tisdag 30 september 2014

Ink av Amanda Sun


13423346

Titel: Ink
Originaltitel: Ink
Serie: Paper Gods #1
Författare: Amanda Sun
Förlag: Harlequin
Sidor: 319
Genre: paranormal romance
Betyg: 3/5


Tack Harlequin förlag för rec-exet!

Rekommenderas till: dig som vill ha paranormal romance i ny miljö med annorlunda övernaturligheter

Rekommenderas inte till: dig som är trött på klichéartad paranormal romance







Livet är inte lätt för Katie Greene - hennes mamma är död och hon tvingas inte bara flytta in hos sin moster, som hon knappt känner, utan dessutom emigrera till Japan. Hon kan inte sederna eller kulturen eller ens språket, men trots det gör hon sitt bästa för att passa in i det främmande landet.
   Det blir inte lättare när hon träffar Yuu Tomohiro, stjärna i kedolaget och allmänt känd som skolans "bad boy." Men Katie är övertygad om att Tomohiro döljer saker, och på något vis är hon inblandad. När de är nära varandra beter sig bläck på underligt vis och teckningar verkar röra sig. Kan det ha något att göra med Japans uråldriga gudar, Kami?

Jag kan inte säga att Ink vare sig steg över eller föll under mina förväntningar. Bortsett från den annorlunda miljön och mytologin är den en väldigt typisk paranormal romance, med en vanlig tjej (som kanske inte är så vanlig ändå???), en bad boy, ett alternativt kärleksintresse som vi redan från första sidan vet att det inte kommer bli något med, vänner och föräldrar som är knappt mer än tvådimensionella pappfigurer och massor av tonårsdrama. Kort sagt var den ganska förutsägbar.

Men förvånansvärt nog retade den inte gallfeber på mig. Trots att varken Katie och Tomohiro var speciellt banbrytande karaktärsmässigt så lät de heller inte kärleken stiga dem åt huvudena utan försökte fatta beslut objektivt till hur förälskade de var. Jag gillade kulturen och miljön och önskar att handlingen fokuserats mer på mytologin än romantiken, men det var ändå tillräckligt spännande för att jag ska vilja veta vad som händer i uppföljaren. Magin här är annorlunda mot vad jag är van vidi böcker och jag vill hemskt gärna veta mer om hur den fungerar.

Faktiskt så var det som retade mig mest, bortsett från hur Tomohiro envisades med att prata om hur 'det inte gör något om han dör så länge Katie lever' (suck) hur något ord eller uttryck här och där slängdes in på japanska. Exempelvis kunde en mening vara 'jag tog fram min mobil', men istället för mobil stod det keitai. Det var irriterande och kändes mest som att Sun var rädd att jag skulle glömma att allt utspelar sig i Japan om hon inte påminner mig med jämna mellanrum.

En helt okej bok som borde tona ner på romansen och höja det övernaturliga.

tisdag 23 september 2014

Stjärnklart av Lars Wildergäng



Titel: Stjärnklart
Serie: Stjärnklart #1
Författare: Lars Wildergäng
Förlag: Massolit
Sidor: 403
Genre: postapokalyptiskt, överlevnad, science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha spännande svensk postapokalyps med människans undergång i sikte

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer riktning på handlingen och en mer optimistisk syn på mänsjligheten










Elektronik har inget immunförsvar, något mänskligheten snabbt blir varse när en märklig smitta börjar sprida sig över världen. Bilar, mobiltelefoner och datorer dör en efter en, och snart börjar elvärken stängas ner och hemmen försänkas i mörker. Ingen mat levereras till butikerna och kranarna är snustorra.
   Mitt i den växande katastrofen finns en mängd olika människor som alla försöker överleva på sitt eget sätt. Elitsoldaten Gustaf försöker uppehålla ordningen medan polisen Peter tar till allt mer okonventionella metoder för folket ska underkasta sig. Survivalisten Filip ser sin hobby förvandlas till verklighet, flerbarnspappan Magnus tvingas göra vad som helst för att rädda sin familj och programmeraren Anna gör en upptäckt som borde vara omöjlig. 

Stjärnklart är den typen av bok som får mig att vilja gå ett antal överlevnadskurser, bunkra upp ett lager konservburkar och isolera mig från resten av mänskligheten. Den visar precis hur skört vårt samhälle är och hur oerhört snabbt allt skulle falla samman om en av de mest grundläggande byggstenarna skulle ryckas undan. Det är dystert och skrämmande hur fort folket går till en rädd, arg och förvirrad mobb som gör vad som helst för att överleva eller ta makt, men det känns också som en mycket realistisk bild. Vi tänker inte på hur oerhört beroende vi är av elektricitet, men Wildergäng målar upp en väldigt klar bild av hur sårbara vi är utan den.

Trots att Stjärnklart är en ganska typisk postapokalyptisk bok med mycket fokus på överlevnad är den ändå lite annorlunda. Oftast utspelar det sig i en värld där 90 % av människorna redan är döda, eller där alla organiserats i dystopiska samhällen. Det är sällan vi får följa själva katastrofen och det omedelbara kaoset som följer, där varenda medelsvensson i hela landet, alla nio miljoner av oss, gör sitt yttersta för att överleva. Det var en ny, spännande insynsvinkel men gjorde tyvärr också boken lite enformig. Det fanns liksom ingen direkt handling bortsett från överlev. Alla mest sprang runt och letade efter mat, och efter ett tag blev det lite tråkigt.

Jag är lite velig på vad jag tycker om karaktärerna. Det finns vissa jag gillar, mest soldaten Gustaf och programmeraren Anna, och vissa jag hatade (på ett bra sätt), som den sociopatiske polisen Peter. Samtidigt fanns det ingen jag verkligen älskade att läsa om, och flera av dem var mest irriterande och fattade korkade beslut i massor. Men på sätt och vis känns det som att detta ger den rättvisaste bilden av landets människor som går att få. Vissa gör korkade saker och väntar på att allt ska ordna sig, vissa försöker leda eller hjälpa eller lösa problemet, och vissa använder tillfället för att ta all makt de kan få.

I det stora hela en spännande och dyster bok som lyckades överraska mig ordentligt i slutet. Kan säga att jag inte vet säkert om jag är arg över den plötsliga vändningen eller bara fruktansvärt ivrig att läsa fortsättningen...


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Menar du seriöst att nanomiterna kommer från rymden? Man kan inte bara avsluta en bok genom att vända hela dess inriktning upp och ned på!! Är det en postapokalyptisk överlevnadshistoia eller en sci-fi om utomjordingar? Jag är så upprörd och behöver uppföljaren omedelbart!!

Tisdagstipset

Veckans tema: bilder

13493462

Radley just wants to get home to her parents in Vermont. While she was volunteering abroad, the American People's Party took power; the new president was assassinated; and the government cracked down on citizens. Travel restrictions are worse than ever, and when her plane finally lands in New Hampshire, Radley’s parents aren’t there.

Exhausted; her phone dead; her credit cards worthless: Radley starts walking.

Varför jag är nyfiken: bortsett från att jag älskar temat om samhällets framtida förfall så har Safekeeping någonting extra: den ska vara full av fotografier! Om de fungerade för Miss Peregrine's home for peculiar children så varför inte här?

söndag 21 september 2014

Bokbilder

Kommer ni ihåg på den gamla goda tiden när jag hade en fotoblogg tillsammans med min kompis Linnéa? Ja, den bloggen gick en tyst död till mötes då vi nästan aldrig hade tid att uppdatera, men hon har fortfarande kvar sin djurinriktade blogg och som ni säkert märkt finns jag ännu kvar här på Bokplaneten.

Så idag fick vi idén att ta lite bilder igen - men med tema efter våra ännu levande bloggar! Så hon blev fotad tillsammans med en flock hundar och jag med mina böcker. Idag får ni därför ett specialinlägg där ni får se inte bara mig utan också mitt rum och mina bokhyllor.
















Och varför inte lite photoshop när vi ändå håller på?

Om ni vill se bilderna på Linnéa, kika in här på hennes blogg, nattstad.se/lovechivas

torsdag 18 september 2014

Brilliance av Marcus Sakey


undefined

Titel: Brilliance
Originaltitel: Brilliance
Serie: Brilliance Saga #1
Författare: Marcus Sakey
Förlag: Bokfabriken
Genre: thriller, mysterium, dystopi, kriminalare
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande, actionspäckad bok om en supersmart brottslösare

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mindre klichéer/förutsägbar handling












År 1980 förändrades någonting - runt en 1 % av alla barn utvecklade speciella förmågor. Inte magi eller superkrafter, utan förmågor som att läsa kroppsspråk, lösa omöjliga mattetal på ett par sekunder eller förutse aktiemarknaden så exakt att de kan bli mångmiljardärer. 
   Trettio år senare och världen är i uppror. De abnorma - de med speciella förmågor - har tvingats bli en andra klassens människa. I ett försök att ge dem samma rättigheter som normala har en terroristgrupp klivit fram, men deras aktioner har fått motsatt effekt. Nick Cooper är en abnorm som jobbar med att jaga andra abnorma som brutit mot lagen. I ett desperat försök att stoppa terroristerna innan tusentals blir dödade går han undercover på fiendens sida. Men vad kommer han egentligen upptäcka där?

Innan jag började läsa Brilliance trodde jag att det skulle röra sig om riktiga superkrafter - du vet, att kunna flyga, teleportation, helande, sådana saker. Istället visade det sig vara en mer realistisk bok och förmågorna är sådant som faktiskt existerar redan idag, om än i mycket mindre utsträckning. Huvudpersonen Cooper kan läsa kroppsspråk och se vilket humör någon är på och hur de kommer röra sig, men också uppfatta mönster hos andra människor och förutsäga hur de kommer bete sig i större utsträckning. Det finns en kvinna som kan bli nästintill osynlig genom att alltid vara där ingen tittar, och en liten pojke som kan räkna ut enormt svåra mattetal på ett ögonblick. Jag gillade den här mer realistiska tagningen på "superkrafter" mer än jag trodde att jag skulle göra. Det var snyggt hanterat och kändes som något som kanske skulle kunna hända på riktigt, till skillnad från x-men som är vetenskapligt omöjligt på alla sätt och vis.

Brilliance fokuserar mycket på hur minoriteter blir behandlade, speciellt om en liten del av den råkar ingå i en terroristgrupp. De normala i boken är "rädda" för de abnorma eftersom de är överlägsna på alla sätt och vis och inom ett par generationer kommer ta över och göra vanliga människor överflödiga. Det blir inte bättre efter att bomber sprängts och civila skjutits, och snart uppkommer sådant som tvångsomhändertagning av abnorma barn och spårning av alla abnorma genom obligatoriska mikrochips. Det påminner mycket om vår verklighet efter 9/11 (vilket jag tror är poängen) och är varnande och viktigt utan att bli predikande.

Utöver sitt budskap och sina annorlunda superkrafter är boken ganska medioker. Handlingen är spännande, men aldrig så spännande att jag inte kunde sluta läsa. Karaktärerna är sympatiska och roliga att följa, men inga jag kommer minnas speciellt länge. Det fanns en förutsägbar romans och en förutsägbar tvist som, även om den gav Cooper intressant karaktärsutveckling, kändes aningen klichéartad.

Allt som allt en spännande och underhållande bok med ett allvarligt budskap som är desto viktigare i dagens samhälle. 


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken. Jag menar det. EXTREMA SPOILERS NEDAN.

  • Kändes ju typiskt att det var staten som låg bakom hela terroristgrejen. Jag menar, det var ju inte alls förutsägbart eller så...
  • Och sen ska de såklart kidnappa hans familj som utpressningsmetod. 

tisdag 16 september 2014

Tisdagstipset

16136176

Donate Body to Science. Check.

When seventeen-year-old Kaitlyn checked the box, she never suspected she’d have her life–and her body–stolen from her. She awakens one day in a secret laboratory to discover that her body is now half-robot and is forced to hide her own secret: that she still has human emotions and a human mind. If the scientists who made her find out, they’ll erase what remains of who she was.

Kaitlyn finds an unlikely ally in Lucas, a handsome, brilliant scientist who can’t get over the guilt he feels knowing she was once a vibrant, beautiful young woman. He never expected a science project to affect him the way she does. As he tries to help her rediscover her past, he finds himself falling for the brave girl struggling to find her place and acceptance between the human and computer worlds.

Varför jag är nyfiken: that cover!! 

Harlequins författartävling

Harlequin Författartävling 2014

Som stor bokentusiast antar jag att jag inte är den enda med författardrömmar - vi måste finnas i horder här i bokbloggosfären. Och nu finns alltså chansen för en lyckligt lottad skribent att bli förlaget Harlequins första svenska författare! I december kommer vinnaren utses och därefter blir det bokkontrakt som gäller. Andra pris är en halvdags konsultation av Harlequins redaktörer och tredje pris är är ett års prenumeration på valfri serie.

Vill du veta mer om tävlingen, såsom deadlines och regler, kika in på Harlequins hemsida.

fredag 12 september 2014

Minirecensioner: andra världar



Titel: Guldkompassen
Originaltitel: Northern Lights
Serie: Den mörka materian #1
Författare: Philip Pullman
Förlag: Natur och Kultur

Lyra är föräldralös och bosatt på Jordan College tillsammans med gamla akademiker, men hon är ändå nöjd med livet. Men hennes lugna tillvaro full med busstreck och lek tar ett plötsligt slut när hemligheter börjar komma till ljuset, hemligheter om hennes upptäcksresande farbror, om daimoner och stoft och inte minst om en mäktig sanningssägare som kallas för guldkompassen...

Sådär en tio år efter alla andra har jag börjat sätta mig in i Philip Pullmans världskända Den mörka materian-serie, och jag tyckte absolut om den. Jag är väl lite över målgruppen i ålder och ibland framstod den som lite barnslig, speciellt som huvudpersonen är väldigt ung (tolv, tror jag). Lyra är impulsiv, envis och modig, och trots att hon var lite väl hög på sig själv så var hon en väldigt underhållande berättare som definitivt fick mig att heja på henne och hennes uppdrag. Hon ville rädda liv och ha lite äventyr när hon ändå höll på och det är något jag gärna ser i en huvudperson.

Världen är dessutom riktigt cool och hela konceptet med daimoner och stoft var fascinerande och jag har redan påbörjat andra boken för att nysta ut mysteriet. Dock fanns det lite väl många karaktärer att hålla reda på. De enda jag verkligen la på minnet var Lyra och hennes daimon Pan (och jag älskade den kärleksfulla relationen mellan dem!) och ett fåtal av bikaraktärerna, som mrs Coulter och isbjörnen Iorek.





40395
Titel: A Princess of Mars
Serie: Barsoom #1
Författare: Edgar Rice Burroughs



John Carter är både det ena och det andra - han har kämpat som soldat i det Amerikanska inbördeskriget och letat efter guld, men han trodde aldrig att han skulle bli rymdresenär. Ändå vill det sig så att han en dag genom mystiska omständigheter hamnar på Mars, kallad Barsoom av sina ociviliserade, vilda invånare. Barsoom är en döende värld, men kanske kan John rädda den, och dessutom vinna hjärtat till den undersköna prinsessan Dejah Thoris i processen.



Så jag tyckte inte speciellt mycket om den här boken. För att jag inte ska skrika ut allt jag inte gillade i caps lock så tar jag det i listform istället.

Det bra:

  • Hundvarelsen Woola var otroligt söt, och Sola var en sympatisk karaktär
  • Det fanns ett par repliker som var ganska roliga: "In one respect at least the Martians are a happy people, they have no lawyers."
  • Miljöerna, varelserna och historian i den marsianska världen var rätt så cool, speciellt för att var från början av nittonhundratalet.
Det dåliga:
  • John Carter är omedelbart mycket bättre än alla andra på allting, trots att de gjort det i hela sitt liv och han nyss börjat (exempel: det marsianska språket innehöll en del telepati, och trots att han kunde nada om telepati ett par veckor tidigare kunde han snart läsa allas tankar medan ingen kunde läsa hans. John är också bättre på att hantera djur som marisanerna själva domesticerat och tränat.)
  • Marsianska människor, i synnerhet John, är äckligt nedlåtande mot andra kulturer och alla som inte följer Johns sett att se på saker och ting kommer antingen konvertera eller dö. 
  • Självklart är John Carter den enda som kan rädda Mars i både krig och miljö, trots att bokstavligt talat alla vet mer om planeten än han. 
  • John blir ögonblickligen kär i Dejah Thoris när han ser henne på avstånd utan att behöva säga ett ord till henne. 
  • John Carter är beredd att döda allting som rör sig för den här kvinnan för att hon är snygg.
  • John Carter sägs vara nobel och hederlig men dödar besinningslöst utan att tveka en sekund. 
  • De rent praktiska sidorna kring Johns "resor" (för att inte tala om hans udda åldrande) förklaras inte, och man får heller inga riktiga ledtrådar till vad som kan ha hänt. Var det magi? Vetenskap? Guds hands? En dröm? Hallucinationer? Ursäkta men att inte ge mig någonting är bara att ta en lat genväg istället för att planera sin bok ordentligt. 



Både Guldkompassen och A Princess of Mars finns också som film. Det var länge sedan jag såg någon av dem, men jag kan säga att John Carter (filmatiseringen av aPoM) är avsevärt bättre än boken och Guldkompassen är åtminstone underhållande.

Guldkompassen

John Carter

torsdag 11 september 2014

Splintered av A.G. Howard


12558285

Titel: Splintered
Serie: Splintered #1
Författare: A.G. Howard
Förlag: Amulet Books
Sidor: 371
Genre: fantasy, romantik
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk, skruvad version av Alice i Underlandet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar jobbiga kärleksintressen och traingeldraman










Alyssa Gardners familj har alltid varit lite märklig - hon är ättling till Alice Liddel, flickan som inspirerade Alice i Underlandet. Men Underlandet är mer än bara en saga, och ju äldre hon blir ju mer varse blir Alyssa om konsekvenserna till Alice handlingar i det magiska riket. 
   Med en mamma inlåst på ett mentalsjukhus och förmågan att höra insekter och blommor prata ser inte saker och ting särskilt ljusa ut för Alyssa. För varje dag kommer hon allt närmre sin ärvda galenskap, och om hon inte gör någonting kommer hon snart hamna i en cell bredvid sin mamma. Det finns bara en sak att göra: hon måste rätta till Alice misstag.
   Hon måste hitta ner i kaninhålet. 

Jag hade höga förväntningar på Splintered. Med ett ruskigt fint omslag och ett löfte om ett utsökt förvridet Underland kändes det som om den hade allt. Tyvärr var den något av en besvikelse, och de var extra jobbigt eftersom den hade potential att vara grymt bra.

Jag älskade Howards version av Underlandet; det är mörkt och förvridet och har en nivå av galenskap som man sällan ser i ungdomsböcker. Tyvärr dröjde det ett bra tag innan vi ens kom dit, och att spendera plågsamt utdragen tid i Alyssas verklighet med en stereotypiskt bitchig populär tjej till fiende och en mörk, sexig kille som kanske/kanske inte gillar henne var mest plågsamt. Väl i Underlandet var det en utsökt blandning av allmänna tokigheter och fruktansvärt obehagliga (på ett bra sätt) oförklarligheter. Handlingen var dessutom överraskande tvistig och full av oväntade vändningar.

Och sedan är där triangeldramat. I vanliga fall är jag van vid triangeldraman där jag hejar på åtminstone en av killarna, även om allt drama i allmänhet irriterar mig. I Splintered vill jag för allt i världen inte se Alyssa tillsammans med någon av killarna.

Morpheus gillar jag som karaktär - han har egna motiv och hemligheter och var både charmig och mystisk och jag visste aldrig riktigt var jag hade honom. Men som kärleksintresse? Nej. Nej nej nej. Han manipulerar Alyssa, han skrämmer henne och hotar henne och mer eller mindre tvingar sig på henne. Som fiende eller tveksam allierad är detta perfekt, men i en romans är han första steget i ett fruktansvärt destruktivt förhållande och snälla lura inte i tonåringar att det är så romantik ser ut.
   Jeb sedan... där Morpheus åtminstone var intressant var Jeb bara en stor katastrof. Han har inga motiv utöver ALYSSA. Han är överbeskyddande, behandlar henne som en ägodel och försöker tvinga henne att göra som HAN vill trots att det är HENNES familjs mentala hälsa som står på spel. Och det värsta? Alyssa är så förbaskat KÄR i honom att hon målar upp honom som nån form av gud. Hon ser överhuvudtaget inte hur han beter sig och blir aldrig det minsta upprörd när han vägrar lyssna på ett ord hon har att säga och istället bara släpar iväg med henne dit han vill. "Jeb jag tror att vi borde..." "Nej vi måste göra så här nu direkt" "Okej wow vilka biceps du har".

Urk.

Alyssa var inte jättemycket att hurra för heller. Alla pratar om hur fantastisk hon är, men i stort sett alla hjältedåd hon utför är rena slumper eller görs tack vare att andra (Jeb och Morpheus i första hand) styr och manipulerar henne. Det är först när hon kommer ifrån Jeb och måste hantera situationer på egen hand som jag överhuvudtaget kunde se henne som något annat än en tvådimensionell pappfigur med dreadlocks och platåskor. Hon kunde vara både modig och smart när han inte var i vägen, även om saker och ting fortfarande formligen vände ut och in på sig självt för att gå hennes väg. Jag hade hoppats på att få se henne mer omänsklig eller galen, med tanke på hennes släkthistoria, men för det mesta kändes hon ganska vanlig och i ingen större risk att hamna på ett mentalsjukhus.

De två stjärnorna ges för den mörka, unika och riktigt cool världen och potentialen som kanske (förhoppningsvis) uppfylls i uppföljarna. 


Boktrailer

tisdag 9 september 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: thriller

6587879

At first Ig thought the horns were a hallucination, the product of a mind damaged by rage and grief. He had spent the last year in a lonely, private purgatory, following the death of his beloved, Merrin Williams, who was raped and murdered under inexplicable circumstances. A mental breakdown would have been the most natural thing in the world. But there was nothing natural about the horns, which were all too real.

Once the righteous Ig had enjoyed the life of the blessed: born into privilege, the second son of a renowned musician and younger brother of a rising late-night TV star, he had security, wealth, and a place in his community. Ig had it all, and more—he had Merrin and a love founded on shared daydreams, mutual daring, and unlikely midsummer magic.

But Merrin's death damned all that. The only suspect in the crime, Ig was never charged or tried. And he was never cleared. In the court of public opinion in Gideon, New Hampshire, Ig is and always will be guilty because his rich and connected parents pulled strings to make the investigation go away. Nothing Ig can do, nothing he can say, matters. Everyone, it seems, including God, has abandoned him. Everyone, that is, but the devil inside. . . .

Now Ig is possessed of a terrible new power to go with his terrible new look—a macabre talent he intends to use to find the monster who killed Merrin and destroyed his life. Being good and praying for the best got him nowhere. It's time for a little revenge. . . . It's time the devil had his due. . . 

Varför jag är nyfiken: anledningen till att jag vill läsa Horns har faktiskt ingenting med boken att göra. Istället var det filmatiseringen som fångade min uppmärksamhet. Än så länge har inte mer än trailern visats, men den ser amazing ut. 



söndag 7 september 2014

Return of the girl

Jag håller för tillfället på att skriva om och utöka min Girl-serie, och en av förändringarna jag gjort är att lägga till fler berättare. De senaste dagarna har jag kämpat med ett stycke ur Loris synvinkel, berättat innan hon ansluter sig till gruppen. Jag tänkte att när jag nu slitit så med det här kapitlet kan jag lika gärna dela med mig av det.



Lori kan inte minnas sista gången hon hade så här mycket pengar. Det är befriande att kunna gå in i en butik och veta att man kan få med sig allt man vill köpa utan att behöva gömma någonting under tröjan eller i skorna. Hon ler mot kassören när hon lämnar över sedlarna. Han ger henne en konstig blick men ler tillbaka och önskar henne en trevlig kväll, precis som han är betald att göra. Lori tar inte särskilt illa vid sig. Få kan ge henne normala blickar, och det beror inte på solglasögonen hon så gott som alltid har på sig. Det rycker i hennes mungipor när hon tänker på blickarna hon skulle få om hon tog dem av sig.
   Hon plockar med sig sina varor, mest nudlar och lättöl, och lämnar butiken med pengar fortfarande kvar i fickorna. Hon fingrar lite lätt vid sedlarna och undrar hur länge hon kommer klara sig på dem. En väska med ytterligare tjugotusen ligger under sängen i hennes hotellrum, och det borde vara tillräckligt länge för att hon utan dåligt samvete borde slippa tänka på mat och tack över huvudet i ett par veckor åtminstone. Vissa hotell kan vara lite gnälliga med att släppa in någon utan kreditkort, speciellt om hon har ärr i ansiktet och solglasögon dygnet runt, men de brukar slappna av något när hon viftar med sitt leg och betalar i förskott. Det är ju inte som att de kan veta att den skarpögde, långfingrade mannen som tillverkade hennes id-kort för sex månader sedan spädde ut hennes ålder med en sådär två tre år.
   Det är ett litet, smutsgult hotell som ligger inklämt mellan ett postkontor och en gräsplätt som har mage nog att kalla sig för park. Lori är inte speciellt förtjust i det. För att vara ärlig är hon inte speciellt förtjust i det här lilla samhället överlag. Det är för litet och för färglöst, utan klubbar och med en alldeles för stor stolthet över sina två rivaliserande pizzerior som tillsammans dör en långsam död i rännstenen. Om det inte vore för kringresande galningar som Lori skulle väl även hotellet ligga i ruiner vid det här laget. Hon skulle föredra att ta sitt pick och pack och köra raka vägen till närmsta stad och krascha några fester, speciellt nu när hon har råd att leva på annat än tonfisk på burk. Men hon vet bättre än att dra uppmärksamhet till sig efter att ha lättat det där gänget på inte bara närmare tjugofem tusen kronor utan också ett par medlemmar. De kanske inte har möjligheten att hitta henne, men det finns andra som har det. Det pirrar i fingrarna och hon ler lätt när hon tänker tillbaka till anfallet, på hur snabbt deras självförtroende dalade och försvann när hon högg ner dem en efter en. Hon undrar hur många av dem hon skulle bli tvungen att döda för att hämnas alla de offer de lagt bakom sig genom åren. Förmodligen fler än det finns gängmedlemmar att slakta.
   När det blivit mörkt ute lämnar hon sitt hotellrum via fönstret och klättrar upp på taket. Hon hade specifikt bett om att få ett rum som inte vetter mot gatan och den uttråkade receptionisten hade inte ställt några frågor om hennes märkliga krav. Kanske kommer det många människor med gatufobi till en liten håla som denna. Hon slår sig ner några meter från takkanten och stirrar ut över de krypande bilarna som ser monokroma ut i det bleka ljuset från gatlyktorna. Fingrarna känns bortdomnade runt den kalla ölburken och hon ryser till när hon tar en klunk. Hon tycker fortfarande inte riktigt om smaken men bestämde sig för länge sedan att hon kan leva med den för det behagliga bruset i huvudet som följer snart därpå.
   Hon borde ligga lågt i ett par veckor. Hur mycket hon än försökte var det omöjligt att döda hela gänget, åtminstone inte om hon ville undvika att bränna ner hela huset i grunden, och vid det här laget måste det cirkulera rykten om en grå, mörkhyad flicka med ärr och dreadlocks som kan få saker och ting att flytta sig utan att röra vid dem. Saker som människokroppar och tunga, vassa föremål. Det är inte det första ryktet som skapats om henne. Vid det här laget måste hon vara något av en urban legend i kriminella kretsar runt om i landet.
   Hon lämnar taket vid midnatt. Samhället sover runt henne och när hon klättrar tillbaka in i sitt rum får hon en nästan överväldigande känsla av att vara den enda vakna personen på flera mils omkrets.
   Hon slänger två tomma ölburkar i papperskorgen, öppnar en tredje och börjar rota runt i sina väskor. Huvudet känns lätt vid det här laget, tillräckligt lätt för att hon ska bli djärv men inte så lätt att hon tappar omdömet. Det är en knivsegg att balansera på och det händer att hon tappar balansen, men för det mesta lyckas hon hålla sig tillräckligt nykter för att vara en fara för andra, inte sig själv.
   Hennes surrande fingrar knuffar undan strumpor och behåar och gräver sig djupare ner tills de stöter emot slät metall. Hon drar fram den silverglänsande laptopen och stirrar på den ett ögonblick, nästan rädd att öppna den. För två år sedan visste Lori nästan ingenting om datorer. Hon kunde slå på dem och hon kunde använda Google, men ungefär där gick hennes begränsningar. Sedan dess har hon såklart lärt sig mer. Hon träffade en kille för ett och ett halvt år sedan, en stammande artonåring med stripigt blont hår och datorkunskaper nog att hacka sig in i SÄPO:s arkiv. Inte för att han gjorde det. Han hette Simon och var ungefär lika våghalsig som en nyfödd hundvalp.
   Man hon hade gillat honom och hans dansande fingrar och hon hade stannat i hans hemort i över två månader. Han var något av en nörd, och när hon berättade om sig själv hade han reagerat mer med överväldigande glädje än med rädsla eller chock. Det var som om hon hade bekräftat något han alltid misstänkt. Han hade lärt henne så mycket han kunnat om datorer, och trots att det finns få saker Lori tycker sämre om än att sitta still och pränta in information hade hon lyssnat uppmärksamt. Om man ska klara sig på egen hand måste man vara beredd att göra sådant man inte gillar. Men hon hade gillat Simon. Han hade haft mjuka, varma kyssar och hon saknade honom, även om hon inte försökt hålla kontakten med honom sedan hon gett sig av. Hon känner att det är bäst att lämna så mycket som möjligt bakom sig när man lever på resande fot.
   Alma är undantaget för den regeln.
   Lori startar datorn och går igenom sina vanliga försiktighetsåtgärder, allt det Simon lärde henne, utan att tveka, men när den tomma sidan i ett nytt, oskrivet mejl öppnar sig framför henne hejdar hon sig. Vad skriver man till en person som stirrat in i döden tillsammans med en?
   Jag saknar dig.
   Jag är glad att du fortfarande lever.
   Jag vill kyssa dig.
   Försök inte hitta mig.
   Det där sista skriver hon alltid, som någon slags avskedsfras. Hon vet att det inte spelar någon roll om hon skriver det eller inte. Alma är fast i nordligaste Norrland där hon precis börjat gymnasiet, och trots att hon vet att världen inte är vad den utger sig för att vara så lever hon fortfarande i den. Hon har inte mycket val, och skulle förmodligen inte vilja lämna den även om hon kunde. Men Lori kanske kan åka tillbaka dit någon gång, försöka smälta in i den där nästan-verkligheten, glömma allt hon vet.
   Hon fnyser, och med ens är det som att spänningen försvinner. Handen faller ner på tangentbordet och en hel rad oläsliga tecken radar upp sig i dokumentet. Hon raderar dem och börjar långsamt knappa in sitt meddelande. Lori är inte bra med ord, och det känns inte rättvist att det är hennes enda sätt att hålla kontakt med Alma. Hon vill ha henne framför sig, kunna säga det hon känner i ögonblicket utan att behöva tänka på det. När hon tittar på det hon skrivit ser det klumpigt och ointressant ut, bara rad på rad av små svarta tecken, och när hon läser dem faller de ur hennes minne som om de aldrig ens varit där. Är det så Alma ser det? Läser hon det Lori skrivit bara för att genast glömma det?

   Det spelar ingen roll. Hon önskar att hon kunde låta bli att hålla kontakten, bara klippa av Alma som hon klippt av alla andra. Men hon kan inte. Istället kämpar hon ihop ett kort meddelande. Hon berättar att hon fått tag på lite pengar men inte hur, berättar att hon är på ett hotell men inte var. Hon säger inte att hon saknar henne. Hon påminner om att hon är utom räckhåll. Hon skickar mejlet och går och lägger sig utan att tillåta sig tänka mer på saken.

Lori har sovit lätt så länge hon kan minnas. När hon var liten och på flykt brukade hon sova utan vare sig täcke, madrass eller kudde, dels för att den som sover obekvämt vaknar lättare när soldater eller rebeller närmar sig, dels för ett det helt enkelt inte fanns att tillgå. Hon hade dessutom händerna om ett knivskaft och skorna kvar på fötterna, knutna med tre olika knutar för att ingen skulle ta chansen att stjäla dem. De tog chansen ändå. Hon gick barfota mer än hon vill erkänna.
   Idag kan hon sova nästan varje natt i en säng med både madrass, kudde och täcke, men hon har utökat sitt artilleri. Kniven sitter fastspänd på låret under nattlinnet, trots att det är fruktansvärt obekvämt, och i händerna håller hon ett svärd. Hon somnar med fingrarna slutna kring skidan och vaknar med dem så hårt knutna att de tycks ha vuxit fast i den positionen. Hon skulle inte ha så mycket emot det; hon känner sig alltid tryggare med svärd i hand.
   När hon öppnar ögonen flimrar ljus från under gardinerna. Det är ingenting ovanligt; till och med i en liten håla som den här kör bilar runt klockan tre på natten. Hon spänner fingrarna runt svärdet tills det surrar i benen och slappnar sedan av igen. Knäpptyst drar hon undan täcket och ställer sina nakna fötter på golvet. Det är kallt och hon ryser ofrivilligt till, men det är en förväntansfull rysning. Det är för mycket i henne just nu; för mycket förvirring och saknad och förflutet. Hon behöver distraktion.
   Hon behöver blod.
   Hon kliver över golvet utan att smyga, går bara tyst och lätt och avslappnat. Gardinen är tung och mjuk under hennes fingrar när hon glipar på den och kikar ut. Gränden är mörk; en bil kör förbi och ljuset når precis fram till henne. Hon kisar och släpper ner gardinen igen.
   Ingen utanför. Vad väckte henne?
   Hon tassar runt i rummet, tyst men snabbt, och samlar ihop sina saker. Det tar inte ens en halv minut. När hon har bråttom sparar hon alltid mest tid till kläder och vapen.
   Kniven runt låret försvinner ner i väskan, den fungerar inte lika bra ovanpå byxor. Istället drar hon på sig stövlar med en stilett gömd i skaftet, ett knogjärn på vänster hand och ett bälte runt midjan med plats för fem små men spetsiga kastknivar, pepparsprej, en elpistol och några fickor med diverse användbara småsaker. Hon gömmer allting under en knälång svart kappa och spänner fast svärdet på ryggen innan hon drar det ur skidan med ett metalliskt zwiiing. Väskan balanserar hon på höger axel, fri att svinga runt och använda som antingen sköld eller tillhygge, allra helst både och. Hon föredrar att använda mänskliga skölder, på det sättet de ofta gör i filmer, men det finns inte alltid otrevliga typer inom räckhåll när någon siktar på henne. Väskor fulla med kläder fungerar inte alls lika bra till att avvärja kulor men de kan åtminstone stoppa en mindre kniv.
   Två minuter efter att hon först öppnade ögonen står hon framför dörren, spänd och redo för strid. Alltid redo, alltid dödlig. Höger hands fingrar kramar och svärdsskaftet. Hon kan nästan känna blodlukten.
   Men vad väckte henne?
   Ett ljud. Något som klickade, gnisslade, vibrerade i väggarna så lågt att bara något omänskligt kunde ha hört det. Suset av vind och bilar, bara aningen högre än tidigare.
   En ytterdörr som öppnades.
   Hotellet stänger klockan tio. Ingen kommer in, ingen kommer ut. Såvida de inte råkar veta hur man stänger av larm och dyrkar lås, såklart. Lori är själv inte speciellt bekant med den metoden. För tidskrävande, för tyst. Hon kommer bättre överens med en tung tegelsten och ett stort fönster.
   Hon lägger örat mot dörren och kan bara precis uppfatta ljudet av fotsteg. Hon blundar men kan inte avgöra hur många de är. Mer än en, färre än fem. Två? Tre? Hjärtat slår snabbare, svart blod pumpar genom ådrorna. Hon andas tungt av förväntan och måste lägga band på sig själv för att inte explodera genom dörren i en skur av träflis. Sådana saker fungerar inte i verkligheten. Hon skulle sluta medvetslös på golvet i sitt rum.
   Istället kliver hon åt sidan, släpper ner väskan på golvet och klättrar uppför väggen. Det är svårt med bara en hand, men hon skulle hellre lämna hela armen på golvet än släppa svärdet. Musklerna värker när hon placerar sig alldeles ovanför dörren med tårna på dörrkarmen och sin fria hand stödd mot taket. Hon ignorerar sina darrande benmuskler och lutar örat mot väggen, håller andan och lyssnar.
   Andetag utanför dörren. Tre människor, knäpptysta men förrådda av sina egna kroppars bultande hjärtan och flämtande lungor. De samlas utanför dörren. Lori vinklar svärdet så att spetsen pekar rakt ner mot dörrmattan.
   De rammar inte dörren. Lori tappar nästan svärdet när det klickar till i låset. På något sätt har de fått tag på en nyckel. Hon kommer av sig så mycket att hon nästan missar sitt ögonblick, nästan låter dem kliva rakt in i rummet. Men när dörren svänger upp på tysta gångjärn och en mörkklädd figur kliver in reagerar hon på instinkt. Handen och fötterna släpper taget och hon faller som en sten i mindre än en sekund innan hon landar på inkräktarens kantiga axlar. Hon känner motståndet skallbenet gör mot svärdsspetsen och driver det neråt med omänsklig styrka. Ben krasar, blod sprutar och människan stupar under henne utan att yttra något annat än ett förvånat gurglande.
   Hon böjer ner huvudet och drar upp axlarna och landar i en rullning tvärs över golvet men hinner inte bedöma avståndet. Knäna kraschar rakt in i sängkarmen och hon väser av smärta. Bakom henne hejdar sig de två kvarvarande människorna i ett ögonblick, förstummade av att mötas av ett monster istället för den oskyldigt sovande flicka de väntat sig. Men de måste ändå fått veta vad de hade att vänta sig, för när Lori lyckas komma på fötter har den närmast henne dragit en elpistol som nu riktas rakt mot hennes bröstkorg.
   Lori höjer sina tomma händer mot inkräktarna och pressar mot luften. Hon har aldrig varit speciellt bra på telekinesi: en bra dag är hon glad om hon kan lyfta en pappmugg från ett bord. Men nu har hon så mycket ilska och blodtörst i hela kroppen, så mycket hat över allt som tagits ifrån henne att hon utför rörelsen utan att tänka efter. Hon har en bild i huvudet av hur människorna kastas bakåt, hur väggen blåses in som av en plötslig orkanvind och hur hela rummet och korridoren utanför blir fulla av träsplitter och blod. Det känns som att hon kan göra det, som att hon släppt iväg en ofantlig, dödlig kraft.
   Människan som håller i elpistolen snubblar ett steg bakåt och tappar siktet. Den som fortfarande står i korridoren reagerar inte alls. Lori blåser ut genom näsan i en frustrerad utandning samtidigt som elpistolens sprakande projektiler slår in i väggen till vänster om henne med ett fräsande.
   Med det mest omedelbara hotet undanröjt duckar Lori åt sidan samtidigt som hon sliter upp två av sina kastknivar från bältet och slungar dem mot pistolbäraren. Hon snuddar lite vid dem när de befinner sig i luften, rätar till deras färd, och en av dem smäller rakt in i pistolbärarens panna med ett lågt thunk medan den andra studsar mot väggen i hallen och faller harmlöst till golvet. Den som träffat sjunker djupt in i kött och ben och Lori känner den där välkända berusningen bubbla i kroppen när motståndaren faller till golvet. Hon är bättre på att använda sin förmåga på det här viset: guida och knuffa lite, istället för att styra och ställa. Det krävs inte lika mycket kontroll men kan ha ett lika tillfredställande resultat.
   Den enda överlevande människan står kvar i utanför dörren, orörlig. Lori kan inte se om det är en man eller kvinna, ung eller gammal, trots att hon ser utmärkt i mörker. Det är bara en fiende, någon som inte bara vill skada henne utan dessutom också verkar ta henne för en idiot. Hon känner sig nästan förolämpad. De trodde verkligen att de skulle kunna gå rakt in här utan att hon märkte något och ta henne när hon sov. Har de ingen aning om sakerna hon gjort? Nog för att det har gått tio år men inte kan de allvarligt ha väntat sig att hon skulle vara lika hjälplös nu som när hon var sju.
   Det spelar ingen roll. Människan verkar helt ha gett upp sin uppgift och istället tagit till flykten och het ilska stiger upp i Lori. Hon kliver fram för att följa efter och griper tag i sitt svärd i farten. Det sitter fast. Hon tänkte aldrig så här långt när hon tryckte ner det nästan ända upp till fästet i sin motståndares skalle. I korridoren avlägsnar sig snabbt de springande stegen och hon sliter rasande i svärdet. Människan huvud guppar upp och ner och de glasartade, blodsprängda ögonen stirrar upp på henne. Det är en man, ser hon nu. Håret är kortsnaggat och hyn blek, nästan vaxartad i det mörka rummet. Det finns inget blod: svärdet skar rakt igenom huvudet och fortsatte ner i halsen utan att bryta huden någon annanstans. Nu när Lori ruckat på det börjar mörka fläckar sprida sig på hans skalp och små droppar av koagulerat blod skvätter ut på hennes stövlar. Men det vägrar fortfarande lossna.
   Med ett morrande ställer Lori vänster fot på mannens huvud, griper med båda händerna om svärdsskaftet och drar med både fysisk och mental kraft. Klingan glider genom ben och brosk som en kniv genom smör och huvudet faller tillbaka ner på mattan med ett dämpat smack. Lori snubblar till men rätar snabbt på sig. Tyngden i hennes händer känns tryggande, men hon hinner inte ta sig tid att njuta av det. Istället skyndar hon framåt, snappar upp sin väska och lämnar, med ett visst motstånd, sina två kastknivar i den andra inkräktarens panna.
   Korridoren är tom och halvvägs till trappan svär hon över att hon inte tagit fönstervägen istället. Hon hade kunnat genskjuta människan vid ytterdörren, men nu är det för sent att vända om och när hon väl hinner ut har hennes byte förmodligen redan hunnit in i sitt flyktfordon och lämnat området. Ilsket morrande ökar hon hastigheten, tar trappan i ett enda språng, dämpar landningen med lite magi och rusar vidare.
   Hotellets ytterdörr är liten, inte den typen av stora glasportar hotell i städer brukar ha. Det är bara en vanlig dörr som kunnat leda in till ett vanligt bostadshus. Nu brukar ju förstås vanliga dörrar vara stängda och låsta klockan tre på natten istället för att gapa öppna rakt ut mot den mörka gatan, men alla kan göra misstag. Lori exploderar ut genom den öppna dörren samtidigt som hon svingar svärdet framför sig från höger axel ner till vänster höft så att spetsen nästan snuddar vid marken. Ingen dumdristig motståndare som väntat precis utanför dörren för att överraska henne faller död ner. Hon är ensam på trottoaren, omgiven av gulvita pölar av ljus från gatlyktor.
   På avstånd kan hon höra en bil susa iväg. Brusande av ilska undrar hon om det är den överlevande människan som fegt tagit sin tillflykt där hon in kan nå honom eller henne. Händerna darrar om svärdsskaftet och läpparna är tillbakadragna i en morrning som visar upp hennes spetsiga tänder i all sin skräckinjagande skönhet. Hon har fortfarande kvar den där kramande, pressande känslan i kroppen, känslan av att hon måste göra något. Bulta huvudet i en vägg eller sätta svärdet i en fiende, det spelar ingen roll. Bara se blod spillas tills knuten i hennes bröstkorg löser upp sig. Världen känns inte verklig runt henne, det är som om en tjock hinna bildats mellan hennes hud och resten av universum.
   Hur hittade de henne efter tio år?
   Hon släpper svärdet med vänster hand och smäller sin knutna näve rakt in i väggen så hårt hon kan. Trä splittras och små flisor leta sig in under huden. Rännilar av smärta rusar genom henne och hon väser genom hoppressade tänder. Känslan lättar en aning men är fortfarande kvar, brusande precis där hon inte kan komma åt den.
   Det är nära att hon missar ljudet när vapnet avfyras. Det poppar till någonstans till vänster mo henne och hon reagerar utan att tänka och svingar upp väskan framför ansiktet. Det är en stor väska, tung och knölig och innehållande närapå varje aspekt av hennes liv, men den skulle knappt ens ha saktat ner en kula. Lori ångrar sitt handlande i samma sekund som hon hör någonting smälla in i det grova tyget. Men ett ögonblick passerar och när hon registrerat att hjärnan fortfarande är oskadd nog att registrera saker förstår hon att ingen skjutit henne. Åtminstone inte med en pistol.
   Hon kastar väskan i den allmänna riktningen skottet kom ifrån, pressar på lite extra med sin magi och får den att fara iväg ett par meter längre än vad som borde vara möjligt. Den träffar så klart inte, det hade hon inte väntat sig heller, men den distraherar skytten tillräckligt mycket för att Lori ska hinna ducka åt sidan. Nästa skott smäller in i den redan splittrade träväggen bakom henne och hon backar tillbaka in genom den öppna dörren. Hennes fria hand drar en av de tre kvarvarande kastknivarna från bältet. Den känns liten och ofarlig i hennes hand, som om den aldrig skulle kunna avsluta ett liv och rädda ett annat. Lori vet bättre än att bedöma saker efter deras storlek.
   Hon kikar ut genom dörren, kvickt och med kniven redo, men hittar ingen att kasta på innan hon känner sig tvungen att dra sig tillbaka igen. Det stickar i musklerna på henne. Hon har aldrig gillat att gå på defensiven. Hon vill tillbaka ut på gatan, hitta sin motståndare och göra processen kort med honom eller henne. En del av henne bryr sig inte om att det förmodligen skulle vara det sista hon någonsin gör. Hon har tänkt ibland på den tomma evighet som måste vara döden, och den låter inte så farlig i jämförelse med det till synes oändliga lidande som är livet.
   Men att dö nu vore att låta dem vinna, och Lori har alltid varit en urusel förlorare.
   ”Lori”, säger en mjuk röst utifrån, låg men ändå tydligt hörbar. Loris lungor drar ihop sig och expanderar så snabbt att hon tror att hon ska kvävas.
   ”Lori, varför kommer du inte bara ut?”
   Mot bättre vetande ta hon ett halvt kliv ut på gatan, höjer vänster hand och slungar iväg kniven. Det är löjligt. Hon har inte en chans att träffa. Men den där rösten, människan hon hatar med varenda cell i sin kropp. Död åt den, om det så är det sista hon gör.
   Kniven far som väntat iväg långt utom räckhåll men pilen fastnar i dörrkarmen, en knapp decimeter från Loris bröstkorg. Den är liten och spetsig med små, små styrfjädrar i ena änden och ser nästan precis ut som bedövningspilarna de skjuter genom blåsrör på djur i naturprogram. Lori duckar tillbaka in genom dörren igen.  
   ”Gumman, du kan inte fortsätta på det här viset. Vi kan hjälpa dig.”
   Gumman. Lori sjuder inuti. Hon bestämmer sig för att det inte spelar någon roll, att hon ska kasta sig ut på gatan och döda kvinnan som väntar på henne där ute. Om hon tar någon med sig är det inte fullt lika mycket av en förlust.
   Men när hon försöker röra på sig håller kroppen emot, klöser sig fast i den sjabbiga hotellobbyn med näbbar och klor. Hon lutar sig mot dörren, backar ett steg, höjer svärdet och tar ett halvt kliv framåt, backar igen. Hon kan höra steg utanför nu, skosulor som skrapar mot asfalten. I bröstkorgen hoppar hjärtat över ett slag och lungorna gör den där konstiga sammandragningen igen.
   Fan ta det här.
   Hon skriker när hon kastar sig ut, ignorerar sättet hela kroppen tjuter åt henne att låta bli och svingar svärdet vilt runtomkring sig. Med någon form av ofantlig tur som inte borde existera utanför actionfilmer slår hon ner en pil med svärdsklingan och undviker nästa genom att dyka ner på marken och rulla från höger axel till vänster höft. Hon kommer på fötter fortfarande springande och med ens står hon där, kvinnan hon fortfarande drömmer mardrömmar om. Hon har mörkt hår och mörka ögon, och i sina händer håller hon ett gevär riktat rakt mot Loris ansikte.
   Plötsligt vill Lori vända om och fly tillbaka in i hotellet, men hon springer för snabbt för att kunna stanna. Fötterna fortsätter av sig själva och hon sveper med en hand genom luften. Geväret knuffas en aning åt sidan samtidigt som ytterligare en bedövningspil avlossas och flyger harmlöst genom luften en meter till vänster om Lori. Sedan är de alldeles inpå varandra och hon svingar svärdet neråt i en silverglänsande båge.
   Det är ett hugg av ohöljd styrka, utan finess eller fintning, och när kvinnan enkelt duckar åt sidan tappar Lori balansen. Svärdseggen slår i marken så att gnistor yr och Loris armar vibrerar av nedslaget. Hon befinner sig för nära för att kvinnan ska kunna höja geväret och skjuta henne, men den kreative kan alltid hitta okonventionella sätt att använda konventionella föremål. Gevärspipan smäller rakt in i Loris ansikte.
   Hon snubblar bakåt och hostar upp svart, klibbig vätska som kletar ner hennes läppar och haka. En bit av en tand lossnar och hon är nära att svälja den. Kvinnan försöker backa undan så att hon kan höja sitt vapen men Lori följer efter, griper efter hennes jacka och morrar åt henne med en blodfylld grimas. Någonting kommer flygande och landar rakt i hennes mage. Det är kantigt och hårt och Loris undermedvetna förstår att det måste vara ett knä. Något annat träffar henne på kindbenet, ytterligare något på hakan. Armbågar? Knytnävar? Verkligheten rör sig för snabbt för att hon ska hinna se eller förstå vad som händer.
   Lori är van att slåss mot starkare motståndare, van att hitta luckorna och utnyttja dem. Hon letar efter dem nu samtidigt som hårda nävar slår henne sönder och samma. Hon försöker använda sina tankar för att knuffa kvinnan och få henne ur balans, men människan framför henne anpassar sig snabbt och följer med i rörelserna bara för att komma tillbaka med än mer kraft. Om Lori ska ha en chans att vinna måste hon ha mer avstånd, en chans att använda sitt svärd och fokusera sina förmågor. Men med geväret redo att avsluta striden är det en omöjlig väg att gå.
   Något träffar henne i ryggen och hon vikar sig dubbel. Kvinnan framför henne tror att hon har vunnit. Lori vet inte om det kan räknas som en svaghet eller ens en lucka, men nog fan kan hon utnyttja det. Svärdet är tungt i hennes händer när hon ändrar grepp på det och riktar det uppåt. Knäna smäller i marken och smärta ilar genom dem. Hon halvsitter, framåtlutad, blödande och andlös. Kvinnan höjer geväret för att ta skottet.
   Lori vrider sig åt sidan, snurrar och slingrar och slungar svärdet uppåt. Eggen slår in i gevärspipan och Lori faller handlöst ner på rygg. Luften går ur henne. Geväret hostar till och går av på mitten.
   Kvinnan står förstummad ett helt ögonblick innan hon lyfter ena foten och stampar efter Loris ansikte. Skosulan missar med mindre än en decimeter när Lori rullar åt sidan. Knappt tio meter bort passerar en bil och för bara en sekund fylls hon av något barnsligt slags hopp om räddning, blandat med fasa över att fråntas sin kanske enda chans till hämnd. Men billyktorna snuddar vid hennes tår och passerar utan att hejda sig, och hon vet inte om hon är besviken eller lättad.
  Med svärdet höjt framför sig backar hon snubblande undan. Allting gör ont, bortsett från nedre halvan av ansiktet som är helt bortdomnad. Blod droppar från hennes haka ner på asfalten och formar små pölar som glänser som tjära i skenet från gatlyktorna. Kvinnan tar ett steg mot henne och Lori backar ytterligare, svingar svärdet vilt framför sig. På mindre än tre meters avstånd stannar kvinnan och ger Lori en jag är besviken på dig blick som borde vara reserverad enbart för föräldrar till barn med kleptomaniska tendenser.
   Vilket Lori visserligen har, med tanke på att hon inte betalat ett ärligt tjänat öre för en enda pryl hon äger, men hon är inget barn och kvinnan är inte hennes mamma. Hon morrar, något hon minns alltid fick kvinnan att rynka ogillande på näsan. Hon gör det fortfarande; den lilla näsan skrynklas ihop och ögonen smalnar.
   ”Lori, du måste förstå att jag inte vill skada dig, men jag måste ta dig med mig. Du kan inte leva på det här viset. Det är inte bra för dig.”
      Det finns så mycket Lori skulle vilja säga. Varje natt hon vaknat från mardrömmar har hon legat med vidöppna ögon och stirrat upp i taket, repeterat skällsord och elaka liknelser som ett mantra samtidigt som hon håller kvinnans ansikte stadigt framför sin inre blick. Hon kan hålla på så i timmar, improvisera fram nya ord när de existerande och socialt accepterade tar slut.
   Nu finns där ingenting, bara ett ekande tomt utrymme där panikartade känslor studsar runt utan att hon kan få grepp om vad hon egentligen upplever just nu. En enda fras kommer till henne, gång på gång, och till slut är det det enda hon kan spotta ur sig.
   ”Du får inte kalla mig det. Du har inte rätten att använda mitt namn.”
   Inga svärord, inget skrikande, men hon skakar inte på rösten trots att både armar och ben darrar. Hon hoppas att kvinnan inte märker det.
   Den sista tillstymmelsen av omtanke försvinner ur kvinnans ansikte. Lori känner henne tillräckligt väl för att veta att det inte är för att hon är förolämpad, utan för att hon helt enkelt känt igen en situation där det inte längre är någon mening med att spela teater.
   ”Det förvånar mig inte att du är den första vi hittat. För att vara helt ärligt var du aldrig speciellt intelligent. Alldeles för impulsiv.”
   Orden slår in i Lori som en slägga. Hon försöker samla sig, försöker trycka undan flodvågen av odefinierbara tankar och känslor som snurrar runt i hennes huvud. Om hon bara kunde... Hon kisar och föreställer sig kvinnan kastas bakåt, slår in i huset på andra sidan gatan, pressas mot väggen, smulas sönder enda ner till minsta atom. Blod på gatan, det fruktansvärda, mardrömsframkallande skriket från en mänsklig varelse som dör i fruktansvärda smärtor.
   Ingenting händer. Lori tappar fokus och bilden flimrar till och försvinner.
   ”Vem hjälpte dig kryptera datorn? Var det Jasper? Har du haft någon kontakt med honom de senaste två åren?”
   Ilskan flammar upp i henne när kvinnan tar Jaspers namn i sin mun, bländar för ett ögonblick rädslan, chocken och förvirringen, men det är inte tillräckligt för att hon ska klara av att röra sig. Istället morrar lågt, den enda offensiva handlingen hon kan tvinga sin motspänstiga kropp att utföra.
   ”Du trodde väl ändå inte att vi bara skulle glömma av er efter allt hårt arbete?” Kvinnan fnyser, som om självaste idén äcklar henne. ”Har du någon aning om hur mycket ni är värda? Vi var på god väg att hitta boten till cancer tack vare er, Lori. Cancer! Vi har letat dag och natt i tio år. Pojkarna har varit fruktansvärt skickliga på att hålla sig undangömda, men du…” Hon lägger huvudet på sned, iakttar Lori som om hon vore en amöba under ett mikroskop. En amöba som kraftlöst vrider på sig, försöker slingra sig undan bara för att långsamt dö rakt inför den granskande, iskalla blicken.
   ”Du var för rastlös för att hålla dig på en plats, eller hur? Var tvungen att flacka från plats till plats. Trodde du att vi inte skulle se spåren? Vi har en hel avdelning med experter som arbetar enbart med att leta efter er. Det finns hela tidningsartiklar om det du gör, Lori, om människorna du dödat, scener du ställt till med. För att inte tala om den där röran med flickan uppe i Kiruna. Du kunde aldrig släppa taget om henne, eller hur? Fortsätter att skriva, hur korkat det än är.” Hon skakar besviket på huvudet och någonting slår slint i Loris huvud. Hon hotar Alma. Alma, som inte har någonting med det här att göra. Fina, oskyldiga Alma som stod vid Loris sida inför ett monster.
   ”Håll er borta från henne!” skriker hon rasande och kastar sig framåt. Egentligen är det väl det mest korkade hon kan göra. Finns det ett tydligare sätt att säga ”den här människan, just denna, är min svaghet”? Men det spelar ingen roll. Allt Lori kan tänka är att om den här kvinnan och hennes lakejer ger sig på Alma kommer hon inte ha skuggan av en chans.
   Det har tydligen inte Lori heller. Kvinnan duckar och trycker armbågen i Loris rygg så att hon hostande snubblar framåt. Men sedan backar hon undan utan att slå några fler slag, trots att det tar flera sekunder för Lori att hämta andan och pressa undan det värsta av smärtan. Lori vänder sig om och under ett kort ögonblick kan hon bara stirra på kvinnan där hon står med ett halvt gevär i händerna och ett nollställt uttryck i ansiktet.
   Och med ens slår det henne.
   ”Du uppehåller mig”, andas hon.
   Pokeransiktet försvinner och kvinnan öppnar munnen, men kommer inte på något att säga och fastnar i ett uttryck som får henne att likna en döende fisk. Lori väser genom smärtan och ilskan men går inte till anfall. Hon känner sig snuvad på vad som kanske kommer vara hennes enda chans till hämnd, men vad kan hon göra? Att få tänderna utslagna och sedan låsas in i en cell är inte mycket till hämnd, speciellt om den som låser dörren är den du var ute efter att döda till att börja med. Musklerna darrar när hon backar undan, sliter henne åt två håll samtidigt.
   Kvinnan gör sitt drag då. Lori tjuter till när hon blixtrar fram, snabb som en orm, och slår efter henne med det halva geväret. Det finns ingenting uppehållande i kvinnans rörelser nu, och trots att Lori både duckar och försöker avvärja vapnet med sina tankar träffar det henne rakt i tinningen med vad som känns som kraften hos ett framrusande lokomotiv.
   Världen kantrar och blir svart, och när hon kan se igen stirrar hon upp i den urvattnade himlen genom röda slöjor av smärta. Det kan inte ha gått mer än ett par sekunder, men kroppen känns som om den legat nersänkt i dvala i flera månader. Tunga tyngder pressar mot hennes överarmar och kvinnans ansikte dyker upp ovanför henne. Hon höjer geväret med kolven riktad neråt, rakt mot Loris ansikte.
   Lori spärrar upp ögonen och reagerar instinktivt genom att ögonblickligen slå ut både fysiskt och mentalt. Hon reser ryggen i en båge samtidigt som hon pressar höfterna uppåt och sidan och öser på med så mycket extra magisk styrka hon över huvud taget kan uppbåda. Tankarna griper efter geväret och virar sig runt det och hon drar, och under en kort sekund kan hon känna det, den där kraften, makten, som vilar alldeles under huden på henne. Den är alltid där och pockar på hennes uppmärksamhet utan att hon helt kan nå den, som att leta efter ett ord och ha det på tungan men inte ha en chans att kunna uttala det fullständigt. Den precis utom räckhåll där hon bara kan komma åt små bitar av den, och nu håller hon den med ens i sina händer. Hon kan göra vad som helst.
   Geväret slits ur kvinnans hand och flyger genom luften i en perfekt både för att landa nästan femton meter längre bort.
   Och kraften är borta igen, inlåst i en liten låda där Lori bara kan locka ut en bråkdel av den genom nyckelhålet.
   Loris utbrott får kvinnan att tappa balansen och hon faller framåt. Hennes vänstra hand smäller ner i marken en knapp decimeter från Loris ansikte och hon sitter framåtlutad så fruktansvärt, fruktansvärt nära. Deras blickar möts och de stelnar båda till.
   Den första att ta sig ur förtrollningen är, oturligt nog, kvinnan. Hennes arm vrids blixtsnabbt runt och hon lutar sig så långt ner att Lori kan känna hennes andedräkt mot ansiktet. Hon slösar bort sin sista chans att slingra sig loss till att automatiskt vända bort ansiktet från den fuktiga luften. Sekunden därefter ligger kvinnans underarm över hennes hals och hon kan inte andas.
   Lori har aldrig tidigare blivit strypt, men hon har alltid trott att det inte borde vara en särskilt svårhanterlig attack. Hon kan hålla andan i över tre minuter och det är gott om tid att hitta en öppning att hitta en öppning och ta sig loss.
   Vad hon inte räknat med hur strypgreppet skär av inte bara syretillförseln utan också blodcirkulationen till hjärnan. Nästan omedelbart börjar svarta fläckar flimra i utkanten av henens synfält och hon får panik och flämtar desperat efter andan. Det dyrbara syre hon haft kvar sugs upp av musklerna när hon hysteriskt vrider sig runt i sina försök att ta sig loss. Hon kan inte tänka, inte ligga stilla länga nog för att samla styrka till ett utfall. Allt hon kan göra är att desperat sprattla fram medan kvinnan pressar henne ner mot den skrovliga asfalten.
   Hon kommer inte dö här inatt. Om ett par ögonblick kommer allting bli svart, och när hon öppnar ögonen nästa gång kommer hon befinna sig på en liten yta, bunden eller nedtyngd av bedövningsmedel, eller förmodligen både och.
   Hon kan inte tillåta det.
   Hennes vänstra hand hittar bältet vid hennes midja. Vid det här laget är hon nästan helt blind, kan bara knappt urskilja kvinnans ansikte i andra änden av en böljande svart virvel. Fingrarna känns tjocka och fumliga när de letar sig fram över bältet och stöter emot någonting hårt och blankt. Hon griper tag om det, håller det i sin slappa hand. Sedan, med de sista krafterna hon kan uppbåda, driver hon kniven rakt in i kvinnans ben.
   Hon vet knappt vad som händer efter det. På något sätt lyckas hon smälla en armbåge i kvinnans panna och häva henne av sig. Hon kan höra bilar på avstånd, tror i alla fall att det är på avstånd men kan inte avgöra säkert. Allting snurrar och synen varierar mellan ögonblick av nästan total svärta och plötsliga explosioner av ljus och färg. Det brusar i öronen på henne och hon andas flämtande genom öppen mun, droppar blod över hela gatan.
   Hon snubblar nästan över sin väska och blir med ens medveten om hur lång bort från slagfältet hon vinglat. Svärdet är fortfarande kvar i hennes hand och hon vet inte om hon kan släppa det. Istället plockar hon upp väskan med sin fria hand.
   Och hon springer. 




Måste säga att jag tycker förvånansvärt mycket om att skriva ur Loris synvinkel. Hon är så annorlunda jämfört med både Jasmine och Mimmi och det är roligt att undersöka andra sätt att skriva. Jag hoppas att jag lyckades särskilja hennes röst från Jasmines!

fredag 5 september 2014

Den ensamma kvinnan

För länge sedan skrev jag ett inlägg om kvinnosyn i böcker och, ja, nu tänker jag tjata igen.

Häromdagen läste jag ut Ready Player One av Ernest Cline, och medan jag läste slog en sak mig om och om igen, en sak som stört mig otaliga gånger i både filmer och böcker. Författare verkar tycka att så länge det finns en kvinna med i storyn så finns det ingen mening att ha fler. I Ready Player One finns det under större delen av bokens handling en grupp på fem personer, varav fyra är killar och en är tjej. Bortsett från att vara det obligatoriska kärleksintresset var tjejens enda roll att vara tjej. Hon är bara där för att tillföra romantik och drama, och för att visa att författaren inte har något emot det kvinnliga könet.

Kvinnor i den här positionen har sällan en riktig personlighet, ingen speciell styrka. Eftersom hon är den enda tjejen ska hon liksom vara bra på allt: hon måste vara både smart och tuff och bra på att slåss och en hacker och stark och allt det där. Och därför blir de alla likadana. Filmerna kan aldrig visa en kvinna som är ond eller feg, för då blir deras enda representation av kvinnor som ond eller feg, och sådant vågar de sig inte på.

 Detta syns så tydligt när ett lag ska byggas upp: det ska finnas en smart, en stark, en rolig, en ledare osv, och en tjej. Tjejen har sällan en riktig roll utöver detta, och därför finns det oceaner av ytligt sett starka kvinnliga karaktärer som är exakt likadana och bra på allt. De är alltid skitsnygga, till skillnad från killarna. I ett lag med flera personer finns det plats för både snygga och fula killar, modiga och fega, onda och goda. Men bara en typ av kvinna.
Och självklart måste tjejen ha världens urringning...
Killar kan vara snygga, de kan vara superstarka, de kan till och med vara små
pälsbeklädda djur och träd. Kvinnor kan bara vara snygga.
Författare och filmskapare där ute, det går att skriva böcker med mer än en kvinnlig karaktär. Det går att ge kvinnan en annan roll än kärleksintresse, eller superperfekt, eller snygg bortom vanliga dödligas fattningsförmåga. Oavsett vad många verkar tro så är kvinnan, precis som mannen, en mänsklig varelse. Hon kan var ond, självisk, ful, söt, vacker, stilig, modig, feg, skvallrig, tjejig, gnällig, stark eller svag. Vidga era vyer!

Och bara för att ingen ska ta illa upp och halshugga mig inflikar jag att filmer och böcker gjorda på det här viset inte nödvändigtvis måste vara dåliga, jag är bara så fruktansvärt trött på hela upplägget. Ready Player One som jag nämnde är en helt okej bok, Avengers (mittenbilden) är superbra och jag har bara hört gott om Guardians of the Galaxy (nedersta bilden).

Ge gärna tips om böcker och filmer som vågar bryta mot normerna! Jag kan slänga ut klassikern Alien och en av mina absoluta favoritbokserier, Skulduggery Pleasant.

torsdag 4 september 2014

Ready Player One av Ernest Cline


12600138

Titel: Ready Player One
Serie: -
Författare: Ernest Cline
Förlag: Random House NY
Sidor: 374
Genre: science fiction, dystopi, cyberpunk
Betyg:

Rekommenderas till: dig som älskar populärkultur från åttiotalet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar science fiction eller referenser till åttiotalsprylar









Verkligheten år 2044 är ingen trevlig plats. Wade Watts har det extra jobbigt, och inte enbart för att han är en utfattig föräldralös tonåring i bosatt i en husvagn, utan också för att han är mer än en aning socialt inkapabel. Som många andra har han valt att ta sin tillflykt i the OASIS, en virtuell verklighet där han kan vara vem han vill. 
   Men the OASIS integritet är hotad. För fem år sedan dog dess grundare, och i sitt testamente lämnade han kontrollen av sin skapelse, och de miljarder den dragit in, till den första person som lyckas lösa en gåta han lämnat inkodat i OASIS. Wade är självklart besatt av tanken att vinna, men samma tanke har slagit ett hämningslöst företag som vill ta kontrollen över the OASIS och använda den enbart för sin egen vinning. Och de är beredda att göra vad som helst för att vinna, både i den virtuella världen och den verkliga.

Att läsa Ready Player One påminde mig lite om när jag läste Fragment av Warren Fahy. Fragments karaktärer var endimensionella, skurken var skrattretande och romansen på dagisnivå, men jag blev ändå fullständigt förälskad och kunde inte släppa den för en sekund eftersom jag älskade temat (evolution, vetenskap, förhistoriska djur mm). Alla brister spelade ingen som helst roll för mig bara för att jag är en sådan gigantisk nörd, och Ready Player One använder samma taktik, men med ett annat nördtema. Tyvärr är det inte mitt tema.

Ungefär hälften av bokens handling går ut på att ge så många referenser till åttiotalets populärkultur som möjligt: videospel, sci-fi och fantasy filmer och böcker, rollspel, musik osv. Trots att jag sett en och annan åttiotalsrulle var jag inte speciellt intresserad av alla dessa referenser, och den enda som fick mig att le lite var när Wade beställde en Pan Galactic Gargle blaster i en bar. Tack och lov lyckades Cline väva in referenserna tillräckligt smidigt för att de inte skulle reta mig, men de tillförde heller inte boken något för mig. Istället tvingades jag fokusera mer på karaktärerna, handlingen och världen.

The OASIS beskrevs onekligen som en otrolig plats med riktigt coola visuella idéer, och även den "verkliga" världen hade en del smarta sidor, som en trailerpark där husvagnarna står staplade ovanpå varandra för att ta tillvara på platsen bättre (omslaget ger en tydlig bild av det). Tyvärr spenderades nästan all tid i the OASIS, och hur cool den omgivningen än var så försvann helt känslan av spänning. Vi vet ju att Wade inte kan dö eller skadas där inne, och så fort han hamnar i knipa kan han bara vinna någon magisk artefakt för att zappa sig ur situationen. De enda tillfällena jag verkligen blev nyfiken var när Wade blev hotad eller interagerade med människor i verkligheten, där det faktiskt spelar någon roll. Att läsa om alla robotar och magiska svärd kändes mest som att titta över axeln på någon som spelar tv-spel utan att få delta själv.

Karaktärerna var inte heller speciellt intressanta, om än inte dåliga. Mitt största problem var Wades kärleksintresse: Art3mis (stavningen Artemis var redan tagen av en annan användare...). Under större delen av boken var hon den enda kvinnliga karaktären, och det kändes som att det var just hennes roll. Hon var enbart där för att Wade skulle ha någon att vara kär i, och för att Cline verkar ha tänkt att "hoppsan då alla karaktärer är visst killar jag kanske borde ha en tjej också?". Hon har i stort sett ingen personlighet, och att ha andra karaktärer säga gång på gång att hon är cool räcker inte för att göra henne cool.

Jag hatar när tjejer bara är där för att tillföra drama och romantik, och det blev ju inte bättre precis när Wade blev helt besatt av henne. Besatthet är inte romantiskt, okej? Inte inte inte.

Boken hade också massor av potential att prata om viktiga saker, men de viftades nästan helt bort av åttiotalsreferenser. Vi fick några korta stycken här och där om hur the OASIS hade blivit en distraktion som gjort att världen förfallit än mer och där människor villigt fängslar sig själva, men bara pyttelite och utan någon riktig lösning. Det fanns dessutom en kort historia om en användare som skapat en användare som var vit och manlig eftersom etnicitet och kön av en viss sort oundvikligen ger vissa övertag. Jag hade velat höra mer om det, speciellt som Cline faktiskt lyckades porträttera situationen riktigt bra, men det glömdes snabbt bort.

Ready Player One är ingen dålig bok, och hos rätt läsare kan jag se hur den är älskvärd, men jag såg mest borttappad potential och platta karaktärer. Tyvärr.