söndag 31 maj 2015

Den där grejen med karaktärer

Det fanns en tid när livet var enkelt och svart och vitt och alla var antingen onda eller goda. På den tiden kunde jag plocka upp en bok, läsa den och prompt bestämma mig för att den var dålig eftersom huvudpersonen var osympatisk och svår att tycka om. På senare år har jag lärt mig uppskatta en större spridning av karaktärer, men jag tänkte inte så mycket på det förrän jag häromdagen läste en recension av Kiera Cass nya bok the Heir.

Recensenten pratade om hur boken var omöjlig att tycka om eftersom huvudpersonen var en fruktansvärd person som fattade korkade beslut och behandlade andra människor som skit. Innan jag läste recensionen var jag inte särskilt intresserad av att läsa boken, men efteråt? Effekten på mig var att jag blev omedelbart nyfiken, och det var ungefär då jag insåg att jag har börjat falla för otrevliga huvudpersoner.
22918050

Varför? Svårt att sätta fingret på, men jag skulle tro att det är för att jag älskar karaktärsutveckling. Jag vill se karaktärerna lida, inse sina misstag, sona dem eller raka i ryggen äga dem. Om huvudpersonen redan från början är snäll och omtänksam och perfekt är det svårt att skriva en intresseväckande utveckling, och om man inte aktar sig kan karaktären rent av bli tråkig. Det bästa exemplet jag kan komma på just nu är Divergent. När jag började läsa den avskydde jag Tris och hennes fruktansvärda sätt att se på feghet, mod, styrka och svaghet, men hennes utveckling till att lära sig vad verkligt mod innebär gjorde boken till en av mina favoriter.

“She taught me all about real sacrifice. That it should be done from love... That it should be done from necessity, not without exhausting all other options. That it should be done for people who need your strength because they don't have enough of their own.” 
― Veronica RothAllegiant

Dessutom är osympatiska karaktärers sätt att tänka och se på världen ofta väldigt annorlunda och fascinerande. Två karaktärer jag älskar men absolut inte gillar är Jorg från Broken Empire trilogin och John Cleaver från I am not a serial killer. De är båda sociopater och att läsa deras tankar är både skrämmande och fascinerande, men jag skulle aldrig vilja vara nära dem i verkligheten. Men de ger en ny infallsvinkel till verkligheten och man kan verkligen tvingas fundera över saker som man i vanliga fall inte så mycket som tänker på, och kan dessutom hjälpa en förstå varför personer gör som de gör i verkliga situationer.

“There's a slope down toward evil, a gentle gradient that can be ignored at each step, unfelt. It's not until you look back, see the distant heights where you once lived, that you understand your journey.” 
― Mark LawrenceEmperor of Thorns

“I'm a good person," I said, "because I know what good people are supposed to act like, and I copy them.” 
― Dan WellsI Am Not A Serial Killer


En karaktär behöver såklart inte vara sociopat för att vara intressant. Jalan från Prince of Fools är en fegis, bedragare och svikare, men jag älskar honom för hans humoristiska röst och stundtals djupa insikt.

“Bravery may be observed when a person tramples one fear whilst in secret flight from a greater terror. And those whose greatest terror is being thought a coward are always brave.” 
― Mark LawrencePrince of Fools

Men det jag egentligen älskar mest är karaktärer som är mänskliga. De har goda och dåliga sidor. Hjälten kan ha gjort vedervärdiga saker och skurken kan ha räddat liv. Böcker där alla gör saker och ting helt enkelt för att de är antingen är goda eller onda är både tråkiga och orealistiska. Om du också gillar den här typen av böcker rekommenderar jag, utöver de jag nämn ovan, titlar som Partials, Skulduggery Pleasant, Hungerspelen, Immortal Rules, Gone, Mortal Engines och the Inferior.

“Of course I want to kill you," said Skulduggery. "I want to kill most people. But then where would I be? In a field of dead people with no one to talk to.” 
― Derek LandyKingdom of the Wicked

Men när går det för långt? När är det omöjligt att tycka om en osympatisk karaktär? Personligen skulle jag säga att det hänger på hur de porträtteras. Om karaktären är ett svin som slår sin flickvän men porträtteras som en perfekt hjälte kommer jag förmodligen bränna boken. Om han istället hatas av alla på grund av det han gjort och genomgår en utveckling där han inser att han är ett svin och/eller blir en bättre människa kommer jag förmodligen älska den.

Så, show, don't tell. Om du visar en karaktär som är vidrig men säger att han är underbar kommer jag inte vara särskilt förtjust.

fredag 29 maj 2015

I am number Four av Pittacus Lore


7747374

Titel: I am number Four
Serie: Lorien Legacies #1
Författare: Pittacus Lore
Genre: science fiction, fantasy, romantik, urk (ja detta räknas numera som en genre ifrågasätt mig inte)
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mjukstart inom sci-fi med mycket romantik, dig som som vill ha något lättsmält och underhållande för stunden

Rekommenderas inte till: dig som vill ha trovärdig romantik, story som hänger ihop, och karaktärer som inte är både korkade och fullständigt personlighetslösa

Varning för väldigt irriterad recension för den här boken retade gallfeber på mig och det är min blogg så jag kan gnälla hur mycket jag vill


Nine of us came here. We look like you. We talk like you. We live among you. But we are not you. We can do things you dream of doing. We have powers you dream of having. We are stronger and faster than anything you have ever seen. We are the superheroes you worship in movies and comic books--but we are real.
   Our plan was to grow, and train, and become strong, and become one, and fight them. But they found us and started hunting us first. Now all of us are running. Spending our lives in shadows, in places where no one would look, blending in. We have lived among you without you knowing.
   But they know.
   They caught Number One in Malaysia.
   Number Two in England.
   And Number Three in Kenya.
   They killed them all.
   I am Number Four.
   I am next.


Det fanns en tid när jag var ett barn. Som barn var jag inte så bra på det här med att läsa och skriva (oh, the irony) och medan mina klasskamrater jobbade sig igenom böcker i rasande fart skrev jag med jämna mellanrum fortfarande bokstäver baklänges. Men jag lärde mig till slut, och upptäckte snart nöjet i att läsa. Eftersom jag var så sen förstod jag mig först inte riktigt på det här med genrer, utan läste mest det lärarna satte i händerna på mig. Nån gång när jag gick i sexan började jag förstå att jag var stormförtjust i sci-fi och the rest is history.

Poängen med den här historien?

Om jag läst I am number Four på den tiden skulle jag förmodligen gillat den. Inte för att den är skriven för barn (det är en YA) utan för att jag hade noll erfarenhet inom genren och var nöjd så länge där fanns utomjordingar och superkrafter. Nu, x antal år senare, har jag utvecklat ett visst mått smak och denna smak säger mig att I am number Four är skräp och snälla läs någonting annat.

Först och främst är den så fruktansvärt korkad, och detta var mer eller mindre det som förstörde allt för mig. Det finns små saker, som att Four tycker att John Smith är ett bra alias (really?), och det finns större saker, av vilka jag nu kommer räkna upp några stycken.


  • Så Four/John är en utomjording. Evolutionen har bestämt sig för att ta självmord och hans art (som kommer från en annan fucking planet) ser ut exakt som människor och till och med kan få barn med människor. Har ni sett hur olika arter ser ut bara av att leva på olika kontinenter? Hur i hela helvete skulle två exakt likadana arter utvecklas på två olika planeter?
  • Dessa utomjordingar har superkrafter som de fått av sin planet för att de slutade förorena den. De fick superkrafter av en jävla sten som flyter runt i rymden för att de ska kunna skydda den. För så fungerar evolutionen. Speciellt som de får krafter i stil med att vara självlysande, vilket verkligen kan skydda en planet från diverse hot. 
  • Deras krafter är mycket riktigt värdelösa och de utrotas på mycket kort tid (typ en dag) av en annan utomjordisk art. Dessa utomjordingar ser också ut exakt som människor, bortsett från att de har läskiga tänder och ögon (deras ondska måste ju synas). Trots att de utan problem hade ihjäl en art på en dag anser de att nio barn utgör ett hot och fokuserar alla sina resurser på att hitta dessa ungar (allvarligt talat?). De har heller ingen form av kultur och är rakt igenom onda för att huvudpersonerna ska kunna döda dem utan moraliska konsekvenser av något slag. 
  • Dessa nio barn, av vilka tre redan är döda, ska på något vis återbefolka sin planet, och de är dessutom starkt avrådda från att blanda in mänskliga individer. Jag är säker på att deras ättlingar kommer vara helt fria från konsekvenser av inavel. 

Så okej, jag är inte helt rättvis. Om du inte har problem med en något osammanhängande handling kommer du kanske gilla boken, men det är bland det värsta jag vet så det förstör allting för mig.

Men hur står sig boken för övrigt då? Ja, den är tråkig. Det blir ingen action förrän i slutet och fram till dess handlar det nästan enbart om romansen mellan John/Four och människotjejen Sarah. Detta behöver inte nödvändigtvis vara någonting negativt. Det finns författare, Maggie Stiefvater i synnerhet, som lyckas trollbinda mig nästan helt utan handling tack vare fascinerade karaktärer, poetiskt språk och intressant dynamik mellan huvudpersonerna.

Tyvärr är karaktärerna ungefär lika intressanta som gråsten. Jag har inte ens något svenskt ord för att beskriva romansen, men har sett många engelskspråkiga recensenter kalla den "mushy". Det är ett passande ord. Romansen är mushy. Sötsliskig och inte ett dugg trovärdig och så tråkig att jag ville klösa ögonen ur mig. Inte ens när det väl blev lite action brydde jag mig, för vid det laget sket jag fullständigt i vad som hände med alla karaktärerna och ville bara ha det överstökat.


Trailer till filmatiseringen

torsdag 28 maj 2015

The Vagrant av Peter Newman


23559647
Titel: The Vagrant
Serie: -
Författare: Peter Newman
Genre: postapokalyptiskt, episk fantasy
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som gillar episk fantasy men vill hitta något annorlunda inom genren. Om du gillar Mark Lawrences Broken Empire serie kan detta nog passa dig

Rekommenderas inte till: dig som har svårt att förstå komplicerade nya världar. Dig som ogillar väldigt öppna slut








The Vagrant is his name. He has no other. Friendless and alone he walks across a desolate, war-torn landscape, carrying nothing but a kit-bag, a legendary sword and a baby. His purpose is to reach the Shining City, last bastion of the human race, and deliver the sword, the only weapon that may make a difference in the ongoing war. But the Shining City is far away and the world is a very dangerous place.

Så det är väl ingen hemlighet att fantasy av typen som utspelar sig i andra världar där man måste läsa både kartor och ordlistor för att förstå vad som händer egentligen inte är något för mig. Då och då ignorerar jag dock mina egna instinkter och ger mig på något utanför min comfort zone för kom igen, alla andra älskar dem, hur farligt kan det vara?

Okej okej, så jag fegade ur lite med The Vagrant, för tekniskt sett är den mer postapokalyptisk än fantasy. Skillnaden till andra efter-katastrofen böcker är att här var katastrofen så katastrofal och allmänt konstig att Jorden numera knappt går att känna igen. Det finns två solar istället för en (fråga inte), demoner som sprider mutationer och tar över städer, levande svärd, underliga änglalika varelser som är demonernas fiender osv. Att huvudpersonen sedan är en mystisk, namnlös vandrare och handlingen kretsar kring en vag quest spär bara på känslan av fantasy.

Jag tycker verkligen, verkligen om den här världen. Den är annorlunda, skrämmande och har så många coola miljöer och varelser/monster att undersöka att det riktigt kliar i fingrarna. Problemet? Jag förstår den inte för fem öre. Kom demonerna (om det ens är vad de är) från en annan värld? Från helvetet? En annan planet? Vad i hela helvete var de där änglatyperna för något? Hur fungerade världen innan allt gick åt helvete? Hur fungerade egentligen demonmutationerna?

Nu lyssnade jag visserligen på boken istället för att läsa den, så det är möjligt att flera av svaren gått rakt över huvudet på mig. Egentligen var upplägget ganska smart; vi fick veta precis tillräckligt mycket för att hänga med i storyn, men inte ett gram mer. Tack vare det blev det aldrig någon info-dumping, men man får vara ganska bra på att läsa mellan raderna om man inte ska tappa bort sig helt.

Huvudpersonen, the Vagrant, är vid första anblicken den typiska mystiska ensamvargen vi ofta ser i den här typen av historier, men ju mer vi lär känna honom ju mer skiljer han sig från mängden. Han är så genuint hjälpsam och vänlig, och jag älskade hur han verkligen gjorde allt i sin makt för att hjälpa andra, och hur mycket han led när han inte kunde göra något. Tack och lov att jag slapp den deprimerande stereotypen som går runt och är stencool, tycker synd om sig själv och undviker folk.
 
Men självklart har jag saker att klaga på här också. Texten är skriven på ett väldigt opersonligt vis: massor av beskrivningar och berättande, men vi släpps aldrig in i karaktärernas huvuden. Allt vi vet om dem kommer från dialog och iakttagelser, och eftersom huvudpersonen är stum är det svårt att verkligen komma honom inpå livet. Men med tanke på berättarstil är det ändå imponerande hur mycket jag brydde mig om honom i slutet av boken, och jag älskade verkligen bikaraktärerna och deras utveckling.

Jag vet inte om detta är första delen i en serie, men med tanke på alla obesvarade frågor och det öppna slutet hoppas jag det.

tisdag 26 maj 2015

Fiend av Peter Stenson


19448032

Titel: Fiend
Serie: -
Författare: Peter Stenson
Sidor: 295
Genre: zombies
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha något blodigt, galet och brutalt men samtidigt också skrämmande realistiskt och underligt roligt

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för blod, dig som vill ha något mer upplyftande. Absolut inte för dig som ogillar svordomar.










When Chase first sees the little girl in umbrella socks disemboweling the Rottweiler, he's not too concerned. As a longtime meth addict, he’s no stranger to such horrifying, drug-fueled hallucinations.  
   But as he and his fellow junkies soon discover, the little girl is no illusion. The end of the world really has arrived. And with Chase’s life already shattered by addiction, the apocalypse might actually be an opportunity—a last chance to hit restart, win back the love of his life, and become the person he once dreamed of being. 
   That is, if the darkness inside him doesn't destroy everything—again.


Har du någonsin funderat på att prova droger men fegat ur för att du besitter ett uns av självbevarelsedrift? Fear not, för jag har lösningen! Plocka upp och läs Fiend, den mest bisarra boken jag läst på länge.

Zombietemat med ett fåtal överlevare har vi såklart sett förut, men Fiend sätter snurr på det hela genom att låta de enda överlevarna vara drogmissbrukare. Jag skojar inte. Tydligen finns det något i metamfetamin som räddar dig från den stora zombiedöden. Synd att det också gör dig mer trolig att springa rakt in bland horder av odöda och bli uppäten. Hursomhelst är det en unik spinn på en annars ganska urvattnad genre och en av de där speciella böckerna som aldrig blir tråkig.

Vår huvudperson, Chase, är alltså knarkare, liksom alla andra karaktärer, och att läsa en zombiebok ur synvinkeln på någon som är närmast konstant hög är något av en upplevelse. Man vet aldrig riktigt vad som är på riktigt, och Chase's berättarröst är både bisarr, rolig och underligt rörande. Det finns någonting i detaljerna i Chase's iakttagelser som fick allting att kännas väldigt äkta, och när han led led jag.

Chase är, trots alla hans dåliga val, en i grund och botten schysst kille. När han gjorde idiotiska saker blev jag inte arg eller irriterad som jag brukar bli på korkade karaktärer; jag tyckte synd om honom. Det märktes så tydligt hur drogerna, som nu bokstavligt talat är det enda som håller honom vid liv, bryter ner honom bit för bit. Att se honom nyktra till och inse hur mycket han ställt till allting för att sedan bli hög och övertyga sig själv om att allt är okej och inget hans fel var hjärtskärande.

Det är lite det som är grejen med den här boken; den kanske har zombies med i rollistan, men huvudtemat är droger och hur de förstör liv, även när man tror att de hjälper och gör allting bättre. Detta hade lätt kunnat göra boken enbart deppig, men den roliga berättarstilen lyfter en del på stämningen.

Inte för att boken saknar brister. Jag hade gärna sett mer en ensam kvinnlig karaktär (bechdeltest fail) och handlingen var väldigt enkel och förutsägbar. Nästan inga svar gavs och det hela avslutades lite väl öppet för min smak. Det blir en stabil trea i betyg.

måndag 25 maj 2015

Filmrecension: Mad Max: Fury Road



Vet ni vad som är problemet med actionfilmer? De är grymma och episka och spännande, men de är inte kända för att vara smarta, och de få som försöker har en tendens att ta det ett steg för långt och istället bli pretentiösa. De är heller inte kända för att ha kvinnliga karaktärer utöver det obligatoriska kärleksintresset/sexobjektet och/eller den generiska Action Tjejen (ofta slås de ihop till samma person för att ge plats för fler killar i rollistan).

Mad Max: Fury Road har inte de här problemen. 

Jag känner att jag borde ta tag i den här recensionen innan ni tröttnar på mitt meningslösa babblande om allmän populärkultur, och jag tänker börja med att säga att Mad Max: Fury Road är en otroligt grym film. Actionscenerna fick mig att sitta på nålar och tack vare riktiga stunt, extrema effekter och enskilda komiska sekvenser tappade jag aldrig intresset, trots att filmen mer eller mindre var en enda långa actionsekvens. 


Jag menar det är fullständigt orealistiskt, men det är gjort så snyggt med så mycket engagemang att det aldrig känns löjligt, bara underhållande. Vi har en kille mitt i ett krig på en skenande lastbil beväpnad med en eldsprutande elgitarr. Sedan fick vi se Max slå en snubbe i huvudet med ovan nämnda brinnande gitarr. Det är så over the top att det är perfekt.



Det skadar ju inte precis att sceneriet dessutom var otroligt vackert (vilket är  en imponerande bedrift med tanke på att det utspelar sig i en öken). 


Men det som verkligen får Fury Road att stå över alla andra actionfilmer är att den faktiskt är smart. Inte tvister-till höger-och-vänster smart, utan välskapta-karaktärer-med-fascinerande-dynamik-och-kvinnliga-huvudpersoner-som-hanteras-som-riktiga-människor smart. Trots att det är många karaktärer och lätt på dialogen bryr jag mig om dem alla och de får chansen att växa som personer. Lite extra glad (utöver att vi inte får bara en utan sex kvinnliga huvudroller) är jag över att en av fiendens soldater får en riktig roll och utveckling. I de flesta actionfilmer skulle hans roll bestått av att ha dött i nån stor explosion, men här ger han oss chansen att se vad som driver alla dessa soldater till blodtörst och dödslängtan. Han interaktioner med de andra karaktärerna var bland mina favoritscener. 

Dessutom spelades han av samma kille som spelar R i Warm Bodies, vilket ger flertalet extra guldstjärnor i min bok. 

Pricken över i:et är såklart Furiosa. Hon var grym, och jag älskade hur filmen hanterade det faktum att hon saknade en arm. Det hade varit så enkelt att "fixa" det och ge henne en eldkastararm eller nåt istället, eller gå åt andra hållet och låta det göra henne hjälplös. Istället porträtteras det som det är: ett handikapp, men ingenting hon tänker låta styra hennes liv. Hon arbetar med det och runt det och det görs i allmänhet ingen större grej av det.


Sammanfattat var det en otrolig film, men ingenting för dig som inte gillar explosioner, biljakter och over the top action 



söndag 24 maj 2015

Ancestor av Raymond Steyn


21897253

Titel: Ancestor
Serie: Ancestor #1
Författare: Raymond Steyn
Genre: sci-fi, dystopi, post apokalyptiskt, äventyr, förhistoriskt
Betyg: 2/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en unik blandning av genrer och massor av cool SCIENCE

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en genomtänkt och välskriven bok










Tänk dig det här: du får en idé. En riktigt grym, unik idé som ingen använt sig av tidigare, som en post-apokalyptisk framtid orsakad av neandertalare som klonats fram av väldigt motiverade forskare. Du funderar lite på idén och hur du ska få den relaterbar till dagens människor, och kommer fram till att bästa sättet är att låta en vanlig, modern människa vakna upp från att ha legat i artificiell dvala i flera årtionden och snubbla rakt in i en ny värld. På så vis kan du låta huvudpersonen och läsaren utforska världen tillsammans.

Du gillar din idé och börjar utan vidare skriva på den. Du upptäcker snart att för att få den att fungera kommer du behöva göra en hel del research, så du sätter handlingen on-hold och läser allt du kan hitta om genetik, arkeologi, paleontologi och annan vetenskap. Allteftersom du lär dig för du in de vetenskapliga detaljerna i den påbörjade boken. Du tänker inte så mycket på att få informationen att kännas smidig eller passa in i dialog och story utan att bli till info-dumping. Du behöver bara ha det där, så kan du fixa till det när du är klar med första utkastet.

Du är klar med din research och du har en huvudperson. För att få handlingen att komma igång skapar du en relativt enkel postapokalyptisk värld bebodd av generiska karaktärer. De är bara där för att du ska ha någonting att jobba med; du tänker putsa på detaljer och personligheter sedan. Du har generella idéer av hur du vill ha dialogen och skriver den utan att tänka så mycket på språk eller flyt. Du låter huvudpersonen och de enkla bikaraktärerna ge sig ut på ett äventyr tillsammans, och när slutet närmar sig får du ett genidrag till en överraskande tvist som du genast skriver in. Därefter ger du ett hyfsat öppet slut och lutar dig tillbaka för att titta på ditt arbete.

Du har nu ett första utkast. De enkla dragen till dialog, karaktärer, världsuppbyggnad och handling finns där på pappret, och allt du behöver göra är att ge det en andra översikt för att det ska hänga ihop och kännas smidigt. Men när du sitter där och tittar på dina 300 sidor tänker du plötsligt att fan, det duger. Och så ger du ut boken.

Denna till synes meningslösa historia är Ancestor i ett nötskal. Handlingen är unik och spännande, tvisten i slutet är chockerande och vetenskapen är grymt fascinerande och alltigenom lärorik. Men det känns som ett första utkast. Dialogen är platt, stel och klumpig, karaktärerna är till stor del stereotyper och hela boken lider av ett kroniskt fall av "tell, don't show". Världen ger dessutom en obehaglig eftersmak av rasism då huvudpersonen är den enda vita karaktären (det utspelar sig i Afrika) och är den enda som kan rädda de primitiva, våldsamma, analfabetiska invånarna från att förgöra sig själva.

Allt det här hade kunnat fixas med lite ytterligare arbetare och en ärlig 'proof-reader'. Istället sitter jag här med en dåligt skriven bok full av oerhörd potential. Om jag har tråkigt någon dag kanske jag läser uppföljaren (som ännu inte är utkommen) men jag har inga stora förhoppningar på den.

2 poäng för potential, vetenskap och en riktigt cool idé som kunde hanterats så mycket bättre. 

tisdag 12 maj 2015

Angelfall av Susan Ee


15863832

Titel: Angelfall
Serie: Penryn and the End of Days #1
Författare: Susan Ee
Genre: fantasy, postapokalyptiskt, romantik
Betyg: 5/5


Rekommenderas till: dig som vill ha någonting stundtals rysligt och alltid spännande med bra karaktärer, intressant värld och mordiska änglar

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för blood and gore, dig som genast vill ha alla svar och förklaringar











It’s been six weeks since angels of the apocalypse descended to demolish the modern world. Street gangs rule the day while fear and superstition rule the night. When warrior angels fly away with a helpless little girl, her seventeen-year-old sister Penryn will do anything to get her back. Anything, including making a deal with Raffe, an injured enemy angel. Traveling through a dark and twisted Northern California, they journey toward the angels’ stronghold in San Francisco, where Penryn will risk everything to rescue her sister and Raffe will put himself at the mercy of his greatest enemies for the chance to be made whole again.

Det var länge sedan jag bloggade nu, men jag bestämde mig för att ta en paus från min paus för att kunna promota Susan Ees bok Angelfall.

Penryn är min favoritsak med boken. Ett misstag många författare gör när de skapar sina "starka kvinnliga karaktärer" är att tro att stark = känslolös. Penryn är visserligen en kampsportare, överlevare och härdad av en jobbig uppväxt, men hon porträtteras ändå som en vanlig tonårstjej som bara vill hålla ihop sin familj. Hon försöker vara hård och tuff, men det är uppenbart att hon bryr sig mycket om andra. Kombinationen av stentuff och känslosam var perfekt.

Penryns familj var både rörande och skrämmande, och det var intressant och annorlunda att läsa än YA bok som kretsar mer kring familj än romantik. Raffes lyckades vara mystisk och mörk utan att bli det typiska "torterade manliga kärleksintresset". Hans humor och interaktioner med Penryn gav lite ljus och skratt i en annars väldigt mörk bok. Övriga karaktärer är lovande men fick inte mycket utrymme, och jag fick känslan av att de introducerades mest för att kunna växa i uppföljaren. Håller tummarna för att jag har rätt!

Något som arbetar både för och mot boken är världen. Den hålls väldigt vag, både i frågan hur änglarnas anfall gick till, vad de är ute efter och hur deras samhälle fungerar. Jag gillade verkligen hur änglarna porträtterades och alla små glimtar vi fick av deras politiska strider. Dessutom var det häftigt hur Ee blandade riktiga religiösa element med mer vetenskapliga och gjorde sina änglar unika. Alla mysterier gör mig nyfiken på fortsättningen så för nu väljer att kalla det positivt, men jag är lite nervös för att Ee ska lämna hål i storyn längre fram.
   Det vi får se av världen är ofta mörkt och ibland groteskt, med övernaturliga element som särskiljer den från många andra postapokalyptiska historier. Det finns en del riktigt hemska scener så ta dig i akt om du inte gillar sånt.

I vanliga fall är jag fruktansvärt snål med mina toppbetyg; jag vill ha en bok som inte bara är underhållande utan också ställer frågor och analyserar vår verklighet, våra problem, och vår mänsklighet. Angelfall är inte direkt någon djup bok, men, jag vet inte, något med den fångade mig tillräckligt mycket för att jag ska blunda för mina egna principer och ge den en femma i betyg.




Förresten, spana in denna otroligt snygga fanartbild av  DominiqueWesson!
Är den inte fantastisk?