fredag 26 juni 2015

The Long Earth av Terry Pratchett och Stephen Baxter


13147230

Titel: The Long Earth
Serie: The Long Earth #1
Författare: Stephen Baxter och Terry Pratchett
Genre: science fiction
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som gillar intressant, genomtänkt science fiction i andra världar lagd åt det vetenskapliga hållet

Rekommenderas inte till: dig som vill ha minnesvärda karaktärer och en mer spännande, fängslande läsupplevelse





1916: The Western Front. Private Percy Blakeney wakes up. He is lying on fresh spring grass. He can hear birdsong, and the wind in the leaves. Where has the mud, blood and blasted landscape of no-man's-land gone? For that matter, where has Percy gone?
   2015: Madison, Wisconsin. Police officer Monica Jansson is exploring the burned-out home of a reclusive--some said mad, others allege dangerous--scientist who seems to have vanished. Sifting through the wreckage, Jansson finds a curious gadget: a box containing some rudimentary wiring, a three-way switch, and...a potato. It is the prototype of an invention that will change the way humankind views the world forever.
   The first novel in an exciting new collaboration between Discworld creator Terry Pratchett and the acclaimed SF writer Stephen Baxter, The Long Earth transports readers to the ends of the earth and far beyond. All it takes is a single step....


Vem är inte fascinerad av parallella världar? Stephen Baxter och Terry Pratchett är tydligen lite extra fascinerade av idén, för The Long Earth är en av de mest genomtänkta böcker jag läst på länge. Inte genom att ha en komplicerad handling - för ärligt talat har den inte mycket till handling - utan genom att bygga upp en otroligt fascinerade rad alternativa världar och sedan undersöka dem.

Konceptet med The Long Earth går ut på att det finns ett till synes oräkneligt antal alternativa planeten Jorden, som alla utvecklats på lite olika vis och utvecklat lite olika livsformer. Boken börjar med att man precis upptäckt dessa världar, och nu håller mänskligheten på att expandera ut i multiversum. Huvudpersonerna Lobsang (som är ett datorprogram/A.I. by the way) och Joshua ger sig av för att undersöka dessa världar. De stannar aldrig särskilt länge i en enskild värld, men författarna lyckas ändå ge tillräckligt mycket fakta för att hålla mig nyfiken. Här och där släpps ledtrådar om hur detta nya universum fungerar och jag kommer på mig själv att vilja veta mer och mer om både de enskilda världarna men också om hur allting hänger ihop i stort.

Utöver de vetenskapliga upptäckarbitarna får vi också följa hur mänskligheten i stort anpassar sig till en sådan jättelik förändring, vilket nog var min favoritaspekt med boken. Vi får se hur familjer väljer att lämna barn bakom sig för att kunna skapa nya liv tusentals världar bort, hur ekonomin försöker anpassa sig till import och export mellan olika universum och hur man rent praktiskt försöker bygga upp ett helt nytt samhälle där folk kan gömma sig från lagar och skatter och andra saker vi sällan tänker på genom att helt enkelt försvinna. Och självklart finns där också hatgrupperna som fördrar att behålla allting på Jorden och försöker förstöra allting.

Problemet med boken är att bortsett från ett supercoolt koncept och bra historieberättande så har den inte mycket att komma med. Det finns som sagt inte mycket till direkt handling - Joshua och Lobsang reser mest runt på måfå utan mål - och detta leder till att boken, trots sitt fascinerande tema, tappar en del fart. Det var stundtals svårt att verkligen hålla intresset uppe, speciellt som karaktärerna dessutom var ganska platta. Det fanns alldeles för många av dem utan att någon hade en särskilt intressant berättarröst, och ibland slängdes det in random karaktärer som fick berätta sin egen historia i något kapitel utan att det ledde till något och det hela kändes helt enkelt aningen meningslöst.

Men handlingen började ta fart och bli mer spännande mot slutet, så jag har hopp om uppföljarna och tänker definitivt plocka upp dem.

söndag 14 juni 2015

Ensam på Mars av Andy Weir


18007564


Titel: Ensam på Mars
Originaltitel: The Martian
Serie: -
Författare: Andy Weir
Genre: science fiction, överlevnad
Betyg: 4/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande bok med massor av SCIENCE och en rolig, smart huvudperson

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar komplicerade vetenskapliga förklaringar




Six days ago, astronaut Mark Watney became one of the first people to walk on Mars. Now, he's sure he'll be the first person to die there. After a dust storm nearly kills him & forces his crew to evacuate while thinking him dead, Mark finds himself stranded & completely alone with no way to even signal Earth that he’s alive—& even if he could get word out, his supplies would be gone long before a rescue could arrive. Chances are, though, he won't have time to starve to death. The damaged machinery, unforgiving environment or plain-old "human error" are much more likely to kill him first. But Mark isn't ready to give up yet. Drawing on his ingenuity, his engineering skills—& a relentless, dogged refusal to quit—he steadfastly confronts one seemingly insurmountable obstacle after the next. Will his resourcefulness be enough to overcome the impossible odds against him?

Då och då tar jag ett kliv ut från YA-världen och läser någonting annat, vilket för det mesta leder till enorm besvikelse eller ny favorit. I det här fallet var det ny favorit som gällde, yay!

Ensam på Mars är en väldigt vetenskapligt inriktad bok. Den börjar strax efter att huvudpersonen, Mark Watney, insett att han blivit lämnad kvar ensam på Mars och riktar därefter in sig på hur han ska överleva på en planet där det inte finns någonting levande. Det borde vara helt omöjlig, men Mark måste vara den mest kreativa, smarta och allmänt envisa karaktärer jag någonsin stött på. Han listar ut lösningar på problem som inte går att lösa och beskriver sina tekniker in i minsta vetenskapliga detalj.

Vetenskapen rör sig mellan ett antal olika ämnen, men Weir går häpnadsväckande mycket på djupet med dem allihop utan att göra det så komplicerat att man tappar intresset eller inte förstår vad som händer. Istället lärde jag mig massor och är mer intresserad av rymden än jag varit på länge. Att boken dessutom utspelar sig i en mycket nära framtid får allting att kännas väldigt jordnära (haha) och realistiskt; det här är inte en sci-fi där man flyger kors och tvärs i rymden, utan nästan nutid när det fortfarande går in åratal av besparingar och uträkningar i en enda resa.

Merparten av boken är skriven i dagboksform (eller journal eller whatever) och vi får följa Marks minsta fundering, vare sig det gäller överlevnad eller dåliga dokusåpor. Han har en väldigt optimistisk och humoristisk berättarröst som lyfter boken, men många recensioner jag har läst verkar störa sig på det här och tycker att det gör det svårare att ta boken seriöst. Personligen tycker jag att det är Mark som lyfter boken från bara vetenskapligt intressant till riktigt jävla bra, men om du föredrar en mer allvarlig huvudperson så är det förmodligen ingenting för dig. Marks röst känns en liten aning som att läsa en blogg, där han skriver vad som än faller honom in precis som han tänker det.

Det som stoppar mig från att ge högst betyg är alla andra karaktärer. Helt ärligt brydde jag mig inte om någon av dem. De var inte så att jag ogillade dem, men efter att ha följt Mark så nära och sedan kastas in i ett hav av andra synvinklar utan att riktigt komma någon av dem inpå livet känns de mer som pappfigurer än riktiga karaktärer. På plussidan gillade jag mångfalden: det fanns forskare av båda kön och en mängd olika etniciteter. Speciellt gillade jag att Marsresans kapten var en kvinna.


Lite citat för att ni ska få ett smakprov på den härliga berättarrösten:

“Also, I have duct tape. Ordinary duct tape, like you buy at a hardware store. Turns out even NASA can’t improve on duct tape.” 

“As with most of life's problems, this one can be solved by a box of pure radiation.” 

“Actually, I was the very lowest ranked member of the crew. I would only be “in command” if I were the only remaining person.”
What do you know? I’m in command”


“The screen went black before I was out of the airlock. Turns out the “L” in “LCD” stands for “Liquid.” I guess it either froze or boiled off. Maybe I’ll post a consumer review. “Brought product to surface of Mars. It stopped working. 0/10.” 


Boken kommer dessutom ut som film i höst. Jag är lite orolig över hur den vetenskapliga aspekten fungerar i filmform, men så länge det fixar Marks karaktär kan det nog bli riktigt bra. Kika på trailern och se vad ni tror.

torsdag 11 juni 2015

Emperor of Thorns av Mark Lawrence


15985373
Titel: Emperor of Thorns 
Serie: The Broken Empire #3
Författare: Mark Lawrence
Genre: postapokalyptiskt, science fiction, episk fantasy
Betyg: 5/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en komplex och otroligt intressant (men inte särskilt sympatisk) huvudperson, dig som gillar en unik mix av fantasy och sci-fi

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för blod, ondska och allmän grymhet, dig som vill ha en bok som fokuserar mindre på karaktärer, värld och språk och mer på handling

Spoilervarning om du inte läst de tidigare två delarna i serien: Prince och Thorns och King of Thorns!


King Jorg Ancrath is twenty now—and king of seven nations. His goal—revenge against his father—has not yet been realized, and the demons that haunt him have only grown stronger. Yet no matter how tortured his path, he intends to take the next step in his upward climb.
   Jorg would be emperor. It is a position not to be gained by the sword but rather by vote. And never in living memory has anyone secured a majority of the vote, leaving the Broken Empire long without a leader. Jorg plans to change that. He’s uncovered the lost technology of the land, and he won’t hesitate to use it.
   But he soon finds an adversary standing in his way, a necromancer unlike any he has ever faced—a figure hated and feared even more than himself: the Dead King.


Om det är något Lawrence kan så är det att skriva utmärkta karaktärer. Broken Empire är visserligen en fantasy som innehåller både krig, lönnmördare, tusenåriga gåtor och "quests" tvärsöver medeltidsaktiga länder, men handlingen får egentligen inte speciellt mycket fokus. Boken är ganska långsam och känns ganska mycket som en karaktärsanalys; vi får bit för bit veta vem Jorg är och vad som driver honom.

Och Jorg är en väldigt, väldigt fascinerande huvudperson. Han har gjort fullständigt oförlåtliga saker och fortsätter att göra dem utan att ångra sina brott. Det är liksom inte det boken handlar om; det är ingen historia om återupprättelse och bättring, för det Jorg har gjort kan inte förlåtas. Det är bara en skildring av hans liv, både goda och onda stunder. Tack vare den här vinklingen, hur boken aldrig försöker få det han gör att verka okej men heller inte vad som definierar honom, fungerar det att ha en psykopat som huvudroll. Man fäster sig vid honom och tycker synd om honom och i visst mått till och med förstår honom, och i slutet grät jag för honom trots alla hans synder.

Utöver hur fascinerande han är så är Jorg dessutom en underhållande berättare. Han har en makaber svart humor som får en att skratta samtidigt som man förfäras, och det lyfter upp en annars väldigt mörk bok. Han är smart, charmig och har ett väldigt annorlunda sätt att se på saker och ting som annars lätt tas för givet, och trots att det skrämmer mig tyckte jag om att befinna mig i hans huvud. Om du läser den här serien kommer du tvingas reflektera över obehagliga, jobbiga saker du förmodligen helst inte vill tänka på, och om det inte är något för dig kommer du avsky boken.

Utöver Jorg är trilogins starkaste sida världen, vilken fick en viktigare roll här i den sista delen. I de tidigare böckerna var den lika unik men liksom bara där, utan att betyda något. En av anledningarna till att det här är min favoritdel av serien är att här tar den större plats. Fler förklaringar och ledtrådar ges och det kändes lite mindre som typisk fantasy och lite mer som supercool sci-fi/postapokalyps, vilket det trots allt är. Förklaringarna till hur "magin" skapats var verkligen annorlunda, och jag gillade att vi fick se mer av världen utanför Europa.

Mycket lite att klaga på här. Jag är fortfarande inte helt förtjust i blandningen av tidslinjer, men det fungerar. Definitivt en serie som växt från första boken, vilken kändes mer som generisk fantasy.

the Spoilersection:
Varning: innehåller diverse konstiga spoilerfyllda saker som jag tänkte på under bokens gång. Bör ej läsas om du inte läst boken.

  • En av de saker som verkligen retade mig var att när det väl dök upp en levande Builder (något jag väntat på sen bok ett) så fick han inte en enda replik och var bara med i två scener. Snacka om besvikelse!
  • Aha, så det var därifrån du fick pistolen, Jorg!
  • Slutet när Jorg återupplevde sin barndom och de få handlingar han verkligen ångrade gjorde mig helt tårögd, och stunden när han bad någon att döda honom och inte ens Rike ville göra det... gode gud...
  • Misstänkte ganska tidigt att William var the Dead King, men gillade definitivt hur det hanterades.

lördag 6 juni 2015

Anna och den franska kyssen av Stephanie Perkins


23445859

Titel: Anna och den franska kyssen
Originaltitel: Anna and the French Kiss
Serie: Anna and the French Kiss #1
Författare: Stephanie Perkins
Genre: romantik, contemporary
Betyg: 3/5

Tack Modernista förlag för rec-exet!

Rekommenderas till: dig som vill ha en söt romantisk bok

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en riktig handling, dig som ogillar onödigt drama eller förutsägbarhet



Anna har ett lyckligt liv i Atlanta. Hon har en lojal bästa kompis och är kär i sin arbetskamrat på biografen, som just har börjat åtgälda hennes känslor.
   Därför blir hon inte alls förtjust när hennes pappa bestämmer sig för att skicka iväg henne till Paris för att hon ska gå sitt sista skolår där. Men trots att hon inte kan ett ord franska lär Anna känna en del coola nya personer, inklusive den snygge Étienne St. Clair, som snabbt blir hennes bästa vän.
   Tyvärr är han upptagen - och det kanske Anna också är.. Kommer ett år av romantiska nästan-stunder avslutas med den franska kyss hon har väntat på?


Anna och den franska kyssen verkar enligt bokbloggarvärlden vara en av de bästa böckerna i mannaminne, tror knappt att jag sett en enda negativ recension på den. Självklart ska jag då komma och vara det svarta fårat och säga meh, den var väl okej.

Och, helt ärligt, den var okej, och jag kan se varför den ligger i topplistorna hos de som föredrar romantiska historier. Tyvärr tycker jag själv att den var lite tråkig. Det finns liksom ingen handling utöver att Anna vill ha en kille och killen vill ha Anna, men av någon anledning kan de inte vara tillsammans. Det hela var dessutom en aning förutsägbart. Jag menar, titta på det där omslaget och säg om du tror att det kommer sluta på något annat sätt än med de två happily ever after tillsammans. Man visste liksom vad som skulle hända och därför var det svårt att verkligen bry sig, speciellt som en hel del av dramat kunnat undvikas om Anna och St. Clair inte varit så värdelösa på att kommunicera.

Nu låter det som att den här boken inte är bra alls, vilket inte är sant. Den är söt och riktigt bra skriven, och den parisiska miljön är fantastisk. Dessutom känns karaktärerna äkta och lätta att förstå, även när de gjorde stundtals korkade saker. Jag kunde verkligen se och känna Annas osäkerhet över att vara fast i ett land där hon inte ens kan språket, och tyckte för det mesta mycket bra om henne. Hon försökte alltid göra rätt för alla, men föll ibland offer för känslostormar och gjorde saker hon kom att ångra. Hon var en i grund och botten snäll person, och hennes berättarröst var söt, rolig och relaterabar.

Vad jag däremot inte gillade var hur Ellie, St.Clairs flickvän, behandlades. Trots att hon egentligen var väldigt viktig var hon bara med i ett par scener i hela boken, och i det stora hela slapp Anna undan allt vad följder heter efter att hon blivit väldigt närgången med någon annans pojkvän. Hon behövde aldrig konfrontera Ellie, be om ursäkt eller förklara sig, och när St.Clair gjorde det skedde det off-screen. Anna tyckte bara synd om sig själv för att hon kärat ner sig i en upptagen kille, hon tänkte inte alls på hur hemskt detta måste vara för Ellie.

Och nej, bara för att Ellie inte verkade speciellt trevlig är det inte okej för hennes pojkvän att vara otrogen. Remember that, kids.

Trea i betyg för fina romantiska scener, otrolig miljö, bra karaktärer och söt, rolig berättare.

onsdag 3 juni 2015

A Natural History of Dragons av Marie Brennan


12974372

Titel: A Natural History of Dragons
Serie: Memoir by Lady Trent #1
Genre: fantasy, äventyr, mysterium
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en bok om drakar som fokuserar mer på vetenskap och mysterium än action

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok om drakar som dessutom inkluderar riddare, kungar och andra klassiska fantasyelement





All the world, from Scirland to the farthest reaches of Eriga, know Isabella, Lady Trent, to be the world’s preeminent dragon naturalist. She is the remarkable woman who brought the study of dragons out of the misty shadows of myth and misunderstanding into the clear light of modern science. But before she became the illustrious figure we know today, there was a bookish young woman whose passion for learning, natural history, and, yes, dragons defied the stifling conventions of her day.   Here at last, in her own words, is the true story of a pioneering spirit who risked her reputation, her prospects, and her fragile flesh and bone to satisfy her scientific curiosity; of how she sought true love and happiness despite her lamentable eccentricities; and of her thrilling expedition to the perilous mountains of Vystrana, where she made the first of many historic discoveries that would change the world forever. 

Verkar som att jag har flyt på drakböcker; först Seraphina och nu A Natural History of Dragons, båda med annorlunda magiska världar och intressanta kvinnliga huvudpersoner.

A Natural History of Dragons utspelar sig i vad jag först trodde var en alternativ version av viktorianska Storbritannien, men vid det här laget är jag relativt säker på att det är en helt egen värld då jag inte känner igen några av språken eller länderna som nämna. Dock finns den viktorianska känslan kvar; det är adelsfolk och fina klänningar och massor av artighetsfraser. Där finns också en del moderna drag, som enkla skjutvapen och elektricitet, och om det inte vore för inslaget av drakar och märkliga namn skulle det kännas som en helt historisk roman. Det ger en annorlunda fantasymiljö från den typiska 'Middle Earth' mallen med riddare, prinsessor och onda monster, samtidigt som den är relativt enkel att förstå.

Faktum är att drakarna om något porträtteras som djur, inte monster. Det finns ingen magi utan fokus läggs istället på vetenskap och framsteg. Om detta inte är något för dig kommer du nog mest bli ganska uttråkad, men jag gillade det verkligen den annorlunda vinklingen. Jag älskade verkligen alla de små detaljerna i världen, som att det fanns insektsstora drakar som flög omkring överallt, och ju mer jag läste desto mer nyfiken blev jag på att lära mig mer.

Huvudpersonen Isabella lever i en tid då kvinnor inte väntas göra mycket mer än bära fina klänningar och bjuda på middagar, så hennes kamp för att få arbeta med sin stora passion - drakar - var en viktig del av boken. Historien är skriven i memoarform av Isabellas äldre jag många år efter handlingen först inträffade, så trots att hon är nitton under större delen av boken är berättarrösten väldigt mogen. Isabella är vetenskaplig, excentrisk och impulsiv, men bär också tecken av sin era genom sin artighet och tendens att se sitt land och folk som lite förmer. Jag tyckte verkligen om henne och älskade hennes passion och beslutsamhet, och tycker att Brennan gjort ett bra jobb med att visa hur mycket Isabella utvecklats mellan bokens händelser och det att hon skriver sin memoar.

Något som däremot inte riktigt fungerade för mig var hur mycket fokus som lade på mysteriet. Ärligt talat var den delen inte speciellt intressant när det fanns drakar att utforska, och det kändes aldrig som att huvudpersonerna befann sig under något direkt hot.

tisdag 2 juni 2015

Paranormalcy av Kiersten White


7719245
Titel: Paranormalcy
Serie: Paranormalcy #1
Författare: Kiersten White
Genre: paranormal romance, urban fantasy
Betyg: 3/5


Rekommenderas till: dig som vill ha en söt, rolig och modig huvudperson i en intressant magisk värld

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mindre fokus på romantik och mer på handling







Evie’s always thought of herself as a normal teenager, even though she works for the International Paranormal Containment Agency, her ex-boyfriend is a faerie, she’s falling for a shape-shifter, and she’s the only person who can see through paranormals’ glamours.
   But Evie’s about to realize that she may very well be at the center of a dark faerie prophecy promising destruction to all paranormal creatures.
   So much for normal.
 


Jag har på senare tid backat undan lite från paranormal romance böcker - Beautiful Creatures brände mig ordentligt - men efter att ha hört mycket gott om Paranormalcy bestämde jag mig för att ändå ge den ett försök. Tack och lov skiljer den sig ganska mycket från många andra böcker i samma genre, samtidigt som den på många vis är ganska lik; vi har en förbjuden romans, en magisk undre värld och en huvudperson som är mycket viktigare än hon tror att hon är. Så om du gillar paranormal romance men vill ha en annorlunda aspekt av genren, ge Paranormalcy ett försök!

Det som skiljer boken mest från många andra YA böcker är huvudpersonen Evie. Det verkar finnas ett allmänt tyckande att en kvinnlig karaktär inte kan vara stark utan att ge upp allting som ofta ses som feminint, vilket ju egentligen är ganska förolämpande för det är ingenting fel på att vara kvinnlig. In kommer då Evie som älskar rosa, klänningar och skvallermagasin och dagdrömmer om att gå på skolbal, samtidigt som hon också är riktigt kick-ass, rolig och modig. Hon visar att det är helt okej att vara 'tjejig' och att du kan vara precis lika farlig i ett slagsmål även om dina vapen är rosa.

I det stora hela gillar jag hur kvinnor porträtterades i den här boken: de kan vara goda eller onda, manipulativa eller ärliga, 'tjejiga' eller mer 'pojkaktiga'. Vid ett tillfälle oroade jag mig för att författaren tänkte dra igång nån rivalitet mellan Evie och annan tjej om en kille, men hon överraskade och imponerade mig genom låta Evie och hennes 'motståndare' båda vara relaterbara och sedan bli vänner inom loppet av en sida, helt utan catfight. Yay!

Vad boken faller på i mina ögon är att den fokuserar lite väl mycket på romantiken och Evies önskan att vara normal. Det fanns en del intressanta och djupare aspekter, som om det är okej att ta friheten från potentiellt farliga varelser för att skydda de svagare och ovetande människorna, men det mesta av det här hamnade i skuggan av Evies dagdrömmar om kyssar och balklänningar.

måndag 1 juni 2015

Seraphina av Rachel Hartman


12394100

Titel: Seraphina
Serie: Seraphina #1
Författare: Rachel Hartman
Genre: fantasy, mysterium, drakar (räknas 'drakar' som en separat genre? Whatever, idag gör den det)
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en unik tappning av drakar

Rekommenderas inte till: dig som vill ha mer eldsprutande och mindre mysterium







Four decades of peace have done little to ease the mistrust between humans and dragons in the kingdom of Goredd. Folding themselves into human shape, dragons attend court as ambassadors, and lend their rational, mathematical minds to universities as scholars and teachers. As the treaty's anniversary draws near, however, tensions are high.

Seraphina Dombegh has reason to fear both sides. An unusually gifted musician, she joins the court just as a member of the royal family is murdered—in suspiciously draconian fashion. Seraphina is drawn into the investigation, partnering with the captain of the Queen's Guard, the dangerously perceptive Prince Lucian Kiggs. While they begin to uncover hints of a sinister plot to destroy the peace, Seraphina struggles to protect her own secret, the secret behind her musical gift, one so terrible that its discovery could mean her very life.


Jag har alltid varit fascinerad av drakar, men på grund av min inklination mot sci-fi framför fantasy har antalet drakböcker jag läst blivit lidande (jag minns dock att jag läste och älska Cornelia Funkes Drakryttaren för många långa år sedan). Men den unika tappningen av drakar och fantasy som utlovades i Seraphina var tillräckligt för att jag skulle våga ta ett steg ut ur min bekvämlighetszon, något jag inte ångrar.

Huvudpersonen Seraphina är hälften drake hälften människa (nej det är inte en spoiler, vi får veta i stort sett omedelbart) och detta ger en insyn i båda kulturerna. Hon har precis som människor känslor, men har ärvt en del av drakarnas analytiska sinne. Resultatet är en smart karaktär som kan handla logiskt utan att bli överdrivet känslokall (faktum är att hon ofta är grinig, lättretad och stundtals romantisk, vilket ger henne något av en charm). Hon kämpar i boken inte bara med att acceptera sig själv utan också med att få andra att acceptera henne. I vanliga fall retar jag mig lätt på en huvudperson som håller allting hemligt, men här sköts det på ett väldigt snyggt sätt och helt utan melodrama.

Att vi slipper onödigt drama gör också Seraphinas interaktioner med övriga karaktärer mer intressanta. Istället för att tycka synd om sig själv pratar hon med andra, lyssnar på vad de har att säga och försöker lära dem att förstå. Hon är också väldigt resonabel vad gäller romantik: hon inser att hon är kär, men att de kanske inte kan vara tillsamman, i alla fall inte just nu. Det är fint och lite sorgligt och jag hoppas verkligen att de hittar ett sätt.

Men bokens starkaste sida är den unika världen. Drakarna är väldigt annorlunda; istället för blodtörstiga bestar är de kalla och analytiska (inte för att de inte biter huvudet av folk då och då också). De samarbetar en del med människor men efter ett gammalt krig har båda sidor svårt att lita på den andra. Man vet att författaren är duktig på vad hon gör när båda sidor i en konflikt känns äkta och inga omedelbara lösningar dyker upp; som läsare förstår man verkligen varför de inte litar på varandra, men också varför de måste komma över det problemet. Det görs också på ett sätt som är väldigt smidigt och enkelt att förstå, så även om du är ovan vid fantasy borde det inte vara några problem att hänga med.

Mitt enda direkta problem är att det kändes som för mycket mysterium och för lite action, men det är en smaksak så lyssna inte för mycket på mig. Jag har svårt att hålla intresset uppe i långsammare böcker, och jag saknar faktiskt de blodtörstiga drakarna en aning, men efter upplösningen vet jag att Hartman kan skriva även actionscener. Håller tummarna för mer av det i resten av serien!


Boktrailer