tisdag 31 december 2013

New year's resolutions

Det här inlägget handlar inte så mycket om nyårslöften som det gör om att jag funderar på att göra lite mindre förändringar här på Bokplaneten nu när det ändå blir nytt år och allting.

Först och främst funderar jag på mina recensioner. Jag har sett att en del andra bokbloggare har en så kallad 'spoiler section' där de pratar om, ja, spoilers. Hoppas att ni inte känner er förolämpade om jag hakar på och testar detta ett tag. Jag tänkte också införa en 'rekommenderas till' och 'rekommenderas inte till' sektion, för dem som inte orkar läsa hela recensionen.

Ni som faktiskt läser den här bloggen ibland (kom igen, ni måste åtminstone vara en fyra-fem stycken) har ni något ni skulle vilja se? Jag har inte gjort några omslagsspecialer på länge, och inte några boktipsinlägg (när jag plockar några titlar från min att-läsa lista och tipsar om dem) heller, ska jag ta tillbaka dem? Vill ni ha skrivtips, scener från min "bok" (den är fortfarande på g) eller fler bilder/teckningar? Eller något helt annat jag inte ens tänkt på? 

Vad vill du se mer av här på Bokplaneten?
  
pollcode.com free polls 

måndag 30 december 2013

Jane Eyre av Charlotte Brontë



Titel: Jane Eyre
Originaltitel: Jane Eyre
Serie: -
Författare: Charlotte Brontë
Genre: klassiker, romantik
Sidantal: 525
Betyg: 3/5
















Jane Eyre är ung och föräldralös, instuvad hos en moster som inte vill ha henne där. Istället skickas hon iväg till Lowoods internatskola, en kall och hård plats. Men Jane är stark och tar sig igenom sin skolgång utan att brytas ner. Hon tar anställning som guvernant på Thornefield hall och kastar sig in i arbetet som privatlärare åt den unga Adéle. På Thornefield finns också Mr Rochester, självsäker och talför och allt annat än vacker. Känslor som är både önskade och oönskade smyger sig på, men precis när allt verkar vara på väg att äntligen gå vägen för Jane visar det sig att det finns hemligheter på Thornefield hall som hon aldrig kunnat föreställa sig.

Klassiker har aldrig riktigt varit min grej, men nu blev det ju så att vi fick en bok utdelad i skolan and that's it. Ingen valmöjlighet. Läs den annars fan. Så jag läste den.

Och den var helt okej, men mina fördomar om att klassiker är seeeega har inte precis upphävts. Jane Eyre är allt annat än actionpackad. Det är miljöbeskrivningar hit och långa samtal och diskussioner dit och innan man vet ordet av har tio år passerat. Man jag har varit med om värre; det händer tillräckligt mycket för att man ska orka hålla intresset uppe. Det lilla mysteriet kändes som en bra idé men hamnade väldigt mycket i skymundan till förmån för Janes personliga resa, vilket var lite synd för även om Jane är en intressant huvudperson så är hon inte intressant, och mysteriet var stundtals riktigt spännande.

Vad jag verkligen gillar med Jane Eyre är hur den förespråkar kvinnors rättighet att tänka själva, att utbilda sig och ha äventyr och peka ut hur orättvist samhället kan vara. Om den varit skriven idag skulle jag inte varit speciellt imponerad, men för en bok skriven på 1800-talet är det bättre än vad jag förväntat mig. Jane ger aldrig upp och håller stenhårt på sina principer oavsett om någon säger att hon borde göra eller säga eller tänka annorlunda. Men det fanns ändå stunder när jag irriterade mig på henne. Hon kunde vara väldigt ytlig (i stil med den där mannen har en vek haka, då är han en vek person) och gjorde en del val bara för sakens skull, trots att de gjorde henne och alla inblandade olyckliga.

Något jag däremot känner mig ganska ligiltig inför i boken är romansen. Visst fanns det kemi där, och visst kunde Rochester vara riktigt romantisk, och det var roligt att varken han eller Jane var typiska skönheter, men de hade båda en tendens till att vara irriterande överdramatiska. Dessutom gjorde Rochester saker som fick mig att vilja slå honom med en tegelsten i huvudet för sin okänslighet, medan Jane inte verkade bry sig alls. Nä, jag förstod mig inte riktigt på de två.

fredag 27 december 2013

Filmrecension: Catching fire

Spoilervarning om du inte sett första filmen (eller, för all del, om du inte läst den första boken)

Precis som med första filmen har jag nu gått och tittat på filmatiseringen av Hungerspelen flera veckor (månader?) efter alla andra. Men jag hade tur; lilla Borås visade den fortfarande och jag fick biobiljetter i julklapp. Yay!

Och jag är faktiskt glatt överraskad. Första filmen imponerade inte speciellt mycket på mig, av diverse anledningar, men Catching Fire var avsevärt mycket bättre. En av de saker som störde mig mest i första filmen var relationen mellan Katniss och Peeta. Det var aldrig någon kemi dem emellan, och det blev aldrig förklarat att det bara var ett skådespel från Katniss sida (vi som läst boken fattar ju; det är lite jobbigare för alla andra). Här däremot är det klart och tydligt att Katniss aldrig såg det som annat än en överlevnadstaktik, att Peeta är fruktansvärt sårad och att de trots allt detta ändå är väldigt nära vänner även bakom kamerorna. Samtidigt växer kemin dem emellan och utvecklas till en riktigt fin romans utan att kännas oäkta som i första filmen.

Något som jag däremot gillade i första filmen var skådespelarinsatserna, och de håller sig på en hög nivå. Jag är fortfarande lite bitter över att en del av skådespelarna är för gamla för sina roller, men jag kan inget annat än erkänna att de gör ett utomordentligt jobb. Jennifer Lawrence är en närmast perfekt Katniss, och jag är barnsligt förtjust i Finnick, Johanna Mason och Effie Trinket. Och Caesar Flickerman! De är nästan exakt som jag föreställt mig dem från böckerna. Josh Hutcherson som Peeta är helt okej men är inte riktigt så karismatisk och söt som jag skulle kunna önska, och Liam Hemsoworth som Gale tycker jag också är ganska så meh.

Det är inte lätt att trycka in en bok som utspelar sig under flera månader i en lite drygt två timmar lång film, men jag tycker att de har lyckats riktigt bra här. Alla mina favoritscener från boken är med, alla de viktiga scenerna och de allra flesta av de som inte är viktiga också. En del saker har blivit bortklippta, men jag tycker att de gjort rätt val gällande vilka.

Det blir en stark fyra utav fem i betyg, en klar förbättring från första filmen. Nu gäller det bara att hålla tummarna till Mockingjay!


Filmtrailer


Ett tips på något som ni alla borde titta på: Haymitchs historia från hans tid i spelen var ett av de moment som klipptes bort, men no worries! Några extremt talangfulla skådespelare på youtube har gjort sin egen kortfilm som berättar historian på ett närmast perfekt vis. Watch watch watch!

söndag 22 december 2013

Berättelser från ett (inte så) fantastiskt liv av Rachel Renée Russell


18810939

Titel: Berättelser från ett (inte så) fantastiskt 
Originaltitel: Tales from a Not-So-Fabulous Life
Serie: Nikkis dagbok #1
Författare: Rachel Renée Russell
Förlag: Modernista
Genre: dagbok, realism, humor
Sidantal: 282
Betyg: 2/5


Tack Modernista förlag för rec-exet!











Nikki Maxwell har precis fått ett stipendie och börjat på en ny skola där alla är rika och snygga. Hon har ett mål med sin vistelse där: att bli en CSP-tjej (cool, söt och populär). Om hon sedan lyckas bli ihop med den skitsöta Brandon och sätta elaka MacKenzie på plats av bara farten så vore det ju inte fel precis. 
   Istället är hon plötsligt biblioteksassistent, trots att böcker är supertöntiga, och kompis med skolans nördigaste tjejer som är mer upphetsade över författare än pojkband. Och hela tiden är MacKenzie där och gör livet surt för henne. 
   Hur ska Nikki får ordning på sitt allt annat än fantastiska liv?

Det känns inte riktigt rättvist av mig att sätta betyg på den här boken, för jag visste redan innan jag öppnade den att det inte var alls min typ av bok och att jag inte skulle gilla den alls. Den beskrivs som Diary of a Wimpy Kid för tjejer, och typiska tjejböcker om popularitet och skvaller och kläder och OH MY GOD så snygga killar har aldrig fallit mig i smaken. Jag tycker att det är tråkigt, helt enkelt, och Nikkis dagbok var inget undantag.

Precis som Diary of a Wimpy Kid har den en allt annat än heroisk huvudperson, en som faller lätt för grupptryck, har en knepig familj och tveksam moral, men där Wimpy Kid-böckerna lyckas genom att göra allting skitkul misslyckas Nikkis dagbok helt. Greg i Wimpy Kid åker ju alltid dit, man är alltid helt medveten om att han är en extremt egoistisk människa som man inte bör se upp till, och allting görs med en underbar humor, men Nikki.... hon behandlas på ett helt annat sätt.

Hon gnäller jämt, skyller ifrån sig på ALLT, velar, är superytlig och en hycklare. Ena sekunden säger hon att MacKenzie är en hemsk människa och att hon aldrig skulle vilja vara som henne, nästa beklagar hon sig över hur OTROLIGT det vore att vara lika snygg och populär som MacKenzie och varför är hon inte inbjuden på hennes fest och UÄH! Jag blev så grym trött på henne!
   Men jag hade kunnat vara okej med det här. Det hade kunnat bli skitkul, och man hade kunnat skratta åt Nikki och hennes väldigt vinklade sätt att se på världen. Men jag tycker att de flesta av skämten faller platt (med ett fåtal undantag) och det värsta är att Nikki målas upp som en bra förebild. Då och då slänger hon ur sig saker som jag kan ju bara vara mig själv och det är tydligt att det är meningen att vi faktiskt ska gilla henne som person, inte bara skratta åt henne. Hon blir lite bättre i slutet, men inte mycket.

Om du har en annan humor än jag och faktiskt tycker om typiska High (Middle, tekniskt sett) School-böcker så kommer du säkert att gilla den. Bilderna är fina. Och, eh.... det var nog allt jag har att säga.

Boktrailer

lördag 21 december 2013

Novelltävlingstips

Till alla er som liksom jag gillar att skriva tänkte jag bara slänga ut ett litet tips om en novelltävling där man kan vinna upp till 5000 kronor. Om du är en gymnasieelev (mellan 16-20 år) och bosatt i Sjuhärad kan du delta i Borås Tidnings tävling. Novellen får vara max 11 000 ord, handla om vad som helst och ska vara inskickad senast den 15 januari (hurry hurry!). Mer om tävling kan du läsa här.

Själv tänkte jag uppdatera en gammal mininovell jag skrev för något år sedan om en flicka som drömmer väldigt märkliga drömmar om blod och ond bråd död. Någon annan som känner för att vara med?

torsdag 19 december 2013

Fear av Michael Grant


Fear

Titel: Fear
Serie: Gone #5
Författare: Michael Grant
Förlag: Egmont
Genre: Fantasy, science fiction, romantik, skräck, dystopi
Sidantal: 549
Betyg: 4/5


Varning för stora spoiler om du inte läst de tidigare fyra delarna, Övergivna, Hunger, Lögner och Smitta (klicka på titlarna för att se mina tidigare recensioner)









Fyra månader har gått sedan Caine krönte sig själv till kung över Perdido Beach. Fyra månader sedan Sam och hälften av den lilla stadens invånare flyttade till Lake Tramonto.Fyra månader sedan Astrid offrade sin brors liv.
   Fyra månader av lugn.
   Och nu sänker sig mörkret över the FAYZ. Kupolen blir svart, snart kommer mörkret att härska.
   Och i mörkret rör sig rädslan...

Det här är en av få gånger jag bytt språk mitt i en serie. De tidigare fyra böckerna i Gone-serien har jag läst på svenska, men nu verkar det nästan som de två sista inte kommer att bli översatta (jag hoppas att jag har fel, men det har gått väldigt lång tid och jag har inte hört några nyheter). Hur som så tröttnade jag på att vänta, och när jag ramlade över Fear i biblioteket kunde jag inte låta bli att låna den. Sedan blev det att speedläsa lite drygt femhundra sidor, för jag kunde inte lägga boken ifrån mig.

Grant vet hur man håller spänningen uppe! Han vet också hur man gör en bok riktigt rysligt obehaglig. Från första boken har den här serien blivit hemskare och hemskare (på ett bra sätt). Jag tycker att det är fruktansvärt att det är så mycket död och lidande, men samtidigt är jag glad att Grant valt att skriva boken på det viset. I en värld som the FAYZ skulle det inte vara en dans på rosor. Det skulle vara fruktansvärt, och Grant lyckas verkligen förmedla precis hur hemskt det skulle bli utan att göra allting för deprimerande. Det är såhär man gör en bok med talande prärievargar odödliga monsterbarn med piskhänder realistiska!

Men det jag tycker mest om med de här böckerna, och det som imponerar mig mest, är hur Grant lyckas ha så fruktansvärt många karaktärer utan att jag slutar bry mig om dem. Trots att de är så många och trots att de dör hela tiden så blir jag fortfarande ledsen när det händer, för alla har personligheter och drömmar och även om de är osympatiska så finns det alltid något som gör att man tycker om dem. Det ända dåliga är att det blir ganska lite tid med var och en av dem. Jag vill läsa mer ur mina favoriters synvinklar (framför allt Lana, hon är så grym!) men det hinns inte med.


Boktrailer


onsdag 11 december 2013

Captured av Erica Stevens


15059301

Titel: Captured
Serie: Captive #1
Författare: Erica Stevens
Genre: vampyrer, post apokalyptiskt, dystopi, paranormal romance
Betyg: 1/5
Sidantal: 168














Ingenting har någonsin varit lätt för Aria, men hon har åtminstone lyckats hålla sig vid liv, gömd från de blodtörstiga vampyrerna som tagit över världen. Tillsammans med sin pappa och sina bröder har hon levt ett hårt liv tillsammans med motståndsrörelsen och kämpat för människors frihet.
   Men allt det där tar slut när hon blir tillfångatagen. För infångade rebeller finns bara två möjliga öden: antingen töms man på blod direkt...
   ...eller så köps man av en vampyr som blodslav och får leva en kort tid i fångenskap och tortyr. Arias ägare blir ingen annan än prins Braith, arvinge till tronen. Han är livsfarlig, ett av de monster Aria riskerat sitt liv för att bekämpa. Men han har också räddat hennes liv och behandlar henne med en vänlighet hon aldrig kunnat vänta sig från en av hans sort. Vad är det egentligen han vill henne?

Så detta var en besvikelse. Undrar om det inte rentav är första gången jag delar ut en etta i betyg här på bloggen?

Captured var en gratis e-bok från Amazon som jag läste i mobilen när jag hade lite tid över (ni vet, alla de där bussturerna på typ tio minuter när man vanligtvis bara står och hänger) så av förklarliga anledningar har det tagit mig över två månader att läsa ut den. Men det var inte bara begränsad tid som gjorde att det dröjde. Storyn var så typiskt paranormal romance. Det fanns ingen riktigt handling bortsett från människotjej möter skitsnygg vampyrkille (som är flera hundra år, by the way), tjej och kille blir omedelbart och utan anledning kära men springer runt och velar hela boken om vad de vill. Lite prat om rebeller och krig spioner finns det, men nästan hela boken igenom befinner vi oss i Arias rum i palatset och lyssnar på henne oja sig över sin känslor.

För övrigt förstår jag mig inte alls på vare sig henne eller Braith. Jag kan förstå att hon fick känslor för honom med tanke på att han var relativt schysst mot henne istället för att våldta henne och tömma henne på blod, men det kallas Stockholmssyndromet. Okej om han verkligen varit sympatisk och snäll och faktiskt förtjänat att bli älskad, men det var han inte. Han var ett kontrollfreak som inte kunde ta ett nej och hotade Aria och hennes vänner. Båda två var dessutom lättmanipulerade och lättlurade och jag kände för att slita mitt hår när Aria istället för att tänka bara lätt känslorna springa iväg med henne. Och låt mig sedan inte komma in på den urbota löjliga anledningen till han hej hoppsan ramlar in och blir kär i henne....

Jag hade tyckt att boken varit mycket intressantare om det faktiskt rört sig om Stockholmssyndromet, eller om Aria och/eller Braith hade försökt manipulera varandra till att tro att de var kära (hon för att hon vill rymma, han för att han vill ha information om rebellerna). Nu blir Aria passiv och irriterande, Braith blir allmänt fel och båda två är hopplöst och oförklarligt förälskade.

söndag 8 december 2013

Så var det det där med NaNo

Som många andra ägnade jag november månad åt att försöka panikskriva 50 000 ord. Riktigt så högt nådde jag inte, men jag lyckades skrapa ihop en 38 000, vilket är ungefär lika mycket som det tog mig nästan ett halvår att skriva tidigare, så jag är nöjd. Men jag har inte orkat titta på mitt manus sen december började, hjärnan känns helt stekt.

Det är såklart Girl-serien jag har jobbat på (första delen finns här), men det kommer dröja ett tag innan några nya delar droppar in. Jag vill hinna skriva ytterligare några kapitel och putsa lite på dem jag gjort (det man skriver under NaNo blir ju knappast snyggt).

Tills dess tänkte jag ge lite teaser-bilder på vad som händer. För självklart kommer där vara blod. Massor av blod. Kommer ni ihåg utbrottet Jas fick på Ash när de tränade? Vi kan väl säga att det inte är den enda gången hon kommer att tappa kontrollen...



Just den här scenen har inte hänt och kommer inte att hända. Jag ville öva på att måla människor som klättrar på väggar och dessutom ge Jas ett läskigt, demoniskt uttryck, och den stackars random killen liksom bara ramlade in. 
Hur mycket halvdemon hon än är så är hon fortfarande en nybörjare när det gäller slagsmål. Stackars Jas får en del stryk.
Och det kommer bli massor av backstories! Killarnas och Loris förflutna kommer att avslöjas, och, ja, Ash hade glasögon innan han blev ett halvblod. Bara för att jag tyckte det var en kul detalj.
 Lori specifikt kommer det att pratas en hel del om. De här två bilderna utspelar sig ca ett år innan bokens handling, när hon är femton, så de kommer bara att vara med lite vagt. Det kommer heller inte springa omkring folk i bikinis. Jag kände bara för att lära mig vad i hela världen anatomi är. Vi kan väl säga att jag fortfarande inte riktigt fattat.

Den nya tjejen var inte ett planerat tillskott, och hon kommer bara vara med i flashbacks. Jag tittade igenom några gamla bilder jag gjorde för ett par år sedan och hittade henne. Alma heter hon, och hon kommer från en bok jag jobbade på och sedan skrotade för att den var urusel. Jag hittade två andra karaktärer därifrån som jag tänkte plocka in för en kort cameo, men dem finns de ännu inga bilder på.

Sen har Mimmi äntligen, äntligen blivit introducerad! Jag vet inte säkert än om det ska bli något mellan henne och Kevin (syns det att det är han på bilderna?). Faktiskt så har jag planer på att göra henne asexuell och bara göra dem väldigt bra vänner.
Och självklart blir det en del kramar. Jas har en del saker att bryta ihop över och hennes vänner finns där för att trösta henne. (men scenen ovan kommer faktiskt från första kapitlet efter att hon nästan fallit tio våningar)
Och, ja, haha, detta är ingen seriös bild. Jag kände för att måla superhjältar efter att ha läst Shadoweyes. Mimmi och Jas har väldigt olika åsikter om hur man ska klä sig när man ska bekämpa brott.


Det får vara nog med uppdatering för idag. Om det finns någon där ute som faktiskt är intresserad nog för att läsa hela det här inlägget så älskar jag dig.

fredag 6 december 2013

Slated av Teri Terry


12743472
Titel: Slated
Serie: Slated #1
Författare: Teri Terry
Förlag: Orchard Books
Betyg: 4/5
Genre: dystopi, romantik
Sidantal: 439















Kyla vet inte vem hon är.
   Hennes minnen, hennes drömmar och tankar, hela hennes personlighet har blivit raderade i en process som kallas Slating. Regeringen säger att hon var kriminell, en brottsling, men de gav henne en andra chans. Nu kämpar hon med att lära sig de allra enklaste saker, men hur ska hon kunna förstå någonting när ingen vill förklara saker och ting för henne? Hennes iakttagelser är farliga och hennes frågor farligare, och hur hon än kämpar för att acklimatisera sig till ett normalt liv så finns känslan kvar och skaver i utkanten av hennes undermedvetna.
   Det är någonting annorlunda med Kyla.

Slated är en ganska typisk dystopi, men samtidigt en av de bättre. Det finns en romans, men den har inte huvudtemat (även om den är viktig) och är varken insta-love eller en av de många förhatliga triangeldramorna (heter det så? Ett drama flera dramor? Jag känner mig förvirrad) gör entré. Istället fokuserar den till större delen på Kyla och hur hon sakta lär sig att allting inte är som det ska. Den är lite långsam för min smak, men spänningen hålls ändå uppe utan våldsamma actionsekvenser eller konstanta tvister. Stämningen är mystisk hela boken igenom och man undrar ständigt vem Kyla egentligen är.

Bland det jag tycker bäst om med Slated är att man från början inte märker att så mycket är fel. Visst, det är lite läskigt att de tar bort ungdomars minnen om de gjort något brottsligt, men det kunde vara väldigt mycket värre liksom. Men ju längre man läser desto mer förstår man hur instängt och kontrollerat hela samhället är. Det blir ingen tjatig info-dumping och istället sitter man och letar efter fler pusselbitar som kan förklara hur allting hänger ihop, precis som Kyla själv gör.

På tal om Kyla så gillade jag henne som huvudperson, även om hon inte är ny på tio-i-topp listan. Hon var faktiskt smart på riktigt, tänkte igenom saker noga och handlade inte utefter impulser eller enbart känslor. Dessutom gillade jag de lite läskigare undertonerna med henne och önskar att de fått ta mer plats. Hoppas att det blir mer av det i uppföljaren!
   Vad gäller övriga karaktärer så är jag överlag ganska imponerad. Kärleksintresset Ben var jag inte så intresserad av, han kändes lite blek och tråkig, men jag gillade hur mångfasetterade många av de andra bikaraktärerna var. Speciellt Kylas mamma, henne var jag riktigt fascinerad av. Ingen, inte ens de personer Kyla starkt ogillade, tilläts bli platta. Istället fanns det alltid lager på lager som gjorde dem till intressanta personligheter (okej, Ben hade också sina stunder, jag erkänner).

Spännande dystopi med smart huvudperson och ett mysterium som sakta vecklar ut sig, och kanske skulle den inte ha tagit skada av liiite mer fart, men definitivt bra!

tisdag 3 december 2013

Prey av Steve och Stephanie Perry


123586

Titel: Prey
Serie: Aliens vs Predator #1
Författare: Steve och Stephanie Perry
Förlag: Spectra
Betyg: 4/5
Genre: science fiction, utomjordingar
Sidantal: 213


Varning för extrem nördig recension som du förmodligen bara är intresserad av att läsa om du är insatt i Alien och/eller Predator franchisen (eller åtminstone älskar blodtörstiga utomjordingar) då detta är en bok som är baserad på de filmerna och seriernatidningarna (och även spel om jag inte misstar mig??)










För kolonisterna på ökenplaneten Ryushi händer det inte mycket. Machiko Noguchi mottog uppdraget att övervaka den lilla kolonin som en utmaning, men under ett halvårs tid har hon knappt lämnat sitt kontor. När hennes utmaning till slut dyker upp är den större och farligare än hon någonsin kunnat ana. 
   Ryushi har nämligen länge varit jaktmarker för intelligenta varelser som lever för inget annat än stridens hetta, och nu är de tillbaka och har tagit sina livsfarliga byten med sig. Noguchi upptäcker snart att detta är något som inte alla kan överleva, men hon är fast besluten att försöka.

Jag kan väl börja med att säga att detta är en bok baserad på en serietidning baserad på två olika filmserier, Alien och Predator (jag hoppas verkligen att ni hört talas om dem, och ni inte gjort det sörjer jag å era vägnar och beordrar er att genast planera in en filmkväll). På grund av detta är den här boken inte alls speciellt intressant för dig som inte gillar filmerna, men om du är som jag älskar dem kommer boken att falla dig i smaken perfekt. Den är spännande, snabbläst, actionfylld, innehåller stora mängder utomjordingar och har dessutom en stark kvinnlig huvudroll, något som verkar vara typiskt för just den här franchisen (Ripley, Newt och Lex någon?).

Du har säkert hört talas om filmen Aliens Vs. Predator, och jag kan snabbt säga att trots likheterna så är detta inte samma story. Det finns likheter, visst, men det är helt andra karaktärer, handling, tidpunkt, plats och, ja, allt. Men jag kan direkt säga att jag föredrar boken, då filmen överhuvudtaget inte var så bra. Det enda jag verkligen gillade från den, min-fiendes-fiende-är-min-vän-temat och själva idén, finns fortfarande kvar, plus en massa andra coola saker. T.ex. tyckte jag jättemycket om hur den utspelade sig i en väldigt jämställd framtid, både för kvinnor och för homosexuella. Noguchi var en stark ledare och ingen ifrågasatte det just för att hon var kvinna, och en av huvudpersonerna var lesbisk vilket alla andra var helt okej med. Det var inget som trycktes upp i ansiktet på en eller förklarades ingående, det liksom bara var så på ett väldigt naturligt sätt. Detta är lite extra imponerande eftersom boken är skriven i början av nittiotalet (eller kanske åttiotalet till och med, jag är inte helt hundra).

Boken är kort och utspelar sig inte underspeciellt lång tid och byter dessutom POV väldigt ofta, men den fungerar bra på det viset och håller uppe farten på ett sätt som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag var lite skeptisk mot att få läsa ur Predatorernas (svengelska yeah!) synvinkel då jag alltid föredragit att se dem som "mystiska monster", men de delarna var bland det jag gillade bäst. Deras sätt att tänka var så annorlunda samtidigt som det var så likt vårt, och att se oss människor genom deras ögon var riktigt kul. Det gavs inga konkreta beskrivningar av deras samhälle, men författarna verkar ha bemästrat konsten "to show, not tell" för efter att ha läst boken så vet jag ändå väldigt mycket om dem. Det enda jag inte gillade var hur de blandade in sitt eget språk med engelskan, bara något ord här och där. Exempelvis så användes 'kwei' istället för blod, vilket mest var irriterande och förvirrande.

Lite snabbt om karaktärerna så var de inte jättedjupa (vilket vore svårt för en så kort bok) men ändå tillräckligt välutvecklade för att inte bli tråkiga. Huvudpersonen Noguchi var den bästa tycker jag. Hon var otroligt stark och modig, men var ändå väldigt mänsklig. Det fanns ögonblick då hon bara ville lägga sig ned och dö, något som jag verkligen kan förstå i hennes situation, men hon tog sig samman och gav aldrig upp. Men större delen av fokuset lades på handlingen, inte karaktärerna.

Boken får en fyra, bara för att jag är en extremnörd som gillar nördiga saker. Rent kvalitétsmässigt sätt förtjänar den nog inte mer än en trea men jag är lättroad och det är min blogg så jag gör som jag vill döm mig inte.




För er som sett Aliens Vs. Predator filmen tänkte jag göra en snabb jämförelse: vilka delar av boken som dök upp i filmen.Så, öhm, spoilervarning för boken och filmen.

  • Predatorerna jagar fortfarande aliens för att bli ”vuxna” krigare och märker sig själva med deras blod
  • Huvudpersonen är en tjej som har rollen som ledare/guide
  • Människor blir inblandade i en strid där de egentligen inte ska vara med
  • En av predatorerna samarbetar med den mänskliga huvudpersonen för att överleva
  • Det finns fortfarande en slutstrid mot drottningen där människan överlever men predatorn dör
  • Huvudpersonen blir fortfarande ”märkt” av en predator som fullvärdig krigare
  • I båda fallen är huvudpersonen nära vän med en man som sedan dör
  • Huvudpersonen blir fortfarande tvungen att skjuta en smittad människa för att bespara honom lidandet
  • Xenomorpherna besegras fortfarande genom en stor explosion

Men filmen utspelar sig på jorden, i en labyrint under isen i nutid, medan boken utspelar sig på en ökenplanet i en by som beskrivs likna ett vilda västern-samhälle. Ingen av ursprungskaraktärerna finns kvar. Inga arkeologer eller uråldriga människooffer i boken. Big diffrences. 

Jag nämnde alldeles i början att boken är baserad på en serietidning. Jag måste läsa den serien. Jag menar, titta på de här omslagen. De är så coola att jag vill skrika!

AVP Cool

Plötsligt känner jag mig som en väldigt otillräcklig illustratör.