torsdag 27 februari 2014

Grattis till mig!

Då är jag officiellt inne på mitt sista år som tonåring - jag fyller alltså nitton idag. Jag skulle gärna ha firat genom en tävling här på bloggen, men som fattig student så blir det tyvärr ingenting sådant (sedan kanske jag också la mina extra pengar på att köpa bokreaböcker *hosthost*). Men en liten bookhaul kan jag i alla fall bjuda på.

Först lite reaböcker som jag passade på att köpa nu när jag ändå fyller år:

Nattens Cirkus av Erin Morgenstern, boken alla hypade för något år sedan men som jag fortfarande inte läst.

Bronsdolken av Michelle Paver har jag planerat att läsa i över två år nu, mest för att Paver också skrev en av mina all-time-favorites, Vargbröder, men det var inte fören nu det blev av att jag fick tag på den (eländet är alltid utlånad på biblioteket).

Och sedan världens impulsköp, The Last Four Things av Paul Hoffman. Jag är relativt säker på att det är en uppföljare (baksidetexten börjar med "Return to...") och jag har aldrig hört talas om varken boken eller författaren tidigare, men trots det kunde jag inte ställa tillbaka den när jag väl plockat upp den. Den handlar om guds dödsängel som ska starta världens undergång, hur kunde jag låta bli? Dessutom står det här citatet på baksidan:

"You're the right colour for the Angel of Death, Mister Cale. But a little short."
"I could cut your head off and stand on it. Then I'd be taller."

Nu det är en ängel jag vill läsa om!


Sedan fick jag den här asgrymma skrivboken, så snygg! Ska ge det här med dagboksskrivande ett nytt försök nu när jag har en vettig bok. Dessutom fick jag en fin bok om hundträning av en kompis, vilket passar bra eftersom jag tränar min hund som gymnasiearbete (djurprogram yo). Utöver det fick jag lite pennor och en hel hög med skissblock så att jag har så jag klarar mig flera år framöver.


Och sen slutligen också den väldigt coola, underbara filmen Pacific Rim. Funderar på att skriva en filmrecension om den till helgen.

Boktjuven av Marcus Zusak



Titel: Boktjuven
Originaltitel: The Book Thief
Författare: Markus Zusak
Förlag: B. Whalströms
Genre: andra världskriget,
Sidantal: 582
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill läsa en hjärtskärande bok om andra världskriget ur en lite annorlunda synvinkel

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar att gråta, dig som inte gillar realism och metaforer, eller vill ha mycket actionscener







När Döden berättar en historia måste du lyssna.

Vanligtvis brukar Döden försöka hålla sig utanför människans åtaganden, men då och då händer det saker som helt enkelt är för speciella. Boktjuvens historia är en sådan sak.
   Liesel Meminger har tvingats lämna sin mamma och flytta in hos en fosterfamilj på Himmel Strasse. Där lär hon sig att läsa och skriva, och där träffar hon Rudy som ska komma att bli hennes bästa vän. Men det är andra världskrigets tid, och ingenting är enkelt. Allteftersom livet stjäl alltmer från Liesel, bestämmer hon sig för att stjäla någonting tillbaka. 
   Och Liesel stjäl böcker.

Boktjuven är boken som alla har läst, men jag har envist hållit mig på avstånd. Jag har aldrig varit speciellt mycket för realistiska böcker (jag är mer för sci fi och fantasy, surprise surprise) och allra speciellt skildringar av andra världskriget får mig att bli extra avig. Men sedan fick jag veta att Boktjuvens berättare är ingen mindre än Döden själv, och då kunde jag helt enkelt inte hålla mig borta längre.

Och jag har faktiskt inte ångrat det.

Men jag tror inte att jag kommer att läsa några fler böcker om andra världskriget någon gång snart.

Boktjuven är, med ett ord, hjärtskärande. Eftersom den berättas av döden är det, föga förvånande, mycket död. Mycket. Död. Den berättas heller inte helt i kronologisk ordning, Döden avslöjar ofta små saker i förväg och oftast var det ingen överraskning vem som skulle dö, men Zusak lyckades ändå få det att bli lika hemskt varje gång. Faktum ät att det ofta blev värre när jag satt hela boken och visste att en av mina favoritkaraktärer skulle dö.

Egentligen är det lite märkligt att jag gillade den här boken. Som sagt är jag inte mycket för realism, speciellt inte av den lite långsammare, sorgligare sorten. Boktjuven har inte mycket action utan är över 500 sidor dagligt liv för människorna på Himmel Strasse. Men något med Zusaks sätt att skriva gjorde att jag ändå inte blev uttråkad; snarare läste jag snabbt för att se vad som skulle hända. Det var poetiskt, med mycket metaforer och målande beskrivningar (påminner mig lite om Rör mig inte!, faktiskt). Karaktärerna var också väldigt fina och verkliga, och jag älskade att läsa om Liesel och följa henne när hon växte och mognade från ett barn till tonåring. Och Döden som berättare var ett genidrag, speciellt som Döden också hade en väldigt intressant röst och personlighet.

Vad är det nu man säger? Ah, just det.

Den här boken förstörde mina känslor och krossade mitt hjärta.

Läs den.

Du har väl inte missat att Boktjuven dessutom har biopremiär så snart som imorgon? Jag måste definitivt skaffa biljetter till den!

måndag 24 februari 2014

Nya Boktips

Veckans tema: Tidsresor

13015019
Erasing Time av C.J. Hill

When twins Sheridan and Taylor wake up 400 years in the future, they find a changed world: domed cities, no animals, and a language that's so different, it barely sounds like English. And the worst news: They can't go back home.

The twenty-fifth-century government transported the girls to their city hoping to find a famous scientist to help perfect a devastating new weapon. The same government has implanted tracking devices in the citizens, limiting and examining everything they do. Taylor and Sheridan have to find a way out of the city before the government discovers their secrets. To complicate matters, the moblike Dakine has interest in getting hold of them too. The only way for the girls to elude their pursuers is to put their trust in Echo, a guy with secrets of his own. The trio must put their faith in the unknown to make a harrowing escape into the wilds beyond the city.

Full of adrenaline-injected chases and heartbreaking confessions, Erasing Time explores the strength of the bonds between twins, the risks and rewards of trust, and the hard road to finding the courage to fight for what you believe in.

Varför jag är nyfiken: tidsresor har jag alltid potential, och dessutom, yay! Bok som fokuserar på bandet mellan syskon!

12475931
The Obsidian Blade av Pete Hautman

Kicking off a riveting sci-fi trilogy, National Book Award winner Pete Hautman plunges us into a world where time is a tool — and the question is, who will control it?

The first time his father disappeared, Tucker Feye had just turned thirteen. The Reverend Feye simply climbed on the roof to fix a shingle, let out a scream, and vanished — only to walk up the driveway an hour later, looking older and worn, with a strange girl named Lahlia in tow. In the months that followed, Tucker watched his father grow distant and his once loving mother slide into madness. But then both of his parents disappear. Now in the care of his wild Uncle Kosh, Tucker begins to suspect that the disks of shimmering air he keeps seeing — one right on top of the roof — hold the answer to restoring his family. And when he dares to step into one, he’s launched on a time-twisting journey — from a small Midwestern town to a futuristic hospital run by digitally augmented healers, from the death of an ancient prophet to a forest at the end of time. Inevitably, Tucker’s actions alter the past and future, changing his world forever.

Varför jag är nyfiken: inte bara tidsresor, utan tidresor både framåt och bakåt! 

fredag 21 februari 2014

God help me jag har börjat titta på Doctor Who


Så en sådär fem miljoner år efter alla andra har jag alltså börjat titta på Doctor Who. Jag erkänner, jag var skeptisk. Det finns så många avsnitt, femtio års historia! Men, mina tvivel till trots så gillar jag serien. Den är fruktansvärt rolig på sina ställen, samtidigt som den lyckas vara både dramatisk, rolig och känslosam och har den där speciellt brittiska charmen (för att inte tala om att de olika skådespelarna som porträtterar Doctorn är underbara!).

Inte för att den är fri från brister (hälften av problemen skulle kunna lösas genom lite extra tidsresande, och ingen skulle egentligen behöva dö, för att, duh, tidsresor! Men hur roligt vore det att titta på?) men den har ett unikt tema som jag inte stött på någonstans tidigare, ett tema jag längtat efter att hitta.

Jag menar, Doctorn har en tidsmaskin, och han reser runt i tiden för att det är kul, för att han kan, och för att varför inte? Man får se allt, extrem framtid, dåtid, nutid, allt! Det här är vad jag skulle göra om jag hade en tidsmaskin (om man ignorerar hela problemet med att förändra nutiden genom att lägga sig i det förflutna, men strunt i det). Det är så kul att se en lättsam, rolig serie utan att den helt tappar sin allvarliga sida! Några andra whovianer där ute? Jag har inte sett så många avsnitt än, men vi kan ändå vara nördar tillsammans!


Förresten, det är ingen som vet en bra bok med det här temat? Alltså att de reser runt i olika tidsåldrar, framtid och dåtid, all over the place? För att jag plötsligt ett extremt behov av det (och för att det här inlägget inte ska bli helt fritt från bokrelaterade ämnen).

tisdag 18 februari 2014

The Death Cure av James Dashner


7864437

Titel: The Death Cure
Serie: The Maze Runner #3
Författare: James Dashner
Förlag: Delacorte Press
Sidantal: 324
Genre: science fiction, dystopi, post apokalyptiskt, zombies
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill läsa slutet på serien, dig som gillar action och full fart

Rekommenderas inte till: dig som inte läst de tidigare böckerna, dig som vill ha smarta karaktärer och en story utan hål

Varning för spoilers om du inte läst de första två böckerna, The Maze Runner och The scorch Trials



Thomas och hans vänner har löst the Maze och överlevt the Scorch, och nu står de inför en mardrömslik verklighet de tidigare inte kunnat minnas. The Flare, en sjukdom som äter upp hjärnan på människor och förvandlar dem till galna, kannibalistiska monster, håller på att utrota mänskligheten, och WICKED påstår att de nästan har hittat ett botemedel. Bara ett fåtal tester kvarstår, och för att det ska fungera måste Thomas och de andra återfå sina minnen.
   Men Thomas vill inte minnas. Vad de än säger så litar han inte på WICKED och hatar dem för vad de gjort, och han är beredd att göra vad som helst för att stoppa deras planer.  

Den sista avgörande delen av The Maze Runner serien, boken som ska klara upp de dussintals gåtorna från de första två böckerna and end with a boom. Jag har tvekat inför att läsa den, för jag har sett att den fått en del negativa recensioner, men slutligen tog jag alltså tag i den.

Och, ja alltså, den är okej. Hela idén med hur WICKED arbetat för att få fram ett botemedel känns mer än en aning långsökt, uppbyggt nästan enbart för att få dem att verka onda, men jag är beredd att köpa det eftersom det inte hade funnits någon serie alls annars. Däremot hade jag mer och mer svårt för karaktärerna ju längre jag läste. De var envisa, själviska och stundtals korkade, och de vägrade att se från någon annans synvinkel. Jag menar kom igen, jag vet att WICKED varit jävligt hårda men hela mänskligheten står på spel. Det fanns bara ett fåtal scener när jag verkligen kände för dem, men de scenerna var å andra sidan nära att få mig att gråta, så credit för det Dashner.

De bra med boken, förutom de scenerna, är att den är spännande och stundtals riktigt läskig. Det är nästan nonstop action, och det tillsammans med de korta kapitlen gjorde att det gick snabbt att läsa. Och karaktärerna var inte odräglig, en del av dem var riktigt sympatiska (jag gillar Brenda och Newt, och har någon form av hatkärlek för Minho), de var bara inte fantastiska. Den var dessutom rå och hård, och försöker inte förfina den stenhårda världen karaktärerna levde i.

Men den är ingen Maze Runner. Det som förstör mycket är att man i de två böckerna inte bryr sig så mycket om alla obesvarade gåtor; snarare uppskattar man dem och väntar sig ett explosivt avslöjande i sista delen. När man väl kommer till sista delen däremot vill man ha de där förbannade svaren, man vill få allting förklarat på ett sätt som får en att dra efter andan av chock och lever upp till all den spänning som byggts upp. Och The Death Cure gör inte riktigt det. Den känns oavslutad och otillfredsställande, som om det borde komma ut en fjärde bok i serien (ja, jag känner till The Kill Order, men den är en prequel så den räknas inte).

Slutsats: spännande och actionfylld, men med en känsla av att ännu inte vara avslutad. Lever inte upp till de tidigare delarna i serien. Svag, medelmåttig trea i betyg.

Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • De två scenerna som var riktigt dramatiska och sorgliga var när Newt dog och när Thomas trodde att han skulle bli dissekerad. Dödsångesten han kände då var det enda som inte fick mig att irritera mig på honom från första till sista sidan.
  • Fattar inte hur de inte kan ens överväga att samarbeta med WICKED! Jag vet att de varit med om fruktansvärda saker, men botemedlet var ju nästan färdigt och när de bara rymde sin väg var det ju som att alla som dött gjort det förgäves. 
  • Kändes som världens antiklimax när Thomas aldrig återfick sina minnen, har väntat hela serien på det! Och vad fan var poängen med Chancellor Paige egentligen?! Hon bara stod i bakgrunden och var mystisk hela tiden! Och vad i hela världen var Brenda ute efter i slutet?
  • Woha, the Flare släpptes ut med flit! Den enda riktiga överraskningen i hela boken och så fick vi inte ens Thomas reaktion till den.


Hur som helst så längre jag extremt mycket efter filmen! Titta på de coola bilderna!


Gahh, Minho är freaking perfect!! Kan knappt vänta!

måndag 17 februari 2014

Nya Boktips

Veckans tema: Stories come to life

Storykiller
Storykiller av Kelly Thompson

The monster under the bed is real.

In fact, all the monsters are real, as well as the heroes and everything in between because all Fiction is real and exists in a dimension called Story. However, plenty of them hang out in the Mortal world, living both innocent and nefarious lives. This might not mean much to the average Mortal unaware of the Fictional characters living among them, but for The Last Scion--the only Mortal that can kill those Fictional characters--things are about to become very complicated.

Tessa Battle is that Mortal.

Upon her return to Lore, Oregon after years bouncing around boarding schools in Europe, Tessa had her sights set on simple things like shoe shopping, finding a hot boyfriend, and eating as many pancakes as humanely possible. However, the Last Scion mantle Tessa just got saddled with is not making any of that easy, and as Tessa and her new friends are about to learn, Story is long from done with her, no matter how much she'd like to deny her destiny.

With more than one monster chasing her and questionable characters like The Snow Queen and Robin Hood as her allies, Tessa is going to need all the superpowers she inherited just to stay alive. 

And maybe, just maybe, it's a GOOD thing that behind her back, Stories call her THE STORYKILLER.

Varför jag är nyfiken: dels för att själva idén låter superb, dels för att den ska komma ut med illustrationer av bl.a. Ross Campbell, författaren/illustratören av Shadoweyes som är en helt grym graphic novel (bara för att klargöra: Storykiller är INTE en graphic novel utan en vanlig bok, men med 32 sidor illustrationer). Om du vill läsa mer om boken, och se några av de grymma bilderna, kika in här.

13449631

White Space av Ilsa J. Bick

In the tradition of Memento and Inception comes a thrilling and scary young adult novel about blurred reality where characters in a story find that a deadly and horrifying world exists in the space between the written lines.

Seventeen-year-old Emma Lindsay has problems: a head full of metal, no parents, a crazy artist for a guardian whom a stroke has turned into a vegetable, and all those times when she blinks away, dropping into other lives so ghostly and surreal it's as if the story of her life bleeds into theirs. But one thing Emma has never doubted is that she's real.

Then she writes "White Space," a story about these kids stranded in a spooky house during a blizzard.

Unfortunately, "White Space" turns out to be a dead ringer for part of an unfinished novel by a long-dead writer. The manuscript, which she's never seen, is a loopy Matrix meets Inkheart story in which characters fall out of different books and jump off the page. Thing is, when Emma blinks, she might be doing the same and, before long, she's dropped into the very story she thought she'd written. Trapped in a weird, snow-choked valley, Emma meets other kids with dark secrets and strange abilities: Eric, Casey, Bode, Rima, and a very special little girl, Lizzie. What they discover is that they--and Emma--may be nothing more than characters written into being from an alternative universe for a very specific purpose.

Now what they must uncover is why they've been brought to this place--a world between the lines where parallel realities are created and destroyed and nightmares are written--before someone pens their end.

Varför jag är nyfiken: I have no words. Den låter bara awesome på alla sätt möjliga.


Bubblare: Bläckhjärta av Cornelia Funke och Between the lines av Jodi Picoult och Samantha Van Leer

12283261292110

lördag 15 februari 2014

Tävlingstips!


Vår Bokvärld håller nu i en tävling för att fira att de haft 50 000 besökare på sin blogg, och priset är inget mindre en ett 200 kronors presentkort på Adlibris! Tävlingen hittar du här, för vem vill missa den chansen?

torsdag 13 februari 2014

Girl back to real life


Men kolla, en uppdatering som inte dröjde flera månader. Den här delen skrev jag också under NaNoWriMo, men den behövde inte rättas lika mycket som förra kapitlet så det gick lite snabbare den här gången.

Kapitel 11

Jag vet inte hur jag känner vid tanken på att återvända till det liv jag brukade ha. Tanken på läxor och prov känns främmande, att tvingas mingla och prata med andra elever ännu värre. Jag försöker föreställa mig själv gåendes i korridoren när någon plötsligt snubblar, trasslar in fötterna i varandra, går in i en dörr, vad som helst. Någon skadar sig. Börjar blöda. Jag som förlorar kontrollen.
   Stackars Sam har fått agera frivillig för att testa min självkontroll. Om och om igen, varje gång jag minst väntar mig det. Han kan kliva in i köket när jag står och breder en macka, säga hej och plötsligt är lukten av blod överallt. Någon av de andra killarna är alltid precis bredvid, och vid det här laget har jag lärt mig känna igen Sams olyckligt hopdragna ögonbryn och de andras stela ställning. Kniven de alltid har med sig har också en tendens att avslöja dem.
   Men det går bättre. Första gången överraskade de mig fullkomligt och jag tappade ett glas i golvet och klättrade upp i taket. Bokstavligt talat. När blodtörsten skrek inom mig slog någon flyktinstinkt över i hjärnan och dörren var för långt borta. Så jag hamnade bredvid taklampan istället.

   Så ingen dog, men om jag reagerade så i skolan skulle nog folk ha blivit aningen misstänksamma. Det tog ett par dagar innan jag kommit så långt att jag bara fick en del väldigt märkliga ryckningar i ansiktet och krossade det eventuellt olycksaliga föremål jag råkade ha i handen vid testtillfället. Bara tanken på att bli tvungen att gå omkring i skolan, på stan, på platser där någon när som helst kan skada sig, gör mig väldigt nervös. För att inte tala om att hälften av världens alla invånare är kvinnor, vilket betyder att de inte ens alltid behöver skada sig. Du kan ju föreställa dig mitt problem. Det är förbannad tur att jag som vampyr inte reagerar på mitt eget blod. 
   Den enda dagen de lät bli att smyga upp på mig var på min födelsedag. Inte för att jag inte satt på helspänn varje sekund ändå; Lori sa att jag såg ut som att jag väntade mig att taket skulle rasa in över huvudet på mig. Ibland gillar jag henne verkligen inte.
   Men de ansträngde sig verkligen. Sam lyckades stjäla till sig en kram och Jasper försökte sig på att baka kakor. Det skulle ha varit riktigt trevligt om inte alla ständigt sneglat på mig med oroade blickar, beredda på att se mig explodera vid minsta lilla provokation. Som om inte de där blickarna är tillräckligt provocerande. Kevin försöker låta bli, har jag märkt, men det ligger i hans natur att oroa sig för folk. Han pratade med mig några dagar efter Lori, och det var ett av de mest utdragna, plågsamma samtal jag någonsin haft. Men jag vet åtminstone att varken han eller någon av de andra är rädda för mig, eller arga över mina reaktioner efter räddningsaktionen.

Jag stannar utanför polisstationen, väntar på att hjärtat ska slå långsammare. Bara spela dum. Sakta andas jag ut och försöker kalla fram någon djupt begraven inre del av mig som kan skådespela. Gråt, snörvla, hicka om du kan. Darra och tacka ja till kaffe och kura ihop dig under filten de kommer att ge dig.
   Det kommer inte att fungera. Jag kan knappt gråta även om jag faktiskt är förtvivlad över någonting. Kanske kan jag klämma fingrarna i dörren när jag går in, som motivering.
   Jag bestämmer mig för att glömma allting Jasper sa till mig att göra. Inga tårar och inga skakningar och absolut inget snörvlande. Så diskret jag kan sneglar jag upp mot ett tak på andra sidan gatan och ler försiktigt. Jag kan inte se dem, men jag vet att de är där.
   När jag kliver in på polisstationen tänker jag tillbaka till tolfte våningen. Minns blodet och skriken och känslan av pistolkulor som bränner genom musklerna. Jag börjar frysa.
   Kvinnan bakom disken tittar knappt upp när jag knuffar upp dörren. Hon bara sneglar på mig och återgår till sina papper som om ingenting hänt. I hennes värld antar jag att det är sant. Jag låter kylan sprida sig när jag går fram emot henne tills jag blir stel och rör mig hackigt och haltande, men håller den tillräckligt mycket på avstånd för att jag ska stanna kvar inom det synliga spektret. Hon ser upp igen när jag stannar framför henne, och den här gången rynkar hon ögonbrynen och lägger ifrån sig sina papper.
   ”Är du okej?” Hon ser faktiskt ut att bry sig på riktigt.
   ”Någonting har hänt”, säger jag, och utan att ha menat det fastnar rösten i en hes viskning. ”Jag… hjälp mig.”
   Det känns nästan verkligt.

Till min milda besvikelse placerar de mig aldrig i ett rum med spegelvägg och ett ensamt bord och ett par stolar som enda möblemang. Men de ger mig kaffe, och varma filtar, och frågar mängder av frågor. Jag känner inte för att dricka kaffet, så jag dricker det inte, och filtarna glider ner från mina axlar. Jag svarar inte på många av frågorna heller. Vid något tillfälle får jag en skymt av min spegelbild i ett fönster. Jag är blek och hålögd med stripigt hår och händer som fumlar om varandra i knäet. De bruna irisarna ser ovana ut, trots att det är samma färg jag haft i sjutton år. Jag saknar silverfärgen som gömmer sig under linserna.
   Det tar dem inte alltför lång tid att lirka fram mitt namn, men när de försöker komma längre pressar jag ihop läpparna och stirrar ut i luften med tomma ögon. De hämtar en läkare som mäter min puls och lyssnar på hjärtat och lyser mig i ögonen med en liten ficklampa. Han pratar med poliserna i andra änden av rummet, hela fem meter bort där de inte tror att jag hör någonting. ”Chock”, säger han, och jag känner för att skratta men ser till att dölja det noga.
   Mamma dyker upp efter trettio minuter, vildögd och beredd att slita ner väggar med sina bara händer om de råkar stå mellan mig och henne. Jag hade aldrig trott att hon var en så duktig skådespelerska. Hon ser verkligt förfärad ut när hon upptäcker mitt katatoniska tillstånd, men jag smyger till henne ett leende och håller ett finger framför läpparna i en hysch-rörelse. Hennes axlar sjunker ihop av lättnad när hon ser det och vi kastar oss båda tillbaka in i våra respektive roller.
   Jag sitter och mumlar och stirrar i golvet i säkert en och en halv timme innan jag bestämmer mig för att de kämpat tillräckligt och hostar fram någonting om att jag inte minns vad som har hänt. Poliserna ser så besvikna ut att mamma faktiskt armbågar den närmsta i magen. Han hostar till och kliver undan och ersätter noggrant sitt ansiktsutryck med en mera passande medlidande min. Ingen av dem verkar ifrågasätta att jag just då stirrar extra mycket ner på golvet och ger ifrån mig ett märkligt hackande ljud som de måste tolka som snyftningar. Jag undrar varför det är så mycket mer lockande att skratta när man absolut inte får. Fast å andra sidan skulle kanske ett galet skrattanfall styrka mitt fall som chockad till vansinnets gränser.
   Resten av dagen passerar som en suddig, långtråkig mardröm. Läkaren spenderar en lång stund med att förklara saker jag redan vet om minnesförlust och förträngning och pratar sedan massor om hur viktigt det är att jag pratar om hur jag mår och det som hänt. De har till och med skrivit upp mig på regelbundna besök hos en psykolog i två månader framåt. Jag bara stirrar tomt på honom och undrar varför i hela världen någon tror att jag skulle vilja prata med en total främling om mina personliga mardrömmar. Sedan bestämmer jag mig för att slösa bort min stackars framtida psykologs tid genom att prata om spöken och Killar med stort K och måste bita mig i läppen för att inte börja skratta.
   När det är uppenbart att inga stora upptäckter gällande kidnapparna kommer att göras skjutsas jag iväg till sjukhuset och undersöks av nya läkare som alla ger mig nyfikna ögonkast när de tror att jag inte ser. Jag vet inte riktigt vad de letar efter, men de tycks komma fram till att ingen har skadat mig eller gjort andra otrevliga saker utan mitt medgivande. Tyvärr tar det dem tre timmar att komma fram till den slutsatsen och vid det laget är jag så utmattad att jag knappt behöver spela längre. Den konstanta lukten av blod på sjukhuset har gett mig migrän och det rycker i en muskel under vänster öga med jämna mellanrum. Varje gång jag leds förbi ett fönster drabbas jag av närmast överväldigande impulser att kasta mig ut och fly från allting.
   Klockan är sju när de låter oss åka hem, och det är först efter att mamma skällt ut poliserna och fått läkarna på sin sida om hur viktigt det är att jag sover ordentligt efter mina hemska erfarenheter. De lyckas till och med övertala polisen att låta mig stanna hemma på måndagen och sova bort alla fruktansvärda minnen jag inte har.
   Sekunden polisstationen är utom synhåll sjunker jag ihop i bilsätet och släpper fram ett skälvande skratt.
   ”Det var nervslitande”, säger jag darrigt. Kroppen känns som gelé.
   ”Det kan man säga.” Mamma sneglar på mig och ler. ”Jag har middagen klar hemma. Kommer dina vänner över?”
   Det känns märkligt att höra någon referera till killarna som ”mina vänner”. De har varit min familj i nästan sex veckor. De har räddat mitt liv flera gånger och riskerat det lika ofta. Fast mamma vet inte så mycket om allt det där. Bortsett från den sista veckan har vi nästan inte träffats alls på över en månad, och hon tror att jag har spenderat mina veckor i hennes frånvaro med att plugga matte och stamma fram samtal med killar jag knappt känner. Hon känner till att jag börjat träna, men inte i vilken utsträckning, och jag har övertalat killarna att inte andas ett ord om mina planer att bli en nattjägare tillsammans med dem. Hon skulle gräva en bunker, kasta ner mig där och slå kedjor kring dörren om hon visste.
   ”De skulle titta in lite senare och kolla att allt gått bra, men jag tror inte att de kommer att stanna länge. Plikten kallar, vet du.”
   ”Ah, såklart.” Hon suckar och stirrar sorgset rakt fram på vägen. ”Det är synd att de inte vill ge ett annat liv en chans. De är fina pojkar.”
   ”De har sina anledningar”, säger jag lågt.
   ”Så de har berättat för dig?”
   ”För några veckor sedan.” Jag tittar hastigt upp. ”Men jag tror inte att de skulle vilja… det är ganska privat.”
   ”Det är okej. Jag får hoppas att de värmer upp till mig någon dag.”
   Jag känner mig lite nervös vid tanken på hur mycket tid mamma spenderat med dem utan att jag varit närvarande. Två kvällar i veckan hälsade de på och gav en allmän redogörelse på att jag var vid liv och utan alltför allvarliga skador. Hon skickade med en present på min födelsedag och högar med skolböcker veckorna innan det, och jag fick Jasper att dra en vit lögn om att jag faktiskt öppnat dem. Blotta tanken på att plugga matte samtidigt som jag lärde mig att bli osynlig och klättra på väggar kändes närmast syndig. Eller kanske så är jag bara lat. Jag har helt förträngt tanken på hur långt efter jag kommer att ligga när jag återvänder till skolan.
   ”Vänta tills du träffar Lori”, säger jag. ”Henne vill du inte värma upp till, det kan jag lova.”
   ”Lori?”
   ”Jag förbjöd henne från att hälsa på. Ni två skulle ha strypt varandra.”
   ”Hon har inte distraherat dig från dina läxor, hoppas jag. Om du kommer för mycket efter kanske du blir tvungen att gå om ett år.”
   Jag ryser till. ”Jag kommer ikapp.”
   ”Det är väl ingen annan som har distraherat dig? Som sagt, de är fina pojkar.” Hon ger mig ett roat ögonkast.
   ”Mamma.” Jag blir illröd i ansiktet och smäller till henne på armen. ”Tänk inte ens på sådant när de är där.” Hon skrattar och jag blänger på henne. ”Jag är allvarlig, gör inte det.”
   ”Åh, visst, om du gör samma sak.”
   ”Jag hade inte ens tänkt på det förrän nu.” Jag stönar och lutar huvudet bakåt mot nackstödet. ”Tack så mycket för att du satte det i huvudet på mig!”
   ”En mammas plikt.” Hon ler mot mig och jag ler tillbaka och försöker låta bli att tänka på starka armar och mörkt hår.

”Vad är det sista du minns?”
   ”Jag är inte riktigt säker…” Jag stirrar tomt in i den crèmefärgade väggen. ”Jag var på taket. Någonting hände och… jag minns inte.” Jag drar ihop ögonbrynen i vad jag hoppas är någonting mitt emellan en frustrerad och frånvarande min.
   ”Vad gjorde du på taket? Brukar du vara där?”
   ”Ibland. Oftare än vad jag borde, tror jag.” Jag ler torrt. ”Ibland vill man bara komma undan från saker och ting, du vet.”
   Monica tittar fundersamt på mig från sin fåtölj och jag vrider besvärat på mig. Hon gör mig nervös med sitt skrivblock och närgångna blick som verkar se rakt igenom mig. Första besöket hos psykologen och jag börjar redan oroa mig för att hon ska få mig att avslöja allt.
   ”Har du hört talas om bortträngning, Jasmine?”
   Jag sneglar på henne och stirrar sedan rakt fram igen, håller ögonen öppna och blanka. Det hänger en tavla lite snett till vänster framför mig, en oljemålning av ett lugnt hav under en blå himmel med små, fluffiga moln och måsar som är som vita prickar. Jag föreställer mig hur vågorna rullar sakta fram och tillbaka och fokuserar på det. ”Kanske. Det har att göra med omedveten förträngning av traumatiska händelser, eller hur?”
   Lika bra att vara så ärlig som möjligt. Kanske lägger hon inte märke till alla uppenbara lögner då.
   ”Ja. Det är en vanligt förekommande teori att om man varit med om en tillräckligt traumatiserande upplevelse så kommer hjärnan att förtränga minnet, som en slags försvarsmekanism.”
   ”Du tror att det är det som har hänt mig.”
   ”Faktiskt så nej, det tror jag inte.”
   Jag tittar förvånat upp innan jag hinner hindra mig själv.
   ”Bortträngning är en väldigt omstridd teori idag. Traumatiska upplevelser leder till tydligare, klarare minnen. Det är en riktig försvarsmekanism, ett sätt att skydda sig från liknande faror i framtiden. Att tränga bort den typen av minnen skulle inte bara leda till psykologiska problem utan också vara evolutionärt ohållbart.” Jag stirrar på henne och hon ler tillbaka, ett vänligt avväpnande leende. ”Däremot har jag haft många patienter som vägrat att vare sig tänka på eller prata om det de varit med om i rädsla för minnena.”
   Jag biter ihop tänderna och tittar bort. Om ursprungsplanen inte håller för jag väl köra på det här istället.
   ”Jasmine, jag förstår att det här är svårt för dig, men ju längre det dröjer desto mindre sannolikt är det att polisen kommer att kunna hitta gärningsmännen.”
   ”Jag är ledsen”, säger jag sakta, ”men jag… det bara…” Jag drar darrigt efter andan och sluter ögonen. ”Förlåt.”
   ”Be inte om ursäkt, Jasmine. Vi kan prata om något annat om du vill det.”
   Jag öppnar ögonen. ”Ja, tack.”

”Det kommer att gå bra.”
   ”Jag måste ligga minst ett kapitel efter i allting.”
   ”Det var inte det jag syftade på.”
   ”Förlåt.”
   Mimmi knuffar till mig på armen och jag skrattar till. Att spela apatisk och deprimerad är tyngande, och jag har stegvis börjat dra ner på det och återgå till mig själv igen. Jag kan inte klä i ord hur glad jag är att jag berättade allt för mamma till att börja med. Om jag varit tvungen att gå omkring och mumla och stirra i golvet också hemma hade det slutat med att jag gått i taket. Bokstavligt talat. Mellan polisförhören, läkarbesöken och psykologen känner jag mig mer än färdig med skådespeleriet.
   Det är annorlunda med Mimmi. Jag har inte berättat några djupa hemligheter för henne på flera år, men hon får mig alltid att slappna av och öppna upp mig och skratta. Att dölja något för henne men ändå vara genuint glad är något jag är van vid, även om jag fortfarande måste tona ner det glada.
   ”Alla har varit så oroliga för dig”, kvittrar Mimmi vidare när vi kliver in genom porten till skolan. ”Massor av dem ville komma och träffa dig, men jag sa att det var bäst om du fick vila.”
   ”Jag skulle ha varit besviken om jag varit borta i en månad och ingen oroat sig”, säger jag och ångrar mig genast när Mimmi ger mig en förvånad blick. För lättsamt, för snart. ”Tack”, tillägger jag.
   Jag undrade varför Mimmi var den enda från skolan som kommit och hälsat på under veckan. Hon var den första som dök upp efter att alla släktingar slutat kväva mig med ovälkomna kramar och välkommen choklad. Det var först när jag såg henne som jag insåg hur mycket jag saknat henne och just hur mycket som finns mellan oss nu. Vi var olika redan innan, men nu känns det som om vi aldrig kommer att kunna prata normalt med varandra igen.
   Alla stirrar på mig i när vi går genom korridorerna. Samma känsla som överväldigade mig hos Monica börjar krypa sig på mig igen, den gnagande övertygelsen att jag aldrig kommer att kunna hålla allting hemligt från alla dessa människor. Nervöst drar jag med tungan över huggtänderna och hindrar mig själv från att sträcka mig upp och känna efter om linserna fortfarande sitter kvar. Självklart sitter de kvar. Jag kan känna dem klia på ett enträget irriterande vis.
   Skoldagen kryper sig fram. Lektionerna känns dubbelt så långa som jag minns dem och lärarna envisas med att stoppa mig efter varje pass och fråga hur jag mår och om allting fungerar, och säga till mig att inte tveka inför att be om hjälp om det är något. Inte för att jag tar illa vid mig av deras omtanke, men det är så påträngande uppenbart för mig att jag aldrig skulle gå till en lärare om jag behövde hjälp med något annat än skolan. De ser ut som om de tror att jag ska bryta ihop precis där, mitt i korridoren, och gråta som aldrig förr. Jag kan inte låta bli att undra när jag gav dem intrycket att vara den typen av person.
   Mimmi håller sig i närheten hela dagen, alltid vid min sida utan att bli närgången. Jag är tacksam för det, men kan inte undgå att lägga märka till hur hon snart börjar se sig sökande omkring. Mimmi är inte som jag, en klängapa som klistrar sig fast vid en person och sedan håller sig där. Det finns nog inte en person i vår årskurs som inte vet vem hon är. Hon har tillräcklig många vänner och bekanta för att klara sig utan problem om så nittio procent av dem föll döda ner på fläcken. Samma sak kan inte sägas om mig, även om jag har det lite bättre ställt nu. Jag vet att jag borde föreslå att vi ska prata med någon annan, ge henne lite andrum, men jag klarar inte av det. Jag känner att jag hellre skulle kräkas än utstå deras illa dolda stirrande och osagda frågor. Det må vara själviskt av mig, men för fan, jag blev precis kidnappad. Jag har rätt att vara självisk.
   Vid lunchtid kan hon inte hålla sig längre utan leder med mig till sitt vanliga bord och plötsligt sitter jag omringad av pinsamt stela samtal. Som att inte folk brukar ha svårt nog att prata med mig, nu kan de knappt prata runt mig heller. Jag äter upp snabbt och ursäktar mig sedan. Deras kollektiva lättnad är nästan kännbar.
   Till min förvåning följer Mimmi efter mig ut och drar mig diskret med in på toaletterna precis utanför lunchsalen. Jag följer överraskat efter henne in och kommer på mig själv med att spetsa öronen när vi kliver in i det dämpade utrymmet. Inget ljud av låga andetag eller snabba hjärtslag från båsen. Vi är ensamma.
   Mimmi vänder sig mot mig och lyckas se bekymrad och upprörd ut på samma gång. ”Varför sa du inte att det var för mycket folk? Du är helt vit!”
   Varför frågade du inte om du nu bryr dig så mycket? Jag biter ihop om min irriterade respons. ”Det är okej, jag behövde lite andrum bara. Jag vill inte behöva släpa runt dig överallt hela tiden.”
   Mimmi kniper ihop läpparna. Hon säger det inte högt, men jag vet att hon håller med. ”Är det säkert att du är okej? Du har aldrig bara rest dig och gått sådär förut.”
   Jag hinner precis hindra mig själv från att påpeka jag har aldrig varit kidnappad förut heller och nöjer mig med ett ”jag varnade faktiskt först.” Mimmi ser skeptisk ut.
   ”Det är fler än jag som har oroat mig för dig, vet du”, säger hon. ”De vill prata med dig, kolla hur du mår.”
   ”Hälsa dem att jag mår så bra jag kan med tanke på omständigheterna.”
   Jag börjar tröttna på det här samtalet. Visst är det fint att Mimmi bryr sig, men jag förvånar mig själv med hur lite jag bryr mig om vad hennes vänner tycker. För det är just vad de är; hennes vänner. Det finns flera människor jag äter lunch med nästan dagligen men så gott som aldrig har haft ett riktigt samtal med. De får gärna vara hur oroliga de vill, men jag tänker inte prata om mina känslor med personer jag knappt känner.
   ”Visst.” Hon suckar. ”Vill du att jag ska…”
   ”Du kan gå tillbaka till dem. Hann du ens äta upp?”
   Hon ser lättad ut. ”Nej. Och jag borde nog berätta att du inte sprungit och gömt dig i ett skåp innan någon av dem ringer polisen.”
   ”Passa på att berätta att jag föredrar garderober framför skåp. Mer luft.”
   Mimmi stirrar efter mig när jag lämnar toaletten och jag försöker låta bli att känna mig ensam och utsatt framför alla blickar där utanför.

”Fungerar det?”
   ”Inte än. Var tyst och koncentrera dig.”
   Jag rynkar pannan och försöker tvinga känslan av kyla att sprida sig bortom mig. Det är svårt, som att gripa efter luft. Jag vet inte vad jag letar efter. När det gäller mig själv kan jag åtminstone känna om jag är på rätt väg. Kevins händer känns fortfarande varma i mina.
   Jag öppnar ena ögat och kikar ner, bara för att genast släppa honom och sucka tungt. Osynligheten hade inte spridit sig längre än till hans handleder, bara några centimeter från där mina fingrar höll om hans händer. När jag släpper taget återgår de nästan genast till sin normala färg och form. Jag blänger på dem.
   ”Hur vet du ens om det här är möjligt? För allt vi vet så kanske det är omöjligt för mig att göra andra osynliga.”
   ”Det fungerar på dina kläder.”
   ”Mina kläder ligger mot huden, eller åtminstone väldigt nära”, påpekar jag. ”En hel människa… det är en annan sak.” Jag tuggar på underläppen och försöker komma på vad jag gör för fel. ”Kanske om vi var närmre, mer kroppskontakt.” Först när jag sagt det förstår jag hur fel det låter. ”Glöm det”, säger jag snabbt.
   Kevin ser road ut men är vänlig nog att inte kommentera det. ”Du behöver bara öva så kommer det fungera förr eller senare. Den här typen av saker tar tid att bemästra.”
   ”Det gör väl det”, säger jag dystert. Om det är något jag inte har nuförtiden så är det tid. Jag ligger mer efter i skolan än jag först trott, och trots att polisen har gett upp sina förhör så måste jag fortfarande gå till psykologen, något som ger mig hjärtklappning. Nästan två veckor har det gått sen jag började skolan igen, och jag har bara hunnit hem till killarna för att träna tre gånger. Efter att ha spenderat så mycket tid i deras närvaro känner jag närmast abstinens från att vara borta från dem så länge. Det är skrämmande hur snabbt man blir beroende av andra människor.
   Kevin lägger plötsligt huvudet en aning på sned och ler. ”Känner du för att vara med?”
   Jag rynkar förvirrat på ögonbrynen; det är först när någonting rör sig i dörröppningen bakom honom som jag lägger märke till Lori. Hon stod lutad mot karmen, bakom honom, och trots det lade han märke till henne före jag gjorde det. Jag fnyser irriterat och känner mig som den sämsta vampyren i världshistorien.
   ”Halvblod”, rättar Kevin tankspritt och jag blänger surt på honom.
   ”Vad håller ni två på med?” Lori stannar på en meters avstånd och tittar förbryllat ner på oss där vi sitter i skräddarställning på golvet. ”Ni vill inte ens veta hur obekvämt det där ser ut.”
   ”Träning. Vill du hoppa in?”
   Jag grimaserar och Lori flinar när hon lägger märke till det. ”Varför inte. Finns ingenting att göra här ändå.” Hon slår sig ner mellan oss så att vi bildar en hyfsat liksidig triangel. ”Exakt vad är det vi tränar på?”
   ”Fokus och koncentration.”
   Lori ser plötsligt väldigt olycklig ut. ”Åh. Då ska jag nog…” Hon börjar resa sig upp, men Kevins hand flyger ut med en kobras hastighet och fångar hennes handled.
   ”Kom igen, jag vill se hur långt du har kommit.”
   Hon blänger på honom, skakar loss sin hand och sätter sig ner med en duns.
   Kevin instruerar mig att fortsätta jobba på min osynlighet och vänder sig sedan till Lori. De går igenom samma övningar som han drillade mig genom tidigare, men det är uppenbart att Lori är skickligare. När hon blir instruerad att tänka på en viss sak och sedan dölja det för honom tar det honom flera minuter att bryta sig igenom hennes försvar, till skillnad från mina trettio sekunder. Jag sitter med slutna ögon och händerna på knäna, försöker fokusera på att få ena handen att försvinna, sedan den andra, och så vidare en kroppsdel i taget. Det är först när de ger sig in på Loris förmåga som jag blir tillräckligt distraherad för att öppna ett öga och nästan helt glömma bort min egen träning.
   Kevin ser sig om i det lilla rummet vi befinner oss i. Arkivskåpen längs väggarna och det skrangliga skrivbordet i ena hörnet tyder på att det förmodligen var ett kontor en gång i tiden, men nu är det övergivet och tömt på allting som skulle ge minsta känsla av hemtrevnad. Jag får känslan av att Kevin medvetet håller det på det viset så att ingen annan ska få för sig att försöka ta över – det är mer eller mindre det enda rummet i hela huset där ingen någonsin skulle få för sig att rusa in och störa.
   Hans blick fastnar på en bunt dammiga papper som ligger slängda i ett hörn och han gestikulerar mot dem. ”Ta hit ett.”
   Först verkar ingenting hända, annat än att Loris ansikte skrynklas ihop. Pappren ligger stilla och orörda i sitt hörn och Lori ser allt mer frustrerad ut.
   ”Det här är dumt”, säger hon till slut. ”Jag kan bara ta hit allihop så…”
   ”Ett av dem.”
   Hon ger ifrån sig ett konstigt fräsande ljud och jag måste bita mig i läppen för att inte skratta. Tills pappren plötsligt exploderar upp i luften likt ett vulkanutbrott. Det river och sliter och små flisor faller över golvet som konfetti. Jag stirrar med chockerat öppen mun tills Kevin ger mig en blick. Snabbt stänger jag den. Förbannade huggtänder.
   ”Det där gjorde du med flit.” Det är inte en fråga utan ett konstaterande. Lori blänger på honom med ilsket hopdragna ögonbryn.
   ”Vem bryr sig om jag kan lyfta ett papper? Vad kunde jag någonsin ha för nytta av det?”
   ”Det handlar inte om papper”, säger han frustrerat. ”Det handlar om detaljer och kontroll. Har du överhuvudtaget övat på två år?”
   ”Klart jag har!”
   ”Annat än genom att kasta saker på folk?”
   Lori sjunker ihop en aning. ”Det är tunga saker”, muttrar hon. ”Och det krävs precision för att träffa.”
   ”Och hur ofta träffar du?”
   ”Tillräckligt ofta”, försvarar hon sig.
   Jag börjar känna mig väldigt malplacerad i rummet och vrider besvärat på mig. Ett ögonblick funderar jag på att gå, men Kevin ger mig en vass blick och jag sitter lydigt kvar.
   ”Den här förmågan har otrolig potential och allt du använder den till är att kasta saker på folk!” Han slår frustrerat ut med armarna. ”Du skulle kunna dyrka upp lås! Sabba övervakningssystem utan att det syns minsta repa på utsidan! Du skulle kunna stoppa någons hjärta från att slå om du så ville!”
   ”Åh som om du ska prata”, fräser Lori. Hon pekar hätskt mot mig och jag lutar mig bakåt för att inge få hennes finger i ögat. ”Du kunde inte upptäcka henne när hon var fem meter bort och stirrade på er!”
   Kevin rör knappt en min, men det märks på hans spända hållning att hon klivit på en öm tå. ”Jag tror att det är rättvist att säga att jag var distraherad.”
   ”Striden var över!”
   ”Hur vet du ens allt det där?”
   ”Till skillnad från vissa andra är jag lite mer observant.” Hon säger det sista vasst och hårt, som om hon vet precis hur känsligt ämnet är. Kevin sitter stilla med händerna i knäet och läpparna hoppressade till ett smalt streck. Ingenting mer blir sagt. Lori bara ger honom en segerviss blick, reser sig och lämnar rummet.
   Jag andas sakta ut. ”Jag kanske ska gå…”
   Kevin reser sig och stegar iväg mot dörren innan jag hinner avsluta meningen. ”Du stannar och övar tills det sitter, förstått?”
   Jag snörper surt ihop läpparna. Snällt att ta ut saker och ting på mig
   ”Jag tar inte ut det på dig!”
   Dörren smäller igen bakom honom och visar på den exakta motsatsen. Jag muttrar grinigt för mig själv och försöker förgäves få tillbaka min fokus.
  
Måndagar är värst. Förr i tiden brukade jag ägna helgerna åt att plugga, eller umgås med Mimmi om hon kunde slita sig från vilken pojkvän hon råkade ha för till fället. Jag brukade springa en runda på eftermiddagen och spendera kvällarna med mitt ritblock eller teven, men i det stora hela var det ganska händelselöst.
   Nuförtiden kan jag inte ens jogga normalt längre. Gatorna känns trånga och kvävande, och jag vet att om jag springer så snabbt som jag faktiskt kan och orkar kommer det att dra till sig onödig uppmärksamhet. Jag tar taken om jag kan (men mamma vet såklart inte om den lilla detaljen) och brukar stanna till i lagerhuset för ett snabbt träningspass efteråt. Resten av helgen försvinner i mina försök att komma ikapp med de övningar jag borde ha hittat tid och gjort under veckan, och sedan går veckan åt till de läxor jag borde ha hittat tid till under helgen. Det är som att springa i ett hamsterhjul utan slut.
   Men måndagar är värst. Som att kliva tillbaka in i verkligheten just när jag börjat glömma bort den.
   Jag förstår inte hur jag brukade stå ut. Visst minns jag att jag brukade vara både uttråkad och stressad på samma gång, även tidigare, men inte på det här viset. Lektionerna får hjärnan att snurra, speciellt nu när lärarna börjat lägga hela stackars-Jasmine-var-kidnappad grejen bakom sig, och rasterna får mig att vilja svimma. Allt alldagligt småprat som förut var irriterande tråkigt känns nu ogenomförbart. Varje sekund saknar jag mina diskussioner med Jasper, Sams lättsamma skämtsamhet, den ömsesidiga, bekväma tystnaden med Kevin och till och med Ashs vänliga retsamhet. Och det sorgliga är att jag inte ens riktigt deltar i de där samtalen. Jag bara svävar runt någonstans i utkanten och undrar om det är värt det. Men så kan jag titta på Mimmi som ser så genuint glad ut tillsammans med dem och så vet jag att om jag lämnar resten av gruppen kommer det att vara nästintill omöjligt att behålla henne.
   Men den här dagen orkade jag inte. Vid lunchtid gled det vanliga, oskyldiga samtalsämnet från kläder till en tjej i min parallellklass. Hon är kort och lite knubbig, söt på ett barnsligt sätt men med en uppenbart svajig ekonomisk ställning. Hennes kläder är slitna och dåligt matchade, antingen för stora eller för små, och jeansen har hål på knäna. Jag tror att hon har en äldre syster någonstans vars plagg hon får ärva.
   Idag hade hon tydligen haft på sig ett linne som smet åt om magen på ett sätt som, efter vad jag fick höra, var allt annat än smickrande. De andra flickorna vid bordet fann det väldigt roligt att plocka isär hennes hela uppenbarelse och deklarera hur glada de är att de inte är tvungna att gå klädda på det viset.
   I vanliga fall har jag inget personligt emot deras val av samtalsämnen. Kläder och killar och skvaller kanske inte är något jag har det minsta intresse av, men på samma sätt har de inget intresse av böcker eller vetenskap eller att diskutera vad man skulle göra om man mötte en rymdvarelse i skogen. Olika personer föredrar att prata om olika saker, så är det bara, och jag har inget problem med att låta dem prata om vad de vill så länge de inte försöker dra in mig i det. Men skitsnack har alltid strukit mig mothårs. På senare tiden får det mig att må närmare fysiskt illa.
   Så jag reste mig upp och gick utan att säga ett ord. De andra tittade förvånat efter mig och jag vet att de funderade över om jag blivit lite tokig. Den enda som såg personligen förolämpad ut var Mimmi. Hon pratade inte med mig alls resten av dagen. Jag vet inte om jag föredrar att hon tror att jag fortfarande är traumatiserad, eller att hon förstår att börjat tvivla på oss två. Det gör ont i bröstkorgen när jag tänker på det. Hon är min vän och jag vill ha kvar henne, hur olika vi än är, men jag börjar tro att det är mer av gammal vana än av äkta band oss emellan. Hon är en trygghet jag inte behöver längre.

En man väntar på mig utanför skoltrappan den dagen. Han är i fyrtioårsåldern, högrest med skarpskuret ansikte och hår som börjat gråna vid tinningarna. I händerna håller han ett skrivblock och en penna och blicken skannar av de utströmmande eleverna med kall effektivitet. Det krävs inte mycket för att veta vem han letar efter.
   Jag hukar mig och försöker gå en omväg bakom en grupp killar med skateboards under armarna, men han får genast syn på mig och killarna ser ut att tro att jag funderar på att gömma mig i någons ryggsäck. De förflyttar sig snabbt framåt och lämnar mig åt mitt öde.
   ”Är du Jasmine Segerbrant?” Han väntar inte på ett svar utan fortsätter obekymrat. ”Jag heter Olof. Jag är journalist, som du kanske ser.”
   Han viftar lite fåraktigt med sin utrustning och jag iakttar honom misstänksamt. Jag har träffat många journalister de senaste veckorna. Han ser inte ut som en.
   ”Jag ger inte intervjuer”, säger jag surt och börjar gå igen, men han hänger envist på. Kanske är han faktiskt en journalist ändå.
   ”Bara ett par frågor”, trilskas han.
   När jag inte svarar verkar han ta det som ett ”javisst, för all del, förstör min dag med frågor som jag redan svarat på fem miljoner gånger.”
   ”Är det sant att du inte minns vad som hände under din frånvaro?”
   ”Ja.”
   Jag blänger frustrerat på honom och önskar att det inte vore omåttligt korkat att bli osynlig mitt framför en journalist. Vad i hela världen får honom att tro att jag plötsligt ska bryta ihop och berätta hela historien för honom?
   ”Ingenting om männen som sågs föra bort dig?”
   ”Nej.”
   ”Eller blodet i lägenheten?”
   Jag svarar inte, men han blir inte avskräckt för det.
   ”Vet du om kidnapparna var inblandade i attacken på Lundahls kontor för en månad sedan?”
   Jag hejdar mig mitt i steget, men han verkar vara beredd och stannar jämsides med mig.
   ”Du måste ha hört talas om det; det var det enda de pratade om på nyheterna i veckor.”
   ”Du misstar dig”, säger jag stelt. ”Jag var fortfarande borta då; jag har inte hört någonting om det.”
   Vad får dig ens att tro att jag skulle veta något om det?
   ”Så synd”, säger han, utan att låta ledsen alls. Faktiskt så ser han närmast triumferande ut. Jag tycker inte alls om det här. ”Är du medveten om ryktena som går om vigilanter på gatorna?”
   Magen känns som en iskall klump. Jag tvingar mig själv att spela dum. ”Vad en vigilant än är för något så vet jag ingenting om det.” Jag börjar gå igen, snabbare den här gången.
   ”Folk som tror att de är superhjältar.” Han har inga problem med att hänga med. ”Det finns de som tror att det var de som låg bakom attacken.”
   ”Så intressant.”
   ”Har du kunnat göra saker sen du kom tillbaka? Saker som inte borde vara möjliga?”
   Jag tvärnitar och den här gången går han rakt in i mig. När jag öppnar munnen måste jag fokusera för att inte skrika åt honom; det sista jag behöver just nu är att han börjar tjoa om huggtänder.
   ”Lyssna, om du inte lämnar mig ifred kommer jag att ringa polisen.”
   Han ler älskvärt.
   ”Självklart, sötnos. Jag tror att jag har fått alla svar jag behöver ändå.”
   Jag mår illa när han gör helt om och försvinner mellan strömmen av människor på gatan. Om det inte vore för alla vittnen misstänker jag att vampyren inom mig skulle ha gjort uppror, jagat efter honom för det dolda hotet i frågorna. Ingen hotar mig och mina vänner.

   Jag ignorerar den inre rösten, slinker in i en gränd och försvinner uppför väggen.

Fortsättning följer i nästa kapitel.

Ert första möte med Mimmi. Hon spelar en stor roll i handlingen längre fram, så det är inte det sista ni ser av henne. Desto mer jag skriver om henne, desto mer gillar jag henne (även om hon inte verkar alltför sympatisk just nu)

tisdag 11 februari 2014

Vad jag vill ha i böcker

Andréa skrev ett intressant inlägg om sådant hon hoppas få se i böcker, och jag kunde inte låta bli att genast fundera på liknande saker själv. Det slutade med att jag pysslade ihop en egen liten lista på sådant som jag skulle be på mina bara knän om att få se mer av.

1. Platoniska förhållanden

Jag är intill döden trött på kärlekstrianglar, insta-love och tonåringar som ger eviga kärleksförklaringar. Jag menar kom igen, hur kära de än är så är chansen att de kommer att hålla ihop resten av livet minimal, och de beter sig som om det är liv eller död. Vad jag vill se är fler bästa vänner, syskon- och föräldrarelationer, och framför allt tjejer och killar som kan vara vänner utan att den ena har varit hemligt kär i den andra hela livet.
Scout och hennes mamma i Shadoweyes

2. Böcker som går utanför ramarna för bestämda genrer

När jag var mindre älskade jag böcker med djur och hästar som huvudtema, men idag närmast undviker jag dem eftersom alla är likadana. Däremot blir jag överlycklig när jag hittar en som sticker ut från mängden, och samma sak gäller andra genrer. Jag vill ha dystopier och fantasy och contemporary som vävs ihop till något nytt och fräscht och inte riktigt passar in någonstans, som har världar och regler som är genomtänkta och helt fascinerande.


3. Böcker med HBTQ- och etniska minoritetskaraktärer

Nån mer som är trött på att huvudpersonerna i nittio procent av fallen är vita och straight? Det har börjat bli bättre, men det är långt ifrån perfekt. Speciellt skulle jag vilja se fler ovanliga former av sexualitet, exempelvis vet jag bara en bok med en asexuell karaktär, en med en intersexuell och inga med transsexuella karaktärer. Jag vill ha böcker där det inte är någon big deal vilken hudfärg eller läggning huvudpersonerna har, de är vad de är och ingen lägger sig i det. Ge mig mer av detta!

4. Huvudpersoner som är utanför normen

Jag vill ha huvudpersoner som har svårt att passa in av andra anledningar än att de är "lite udda", karaktärer som verkligen måste slita för att leva ett normalt liv. Grejen är att det inte är speciellt ovanligt med personer som har social fobi, stress- och tvångssyndrom, ätstörningar mm, men de har få representanter i media och därför har andra svårt att förstå sig på dem. Att avmystifiera det och vissa att de fortfarande är vanliga människor skulle göra livet mycket lättare för väldigt många.

5. Nordisk mytologi, i synnerhet skogsrån, näcken och asagudar

Jag har inte läst mycket om detta, men det jag har läst har fått mig att längta efter mer!

6. Antihjältar

Jag vill ha huvudpersoner som är hämndlystna, som är blodtörstiga, som måste kämpa mot sitt inre mörker eller kämpa för att känna empati för andra. Huvudpersoner som är tjuvar och mördare utan att ständigt känna ångest över det, men som vi ändå lär oss att älska. 

måndag 10 februari 2014

Nya Boktips

Veckans tema: Afterlife

13482750
Sanctum av Sarah Fine

“My plan: Get into the city. Get Nadia. Find a way out. Simple.”

A week ago, seventeen-year-old Lela Santos’s best friend, Nadia, killed herself. Today, thanks to a farewell ritual gone awry, Lela is standing in paradise, looking upon a vast gated city in the distance—hell. No one willingly walks through the Suicide Gates, into a place smothered in darkness and infested with depraved creatures. But Lela isn’t just anyone—she’s determined to save her best friend’s soul, even if it means sacrificing her eternal afterlife. 

As Lela struggles to find Nadia, she’s captured by the Guards, enormous, not-quite-human creatures that patrol the dark city’s endless streets. Their all-too-human leader, Malachi, is unlike them in every way except one: his deadly efficiency. When he meets Lela, Malachi forms his own plan: get her out of the city, even if it means she must leave Nadia behind. Malachi knows something Lela doesn’t—the dark city isn’t the worst place Lela could end up, and he will stop at nothing to keep her from that fate.


Varför jag är nyfiken: en bok om en tjej som ger sig in i helvetet för att rädda sin bästa väns själ? Vem vill inte läsa om det? Jag är lite misstänksam mot den där Malachi typen (jag är intill döden trött på onödig insta-love i YA böcker) men extremt glad över en story som verkar kretsa kring vänner istället för romans.

12614754
The Memory of After av Lenore Appelhans

Since her untimely death the day before her eighteenth birthday, Felicia Ward has been trapped in Level 2, a stark white afterlife located between our world and the next. Along with her fellow drones, Felicia passes the endless hours reliving memories of her time on Earth and mourning what she’s lost-family, friends, and Neil, the boy she loved.

Then a girl in a neighboring chamber is found dead, and nobody but Felicia recalls that she existed in the first place. When Julian-a dangerously charming guy Felicia knew in life-comes to offer Felicia a way out, Felicia learns the truth: If she joins the rebellion to overthrow the Morati, the angel guardians of Level 2, she can be with Neil again.

Varför jag är nyfiken: jag följde författaren Lenores blogg ett tag (faktum är att jag vann boken After the Snow i en tävling hon höll i) och kunde inte annat än bli nyfiken på boken hon arbetade med. Konceptet låter annorlunda och spännande och jag hoppas verkligen att boken lever upp till mina förväntningar. 

Minirecensioner - Månkrönikan


13254289

Glitches av Marissa Meyer (Månkrönikan 0.5)

Elvaåriga Cinder förlorade allt i olyckan som tog hennes föräldrar ifrån henne, men hon är ändå fast besluten att inte vara en börda till sin nya familj. Frågan är vad en cyborg utan minne kan göra för nytta.

En gullig, men samtidigt sorglig, mellannovell om Cinders allra första tid hos sin styvmamma och sina styvsystrar. Man får veta hur hon fick sitt intresse för mekanik och hur hon träffade Iko, och man tycker verkligen synd om henne för det känns verkligen hur förvirrad och vilsen hon känner sig.

Ett roligt plus att att man får se lite mer av familjen, Pearl och mamman får man lite mer sympati för när man läser hur förkrossade de blev över en viss händelse i slutet. De är åtminstone inte helt känslolösa monster.


19208103
The Little Android av Marissa Meyer (Månkrönikan ??)

En retelling av den klassiska sagan Den lilla sjöjungfrun med den längtansfulla Mech6.0 i huvudrollen. Hon är en android, men det hindrar henne inte från att längta efter någonting hon aldrig kan få.

Precis som Glitches är det här en kort mellannovell som (förmodligen) utspelar sig strax innan första boken, men den handlar om en ny karaktär, Mech6.0. Den var också sorgligare än de andra böckerna i serien och fick mig att bli lite tårögd i slutet (om du känner till ursprungssagan vet du nog varför).

Jag gillade Mech6.0 trots att vi fick så lite tid att lära känna henne på. Hon var rar och det var roligt och sorgligt på samma gång att läsa om hur hon lär sig hantera mänskliga känslor och att ta rätt beslut. Det enda lite förvirrande med den här novellen är att det inte riktigt känns som att den hänger ihop med resten av serien. Bortsett från en cameo så är alla karaktärer nya och okända.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under böckernas gång. Bör ej läsas om du inte läst mellannovellerna och de två första böckerna i serien.

  • The Queens Army handlade ju också om en ny karaktär som sedan dök upp i serien, så jag kan inte låta bli att undra om även The Little Android kommer bli mer invävd med de andra böckerna. De kanske kan flytta över hennes personlighetschip till en ny kropp? 
  • Var så sorgligt när Mech6.0 tog Mikos plats och gav upp Dataran för att de två skulle kunna bli lyckliga tillsammans. 
  • Borde hon inte kunnat göra någonting för att hennes kropp skulle hålla längre? Köpt lite reservdelar? Bett Cinder om mer hjälp? Någonting? Det kändes så onödigt när hon bara dog utan att göra särskilt mycket för att rädda sig själv.

söndag 9 februari 2014

Girl in shock


Förra gången sa jag att det skulle bli en till uppdatering samma helg. Det blev inte riktigt på det viset. Så den här gången sätter jag inga deadlines till nästa kapitel.

Kapitel 10

Jag har inga ärr.
   Det känns lustigt, hur jag kan sträcka ut armarna framför mig eller titta ner på magen och benen och inte se minsta lilla blåmärke, när jag för tjugofyra timmar sedan blev skjuten flertalet gånger och nästan slagen medvetslös, för att sedan hamna i chock och faktiskt bli medvetslös. Bara två veckor har gått sedan jag träffade killarna, och på den korta tiden har jag svimmat två gånger. Att jag sedan lyckats kliva in i dubbelt så många livshotande situationer känns inte som en godtagbar ursäkt.
   Det känns inte lika lustigt att Jasper blev skjuten fyra gånger innan vi ens hunnit fem meter, och att enda anledningen till att vi är vid liv nu är att Sam, Kevin och Ash genomförde plan B och klev in genom ett fönster. Kanske borde jag ta lite credit för att de inte skulle ha klarat det om inte alla vakter varit upptagna med att försöka döda mig, men det får mig inte att känna mig mycket bättre. Jag skulle ha hämtat Jasper, tagit med honom till närmsta fönster och skulle resten av killarna smälla glaset och hämta ut oss. De skulle aldrig ha behövt komma in, bara öppna dörren ut.
   Lori kom tillbaka dagen efter Jaspers fritagning, sjutton dagar efter att jag satt och drömde på mitt tak och fyra dagar före min artonde födelsedag. Vi blev alla lika förvånade när hon faktiskt kramade Jasper och frågade hur han mådde. Han log mot henne, försäkrade henne om att allting var bra trots att det var så uppenbart att det inte var det. Precis som jag har han varken ärr eller blåmärken, men han är blek och tyst och jag tror inte att han har sovit en enda timme sedan han kom tillbaka.
   Hon blev arg. Självklart blev hon arg. Hon skrek åt honom och ruskade honom och sa att hur kunde han försätta sig i en sådan fara? Hur kunde han påstå att han var okej? Sedan skrek hon åt resten av oss för att vi inte hämtat henne och låtit henne hjälpa till och jag lämnade rummet så diskret som möjligt. Det finns fortfarande vissa saker som jag inte har att göra med i den här familjen.

Jag hör Jasper och Kevin prata i köket, och jag vet att jag inte borde gå in. Faktum är att jag inte borde stå och hänga utanför dörren alls, inte när Kevin är där inne och kan upptäcka mig vilken sekund som helst. Men jag vet också att de pratar om mig, och om det är något jag har så är det en ohälsosam nyfikenhet för sådant som inte angår mig. Jag befinner mig i deras hus, riskerar deras liv. De har rätt att diskutera mig utan att jag måste hänga över deras axlar och höra vartenda ord.
   Men det ändrar inte det faktum att jag vill veta, och att jag fortfarande känner mig tillräckligt snurrig för att våga tränga mig på.
   När jag knuffar upp dörren hejdar de sig båda två, håller andan och tittar på mig. Märkte ni mig inte? Jag ler mot Kevin, men han ler inte tillbaka och magen vrider ihop sig till en tajt knut inuti mig.
   ”Hur mår du?”
   Jag tittar på Jasper, men han möter inte min blick. Han sitter på en stol vid köksbordet, framåtlutad och blek med ena handen i det mörka håret och den andra vilandes i knäet. Det rycker lite i fingrarna då och då, men han verkar inte ens medveten om det. ”Jag har mått bättre”, säger han lågt, och när jag ser in i hans ansikte letar jag efter det där sorgsna leendet som alltid brukar finnas där. Munnen är spänd i en tunn linje och käken är spänd.
   Vi står tysta, som om ingen riktigt vet hur man ska benämna det som har hänt. Jag har bitit någon, och jag har satt alla i fara. Hur mycket jag än försökte göra rätt, så satte jag alla i fara. Jag sneglar upp mot dem och märker att Kevin iakttar mig med sin allseende blick.
   ”Förlåt”, säger jag, för i den stunden är det det enda jag kan komma på.
   Kevin tittar bort. ”Det där som hände… det får inte hända igen.”
Jag rynkar pannan, osäker på vad han menar. Så mycket hände ju, och jag vet inte ens säkert om jag minns allt. Jag slocknade någonstans i slutet när blodförlusten och chocken blev för mycket. ”Att jag bet någon?” chansar jag, och orden får mig att rysa. ”Jag vet, jag… jag antar att du hade rätt. Om att jag inte var redo, menar jag.”
   ”Inte det. Eller, det också. Men jag menar det här.” Han vänder sig om knackar samtidigt med ett finger mot vänster tinning. ”Sättet du stängde av på.”
   Åh, det. När hände det egentligen? Någon gång under striden med den där första mannen, tror jag. När jag bröt hans arm, kanske. Eller när jag slog honom i ansiktet med en pistol för att han skulle sluta skrika. En konstig känsla fyller mig när jag tänker på det, och det tar ett ögonblick innan jag lyckas namnge den. Stolthet. Jag är stolt. Stolt över att jag på egen hand besegrade honom, och de tre vakterna som dök upp efter honom också. Jag är inte ens medveten om att jag ler förrän jag lägger märket till uttrycken i Jaspers och Kevins ansikten.
   ”Jasmine, det här är allvarligt”, säger Kevin kallt. ”Du får inte hamna där igen.”
   ”Det gav mig kontroll”, påpekar jag, utan att riktigt veta varför jag säger emot honom. ”Jag kunde bli osynlig utan problem. Jag kunde slåss.”
   ”Du bet någon!”
   Minnet får mig att vrida på mig. Det är som om den vidriga smaken av blod fortfarande klistrar sig fast på tungan. ”Men jag hejdade mig. Jag svalde aldrig ens en droppe.”
   Det var nära, ja, och om inte den där olycksaliga vakten dykt upp så skulle Jasper… jag ruskar på huvudet. Om jag kan låta bli att dricka blod när jag har det i munnen, när det är så frestande det någonsin kan bli, kan jag hålla mig ifrån att bita mina vänner.
   Jag låtsas inte om den gången jag attackerade Ash. Jag låtsas inte om hur jag inte vågade glida tillbaka in i den där kalla, kalkylerande sinnesstämningen när jag befriat Jasper.
   ”Jasmine, du dödade tre människor.”
   Det är som att orden får själva luften i rummet att frysa. Ingen rör sig, ingen andas, och orden sjunker in i mig i total tystnad. Jag… dödade någon? Det låter så absurt. Jag dödar inte folk. Jag är en nörd som tycker om science fiction och disneyfilmer, som blir nervös kring folk och försökte vara osynlig långt innan jag faktiskt kunde. Men samtidigt…
   Så självklart. Naturligtvis dödade jag dem. Varför skulle jag inte ha gjort det?
   Kevin fortsätter, på ett sätt som jag tror är meningen ska vara hänsynslöst. ”Den yngre killen? Inslagen skalle. Kvinnan? Samma. Den sista mannen skulle kanske ha klarat sig om du inte slitit halsen av honom. Men nu gjorde du det. Så han dog.”
   Det ligger något iskallt i hans röst som jag inte har hört tidigare, och jag inser att han försöker skrämma mig. Försöker få mig att bli rädd för mig själv, för vad jag kan göra. Jag blinkar några gånger och stirrar på honom, förvånad över hans brutala ärlighet och över hur lite den påverkar mig. Jag vet inte riktigt vad han väntar sig att jag ska göra. Börja gråta? Be om förlåtelse och önska livet tillbaka till människorna som kidnappade och torterade någon som räddade mitt liv?
   Jag kan inte göra något av det där. Bara en liten del av mig vill gråta, och ingen del av mig känner något annat än illamående vid tanken på de där människorna vid liv.
   Jasper är den första som reagerar. Han reser sig upp trots att han är vinglig och blek och stirrar på Kevin med glödande blick.
   ”Vi skulle inte berätta för henne! Vi var överens!”
   ”Tydligen behöver hon veta”, säger Kevin kallt. ”Jasmine, när du är i den där zonen, det är som att ha en direktuppkoppling. Till demonerna. Ingen empati, ingen rädsla och väldigt lite smärta. Bara mål och medlen att ta sig dit. Även om det betyder att någon dör.”
   Empati. Jag vill skrika, kasta ordet tillbaka i ansiktet på honom. Empati är något man har för de som förtjänar det, de som inte torterar och förstör livet för andra. Men jag biter ihop om skriket som vill ut och väser istället fram mina ord.
   ”Jag skulle ha dödat dem ändå. Även om jag var mig själv.”
   Jasper vänder sig från Kevin och stirrar på mig istället. Det är någonting chockat i hans ansikte, men det försvinner och ersätts av en medkänsla jag inte vill ha.
   ”Jag vet att det kan kännas så”, säger han förstående. ”För att du är arg. Men jag vet att du inte–”
   ”Du vet ingenting”, fräser jag. ”Jag skulle göra det igen, och jag skulle göra det långsamt. Jag skulle tvinga dem att lida. För att de skadade dig. För att de förtjänade det.”
   ”Nej, Jas, lyssna…”
   Jag backar undan från dem, och det sjunker sakta in att de inte förstår det här. Raseriet som jag har haft inom mig så länge, som jag plötsligt kan få utlopp för. Att jag kan tvinga folk betala för det de har gjort. Är inte det vad allt de här handlar om? Att straffa de som förtjänar det?
   ”Vi dödar inte folk”, biter Kevin av. ”Vi förgör blodsugare och vi räddar människor. Men vi dödar inte.”
   ”Det kanske ni borde. Kanske har Lori rätt. Ni sitter här och tror att ni gör nytta, men alla monster ni stoppar kommer tillbaka ut förr eller senare.”
   Den fulla sanningen i uttalandet slår mig inte förrän efter jag tystnat. Vad hände egentligen med det där gänget jag hörde i gränden nedanför mitt hus? De blev nerslagna och deras stackars offer kom undan, men sen då? Kvinnan sprang sin väg och utan vittne skulle ingen kunna sättas dit, om nu någon ens tänkte på att ringa polisen. De låg medvetslösa i en mörk gränd ett tag, och sedan vaknade de, förmodligen ilsknare och mer angelägna att ta ut sina bekymmer på oskyldiga än någonsin tidigare. Och vad händer alla de gånger killarna inte hinner dit? Hur många skadas inte för att brottslingar som skulle ha kunnat stoppas härjar på gatorna?
   Någonting klickar till inuti mig, får mig att hejda mig mitt i en tanke. Det är som att jag tar ett kliv bakåt och överblickar hela situationen. Jag vill döda människor. Jag blev precis upprörd över att killarna valt att hantera brottslighet utan att bli tvungna att själva bli mördare. Som jag. För vem vill bli en sån som jag som nu står här och är förskräckt över vad jag gjort och vad jag kan göra, samtidigt som jag önskar att jag fått Jaspers kidnappare att lida mer innan jag dödade dem? Vem vill vara någon som njuter av att se andras blod?
   ”Jasmine?”
   Jag tittar upp, möter Kevins blick. Han mjuknar lite när han ser uttrycket i mitt ansikte, men låter mig inte komma undan helt. Vid bordet står Jasper kvar, sjukligt blek under sitt svarta hår och med mörka fläckar under ögonen. Jag sjunket ihop där jag står. Det här handlar inte om mig. Oavsett vad jag ställt till med och hur förvirrad jag än känner mig inför mig själv, så kan jag inte tillåta att någonting kretsar kring mig just nu. Jasper har varit med om någonting jag inte ens kan föreställa mig, och han behöver sin familj. Jag är bara främlingen, flickan som ramlade in i deras liv när de minst behövde det. De ska inte fokusera på mig när en av dem är i kris.
   De väntar fortfarande på att jag ska säga något. Jag andas sakta och låter tankarna bli blanka för att Kevin inte ska uppfatta bluffen vi inte är redo att ta tag i. ”Förlåt”, säger jag tonlöst. ”Jag vet inte vad jag… förlåt.”
   Borde jag säga mer? Jag menade inte att döda de där människorna, jag menade inte vad jag sa. Jag var upprörd. Jag bestämmer mig för att more is less och håller munnen stängd. Jag kommer att hitta ett sätt att hantera det här själv. Det är så jag alltid gjort; har jag ställt till med något löser jag det på egen hand.
   Jag önskar att jag kunde lova mig själv att jag kan lösa det utan att någon mer måste dö.

Jag har tagit upp min gamla vana att ta min tillflykt till tak. Lagerhuset är bara två våningar högt, inte alls samma sak som jag är van vid hemifrån. Vinden känns inte lika tydligt och staden känns fortfarande alldeles för nära och tryckande. Jag saknar känslan av att befinna mig ovanför allt, och det verkar inte som att Ash tänker ta mig med ut att springa igen inom den närmsta framtiden. Kanske skulle jag ha gett mig ut på egen hand om jag litade på mig själv.
      Ingen av killarna vill riktigt titta på mig, ingen pratar speciellt mycket när jag är nära. Jag undrar om Ash och Sam känner till samtalet i köket, eller min reaktion när jag fick vet om att jag numera är en mördare. 
   Jag tror inte att någon av dem hade reagerat såhär om jag hade gråtit, om jag vaknat skrikande mitt i natten och låtit dem trösta mig. Men jag drömmer inte mardrömmar för att jag slet upp halspulsådern på en man med tänderna. Jag vaknar darrande och kallsvettandes, men knäpptyst, i rädsla för mig själv. Att se dem dö skrämde mig inte, och jag kan fortfarande önska att jag tog mig mer tid, att jag tvingade dem att lida som de gjorde mot Jasper. Deras smärta och död påverkar mig inte, men min egen likgiltighet gör det. Om jag hade varit som den typen av tjej de är vana vid att se på teve, den sorten som kan prata om vad hon känner och lita på andra, hade de kanske inte varit så förvirrade inför hela den här situationen.
   Men nu ger de mig bara konstiga blickar när de tror att jag inte ser, och hittar ursäkter till att inte behöva prata. Det är märkligt. Jag har alltid varit den som letat ursäkter, den som gått omvägar kring folk och slappnat av när de inte lagt märke till mig. Det känns underligt att känna mig ensam när det är någon annan som gör det. Jag antar att vanor snabbt sätter sig. Jag saknar att ha någon att prata med. Jag saknar mamma och Mimmi och mitt eget, hemtrevliga rum också, men det vägrar jag tänka på.
   Himlen är grå idag. Jag huttrar men tillkännager inte känslan som verklig. Istället flimrar jag fram och tillbaka, är synlig en sekund och försvinner sedan till intighet igen. Jag undrar hur det skulle vara att försvinna helt. Det skulle inte krävas mycket. Hela världen, den lilla delen av världen som vet vem jag är, tror att jag är död. De få som vet sanningen skulle varken kunna eller vilja hitta mig om jag gav mig av utan ett ord.
   Steg knastrar på betongtaket bakom mig. Jag andas ut och fladdrar tillbaka in i verkligheten utan att öppna ögonen.
   Jag vill vara ensam.
   Jag vill ha någon att prata med.
   ”Att tjura har aldrig löst något för någon.”
   Jag öppnar ögonen. Magen känns tung. ”Vad vill du?”
   Lori slår sig ner i skräddarställning bredvid mig. Sätter sig tillrätta. Jag sneglar på henne och försöker se vad det var jag fann så läskigt med henne för bara några dagar sedan. ”Du beter dig som ett småbarn. Varför sitter du här uppe och gömmer dig för allt?”
   ”Jag gömmer mig inte.”
   Att inte vilja vara nära dem som inte pratar med mig är inte samma sak som att gömma sig.
   ”Verkligen”, säger Lori torrt. ”Du bor tillsammans med en tankeläsare, tjockskalle.”
   Jag sneglar på henne, kan inte helt hålla irritationen borta från blicken. ”Jag vill vara ifred, bara.”
   ”Du vill sitta och gräva ner dig i dina egna problem tills du försvinner under dem, det är vad du vill.”
   ”Vad vet du”, fräser jag. ”Lämna mig ifred.”
   ”Åh, håll tyst och sluta uppföra dig som en femåring. Så du njöt av att hämnas. Vem bryr sig? Släpp det.”
   ”Vad vill du egentligen? Varför berättade Kevin ens någonting av det här för dig?” Han om någon borde förstå att jag inte vill att någon ska veta.
   ”För att han inte vet hur han ska hantera dig, men det gör jag.”
   Jag tittar hastigt upp. Lori stirrar på mig med munnen hopknipen till ett smalt streck.
   ”Vet du varför jag stack?” När jag inte svarar höjer hon uppfodrande på ögonbrynen. ”Nå?” Jag skakar på huvudet och Lori sätter sig mer tillrätta. Någonting säger mig att det kommer att bli en lång historia.
   Hon berättar om Susanna, och om deras första tid i frihet. Någonting hade hänt i laboratoriet, någonting som Lori inte går in närmare på än att det var tillräckligt hemskt för att Susanna skulle välja sida och hjälpa dem ut. Lori bara var sex år gammal då, och de blev en märklig liten familj på flykt. Trots att han bara var sju lyckades Jasper, med en del hjälp från Susanna, sätta upp falska identiteter åt dem och de slog sig ner här. De höll sig undan andra människor, och de klarade sig bra tillsammans. Lori och killarna blev som syskon, och Susanna var den enda mamman de behövde.
   ”Men grejen som händer när man vuxit upp i en låda är att man blir naiv”, säger Lori, med hård, bitter röst. ”Susanna lärde oss att försvara oss och jag fick de här storslagna idéerna om att vi kunde göra lite nytta med våra förmågor. Vi visste alla att det fanns blodsugare där ute, men gjorde inte någonting åt det trots att vi kunde. Så jag tjatade på Susanna, i flera år. Sa att det var vår plikt att skydda folk från sådant de inte känner till. Hon var egentligen inte mycket till hjälte, men hon tog alltid väldigt hårt åt sig om andra sårades. Började jobba på företaget för att rädda liv, flydde därifrån för att rädda oss. Jag visste precis hur jag skulle komma åt henne, få henne att känna sig skyldig.”
   Lori var tolv när Susanna började ge efter, tretton när hon gav upp, men inte ens då fick Lori helt som hon vill. Bara Kevin fick lov att följa med ut. Inte Sam, trots att han var nästintill odödlig, och inte Jasper som på den tiden var en lättskrämd datanörd som spenderade sin tid med spel och hacking i ett låst rum. Och absolut inte Lori och Ash, trots att det var de två som vill det mest.
   ”Vi var godtrogna, unga. Trodde att vi kunde göra en verklig skillnad här i världen.” Hon slutar prata och skrattar, lågt och glädjelöst. Jag säger ingenting, för det finns ingenting att säga.
   Det tog henne inte lång tid att övertala Ash att börja smyga efter. De höll sig i bakgrunden, iakttog och lärde sig, övertygade om att de en dag skulle få sin chans. Kevin visste att de var där, så klart, men han sa aldrig någonting. Lori vet fortfarande inte varför han höll tyst, men tror att det beror på någon syskonlojalitet som han förmodligen ångrar innerligt idag.
   ”Jag var nästan fjorton när de stötte på sin första blodsugare.”
   Loris röst är så låg att jag knappt hör henne. Hon håller blicken stadigt riktad mot horisonten, mot silhuetten av byggnader mot den silvriga himlen. Ljudet av stadstrafik når upp på taket, virar sig runt oss som en filt. Jag sitter stilla och lyssnar, spejar, tar in staden framför mig. Det finns så mycket där nere som jag aldrig såg, aldrig hörde, aldrig ens tänkte på för tre veckor sedan.
   ”De kunde ha hanterat det. Kev var mer än kapabel att försvara sig själv och Susanna var starkare än någon annan människa jag träffat. Men ingen av oss hade någonsin sett ett fullblod förut. Susanna kanske, i sin forskning, men aldrig ett som var vid liv och redo att attackera. Den slog till Kev så att han flög rakt in i en vägg och jag fick panik. Han rörde sig inte och Susanna var ensam kvar att kämpa. Jag… jag visste inte vad jag skulle göra.” Hon hejdar sig och andas tungt. Blinkar några gånger. ”Jag sprang ut, beväpnad bara med en kniv som den idiot jag var. Jag försökte hugga den och hade tur på något sätt. Satte kniven rakt i strupen på den. Men den bara drog ut den och… och stirrade på mig, som om den funderade ut exakt hur den skulle göra slut på mig. Av någon anledning måste jag verkligen ha irriterat den, för den var fruktansvärt beslutsam att döda mig. Ash försökte hjälpa till, men den var inte intresserad av honom, sparkade bara undan honom utan att ens skänka det en tanke.
   ”Jag skulle ha dött den dagen. Jag var inte beredd. Jag trodde att jag var så mäktig, att jag kunde hantera vad som helst, men jag hade inte en chans. Susanna kom emellan, högg efter den med sitt svärd. Och den bet henne.”
   Lori stirrar fortfarande rakt fram när jag sneglar på henne, men ögonen är blanka. ”De brukar inte förgifta folk när de biter, bara dricka eller döda dem ordentligt. Jag tror att den gjorde det för att straffa mig. Jag har frågat Kev, men han vägrar säga vad han hörde från den. Fast det räcker som svar, gör det inte?” Hon ler så att de vassa hörntänderna syns. ”Men Susanna… den slet strupen av henne, såg till att vi inte hade en chans att stoppa blödningen innan det var för sent. När hon föll ihop så tittade den på mig och log, och sedan stack den därifrån. Lämnade oss med henne. När hon vaknade hade Kev och Ash kvicknat till, så vi var tre mot en. Vi kunde inte ta henne, självklart inte. Susanna var otroligt skicklig redan som människa, men nu…” Hon skakar på huvudet. ”Jag vet inte varför hon stack. Kanske var det bara för att den var nyfödd, inte kände sin värdkropp och dess begränsningar. I vilket fall så gav hon sig av. Vi har inte sett av henne sedan dess.”
   Vi sitter tyst ett ögonblick och jag får känslan av att Lori väntar på att jag ska säga något. Jag har ingenting att säga. Huvudet känns tomt och ekande och kroppen ihålig.
   ”Förstår du inte?” säger hon till slut. ”Det var mitt fel att vi förlorade Susanna. Jag övertalade henne att börja jaga blodsugare, jag distraherade henne från striden. Hon räddade mitt liv två gånger och jag fick hennes kropp att bli besatt av en förbannad demon.” Hennes röst bryts på det sista ordet och jag måste titta bort. ”Jag kunde inte stanna här. Vi var tvungna att göra någonting, hitta monstret som dödade henne. Hitta monstret som hon är nu. Jag antar att du kan gissa vad som hände sen?”
   ”De ville inte följa med. Du visste att det var ditt fel och när de inte lyssnade på dig kände du att de också skyllde på dig. Så du stack.” Jag vet inte varför jag pratar. Jag vill inte prata. Jag vill klistra ihop läpparna som jag alltid gör och behålla den här fruktansvärda surrande känslan i huvudet där ingen kan se den. Men orden rinner ut över läpparna och när jag väl har börjat kan jag inte stoppa dem. ”Du grävde ner dig under dina skuldkänslor och din ilska och gav dig ut på hämndtåg.”
   Till min förvåning blir inte Lori upprörd. Hon bara fortsätter att stirra bortåt med samma tomma, glansiga blick. ”Jag dödade så många människor”, viskar hon. ”Vampyrer också, men mest människor. Blodsugare är svåra att hitta, även om man vet precis vad man letar efter och var de håller till. Människor var lättare. Hallickar, langare, misshandlare och mördare. Jag dödade dem allihop.”
   ”Tyckte du om det?”
   ”Jag älskade det.”
   Jag sitter tyst och undrar om någon annan än Kevin, och jag, nu, vet.
   ”Vi är inte människor längre, Jasmine, och det finns ondska i oss. Kev och Jasper och Sam och till och med Ash kanske är bra på att förtrycka det, men de vet om det. De kan inte inte känna det. Vad det där giftet än är så uppmuntrar det den delen av oss som vill se andra lida, som vill ha hämnd och blod och våld. Kanske är det värre för dig, för att du inte har växt upp med det, men hur det än ligger till så är det där.”
   ”Men vi borde inte tycka om det.”
   ”Och så länge du är medveten om det kan du hindra dig själv från att gå överstyr. Tappa greppet om verkligheten och du kommer att tappa greppet om dig själv.”
   Plötsligt svider det i halsen på mig. Ögonen är fuktiga och jag måste blinka flera gånger. ”Jag vill inte vara ond.”
   Lori tittar på mig med en nästan medlidsam blick. ”Det behöver du inte vara heller. Lär dig kontrollera dig själv. Sluta gömma dig från dina problem på ett förbannat tak och acceptera att du kommer att vilja skada folk. Gör det bästa av situationen och skada dem som förtjänar det. Prata med dem som vill hjälpa dig.” Hon ler snett. ”Men inte med mig. Jag är inte så bra på att prata med folk.”
   Jag skrattar och hickar och märker plötsligt att tårar svämmar över kinderna. Lori reser sig upp, tar tag i min hand och drar mig upp efter sig. Jag andas häftigt några gånger och håller sedan andan tills tårarna torkar i saltstänk över ansiktet. Hon tittar fundersamt på mig innan hon backar undan mot takkanten.
   ”Varför kommer du inte upp? Jag tror att det här är ditt fält snarare än mitt.” Hon säger det högt, men utan att ropa. Jag rynkar förvirrat ögonbrynen och gör en ansats att kliva mot henne, men hon håller upp en hand och stoppar mig utan ett ord. Bakom henne svingar sig plötsligt en gestalt upp på taket. Den stannar och håller sig några meter bakom oss med ett generat ansiktsuttryck. ”Det är ohyfsat att tjuvlyssna”, säger Lori retsamt. Jasper rodnar under det mörka håret.
   Lori ler innan hon backar ytterligare en bit och obesvärat hoppar ner från taket. Ensamma kvar står jag och Jasper och stirrar på allt utom varandra.
   Till slut breder han ut armarna och ler det där sorgsna leendet jag trodde att han förlorat. Jag glor på honom. Halsen svider igen och ögonen kliar. Någonting ger upp inom mig och jag kliver in i hans famn. Det känns rätt.
   Det känns tryggt.



Fortsättning följer i nästa kapitel

Jag ville ge Jasmine en lite mörkare sida, mest för att jag alltid retar mig på helyllekaraktärerna i YA-litteraturen som alltid ska vara moraliskt perfekta och välja bort hämnd, trots att motståndaren ofta förtjänar det. Dessutom är det intressant att experimentera med den här typen av personlighetsdrag. Hoppas att hon inte verkar för mentalt ostabil...