellt svävarbrädorna vore fantastiska att se!), språket och de grymma städerna som Westerfeld har skapat. Men, precis som de övriga böckerna på den här listan, så är den känslig för misstag. Första boken finns redan som manga där det fruktade misstaget att göra alla snygga (raka motsatsen till vad boken förespråkar!) gjordes, och jag är livrädd för att samma sak skulle göras i en filmatisering. Att se Tally och Shay spelas av Hollywoodsnygga skådespelerskor skulle få mig att tappa hoppet om mänskligheten...

2. The Bone World Trilogy av Peadar Ó Guilín (bok 1, bok 2)
The Inferior (The Bone World Trilogy, #1)The Deserter

Ytterligare två böcker vars milöer skulle få en att storkna. The Roof, globes, utomjordiska "monster", rymdskepp, världens blodigaste strider... Speciellt andra boken (som jag avgudar) skulle jag älska som film; den är grym och blodig och fruktansvärt sorglig och väldigt fin på sina ställen, och innehåller dessutom en del viktiga moraliska frågor (men många människor skulle nog fly från biografen i ren fasa).

1. De vandrande städerna av Phillip Reeve


En till serie av Phillip Reeve (märks det att han är en av mina favoritförfattare?) även denna med fantastisk världsbyggnad (bara föreställ er jättelika vandrande städer. Bara föreställ er det). Handlingen och karaktärsuppbyggnaden är också bland det bästa jag stött på och jag skulle älska att se det som film (eller snarare som flera filmer)

Och så fem böcker jag skulle vilja se omgjorda till serier:

5. De levande döda av Charlie Higson

Zombieframtid med grupper av barn som kämpar för sina liv i en värld utan vuxna? Hell to the yes! Ska tydligen bli runt 7 böcker har jag hört, och det finns hemskt många olika karaktärer så dessa böckerna skulle nog passa bättre som serie än som film för att alla ska få tillräckligt mycket uppmärksamhet. Det skulle kunna bli som The Tribe + zombies. Bara tänk er det!

4. Skulduggery Pleasant av Derek Landy

En mörk men samtidigt fruktansvärt rolig serie som kanske inte skulle passa så bra som live-action show (svårt att göra ett vandrande skelett på ett snyggt sätt...) men kanske som animerad eller i samma stil som filmatiseringen av Coraline. Det skulle se riktigt snyggt ut.

3. Vargbröder av Michelle Paver


En älsklingsserie från min barndom, Vargbröder har jag i många år drömt om att få se på vita duken. Den skulle nog göra sig riktigt bra som film, men eftersom det är ganska många böcker kanske den skulle passa bättre som serie.

2. Stall Norrsken av Noomi Hebert och Lena Ollmark
 




















Jag kan inte vara den ända som vill ha mer högklassig svensk filmproduktion som inte hör till deckargenren. Stall Norrsken har urfina norrlandsmiljöer, läskiga dödsriken (som också de skulle kunna se grymt snygga ut), superkrafter, vackra hästar, tonårsdrama och läskiga monster. Den skulle kunna bli en så bra serie! Och det är ju inte så att en svensk fantasy aldrig blivit tv-serie förut, kolla bara på Världarnas bok som är baserad på Hemligheternas Bok av Fredrik Agetoft och Jonna Bolin-Cullberg.

1. Gone av Micheal Grant


Precis som nästan alla andra som gjort den här taggen tänker jag också välja Gone av Michael Grant. Varför? För att den skulle bli grym som serie! Superkrafter, fruktansvärda monster, människans ondska, kärlek, drama, mer superkrafter (har jag nämnt att jag älskar superkrafter?), mystiska gåtor, konspirationsteorier, den här serien har ALLT! Snälla kan inte någon gullig liten människa därute uppfylla min önskan och göra en serie av de här böckerna?


Nu är det meningen att jag ska skicka taggen vidare till någon, men eftersom mer eller mindre alla har gjort den säger jag så här: jag taggar alla er som inte gjort den (jupp, jag är på fusk-humör idag)

torsdag 13 juni 2013

Filmrecension - Warm Bodies

För att läsa min recension på boken klicka här

Livet som zombie är lugnt och avslappnande, men trots det längtar R efter något mer. Han samlar på föremål från de levandes värld, han ogillar att äta och han tänker ovanligt mycket för en död, men oavsett allt detta så är han ändå en zombie. För att hans existens inte ska ta slut måste han äta de levande.
   Men när han träffar Julie och äter hennes pojkvän Perrys hjärna är det nästan som om hans hjärta börjat slå igen. Hans minns Perrys liv tillsammans med henne och gör allt för att hålla henne trygg från de andra odöda.

Varma Kroppar av Isaac Marion är en av mina favoritböcker inom zombiegenren, men på grund av den lite udda handlingen (zombie som blir kär i människa) kunde jag inte hjälpa att oroa mig för hur den skulle fungera som film, speciellt som boken dessutom är ganska filosofisk och mörk på sina ställen och hela temat med zombiromans låter mest löjligt och skulle få det hela att kännas som en skrattretande parodi.

Som tur var valde filmskaparna att svänga av lite från bokens tyngre stämningen och satsade på en komedi istället. Istället för att bli utskrattad när den försöker vara allvarlig (jag är ganska säker på att det är vad som skulle ha hänt om de försökt göra den exakt som boken) så skrattar man nu med filmen. Skämten är riktigt roliga och tillsammans med romansen blir det både mysigt och gulligt (plus lite lagom halväckligt  och slabbigt med lite zombies som springer runt och äter folk). En ovanlig blandning, men i det här fallet fungerar det bra.

Både R och Julie tycker jag porträtteras bra. R får behålla lite av sin filosoferande personlighet, men den görs lite mer komisk och gulligt awkward för att passa filmen, och Julie fortsätter att vara tuff och modig och omtänksam. Noras och M's roller gillade jag också, även om hans och de andra zombiernas helomvändning kändes lite väl plötslig. Själva zombiesamhället kändes faktiskt mer trovärdigt än i boken (inga "zombieäktenskap" eller "zombieskolor") så ett plus i kanten för det.

Det fanns ett par scener jag saknade från boken, och jag gillade inte riktigt hur Julies pappa och Perry porträtterades, men i det stora hela tycker jag att de fick med allt viktigt. En mysig, rolig film för dig som vill ha lite paranormal romance med odöda varelser men inte vill titta Twilight.


Trailer: