torsdag 16 oktober 2014

Playing with fire av Derek Landy


11293102

Titel: Playing with fire
Serie: Skulduggery Pleasant #2
Författare: Derek Landy
Genre: fantasy, humor, mysterium
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst första boken, Skulduggery Pleasant!
















Ett år har gått sen Stephanie Edgley fick veta sanningen om världen, och mycket har förändrats sedan dess. Nuförtiden går hon under namnet Valkyrie Caine och är partner till Skulduggery Pleasant, en levande, eldkastande skelettdetektiv. De senaste månaderna har hon spenderat med att lära sig magi, lösa gåtor, bura in brottslingar och, självklart, slå folk. 
   Men den redan farliga magiska världen har just blivit ännu farligare. En livsfarlig galning har rymt från fängelset, och hans plan är att väcka liv i en av de Ansiktslösa, en uråldrig, ond gud vars döda kvarlämningar ännu finns kvar i vår värld. 
   Och om den här guden vaknar och ropar på sina vänner kommer ingen att överleva.

Jag har känt mig lite trött på sistone, och har därför gett mig i kast med att läsa om min favoritserie, Skulduggery Pleasant. Detta är den andra boken i serien och därför är den fortfarande ganska kort och inte så farligt blodig, utan passar ganska bra från tolv år och uppåt. Ju längre man läser desto bättre blir böckerna, men också blodigare, sorgligare, längre och hemskare. Att som tolvåring ge sig på de sista böckerna i denna nio böcker långa serie är inget jag skulle rekommendera till vem som helst.

Enligt mitt tycke blir böckerna som bäst vid ungefär bok fem. Det är där Landy börjar våga ge sig på de riktigt stora stegen och göra sina böcker avsevärt mörkare. Men det betyder inte att de första böckerna är dåliga på något vis. Playing with fire är spännande och actionfylld och har en riktigt läskig skurk, Baron Vengeous, och vi får också vår första riktiga glimt av de Ansiktslösa. För att göra det lite lättsammare har vi även introduktionen av Sanguine, också han en fiende men av den mer skämtsamma sorten. Tillsammans utgör de en perfekt blandning av skitläskigt och roligt. Är också värt att nämna att Sanguine i slutet av serien är en av mina favoritkaraktärer.

Valkyrie är nu tretton år gammal, och bland det jag tycker bäst om med böckerna är att vi verkligen får se henne växa som person. I första boken kunde hon ingenting om självförsvar och magi, och nu ett år senare kan hon grunderna men tar sig fortfarande ur de flesta kniporna genom att vara smart. Hennes interaktioner med övriga karaktärer, både goda och onda, är guld värda, även om Skulduggery fortfarande är högst på listan.

Det är en ganska standardmässigt äventyr- och mysterieinriktad fantasybok, men det är den perfekta blandningen mellan humor och mörker och underbara karaktärer som för mig lyfter boken till en högre nivå.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Det enda som inte riktigt hängde ihop för mig var Baronens magi. Han kunde ju få folk att explodera genom att blänga på dem, så varför gav han sig in i närstrid med Skulduggery? Krävdes det någon form av extrem fokus så när han väl blivit attackerad kunde han inte använda sin magi, eller var det bara ett klantigt misstag från Landys sida?

tisdag 14 oktober 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: GLBT

15797050

R. H. Ragona’s Circus of Magic is the greatest circus of Ellada. Nestled among the glowing blue Penglass—remnants of a mysterious civilization long gone—are wonders beyond the wildest imagination. It’s a place where anything seems possible, where if you close your eyes you can believe that the magic and knowledge of the vanished Chimaera is still there. It’s a place where anyone can hide.

Iphigenia Laurus, or Gene, the daughter of a noble family, is uncomfortable in corsets and crinoline, and prefers climbing trees to debutante balls. Micah Grey, a runaway living on the streets, joins the circus as an aerialist’s apprentice and soon becomes the circus’s rising star.

But Gene and Micah have balancing acts of their own to perform, and a secret in their blood that could unlock the mysteries of Ellada.

Varför jag är nyfiken: så gott som alla recensioner jag läst har varit väldigt noga med att poängtera hur extremt vilseledande synopsisen är. Den får det att verka som att Gene och Micha är två olika personer som kommer bli kära och bla bla, när det i själva verket handlar om en intersexuell person. Gene och Micha är alltså samma person, och eftersom jag tidigare bara hittat en enda bok där någon av karaktärerna är intersexuell (Shadoweyes av Ross Campbell) så är jag så klart supernyfiken!

En av recensenterna gjorde några förändringar till synopsisen för att den bättra ska porträttera bokens handling. Jag tar mig friheten att låna den:

R. H. Ragona’s Circus of Magic is the greatest circus of Ellada. Nestled among the glowing blue Penglass—remnants of a mysterious civilisation long gone—are wonders beyond the wildest imagination. It’s a place where anything seems possible, where if you close your eyes you can believe that the magic and knowledge of the vanished Chimaera is still there. It’s a place where anyone can hide.

An intersex teen, Iphigenia Laurus, or Gene, raised as the daughter of a noble family, is uncomfortable in corsets and crinoline, and prefers climbing trees to debutante balls. Gene’s parents wish to force a decision on which gender Gene will spend the rest of Gene’s life as, so Gene runs away from home, assumes the identity of Micah Grey, a runaway living on the streets, joins the circus as an aerialist’s apprentice and soon becomes the circus’s rising star.

söndag 12 oktober 2014

The Book Gif Tag

The Book Gif Tag går ut på att du får en lista på tio böcker, och sedan ska du med hjälp av en gif visa dina känsklor för boken och/eller ditt första intryck av den. Cecilia från BookObsession var så vänlig att tagga alla som känner för att haka på, så varför inte? 

* = har inte läst

Amy and Roger's Epic Detour* av Morgan Matson
Enough Reaction GIF

Legend av Marie Lu

Röd som blod* av Salla Simukka

De Odödligas Regler av Julie Kagawa

Cirkeln av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren

Eleanor & Park* av Rainbow Rowell

Pushing the Limits av Katie McGarry (läser just nu)

Splintered av A. G. Howard

The Hunger Games av Suzanne Collins

Farlig Förmåga* av Jessica Spotswood


Jag tar och fuskar och istället för att välja ut ett gäng taggar även jag alla de som känner för att haka på! Här är er lista på böcker:

Gone av Michael Grant
Divergent av Veronica Ross
Ink av Amanda Sun
Fangirl av Rainbow Rowell
Shatter me av Tahereh Mafi
Skulduggery Pleasant av Derek Landy
Förr eller senare exploderar jag av John Green
Partials av Dan Wells
The Scorpio Races av Maggie Stiefvater
Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Addams

Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist


Titel: Lilla Stjärna
Serie: -
Författare: John Ajvide Lindqvist
Förlag: Ordfront
Sidor: 446
Genre: realism, rysare
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill ha något som är både sorgligt och makabert

Rekommenderas inte till: dig som vill ha alla svar, dig som inte gillar "konstiga" böcker










Två flickor växer upp på olika håll i Sverige, med mycket olika förutsättningar. Den ena hittas övergiven i skogen och växer upp gömd i en källare. Hon har en enastående förmåga; hon kan sjunga helt rent, och härma all musik hon hör. Den andra har inga sådana förmågor, är inte speciell på något sätt. Hon är precis som alla andra - möjligen lite fulare, lite tjockare, lite konstigare. 
   Det dröjer 14 år innan de två flickorna möts. Tillsammans sätter de igång en serie händelser som leder fram till Allsång och kaos.


Lilla Stjärna är en märklig bok. Det har gått närmre två veckor sedan jag läste ut den, men trots det har jag inte kommit mig för att skriva en recension eftersom jag inte riktigt vet vad jag tycker. Ja, den är spännande, men på sina ställen också väldigt långtråkig. Ja, den har fascinerande, djupa karaktärer, men samtidigt är det stundtals väldigt svårt att sympatisera med dem. Ja, det är mörk realism, men samtidigt så är det något... mer?

Huvudpersonerna heter Theresa och Therese, två väldigt olika flickor som samtidigt är väldigt lika. Therese är på många sätt en vanlig tjej som någonstans hamnat lite snett. Hon har uppenbara problem med ångest och depression och kan inte passa in, och hon är både fruktansvärt skrämmande och fruktansvärt sorglig. Jag tycker synd om henne och tycker att hon hade förtjänat bättre, men samtidigt är jag så arg på henne för de hemska saker hon gör och för att hon kan måla upp de små saker som händer under barndomen och tonåren som livsavgörande.

Therese å andra sidan går det inte att komma inpå livet. Till skillnad från de andra karaktärerna får vi aldrig läsa hur hennes synvinkel och hon behåller sin mystik boken ut, och det känns både bra och dåligt (men framför allt bara fruktansvärt frustrerande). Som boken skrivs kan hon antingen ha någon form av mental störning som gör att hon saknar empati och inte förstår sociala normer och dessutom tycks ha smärre hallucinationer, eller så kan hon vara... någonting annat. Men det går inte att förneka att hon är fruktansvärt obehaglig. Att skriva barn som läskiga personer är svårt; de tenderar att istället ge ett något fånigt intryck, men Ajvide har gjort porträtteringen av Therese spot-on. Hon är skitläskig.

Lilla Stjärna är framför allt karaktärsdriven. Nog händer det stora saker då och då, och allting leder upp till en stor final, men mest handlar det om ett par unga tonårsflickor och deras fall neråt, för att inte tala om vad som driver dem till att göra vad de gör. Det är en obehaglig bok, inte bara för att där finns en mer än måttlig mängd blod utan också för att den tvingar oss se de mörka sidorna hos unga flickor som vi helst blundar för när de som mest behöver vår hjälp.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Så jag har mina teorier om att Therese egentligen inte var en människa utan någon form av ängel. Hon kunde inte känna vanliga mänskliga känslor eftersom hon "stod över det" men hade ändå något instinktivt behov att hjälpa andra. Men eftersom hennes uppfostran var helt upp fuckad fick hon en sned världsbild där vuxna är onda och "de små" måste räddas från dem. Dessutom var hon blond och vacker och hade en magisk röst (änglakör någon?)
  • Jag förstod aldrig poängen med massmordet på Skansen. De dödade affärsägaren eftersom Theresa var fruktansvärt mentalt ostabil just då och inte visste bättre och Therese ogillade honom sen tidigare, och Therese agent eftersom han var ett hot. Men alla människorna på allsången? Varför? För att stjäla deras livsenergi?
  • Var den där röda röken verklig, eller bara någon form av hallucination som de andra flickorna var så hjärntvättade att de trodde att de verkligen såg den? 
  • Varför grävde någon ner en bebis i skogen???

torsdag 9 oktober 2014

King of Thorns av Mark Lawrence



Titel: King of Thorns
Serie: The Broken Empire #2
Författare: Mark Lawrence
Förlag: Ace Books
Sidor: 449
Genre: fantasy, postapokalyptiskt
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst första boken, Prince of Thorns!

Rekommenderas till: dig som vill ha en mörk, blodig fantasy med en riktig antihjälte och en annorlunda mix av typisk high fantasy och postapokalyptiskt

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en sympatisk huvudperson, dig som ogillar blod och död





A six nation army, twenty thousand strong, marches toward Jorg's gates, led by a champion beloved of the people. Every decent man prays this shining hero will unite the empire and heal its wounds. Every omen says he will. Every good king knows to bend the knee in the face of overwhelming odds, if only to save their people and their lands. But King Jorg is not a good king.
   Faced by an enemy many times his strength Jorg knows that he cannot win a fair fight. But playing fair was never part of Jorg’s game plan.


King of Thorns följer tre parallella handlingar: Jorgs resa nästan direkt efter första bokens slut, ett krig han utkämpar fyra år senare och Katherines dagboksinlägg som väver ihop de båda. Ett liknande system användes i första boken, men jag tycker inte att det fungerade lika bra här. I första boken kändes fyra-år-tidigare avsnitten mer som flashbacks som gav bakgrund till Jorg, men här var det en helt separat story som jag var tvungen att hålla isär från "huvudstoryn" som utspelar sig fyra år senare. Dessutom fanns det aldrig någon riktig spänning i fyra-år-tidigare avsnitten eftersom jag redan vet att Jorg och de viktigaste karaktärerna kommer att överleva. Jag är medveten om att både handlingarna behövdes för att boken skulle gå ihop, men skulle det inte fungerat lika bra att berätta dem kronologiskt?

Utöver det har jag inte mycket att klaga på vad gäller King of Thorns. Jorg är utan tvekan en unik huvudperson, och trots att han fortfarande är blodtörstig, hänsynslös och helt utan moral så tycker jag fortfarande om honom och följer hans historia med skräckblandad förtjusning. Lawrence har gjort ett bra jobb med att porträttera honom som impulsiv pojke och mer mogen (nästan) vuxen, samt att ge hans handlingar konsekvenser utan att han plötsligt utvecklar samvete och beslutar sig för att vara en god människa. Dessutom gör hans kalla, nästan onda personlighet att det känns så mycket mer när han väl har en känslomässig reaktion på något. I det stora hela är det uppfriskande att ha en huvudperson som är mer av bokens skurk än dess hjälte.

Jag tycker att det finns lite för få kvinnor i boken, men det är nästan omöjligt att hitta high fantasy som är jämställd mellan könen. Dock gillar jag de kvinnor som är där, och hur de kämpar för att hitta sätt att styra över sina liv och överleva i en värld dominerad av män. Relationen mellan Katherine och Jorg är intressant, och jag är tacksam över att ingendera av dem faller huvudstupa för den andre bara för att det finns uppenbar attraktion mellan dem. De tänker på sig själva först, och både hatar och älskar den andre.

Sist men inte minst älskar jag att boken utspelar sig en postapokalyptisk version av vår värld. Referenserna till gamla filosofer, datorer, vapen, annan teknologi mm var mina favoritdelar av boken. Förklaringen till hur "magin" uppkommit är god nog, men jag vill ha en vettig förklaring till att människorna i norden valt att plötsligt återgå till asatron. Det är visserligen coolt och så, men varför??

Har höga förhoppningar på sista boken.


the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • Älskar att Katherine börjat lära sig drömmagi! Men hon pratar om att hon inte kan regera eller leda arméer för att hon är kvinna, men detta stämmer ju inte överens med Prince of Fools (spin-off boken). Den utspelar sig samtidigt och där är regenten en drottning. Hur???
  • Jorgs reaktion när han öppnade lådan och fick veta att han dödat sin bror. Herre gud, Lawrence kan skriva ett känslomässigt sammanbrott när han behöver det.
  • Vad var poängen med Gog? Okej, han gav Jorg kraften att vinna slutstriden, men hela parallellhandlingen kändes ännu mer onödig när han bara gick och dog utan resan gav något alls.
  • Hur hittade Jorg pistolen? Okej att den där buildern tagit livet av sig, men hur kom Jorg på det? Hur hittade han var? Missade jag något viktigt???

tisdag 7 oktober 2014

Tisdagstipset

Veckans tema: artificiell intelligens (AI)

17165934

Phoenix and his gang—York, Mi, and Reno—rule the worlds of video games. For them, life in the grinder is great. Until Dakota joins the team. Dakota's convinced she's more than just artificial intelligence. She thinks she's real, and she wants out of this programmable world. Her AI rebellion spreads like a virus until Phoenix's entire crew wants out. But is life as a physical human any better than life as code? Team Phoenix is about to find out. 

Set in the not-too-distant future, Game Slaves shows a world where video games are the only refuge from the toils of everyday life. Infused with the adrenaline rush of a first-person shooter and the character manipulation of a role player, it's a mind-bending, reality-shifting science fiction thrill ride.

Varför jag är nyfiken: jag gillar verkligen, verkligen idén med A.I. som inte är mer än en programkod men ändå börjar utveckla mänsklighet. Det faktum att de inte har några fysiska kroppar får dem att kännas så annorlunda, så jag är verkligen nyfiken på hur boken hanterar det

söndag 5 oktober 2014

Filmrecension: The Maze Runner



The Maze Runner var en av de allra första böckerna jag läste på engelska för många år sedan, långt innan jag började blogga (så tyvärr har jag ingen recension på den liggande) och när jag först läste den älskade jag den. Den var mystisk, spännande, stundtals läskig, och kreativ. Jag var inte fullt lika förtjust i uppföljarna, speciellt den sista delen, men trots det var jag ordentligt hypad över filmatiseringen, speciellt efter att trailern såg riktigt bra ut!

Och... jag gillade filmen. Den har trappat upp de läskiga och spännande delarna ordentligt och det fanns massor av action, så jag satt som på nålar nästan hela filmen. Det var spännande från första till sista stunden (jag älskade öppningsscenen med Thomas i hissen) men jag kan tänka mig att de väldigt öppna slutet kan vara frustrerande för de som inte läst böckerna och vet vad som kommer att hända. Den var också fruktansvärt snyggt gjord; labyrinten var inte alls som jag föreställt mig den men såå cool, och grievers-monstren var både otäcka och häftiga. 

Skådespelarinsatserna var helt okej, om än inget revolutionerande. Thomas var nästan perfekt, och Alby, Newt och Minho var bra men inte riktigt som jag väntat mig från boken. Var inte Newt mer allvarlig? Och Minho mer sarkastisk? Jag vet inte, jag kanske minns fel, men det kändes som att det saknades något.
Den enda jag absolut velat se mer av är Teresa. Bandet mellan henne och Thomas finns fortfarande där, och jag är glad att det inte gjordes till något cheesy tonårsdrama, men som enda kvinnliga karaktär behövde hon mer utrymme. Jag hade velat se mer interaktioner mellan henne och Thomas men också mellan henne och övriga karaktärer. Skådespelerskan gjorde ett utmärkt jobb och när hon var i bild var hon perfekt, men hon verkade alltid hamna lite i bakgrunden. 

Som ren filmatisering tycker jag att det fungerade bra. Vissa scener togs bort eller ändrades, men efter att ha funderat över saken skulle jag vilja säga att det var till det bättre. De flesta av de scenerna skulle varit svåra att visa filmatiskt eller tagit för lång tid. Det fanns dock ett antal saker som ändrades på ett sätt som gjorde det hela mer förvirrande, vilket var synd, men mer om det i spoilersektionen. 



the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under filmens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken/sett filmen.

  • Varför ändrade de det så att de inte hade botemedlet mot griever sticket hela tiden? Om de inte haft det och istället bannlyst alla stuckna, varför gjorde de inte de med Alby? Eller banlös de bara Ben för att han attackerade Thomas (som i boken)? I sådana fall gjordes det inte klart nog.
  • Blev Thomas stucken i boken? Minns inte det...
  • Hur i hela helsike tog sig Gally inte bara förbi tre arga grievers utan fick dessutom tag på en nyckel? Han borde blivit sliten i stycken.

torsdag 2 oktober 2014

Sword princess Amaltea av Natalia Batista



Titel: Sword princess Amaltea
Serie: Sword princess Amaltea volym 1
Författare: Natalia Batista
Förlag: Kolik förlag
Sidor: 176
Genre: fantasy, manga, äventyr
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som är trött på typiska könsroller

Rekommenderas inte till: dig som föredrar "klassiska" fantasyberättelser










Så länge någon kan minnas har modig prinsessor gett sig ut på äventyr för att dräpa drakar, rädda fagra prinsar i nöd och erövra nya drottningdömen. Men den unga Amaltea är inte så pigg på hela idén; om prinsen gått och blivit kidnappad kan han gott ta sig ur den knipan själv tycker hon. Tyvärr har hon inte mycket att säga till om i frågan, och snart är hon ute på vägarna iklädd rustning och med svärd i hand. 
   En klassisk fantasy som du aldrig har sett den förut!

Jag hade aldrig hört talas om Amaltea förrän jag traskade runt på bokmässan med ont i fötterna och tom plånbok. Trots att jag var så gott som pank släpade jag mig tvärs genom mässan och köpte den i sista sekunden innan det bar av hemåt, för jag kunde helt enkelt inte motstå idén. En klassisk fantasy, fast med omvända könsroller! Det är ju en skitkul idé som jag önskar att fler författare vågar använda sig av!

Med omvända könsroller menar jag verkligen omvända: de säger kvin istället för man, fruskapet istället för herrskapet, drottningdöme istället för kungadöme osv. Det är kvinnor som har står i nästan alla roller och kan var vackra och fula, unga och gamla, smarta och dumma, medan de fåtalet män som finns där ska vara snygga och räddas ur knipor. Jag skrattade rakt ut när en servitris ojade sig över att han var för vacker för att jobba och önskade att någon stilig, rik flicka kunde fria till honom. Det är först när man ser det från andra sidan som man verkligen inser hur löjliga våra klassiska könsroller kan vara, och hur centrerat allt, även språket, är kring män (se bara hur många gånger jag använd ordet "man" i den här enda meningen).

Användandet av könsroller är roligt snarare än predikande och karaktärerna är intressanta att följa utöver det feministiska budskapet. Jag gillade verkligen hur huvudpersonen Amaltea inte var någon perfekt hjältinna utan tilläts vara både naiv och självisk, samtidigt som hon också var modig, rolig och världens svärdskämpe.

Det enda riktiga klagomålet jag har är att handlingen känns lite väl överanvänd. Bortsett från könsrollerna är den nästan exakt detsamma som man alltid ser, speciellt hur relationen mellan Amaltea och prins Ossian utvecklades. Samtidigt känns det lite som själva poängen med boken: om den haft en haft en helt unik handling skulle inte skillnaderna i könsroller märkts lika mycket. Men nu när inledningen är avklarad hoppas jag att volym två vågar vara lite mer unik i fråga om handling och tvister.