onsdag 27 augusti 2014

De odödligas hunger av Julie Kagawa



Titel: De odödligas hunger
Originaltitel: The Eternity Cure
Serie: Edens blod #2
Författare: Julie Kagawa
Förlag: Halrequin
Sidor: 426
Genre: dystopi, postapokalyptiskt, övernaturligt, romantik
Betyg: 4/5

Tack Harlequin förlag för rec-exet!

Spoilervarning om du inte läst första boken, De odödligas regler!

Rekommenderas till: dig som gillar mörka, blodiga dystopier med en kick-ass huvudperson och inslag av romantik och övernaturligheter

Rekommenderas inte till: dig som är känslig för blod och död, dig som ogillade första boken


Allie tvingades lämna Zeke och de andra människorna när de hittade Eden, den enda trygga staden för människor i en värld styrd av vampyrer, och de senaste månaderna har hon rest runt på egen hand med ett eget uppdrag. Hennes skapare, Kanin, har hamnat i klorna på en hämndlysten vampyr och Allie är fast besluten att rädda honom. Spåren leder tillbaka till Allies gamla hemstad, New Covington, en plats hon aldrig trott att hon skulle få chansen att se igen. Men hon är inte beredd på hur långt hennes fiende är beredd att gå, och heller inte på att möta mer än ett bekant ansikte på sin resa. 

Allie fortsätter att kämpa mot både sin inre demon och sina yttre fiender i uppföljaren till De odödligas regler. Jag måste säga att jag verkligen gillar henne som huvudperson: hon är stentuff och iskall och dödar vid ett flertal tillfällen utan att tveka, men samtidigt kämpar hon också för att behålla sin mänsklighet oavsett hur svårt det är när man måste döda för att leva. Hennes beslutsamhet att inte bli ett monster, tillsammans med det faktum att hon är svårbesegrad i strid gör henne till en riktigt kick-ass karaktär. Dock störde jag mig lite på hennes tendens att traska rakt in i livsfarliga situationer, övertygad om att hon kommer vinna striden eller att det inte gör något om hon dör, utan att ens försöka komma på en vettig plan först.

Utöver Allie har vi en mängd andra karaktärer, några nya och några som återkommit. Min favorit är utan tvekan Schakalen. Hans grymma, sarkastiska humor lyfte bokens annars mörka stämning och trots att han något av ett monster så var han ett nöje att läsa om. Jag vill inte säga för mycket om övriga karaktärer, pga spoilerrisken, men de lyckas alla stå på egna ben utan att falla in i stereotyper eller liknande.

Jag har läst många dystopier och kan säga att Kagawas serie är en av de blodigare och mest spännande. Det fanns inte direkt några stora tvister, men Kagawa är inte rädd för att fatta de svåra besluten och låta sina karaktärer genomgå fruktansvärda saker och fatta hemska val. Jag satt som på nålar under hela läsningen, aldrig säker på vem som kommer leva och vem som kommer dö. Blandningen av typisk dystopi, postapokalyptiskt, vampyrer och "zombies" gör det ju inte mindre spännande heller, precis. Dock fanns det några aspekter med viruset i New Covington som retade mig lite. Det kändes aldrig riktigt som att det hängde ihop rent logiskt sett, men mer om det i spoilersektionen.

Spännande, blodig och brutal: en perfekt vampyrbok. Betyget faller bara lite på grund av några små logiska brister jag inte kan annat än störa mig på som den petiga person jag är. 


Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så hur spreds egentligen Sarrens virus? Om det var luftburet borde alla blivit smittade, inklusive människorna i innerstaden, och om det spreds enbart via bett á la zombiestyle borde inte lika många smittats.
  • Och hur fasen kunde Zeke inte ha blivit sjuk när han kom dit? Edens vaccin skyddade ju tydligen inte helt mot sjukdomen och nästan hela befolkningen smittades på mycket kort tid, så hur kunde han vara en av de få som inte drabbades? Varför var det ens några som inte drabbades? Var de immuna? Men om han varit immun skulle han väl inte blivit smittad när han blev biten. Och hur fick han den lysande idén att traska rakt in i en pesthärjad stad? 
  • Varför bestämde sig Kanin för att låta Schakalen följa med i slutet? De skulle ju fortfarande till Eden och de var ju överens om att det inte var det bästa stället för Schakalen att vistas på...

tisdag 26 augusti 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: superhjältar

12345083

Who wants to be a superhero?
Hope did, but she grew out of it. Which made her superhuman breakthrough in the Ashland Bombing, just before starting her freshman year at the University of Chicago, more than a little ironic. And now she has some decisions to make. Given the code-name "Astra" and invited to join the Sentinels, Chicago’s premier super-team, will she take up the cape and mask and become a career superhero? Or will she get a handle on her new powers (super-strength has some serious drawbacks) and then get on with her life-plan?

In a world where superheroes join unions and have agents, and the strongest and most photogenic ones become literal supercelebrities, the temptation to become a cape is strong. But the price can be high—especially if you’re “outed” and lose the shield of your secret identity. Becoming a sidekick puts the decision off for awhile, but Hope’s life is further complicated when The Teatime Anarchist, the supervillain responsible for the Ashland Bombing, takes an interest in her. Apparently as Astra, Hope is supposed to save the world. Or at least a significant part of it.

Varför jag är nyfiken: de flesta superhjältehistorier är antingen filmer eller serietidningar och jag blir alltid lite extra glad när jag hittar en i bokform. 

söndag 24 augusti 2014

The Hobbit av J.R.R. Tolkien


42672

Titel: The Hobbit
Serie: Middle Eart-universumet 
Författare: J.R.R. Tolkien
Sidor: 389
Genre: fantasy, äventyr
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillar klassiska äventyrsböcker

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer distinkta bikaraktärer










Bilbo Baggins är en hobbit, och han är fullt nöjd med att dricka te och röka pipa i sitt kära hobbithål. Inga respektabla hobbitar ger sig ut på äventyr eller umgås med kufiska typer, och därför är det inte konstigt att Bilbo blir högst orolig när inte bara trollkarlen Gandalf utan också tretton dvärgar en dag anländer hos honom och vill att han ska följa med dem på äventyr. De ska återta en gammal dvärgaskatt från draken Smaug och till detta behöver de en inbrottstjuv, något Gandalf av någon anledning är övertygad om att Bilbo skulle vara utomordentligt bra på. Och så vill det sig att Bilbo ger sig av att göra något han aldrig trodde att han skulle göra.
   Han ska på ett äventyr.

Svag som jag är har jag än så länge bara läst den första av Sagan om Ringen-böckerna (de är bara så långa) men eftersom The Hobbit är av en mer överkomlig längd bestämde jag mig för att ge mig i kast med den innan jag fortsätter med resten av serien. Jag älskar ju trots allt de episka filmerna och vill gärna se mer av universumet.

Till skillnad från de övriga böckerna som utspelar sig i Tolkiens Middle Earth är The Hobbit mer anpassad till en yngre publik och lägger mycket tyng på just äventyr och diverse lustigheter. Det är en mysig bok som är stundtals både spännande och rolig utan att någonsin bli speciellt tung eller dyster. Bilbo är inte mycket till hjälte och längtar alltid efter te och mat och sitt kära hobbithål, men han får lära sig att stå upp för sig själv och fatta beslut som räddar inte bara hans skinn utan också många andra karaktärers. Han kändes som en bra förebild för unga läsare: även om du inte är orädd eller stor och stark kan du vara viktig och rädda liv.

De andra karaktärerna var däremot ganska bleka. Gandalf var helt okej, men de tretton dvärgarna kändes mest som en och samma person vars mest utmärkande karaktärsdrag var skägg. Draken Smaug var däremot riktigt underhållande, och jag önskar att han fått ta upp mer plats. Handlingen kändes ganska spretig och fokuserade på en mängd olika äventyr istället för ett enda. De var alla spännande men jag skulle uppskattat om de känts mer sammanhängande. Däremot tyckte jag väldigt mycket om den sista konflikten, speciellt Bilbos sätt att hantera den och verkligen bevisa att han kan använda huvudet i svåra situationer.


torsdag 21 augusti 2014

Prince of Thorns av Mark Lawrence


9579634
Titel: Prince of Thorns
Serie: The Broken Empire #1
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Voyager
Sidor: 384
Genre: fantasy,
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som gillar mörk episk fantasy med en riktig antihjälte

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en huvudperson som inte är en mordisk psykopat










Prins Jorg har inte befunnit sig i ett slott på fyra års tid. Istället har han flackat runt på vägarna i sällskap med stråtrövare och mördare, och om du skulle kalla honom för en av dem skulle du inte vara helt fel ute. Vid nio års ålder såg han sin mor och yngre mord brutalt mördas och ända sedan dess har han varit besatt av tanken på hämnd. Han är fast besluten att straffa den skyldiga, och om han på vägen dit råkar döda några oskyldiga och dessutom bli kung, ja, det vore väl inte helt fel.

Prins Jorg är inte sympatisk. Det går inte att relatera till honom. Faktiskt så skulle jag gå så långt som att säga att han är bokens skurk snarare än dess hjälte. Han är en våldtäktsman, en kallblodig mördare av både kompanjoner och fiender, fylld av blodtörst, raseri och hämndlystnad och beredd att göra precis vad som helst för att nå sina mål. En psykopat i ordets sanna bemärkelse.

Så Jorg är inte precis någon trevlig huvudperson, men han är definitivt intressant. Även om han är omöjlig att tycka om så går det ändå att i viss mån tycka synd om honom och förstå hur han resonerar och tänker, och jag måste säga att det ger boken lite extra edge att ha en huvudperson som spelar enligt så fullständigt andra regler än man är van vid. Han är smart och charmig och visar stundtals upp en svart humor, och hur psykopatisk han än är så är han spännande att läsa om. Tyvärr blir handling och bikaraktärer lite lidande; eftersom så mycket fokus läggs på Jorg blir handlingen lite ointressant och sidokaraktärerna går knappt att hålla isär.

Världen är vid första anblicken en väldigt typisk high fantasy värld med kungar och länder med konstiga namn och diverse olika magiker, men ju mer man läser desto mer kan man inte låta bli att undra om det finns mer under ytan än vad det ger sken av. Det ges referenser till gamla grekiska filosofer och modern teknologi och pratas om nån stor katastrof som skedde för tusen år sedan. Är det egentligen en postapokalyptisk värld där magi utvecklats? Är det en värld där magi och vetenskap tidigare existerade sida vid sida? Har jag helt missuppfattat allting och hoppas på för mycket? Jag vet inte, men halva anledningen till att jag vill läsa uppföljaren är för att få reda på hur världen egentligen fungerar.

Spin-off boken Prince of Fools, som utspelar sig i samma värld men med en annan huvudperson, gav jag högsta betyg men jag kan inte vara fullt så frikostig med Prince of Thornes. Hur intressant och skrämmande Jorg än är så är det svårt att verkligen förlora sig i en bok med en huvudperson som det inte går att relatera till, och jag saknade den mer humoristiska berättarrösten i Prince of Fools.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Trodde verkligen att Jorg skulle döda Katherine, med tanke på att hon var hans svaghet och han verkade ha svårt att tolerera svaghet i allmänhet. 
  • Så var det någon form av radioaktivitet som var "giftet" de hittade under berget? Blev det en atombombsexplosion av det hela? 
  • "Spöket" måste såklart ha varit någon form av artificiell intelligens, men hur i hela världen kommer Lawrence lyckas få den att passa in i en fantasyvärld? Hnng vill veta!

onsdag 20 augusti 2014

Prince of Fools av Mark Lawrence


18693743

Titel: Prince of Fools
Serie: The Red Queen's War #1
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Ace Books
Sidor: 355
Genre: fantasy
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk men otroligt rolig fantasy med bromance och fruktansvärda monster

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en mer hjältemodig huvudperson som kan tänka på andra än sig själv.








Prins Jalan Kendeth är en lögnare, en fuskare och en fegis, men tack vare omständigheter och utomordentliga skådespelartalanger är resten av världen övertygad om att han är en modig hjälte. Jalan låter dem gärna tro det, så länge han får dricka, flörta med vackra kvinnor och spela bort mer pengar än han äger. Vad mer kan en man önska sig?
   Men han slits abrupt bort bort från sitt kungliga liv när han binds till vikingen Snorri av en förbannelse. Plötsligt måste han ge sig ut på ett äventyr han inte vill ha, och som det är en stor risk att han aldrig kommer återvända från. Mörka makter följer i hans och Snorris spår och runtom i riket hotar krig. Jalan hoppas bara att han kan hålla sig så långt borta från det som möjligt, allra helst med en vacker kvinna vid varje arm. 

När jag först började läsa Prince of Fools var jag inte medveten om att den egentligen är första delen i en spin-off serie baserad på trilogin The Broken Empire (jag har precis börjat läsa första boken, Prince of Thorns, så recension borde droppa in i veckan). Eftersom jag inte läst ursprungsserien hänger jag inte riktigt med i alla referenser, men det var aldrig något problem att förstå handlingen eller hur riket fungerar. Magin kändes ovanligt bra förklarad för en fantasy (jämfört med det typiska "det är magi deal with it") och sättet vår verklighet blandades ihop med författarens eget fantasyrike skapade en intressant värld. Lawrence har lyckats skriva en spin-off som står stadigt på egna ben.

"I’m a liar and a cheat and a coward, but I will never, ever, let a friend down. Unless of course not letting them down requires honesty, fair play, or bravery."

"I’ve always found hitting a man from behind to be the best way to go about things. This can sometimes be accomplished by dint of a simple ruse. Classics such as, “What’s that over there?” work surprisingly often."

Prins Jalan är inte din typiska hjälte. Faktiskt så är han inte någon hjälte alls. Han har ingen heder, ingen skam eller lojalitet och absolut inget mod. Han spenderar större delen av boken med att försöka komma på ett sätt att ta sig tillbaka hem och flörta med varenda kvinna i en tio meters omkrets. Han har också en härlig berättarröst och underbar känsla för humor, om du frågar mig. Det finns inte en tråkig sida i hela boken. Det var riktigt härligt att inte ha den typiskt dystre, mörka hjälten som det finns alldeles för mycket av i böcker.

“Bravery may be observed when a person tramples one fear whilst in secret flight from a greater terror. And those whose greatest terror is being thought a coward are always brave.” 

"Bravery is just a different kind of broken. Scared of being a coward, is that what bravery is? Am I brave because I don’t fear being afraid? "

Men Lawrence skriver Jalan som mer än bara en rolig berättare; han har sina stunder när han gör rätt val eller blir lite djupare i sina tankar, och framförallt går han att relatera till. Hur skamfyllt han än kan bete sig förstår man ändå hur han tänker och kan ofta inte annat än hålla med honom. Dessutom blir han väldigt nära vän med Snorri under bokens gång, och lyckas till och med utveckla någon form av lojalitet. Jag älskade Snorri och hans brutala men samtidigt hedervärda vikingasätt också, även om Jalan förblir en stadig favorit.

Lawrence The Prince of Fools går mellan svart humor och bloddrypande gore, ofta båda på samma gång, och det tillsammans med en annorlunda hjälte har gjort den förtjänt av högsta betyg.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Kändes som att Brother Emma byggdes upp väldigt mycket för att sedan ha en så liten roll. Undrar om hon är en viktig karaktär i Prince of Thornes?
  • Stackars Snorri som förlorade hela sin familj! Vet inte om jag vill att han ska ta risken att försöka hämta tillbaka dem eller bara gå vidare. Känns som att det skulle gå väldigt illa att låsa upp dörren till dödsriket...

tisdag 19 augusti 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: steampunk

9843314

LATE EXTRA!
BOMB OUTRAGE IN LONDON!

A masked terrorist has brought London to its knees -- there are bombs inside books, and nobody knows which ones. On the day of the launch of the first expedition to Mars, by giant cannon, he outdoes himself with an audacious attack. 
For young poet Orphan, trapped in the screaming audience, it seems his destiny is entwined with that of the shadowy terrorist, but how? His quest to uncover the truth takes him from the hidden catacombs of London on the brink of revolution, through pirate-infested seas, to the mysterious island that may hold the secret to the origin not only of the shadowy Bookman, but of Orphan himself... 

Like a steam-powered take on "V for Vendetta," rich with satire and slashed through with automatons, giant lizards, pirates, airships and wild adventure. "The Bookman" is the first of a series.

Varför jag är nyfiken: en terrorist som använder böcker som vapen låter intressant, och jag har alltid velat läsa mer steampunk i allmänhet.

söndag 17 augusti 2014

Picture Perfect av Holly Smale


18665259

Titel: Picture Perfekt
Serie: Geek Girl #3
Författare: Holly Smale
Förlag: Harper Collins
Sidor: 400
Genre: contemporary, humor, romantik
Betyg: 3/5

Spoilervarning om du inte läst de två första böckerna, Geek Girl och Model Misfit!

Rekommenderas till: dig som vill ha en rolig, lättsam bok

Rekommenderas inte till: dig som ogillar lättlurade karaktärer som aldrig lär sig sina läxor






Skolan ska snart börja efter sommarlovet och för en gång skull känns det som att saker och ting går som de ska för nörden Harriet Manners. Hon är ihop med Nick igen, Nat är inte längre kvar i Frankrike och hon kan knappt vänta tills skolan kommer igång. Men alla hennes planer går i stöpet när det visar sig att hon och hennes familj ska flytta till New York i ett halvår. Harriet förblir försiktigt optimistisk: under New York fashion week kan hon träffa Nick mer än någonsin, och det finns många viktiga historiska platser hon vill besöka. Men hur ofta går saker och ting enligt hennes planer?

Jag tror att jag har listat ut vad problemet med den här serien är: istället för att utvecklas med varje bok följer de exakt samma mönster. Harriet gör massor av komiska misstag för ett sedan lära sig en läxa och bli en mer mogen och vuxen person vid bokens slut. I första boken fungerade det här jättebra, men när Harriet helt verkar glömma av allt hon lärt sig och återgå till samma problem och lära sig samma läxor i ytterligare två böcker börjar jag bli frustrerad på henne. Skämten är inte fullt lika roliga när de är beroende av att hon fattar idiotiska beslut gång på gång.

Jag har kluvna känslor gällande Harriet. Jag älskar hennes berättarröst och hennes nördighet, och hon är definitivt en väldigt snäll och smart person, men ibland blir hennes barnslighet och naivitet lite för mycket för mig. Jag kan riktigt känna hur alla utnyttjar och manipulerar henne, men hon märker ingenting. Till och med hennes föräldrar ljuger och döljer saker för henne (vilket är synd för jag tyckte väldigt mycket om dem i de tidigare böckerna) och ibland visste jag inte om jag skulle tycka synd om henne eller bli irriterad över hur lättlurad hon är.

Samtidigt tyckte jag väldigt mycket om henne i slutet av boken, och de flesta andra karaktärer fortsätter att vara underhållande. Jag tyckte mycket bättre om Nick nu när han fick lite mer karaktärsutveckling och det här var första gången jag verkligen brydde mig om hans och Harriets förhållande. Å andra sidan hatar jag hanteringen av Toby (sluta behandla stalking som ett passande sätt att visa hur mycket man bryr sig om någon!!!) och ahhh

Tror inte jag kommer läsa fler av de här böckerna, hur roliga de än är


lördag 16 augusti 2014

Lördagsfilmen - Elysium

Varje lördag kommer jag att ge filmrekommendationer, både till storfilmer, okända små pärlor och spännande kortfilmer. Jag kommer ge en kort sammanfattning av filmens handling och en liten recension. 

Den här veckan: Elysium




Jorden är en slum, ett fattigt, trasigt område med fattiga trasiga människor. Det fåtal som har råd med bättre har flytt planetens yta och bosatt sig på rymdstationen Elysium för att kunna bibehålla sin exklusiva livsstil. Max Da Costa är en av de hundratusentals människor som inte har råd att leva på Elysium, men drömmen om något bättre än det farliga livet på Jorden har alltid funnits hos honom. Men han vet att Elysium är och alltid kommer att vara utom räckhåll för honom - tills det en dag är hans enda alternativ att ta sig dit, på ett sätt eller ett annat.

Elysium är en underhållande film. Det är väl ungefär det snällaste jag kan säga om den. Den hade sådan enorm potential - Jodie Foster som diktator, klassklyftor, Jodie Foster som diktator, coola sci-fi miljöer och nämnde jag Jodie Foster som diktator? Tyvärr slarvar den bort en hel del av all den här potentialen. Jodie Foster slarvas bort någonstans i första halvan och istället får vi nån random snubbe med stora muskler och ännu större vapen, konflikten mellan de rika och de fattiga hanteras som om den kan lösas genom en enkel knapptryckning och alla viktiga vändningar var fruktansvärt förutsägbara.

Så den är inte så smart och kastar bort sina originella sidor för att kunna falla in i de gamla vanliga klichéerna, men den är underhållande. Jag gillade att Max inte var mycket till hjälte utan mest sprang runt och desperat skrek "Jag vill inte dö!", miljöerna var riktigt snygga och actionsekvenserna grymma. Rekommenderas till dig som vill ha en vanlig action som är rolig att titta på men snabbt glöms bort. 


lördag 9 augusti 2014

Storykiller av Kelly Thompson


22353165

Titel: Storykiller
Serie: Storykiller #1
Författare: Kelly Thompson
Förlag: -
Sidor: 297
Genre: fantasy
Betyg: 3/5

Vill du läsa mer om boken eller köpa den begränsade illustrerade utgåvan, kika in här: storykiller.com

Rekommenderas till: dig som vill ha en bok med skitcoola bilder, unik värld och handling och karaktärer som är övervägande intressanta. Dig som gillar Buffy the Vampire Slayer (Thompson har tagit mycket inspiration från serien)

Rekommenderas inte till: dig som hatar grammatiska missar och plotholes, samt en handling som aldrig riktigt tycks komma igång


Monstren under din säng är verkliga. 

Tessa Battle har aldrig riktigt passat in. Det är svårt att skapa sig en normal tillvaro när man har spenderat merparten av sitt liv hoppandes mellan olika internatskolor i Europa. När hon äntligen får flytta hem till sin pappa i staden Lore vet hon precis vad hon vill ha - vänner, kanske en pojkvän, och absolut inga problem. 
   Problemen kommer dock till henne när det visar sig att fiktiva karaktärer är verkliga, och hon är the Scion, den enda människan med förmågan att döda dem. Plötsligt väntar monster runt varje hörn, hon måste bestämma sig för om hon kan lita på självaste Snödrottningen som allierad och om kanske den heroiske Robin Hood är värd hennes uppmärksamhet.


Storykiller är definitivt unik med en blandning av vanliga dödliga karaktärer - Tessas vänner Brand och Micah - och välkända sagofigurer/fiktiva kändisar som Snödrottningen, Robin Hood, Stora Stygga Vargen och Romeo (plus några inslängda kommentarer om Batman och Harry Potter). Vi får en del förklaringar om hur de fiktiva karaktärerna och deras verklighet - Story - fungerar, men till större delen utspelar sig boken här på Jorden. Med så mycket potential om att blanda ihop otaliga olika genrer i en och samma värld kändes det lite synd att nästan all tid spenderades i vår verklighet, men åtminstone en bok till ska komma ut så jag håller tummarna för att vi får se mer av Story då. Det är en så fruktansvärt intressant, cool idé och jag vill veta mer om den, speciellt som många av magins "lagar" än så länge inte riktigt hänger ihop och behöver mer uppmärksamhet.

Karaktärerna är, med några få undantag, coola och intressanta de också. Jag gillar att de alla har olika styrkor, och att de kan vara en tillgång för gruppen även om de inte kan slåss. Ingen slängs åt sidan utan alla får chansen att stå upp för sig själv och hjälpa till att rädda dagen på sitt eget sätt. Dessutom är de fulla av sarkasm och humor vilket ger ett stort plus. Tyvärr fanns det väldigt många karaktärer, och de intressanta hade en tendens att överskuggas av de ointressanta.

Fenris och Snow är mina favoriter, badass på olika vis, och mystiska på ett sätt som får det att klia i fingrarna på mig i längtan efter svar. Tessa är både stentuff och en sårbar tonåring som längtar efter normalitet. På det viset kändes hon realistisk, men samtidigt var hon väldigt orealistiskt fantastisk ibland. Inte nog med att hon var the Scion, den enda som kan döda fiktiva karaktärer, hon skulle tvunget vara the Last Scion, mer talangfull än någon tidigare Scion och så snygg att hon får varenda kille på fall.

Och sedan är där Robin. Jag hade så höga förväntningar på Robin.

Titta på de här bilderna och våga sedan säga att du inte väntar dig en karaktär som är 100 procent attityd. Jag väntade mig i alla fall en karaktär med 100 procent attityd. Men Robin har ingen attityd. Han beskrivs som anarkistisk och rebellisk men är i stort sett bara där för att vara tråkig, ointressant, svartsjuk på Fenris och förälskad i Tessa. Jag väntade mig mer av dig, Robin Hood!

Men det är främst två saker som sänker betyget: skrivstilen och handlingen. Meningarna kändes ofta styltiga och klumpigt hopsatta med konstiga ordval, och mer än en gång dök onödiga slarvfel upp. Detta är inte något jag borde behöva hitta i publicerade böcker. Skärpning, Thompson!

Handlingen var som sagt unik och spännande, men det kändes som att den aldrig riktigt kom igång. Tessa och kompani liksom bara vandrade omkring för att då och då bli attackerade av monster och snubbla över ledtrådar.

Storykiller är fruktansvärt ambitiös och har horder av potential. Men Thompson slänger in fler karaktärer än hon kan hantera och glömmer av att en handling inte kan överleva på att vara enbart cool och unik, den måste ha ett driv och hänga ihop logiskt sett också. En trea i betyg för ett gott försök, och jag har höga förhoppningar på uppföljaren.


Några exempel på de bilder som finns i den underbara illustrerade utgåvan:

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.
  • Slår vad om att Nash är en Story
  • Förstod aldrig riktigt Monstrets plan. Okej, så han ville dö, men hur hade han tänkt göra det om Tessa gick och dog pga hans förbannade zombies innan hon hann döda honom? Hur tänkte han egentligen?
  • Jag tror att jag shippar Snow och Brand. Förbannat också.
  • Slutstriden var spännande och så, men hur tänkte Tessa när hon var på väg att offra livet för Jeffs skull? Dels visste hon inte säkert om han var på hennes sida, dels så kunde hon kalla fram en magisk yxa ur tomma luften och hade sikte på nivå med Robin Hood. Varför inte bara ropa på den, kasta och kapa Monstrets arm så kunde Jeff sticka på egen hand?

fredag 8 augusti 2014

Minirecensioner: prinsar, vakter och modiga män


18172471


Titel: The Selection Stories
Innehåller novellerna The Prince och The Guard
Författare: Kiera Cass

The Prince berättas ut ur prins Maxons PoV och utspelar sig dagarna innan och alldeles i början av The Selection. Vi får se hans första möte med America ur hans synvinkel och veta precis hur han tänker och känner kring sin pappa och själva tävlingen. Jag tycker fortfarande om Maxon bäst, och det var lite roligt att läsa om hur tävlingen fick också honom att bli ett nervöst vrak (han putsade kameralinser för att lugna nerverna). Mötet med den franska prinsessan och hans tveksamhet om huruvida han ens vet vad kärlek är var också intressant att läsa. Dock kunde jag inte låta bli att störa mig på hur han valde bort en av tjejerna nästan genast enbart baserat på att hon inte var tillräckligt attraktiv. Ytlig much?





The Guard trodde jag först skulle handla om Marlee och hennes hemliga palatsvakt, så jag blev lite besviken när jag förstod att den var skriven ur Aspens PoV. Aspen var aldrig min favorit, och det är han fortfarande inte. Jag gillar inte hans ägandebehov av America, och hur han helt resolut bestämt sig för att Maxon är en dålig människa bara för att de är kära i samma flicka. Dock var det lite intressant att följa hans tankar och se hur han resonerar, hur han tror att han är helt vettig och gör det som är bäst för America men egentligen mest är självisk och bitter utan att ens själv vara medveten om det. Tack och lov att växer upp mer i sista boken och accepterar att han inte äger America.



18126198Titel: Four - a Divergent Collection
Innehåller novellerna The Transfer, The Intiate, The Son och The Traitor, samt några kortare stycken från Divergent ur Fours synvinkel
Författare: Veronica Roth

I de tre första novellerna får vi följa Fours första tid i Dauntless och sista tid i Abnegation. Vi får se hur han först kommer komplotten mot de osjälviska på spåren och fattar misstankar mot Jeanine Matthews. Four är inte den mest unika karaktären som finns där ute, men han är sympatisk och smart och jag tycker väldigt mycket om att han är medveten om att mod är mer än att hoppa från tåg eller veta hur man slår ner någon. I många fall kändes han mer mogen som sextonåring än som den artonåring vi ser i böckerna.

Den fjärde novellen handlar om hur han och Tris lär känna varandra och hur han försöker ta reda på vad Jeanine planerar. Rekommenderas till dig som tycker mycket om dem som par.

Bör läsas efter de två första böckerna då den innehåller en del spoilers!


onsdag 6 augusti 2014

Allegiant av Veronica Roth


18710190

Titel: Allegiant
Serie: Divergent #3
Författare: Veronica Roth
Förlag: Harper Collins
Sidor: 526
Genre: dystopi, romantik
Betyg: 4/5

Varning för spoilers om du inte läst de första två böckerna, Divergent och Insurgent!

Rekommenderas till: dig som kan acceptera stora plot holes, dig som gillar starka karaktärer och dystopiska världar

Rekommenderas inte till: dig som ogillar sorgliga böcker, dig som vill ha vettigt hopsatta förklaringar






De lärda har blivit besegrade och falangerna upplösta, men oro råder fortfarande i Tris hem. Ett motstånd har rest upp mot Evelyn och de falanglösa, en rebellgrupp som kallar sig för the Allegiant. De vill ha falangerna tillbaka och de vill följa instruktionerna som lämnats kvar av stadens grundare för så många generationer sedan. De vill lämna staden, så att den divergenta befolkningen kan hjälpa människorna på utsidan. Och Tris har bestämt sig för att följa med, vad som än väntar på andra sidan stängslet.

Tekniskt sett är Allegiant ingen speciellt bra bok. Jag menar, den är så KORKAD. De vetenskapliga förklaringarna är skrattretande, samhället utanför stängslet ologiskt, bakgrund och historia för hela landet fungerar bara inte... men jag är beredd att förlåta detta. Det är ingenting jag skulle göra för många böcker - plot holes är bland det värsta jag vet - men efter att ha läst de tidigare två böckerna i trilogin krävs det mer än så för att den ska förtjäna mitt ogillande. Av respekt för er som inte läst boken tänker jag diskutera alla plot holes i spoilersektionen längst ner i inlägget. Vidare till resten av recensionen!

Det som framför allt räddar boken är huvudpersonerna, i första hand Tris. Hon har växt så mycket från flickan vi först mötte i Divergent, och jag älskade att följa henne. Hon är smart och modig och vuxen, och hon låter aldrig hennes beslut påverkas av personliga tyckanden utan kan tänka logiskt och objektivt innan hon fattar ett beslut. Jag var inte fullt lika förtjust i Tobias, men han tog sig i kragen någonstans i mitten av boken och därefter kände jag mig nästan stolt över både honom och Tris; jag kunde inte ha hoppats på bättre beslut från deras sidor. De är också ett väldigt fint par (jag kan inte sätta i ord över hur glad jag är att slippa ett triangeldrama) och de hanterade sina problem på ett moget och kärleksfullt vis. Hurra för relationer där den ena parten inte drar ner den andra!

Allegiant är också förkrossande sorglig och ställer frågor om hur mycket man kan uppoffra för allmänhetens bästa. Det fanns dödsfall som förbluffade och förstörde mig, och boken är full av både hopp och sorg.

Lite mer specifikt älskade jag också hur Peters karaktär hanterades. Han är en av dem jag varit mest fascinerad av under trilogins gång, och jag hoppades att han skulle utvecklas åt det här hållet. Jag älskar "onda" karaktärer som inte bara accepterar läget utan kan tänka kring situationen. Mer om honom i spoilersektionen!

Jag borde hata Allegiant. Om det varit första boken i trilogin hade jag förmodligen gjort det. Men nu älskar jag redan handlingen och karaktärerna så mycket att jag distraherades från alla plot holes och kunde bortse från dem. Och i slutändan ska jag väl bedöma böcker efter hur underhållande de var, och jag kunde inte sluta läsa och höll nästan andan i slutet.


Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så om nu de genetiskt skadade egentligen inte var skadade, vad var då skillnaden mellan dem och de genetiskt rena (divergenta)? Och hur fan kunde folk tro på att de var något fel på dem när de "rena" uppförde sig lika illa? Hur kunde inte ens forskarna märka något när de satt och iakttog staden hela dagarna och såg att alla uppförde sig likadant (bortsett från att divergenta var serumresistenta)?
  • Kan köpa att regeringen hittade på någon desperat "lösning" till kriget för att lugna befolkningen, och jag kan köpa att de var medvetna om att experimenten inte skulle fungera och bara sa att de skulle göra det för att köpa sig tid, men hur kunde befolkningen tro på att en så idiotisk plan skulle fungera? Hur hade de ens råd att isolera och övervaka inte bara en utan ett flertal städer i så stor skala i flera generationer?
  • Varför trodde någon att massor av divergenta skulle födas i experimenten om massor av genetiskt skadade födde barn i ett par generationer? Jag menar, det är ju inte så att genetiska sjukdomar ärvs av barnen eller något. Speciellt som de hade falanger så att olika typer av gener inte blandades. Chicago-experimentet borde ha förvärrat hela problemet. 
  • Jag förstår inte hur hela landet kunde vara så korkat.
  • Tris död, herregud, jag var helt förstörd. Perfekt men hjärtekrossande. Speciellt Tobias reaktion och hans samtal med Christina efteråt. 
  • Trodde verkligen att Uriah skulle klara sig, väntade mig att han skulle vakna precis innan de lät honom dö men nope, slit ut mitt hjärta bara. 
  • Älskade Peters beslut. Han var medveten om att han njöt av att orsaka andra smärta, och han kunde inte hjälpa det för han bara var sådan mentalt, men han ville inte vara på det viset. Älskade att han var beredd att ge upp allt för att bli en bättre människa. 

Whoa, många spoilers idag.

tisdag 5 augusti 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: överlevnad

18811324

In this fast-paced survival story set in Hawaii, electronics fail worldwide, the islands become completely isolated, and a strange starscape fills the sky. Leilani and her father embark on a nightmare odyssey from Oahu to their home on the Big Island. Leilani’s epilepsy holds a clue to the disaster, if only they can survive as the islands revert to earlier ways.

A powerful story enriched by fascinating elements of Hawaiian ecology, culture, and warfare, this captivating and dramatic debut from Austin Aslan is the first of two novels. The author has a master’s degree in tropical conservation biology from the University of Hawaii at Hilo.

Varför jag är nyfiken: en apokalyptisk bok som utspelar sig i Hawaii, I am intrigued

måndag 4 augusti 2014

Minirecensioner: modeller och monster




22352735

Titel: The Luck Uglies
Seire: The Luck Uglies #1
Författare: Paul Durham
Genre: fantasy

Elvaåriga Rye bor i byn Drowning, där hon gör sitt bästa för att inte hamna i trubbel. Hon har många gånger hört talas om luck uglies, skickliga brottslingar som sägs ha räddat byn från monster för tio år sedan. Nu är både monster och luck uglies utrotade.
   Eller det är i alla fall vad de vill att du ska tro...

Ointressant, är det mesta jag kan säga om den här boken. Det kändes som att det aldrig hände något, och när det väl gjorde det var det inte för att huvudpersonen gjorde någonting utan för att det hände saker runt henne. Jag förstod aldrig vad som var så speciellt med luck uglies eller varför bara de kunde besegra monstren, och karaktärerna var inte dåliga men inte heller intressanta. Den enda jag gillade var Harmless; honom hade jag gärna sett mer av.
   Sammanfattningsvis: inte en dålig bok, men tråkig och blek.



18065780Titel: Model Misfit
Serie: Geek Girl #2
Författare: Holly Smale
Genre: contemporary, romantik, humor

Spoilervarning om du inte läst första boken, Geek Girl!

Till allas förvåning, inte minst hennes egen, har Harriet lyckats behålla både sin bästa vän och sitt modelljobb. Det hon dock inte lyckats behålla är sin pojkvän Nick. Hon planerar att hålla sig upptagen hela sommaren för att slippa tänka på honom, men när Nat åker till Frankrike och föräldrarna bara kan tänka på den än så länge inte ens födda bebisen verkar det som hennes planer gått i stöpet. Till hennes räddning kommer ett nytt modelljobb, lång hemifrån. Hur kommer Harriet klara sig i Japan?

Jag tyckte inte lika mycket om Model Misfit som första boken. Nyhetens behag var borta och trots att jag fortfarande tyckte den var rolig såg jag nu bristerna mycket tydligare. Jag gillade inte alls hur Tobys besatthet med Harriet porträtterades, som om hans stalking är ett tecken på hur mycket han bryr sig om henne och att hon borde uppskatta det, medan det snarare är otäckt och ohälsosamt. Utöver detta kändes hela dramat med Nick kändes oerhört onödigt och handlingen var förutsägbar.
   MEN humorn finns kvar, och det räddar boken. Den var alltid rolig och jag hade inte tråkigt en sekund. Jag älskar Harriets små fakta (undrar hur författaren ens hittar dem?) och alla de överdrivna karaktärerna var lustiga att följa. Dessutom hejade jag alltid på Harriet, trots alla misstag hon gjorde, och jag gillade henne som huvudperson.

söndag 3 augusti 2014

Sätt mig i brand! av Tahereh Mafi


20879286
Titel: Sätt mig i brand!
Originaltitel: Ignite me
Serie: Shatter me #3
Författare: Tahereh Mafi
Förlag: B. Whalströms
Sidor: 364
Genre: dystopi, övernaturligt, romantik
Betyg: 5/5

Varning för spoilers för dig som inte läst Rör mig inte!, Falla sönder och Rädda mig inte!

Rekommenderas till: dig som gillat de tidigare böckerna, dig som gillar superkrafter, dig som vill ha en hjältinna som utvecklas från svag till självsäker. Och såklart dig som gillar Warner

Rekommenderas inte till: dig som ogillar drama, dig som ogillar metaforer, dig som vill ha en dystopi mer inriktad på samhällets problem än på triangeldramat


Juliette Ferrars borde vara död. Hon blev skjuten av Återetablissemangets ledare och lämnad blödande och döende, men trots det lever hon.
   Warner har räddat henne. Och Juliette vill ha hämnd.
   Med ingenting kvar att förlora bestämmer sig Juliette för att ta tag i sina problem en gång för alla, och den här gången tänker hon inte ha handskar på sig. Hon tänker döda Anderson, Warners far och Återetablissemangets ledare. Hon tänker krossa honom, och hon tänker inte be om ursäkt.

Äntligen är avslutningen här, och den levde absolut upp till mina förväntningar! De två första böckerna användes som språngbräda till den här finalen och jag älskade hur det vävdes ihop. I början, när Juliette fortfarande var mer än måttligt psykiskt instabil, var boken full av överstrukna meningar och smått förvirrande metaforer. I takt med att hennes självförtroende ökade blev språket renare - utan att förlora sin unika, stämningsfulla ton - och här i sista boken fanns inte en enda överstruken mening med. Juliette vet vad hon vill nu och Mafi lyckas verkligen förmedla det genom språkliga stilfigurer.

Bland de som inte gillar de här böckerna är en vanlig orsak Juliette: i de första två böckerna är hon räddhågsen, har dåligt självförtroende, gråter mycket, blir huvudlöst förälskad i första bästa kille och vågar knappt öppna munnen. Personligen har jag inget problem med Juliette. Om hon börjat som stark och självständig hade hennes förvandling under seriens gång inte varit lika underbar. Här i sista boken tror hon på sig själv och sina förmågor, hon är inte längre rädd för vad hon kan göra utan omfamnar det och använder det till sin fördel. Vilket bättre budskap kan man ge till någon med dåligt självförtroende annat än att de kan lära sig tro på sig själva?

I första boken gillade jag inte Warner. Jag älskade honom som skurk, men jag kunde inte för en sekund se honom som kärleksintresse, trots att Adam var ganska ointressant. Jag var fast besluten att inte ändra åsikt i frågan.

Men, steg för steg, lyckades Mafi rucka på min beslutsamhet, och efter att ha läst ut Sätt mig i brand! skäms jag inte över att säga att jag är Team Warner. Mafi lyckas porträttera huvudlös tonårsförälskelse och hur den kan försvinna lika snabbt som den dykt upp, och att det man trott var kärlek kanske bara var attraktion. Men det som verkligen fick mig att byta sida var Juliettes inställning. När hon var ihop med Adam kretsade hela hennes värld runt honom. Hon behövde honom, och utan honom kunde hon inte vara lycklig. Juliette med Warner är annorlunda. Jag tänker låta det här citatet visa hur:

"Det här handlar inte om Adam eller Warner", säger jag. "Det handlar om mig, och om vad jag vill. Om att jag äntligen har förstått hur jag vill leva om tio år. För jag tänker leva, Kenji. Jag tänker leva om tio år, och jag tänker vara lycklig. Jag tänker vara stark. Och ingen behöver tala om det för mig längre. Jag är tillräcklig, och kommer alltid att vara det."

Juliette med Warner är självständig, och han låter henne vara det. Hon kan klara sig utan honom och är inte beroende av honom. Och där Adam var ägande och beskyddande kunde Warner ta ett steg tillbaka och låta Juliette göra sitt eget val. Han var beredd att rädda hennes liv och riskera sitt eget, fullt medveten om att hon inte ville ha honom och skulle gå tillbaka till en annan man. Men han gjorde det ändå, för att han bryr sig om Juliette, inte för att han vill äga henne.

Men jag tyckte inte om hur Adam plötsligt porträtterades som en skitstövel. Det kändes som en onödig genväg för att få läsarna att heja på Warner. Jag var heller inte helt förtjust i hur Juliette plötsligt bestämde sig för att hon var den enda bra nog upproret. Jag menar, självförtroende är bra, men man måste ha ett visst mått verklighetsuppfattning också.

Innan jag rundar av måste jag också nämna Kenji. Jag älskar Kenji och jag älskar hur han och Juliette är bästa vänner utan massor av sexuell spänning mellan sig. De spelar ingen roll att de är kille och tjej, de är vänner ändå. Jag älskar att se sådan i böcker.


Boktrailer

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Tyckte att slutet kändes lite påskyndat. Vem var snubben som kunde skapa tryckvågor? Hade också gärna sett mer interaktion mellan Juliette och Anderson. 
  • Men jag älskade att hon dödade honom utan att tveka. 


Lite Juliette fanart från bok två och bok tre!