fredag 25 december 2015

Adventskalender - dag 24

Det visade sig att julafton inte är en bra dag för skrivande, så jag hann inte avsluta kapitlet. Istället blir det en kort uppdatering för det är mitt i natten, jag är trött och om jag måste skriva mer kommer jag slå sönder datorn med en hammare.

Så här kommer del fem av kapitel tio. Också, hur fan skriver folk liknelser? Jag är värdelös på liknelser. Det börjar bli ett problem.



Kapitel tio - sammanbrott

   ”Du lever”, säger Jasmine – för det är definitivt Jasmine. Spårlöst försvunna Jasmine, skrikandes efter hjälp mitt i natten, här.
   Här.
   ”Mår du bra?” säger hon. ”Du blev väl inte biten?”
   Mimmi gör sig inte besväret att svara. Hon stampar sig tvärs igenom det dammiga rummet, förbi Jasper som studsar ur vägen och rakt upp till Jasmine. Jasmine är egentligen inte särskilt lång, men Mimmis panna är bara ungefär i höjd med hennes näsa och hon måste titta upp för att se henne i ögonen. När Mimmi kliver in i hennes utrymme backar hon ett steg och slår ryggen i dörren. Ett moln av damm och träflis yr upp och kittlar i Mimmis hals.
   ”Du”, spottar hon. Inga fler ord uppenbarar sig för henne, så hon trycker bara sitt pekfinger mot Jasmines bröstkorg, alldeles nedanför nyckelbenen. Jasmine rycker till men har ingenstans att ta vägen.
   ”Är du inte okej?” säger hon och låter genuint förvirrad. Någonting slår över inuti Mimmi.
   ”Du ringer mig, mitt i natten, helt hysterisk, och försvinner sedan spårlöst, utan att ge någon som helst förklaring. Nej, jag är inte okej.
   Jasmines mun är halvöppen; hon saknar åtminstone tre tänder och Mimmi vill inte ens tänka på hur det gick till. Hon tittar upp över Mimmis axel, men när ingen är galen nog att erbjuda henne hjälp vänder hon tillbaka blicken igen.
   ”Är du… är du arg på mig?”
   ”Vem fan skulle inte vara arg? Du har varit borta i en månad-”
   ”Tre veckor och två dagar”, rättar Jasmine lågt.
   ”-utan at säga ett ord om vart du tog vägen. Du hade lovat mig att hjälpa till med loppmarknaden för två veckor sedan! Jag fick stå i kassan själv i fem timmar! Tänkte du ens på det innan du gick och grävde ner dig i nåt hål, va?” Hon hugger med fingret och Jasmine rycker till igen. ”De pengarna skulle gå till behövande barn. Tror du att de är mindre behövande bara för att du känner för att leka med svärd?”
   Hon vill fortsätta skrika om ingenting, för att faktiskt skrika om någonting slår henne som omöjligt, men Jasmine har tagit på sig sitt sorterar-ord ansikte. Läpparna är särade och pannan rynkad, och det är precis så hon brukar se ut när hon blir tvungen att socialt interagera med andra människor och måste lista ut rätt respons till rätt ord. När hon inte gör det har hon en tendens att ta figurativa uttryck som absoluta, skämt och sarkasm missar hon helt och så finkänsliga saker som känslor går henne rakt över huvudet. Om hon inte får sin tid att sortera kan man i allmänhet vänta sig att få ett svar som har absolut ingenting med frågan att göra, eller så flyr hon bara scenen och gömmer sig på en toalett någonstans.
    ”Du var orolig”, mumlar hon. Mimmi säger ingenting. Hon har lärt sig skilja på vilka ord Jasmine riktar mot andra människor och vilka som bara slipper ut utan att hon märker det. ”Det fanns aldrig någon anledning att vara orolig”, säger hon, och nu är rösten högre och blicken höjd igen. ”Jag var aldrig i fara. Jag… jag ringde till och med, för att berätta.” Hon ser förvirrad ut. Mimmi vill skrika.
   ”Hur fan skulle jag veta att du var okej? Baserat på ett telefonsamtal? Där du berättade absolut ingenting?”
   ”Jag…” Jasmine avbryter sig själv; det ser ut som att hon fått härdsmälta. Hon står upptryckt mot dörren med käkarna spänt hopbitna och axlarna uppdragna.
   ”Du vad?” kräver Mimmi. Jasmine ger ifrån sig ett litet, gällt ljud och slår en handskbeklädd hand över munnen.
   ”Ash!” ropar hon, dämpat genom fingrarna, och för en sekund är Mimmi fruktansvärt nära att slå till henne.
   ”Ash”, fräser hon tillbaka, och Jasmine kvider igen och trycker sig närmre väggen.
   Två händer lägger sig över Mimmis axlar och drar henne bakåt. Så fort hon får lite utrymme ilar Jasmine undan och ställer sig i rummets mörkaste hörn. Mimmi virvlar runt och slår undan Ashs händer. ”Rör mig inte”, spottar hon, och han höjer händerna på var sida om ansiktet med en oskyldig uppsyn.
   ”Lägg ner, va. Såvida du inte vill bli biten i ansiktet?” Han höjer på ögonbrynen. Påståendet är så underligt att åtminstone en del av Mimmis indignation pyser ut, som luft ur en hoppborg nedtyngd av överviktiga barn.
   ”Va?” säger hon, och Ash nickar mot Jasmine.
   Mimmi vänder sig tillbaka mot henne och grimaserar. Jasmine har börjat humma tonlöst för sig själv, något hon bara gör när hon är djupt försjunken i sitt arbete eller försöker distrahera sig själv från något överväldigande obehagligt. Hon vandrar också runt i en snäv cirkel och drar händerna upp och ner längs armarna, som om hon egentligen vill gräva in naglarna i huden men inte kan på grund av handskarna. Mimmi tror inte att hon personligen lyckats utlösa den reaktionen tidigare, och trots att hon fortfarande är varm i ansiktet av ilska kan hon inte låta bli att känna sig skyldig.
   Men bita folk i ansiktet?  
   ”Jag fattar inte”, säger hon. Ash stelnar till bredvid henne och hon blänger på honom. ”Vad?”
   ”Inte bra”, mumlar han, och först då märker hon att Jasmine slutat vanka och står blick stilla med ansiktet höjt och händerna knutna över överarmarna. Även Jasper har rätat på sig och ser sig om från sida till sida.
   ”Någonting är fel”, säger han.
   ”Jo tjena.” Ash tar tag i Mimmis handled och drar henne med sig bort från dörren. Hon sliter sig loss så fort han stannat bredvid Jasper och blänger på honom utan att få någon respons. ”Jas, kom hit. Vi har besök.”
   Jasmine börjar humma igen och drar sig närmre; hon stannar på Ashs andra sida och håller blicken fäst på dörren, utan att så mycket som snegla på Mimmi.
   Bromsar gnisslar utanför. Bildörrar, åtminstone två, öppnas och stängs. Gallret rasslar. Torrt, dött ogräs krasar under skor.
   Mimmi håller andan. Det enda som rör sig inne i hotellet är damm som långsamt virvlar i luften och råttorna i väggarna.

   Dörren öppnas. Erin kliver in.

onsdag 23 december 2015

Adventskalender - dag 23

Del fyra av kapitel tio, och näst sista delen av adventskalendern. Om jag hinner skriva tillräckligt mycket kommer jag avsluta kapitlet imorgon, annars blir det cliffhanger. 




Kapitel 10 - återförening

Hon kan inte låta bli att stirra på honom. Det mörka håret har redan börjat torka och sticker upp på konstiga ställen och han lämnar blöta skoavtryck över hela golvet. Han kan inte vara mer än sexton, men det är något med hans ansikte som förvirrar henne. Trumpenheten i hans röst och den barnsliga tjurigheten i hans stampande visar på att han absolut inte är äldre än han ger sken av, men han har inte samma uppsyn som tonårskillar brukar ha. Trots sin uppenbara butterhet är han konstant på sin vakt, söker av rummet med blicken gång på gång och lutar huvudet från sida till sida som om han lyssnar på råttorna i väggarna.
   ”Vad handlar allt det här om?” frågar hon
   Han tittar bort från henne, men det är ändå för dåligt ljus för att hon ska kunna se hans ögon.
   ”Vad handlar vad om?” säger han med en röst tömd på känslor.
   ”Jag frågade inte om handlingen till Memento”, fräser hon. För mycket? Antagligen för mycket. Hon försöker dämpa sig själv en aning. ”Berätta bara vad som hände.”
   ”Du, tjejen, jag ville inte blanda in dig i det här, okej? Jag tänker inte säga någonting.”
   ”Du kan inte bara släpa hit mig och sedan vägra förklara!” Gäll röst, bryt på slutet. Hon drar in ett snabbt, hackigt andetag för ökad effekten.
   ”Det är precis vad jag kan göra.”
   Okej, ny taktik. Hon rör sig närmre med mjuka, svängande steg. ”Lyssna. Jag är förvirrad. Jag är rädd. Jag vill bara veta vad det är som händer.” Hon stannar på två meters avstånd och tittar på honom genom ögonfransarna. Hon och killen är nästan lika långa, så hon måste vinkla huvudet lite åt sidan för att kunna tittar upp mot honom. ”Snälla?”
   Han stirrar på henne som om han aldrig förut sett en tjej, och Mimmi börjar undra om han kanske är lite dum. För att vara säker på att budskapet ska gå fram plutar hon med läpparna och blinkar lite extra, trots att det får henne att känna sig som en skådespelerska i en b-film. Han fortsätter stirra på henne, och hon stirrar på honom, och sen brister han ut i gapskratt.
   ”Det där kommer inte funka på mig.”
   ”Jag… va?” Hon slutar blinka och rätar på sig. En liten glöd av indignation vaknar inuti henne, men kvävs snabbt av den överväldigande mängden ingenting som har spridit sig ända ut i fingertopparna.
   ”Jag sa att det där inte kommer funka på mig. Du är verkligen inte min typ.”
   ”Åh.” Ett par sekunder passerar. ”Åh.
   ”Åh”, håller han med. Han ser irriterande nöjd ut, som om han just avvärjt hennes hemliga vapen.
   Mimmi önskar att hon haft Sam med sig; han borde kunna flörta till sig information där tjejer inte räcker till. Fan, han skulle kunna flörta information ur straighta killar om han bestämde sig för det.  
   Hon korsar armarna och drar axlarna upp mot öronen. När hon öppnar munnen igen är rösten liten. ”Jag är bara rädd, okej? Jag är rädd och förvirrad och allt jag vill är att veta vad som just hände.” Hon blinkar, snabbare än tidigare, och ögonen blir fuktiga. ”Jag menar, de där människorna, de var inte människor. De hade svärd rakt igenom sig och bara fortsatte slåss som om inget hänt!” Orden som snubblar ur hennes mun i en enda röra, nästintill omöjliga att skilja åt. Killen ser förfärad ut och höjer händerna som för att värja sig från ett oberäkneligt djur.
   ”Whoa, okej, ta det lugnt. Du behöver inte vara rädd.” Han iakttar henne under tystnad, väntar på att hon ska bryta ihop fullständigt. Mimmi tar några darrande andetag, kramar hårt om sina armar och stirrar på golvet.
   ”Varför skulle jag inte vara rädd?” viskar hon. ”De var monster.” Hon tittar upp och möter hans blick med vidöppna ögon. ”De tänker döda mig, eller hur? De är ute efter mig och kommer inte ge upp förrän jag är död!”
   ”De är inte ute efter dig! Eller, inte egentligen. De ville bara hitta ett sätt att distrahera oss.”
   Mimmi stirrar på honom. Hennes läppar darrar. ”De tänker inte döda mig?”
   ”De kommer glömma vem du är så fort de inser att de inte kan komma åt dig.”
   Han döljer någonting. Eller, han döljer praktiskt taget allt, men det är något specifikt han inte vill att hon ska veta. Mimmi låtsas inte om det och vinglar istället till av lättnad, trots att hennes skor har fullständigt förnuftiga klackar.
   ”Tack och lov”, andas hon. Ett skratt bubblar upp i hennes hals och tårar fyller ögonen. Killen ser förfärad ut igen, tar ett steg mot henne och backar genast igen. Han säger något lugnande som hon knappt kan höra genom sina skratt-snyftningar, och kommer sedan närmre utan att backa.
   ”Du heter Mimmi, eller hur?” säger han.
   Hon tittar upp på honom genom tårfyllda ögon och nickar. ”Mhm.”
   ”Mimmi”, ekar han. ”Jag heter Ash, och jag lovar att du inte har någonting att vara rädd för.”
   ”Ash”, upprepar hon tyst, och rösten darrar inte längre. Hon gnuggar bort tårarna med handryggen och tänker tillbaka på hans utbrott tidigare. ”Du sa att det var Kev som skickade hit oss?”
   Ash ser så lättad ut över att hon slutat gråta att han svarar utan att tänka. ”Ja.” Grimasen som följer verkar vara automatisk.
   Hon fortsätter att gnugga sig i ansiktet tills huden svider och försöker sig på ett modigt leende. ”Så vad gör vi här? Inte för att jag inte gillar gamla nedgångna hotell, men…” Hon avbryter sig med ett skratt, vilket i sin tur blir avbrutet av en hickning.
   ”Det är ett mötesställe för nödsituationer.” Han iakttar henne vaksamt. ”Vi kan inte precis ta med oss vem som helst hem.”
   ”Så ni bor här? I stan?”
   Han rycker på axlarna. ”Ja.”
   ”Bara ni? Ingen… ingen annan?”
   Ash öppnar munnen för att svara och stelnar till. ”Du…” säger han långsamt. Mimmi vet när spelet är över. Hon försöker le, men hennes kinder gör ont så hon slutar.
   ”Vad var det du sa om att det inte funkar på dig?”
   Han ger ifrån sig ett argt läte och backar undan från henne.
   ”Du borde vara mer tacksam mot människorna som räddat dit liv”, fräser han.
   ”Jag skulle inte behöva räddas om det inte vore för er”, påpekar hon.
   ”Du kommer inte få något mer ur mig, okej?” Han höter med fingret mot henne. ”Inte ett ord. Inte ett ord.
   ”Skulle inte drömma om det”, säger hon torrt.
   De blänger på varandra tills det blir löjligt, och om någon ska bete sig vuxet här så lär det bli den faktiskt vuxna, inte den tonåriga killen med dålig attityd. Mimmi vill inte alls bete sig vuxet. Hon vill sätta sig på det smutsiga golvet och stirra in i väggen tills... tills ett bättre, mindre energikrävande alternativ dyker upp. Hon tittar bort ändå och kommer fram till att det är så vuxen hon klarar av att vara just nu.
   Hon suckar och höjer handen för att stryka en hårslinga ur ansiktet.
   Hela armen darrar. Fingrarna skakar så mycket att de studsar mot huden när hon rör vid sitt ansikte.
   ”Va-” börjar hon, men hinner inte längre innan benen viker sig. Knäna slår i golvet och hon tror att det gör ont, men allting känns fortfarande så dämpat och avlägset att hon inte är säker.
   Ash ropar något och står plötsligt bredvid henne. Någonting brännhett rör vid hennes överarm och hon rycker undan. Ash svär.
   ”Du är iskall!”
   ”J-jag f-f-fryser i-inte”, säger hon, men det kan inte vara lätt att tro på när hon hackar tänder, även om det är sant. Hon är varken varm eller kall, bortsett från fläcken där han rörde vid henne. Det känns som att hon kommer få en brännblåsa där.
   ”Du är i chock.” Han har börjat klänga av sig sin jacka och tröjan under och hon tänker att kanske borde hon oroa sig över det, men det låter för utmattande.
   ”Jag s-s-spelade”, säger hon. ”Är inte f-f-fakt-t-tiskt i c-chock.”
   ”All chock kommer inte med tårar.” Ash lägger sin huvtröja över hennes axlar och tar på själv på sig regnjackan igen. ”Bättre?”
   Mimmi knyter händerna runt tröjans fåll. Några vattendroppar sipprar ut ur tyget och rinner över hennes fingrar. Hon fryser fortfarande inte, men det har börjat bränna i huden, som när man värmer upp iskalla händer under hett vatten. Skakningarna är våldsammare är förut, så hon försöker inte ens prata.
   Demoner. Det finns demoner. Hon vill gråta igen, och den här gången är det inget spel.
   Ash rätar på sig och spanar mot de förbommade fönstren. Mimmi hör vad han lyssnar efter några sekunder senare, när en bil eller annat fordon svänger in på hotellets område och stryper motorn.
   ”Det är lugnt”, säger Ash. ”Bara Kev och-” Han hejdar sig och sneglar ner på henne. Mimmi drar tröjan tätare omkring sig och tar sig vingligt upp på fötter. Ash sträcker sig efter henne och hon drar sig undan.
   ”J-jag är okej.” Benen darrar också, men inte lika mycket som armarna. Om hon rör sig försiktigt borde hon kunna hålla sig på fötter.
   Dörren gnisslar och klagar och damm faller från taket. Fuktig luft slår mot hennes ansikte och två silhuetter dyker upp i dörröppningen. En av dem är asiatisk, lång och gänglig med spretigt svart hår. Det är också, utan någon som helst tvekan, Jasper. Den andra personen har en keps neddragen i pannan och en drypande blöt kapuschong uppfälld över huvudet.
   ”Varför tog du med honom?” Ash utstrålar ogillande som värme. ”Var är Kev? Om Kev är död säger jag upp mig.”
   ”Han är upptagen med att hålla den där blonda mannen vid liv”, säger personen i keps och luva med en ung kvinnas röst.
   Mimmis hjärta slutar slå, och just som hennes hjärna är på väg att dö av syrebrist kickar det igång igen med fördubblad hastighet.
   ”Vilken blond man?” säger Ash.
   ”Han är en polis”, svarar Jasper. ”Men inte särskilt bra på det, om jag ska vara ärligt.”
   ”Jasmine?” viskar Mimmi. Kepspersonen höjer hakan så att ansiktet inte längre ligger i skugga och ett par stora solglasögon blickar tillbaka mot Mimmi. Mörk hud med ett nästan omärkbart lager fräknar. Runda kinder, testar av mörkbrunt hår som sticker ner i pannan.

   Ash och Jasper tittar mellan dem och verkar som en komma fram till att vissa saker är det bäst att inte lägga sig i. 

tisdag 22 december 2015

Adventskalender - dag 22

Del tre av kapitel 10, i vilket jag gett mig på att skriva en karaktär som befinner sig i chock, vilket är häpnadsväckande svårt. Än en gång, stresskrivet utan ordentlig korrekturläsning.
   Herrejösses, julen är snart över och boken är typ halvvägs (bortsett från de enorma mängder finputsning som kommer behövas, men det tar vi då).



Kapitel 10 - svarta hål

Först kan hon inte tänka. Hon bara sitter bakpå motorcykeln och gömmer ansiktet mot förarens rygg och ser scenen där kvinnans huvud separeras från kroppen gå på repeat. Blod som glimmade på svärdet, i luften, i kvinnans hår. Ögon som stirrade utan liv i sig. Den enorma, överväldigande känslan av att se något oåterkalleligt.
   Hon börjar mumla för sig själv. ”Inte på riktigt, inte på riktigt, inte på riktigt.”
   Ju mer hon säger det ju mer sant låter det. Folk blir inte halshuggna på gatorna. Demoner existerar inte. Det här händer inte. Händelserna smälter ihop i hennes huvud tills det känns som om hon precis vaknat från en mardröm där en sak inte går att särskilja från en annan, men allting lämnar dig med en vidrig, sjunkande känsla. Hon har dragit ihop sig, gömt sig inuti sig själv där bara vaga förnimmelser kan nå henne.
   Det som startar upp henne igen är lättretade bilförare. Någon tutar åt dem och ljudet är så högt att det skär rakt igenom hennes sköra bubbla. Hon drar efter andan och hostar ut avgaser och fuktig, rökluktande kvällsluft tills ögonen tåras och halsen svider. Det är inte avdomnat och avlägset. Det är väldigt, väldigt äkta och gör väldigt, väldigt ont.
   På riktigt. Det är på riktigt.
   Någon är död. Hon sitter med armarna runt en pojke beväpnad med svärd på väg gud vet var. Om hon försöker stoppa honom eller påkalla uppmärksamhet från förbipasserande bilar kommer de förmodligen krascha. Om hon helt enkelt släpper taget och kastar sig av kommer hon utan tvekan bli både sönderslagen och påkörd.
   Det är frestande att låta allting försvinna och gömma sig i en kokong av förnekelse igen, men det kommer inte förbättra hennes överlevnadschanser. Hon biter sig själv i kinden tills hon känner blodsmak. Hennes lemmar är fortfarande tunga och stela, men de känns inte som att de tillhör någon annan längre. När hon tittar upp från förarens jacka är hon vaken nog att urskilja sin omgivning och inse att de inte kommit särskilt långt alls. Ett shoppingcenter som inte ligger längre än tio minuter från krogen-
   svarta ögon svart blod skrik och död
   Hon biter sig själv i tungan igen och tvingar undan minnesbilderna.
   Inte länger än tio minuter från där hon var. Antingen var hon inte borta så länge som det kändes som eller så har de tagit en ord omväg för att skaka av sig eventuella förföljare. De sicksackar sig fram mellan den stillsamma kvällstrafiken och svänger in på en mindre så gott som övergiven väg. Små, självständiga butiker med galler neddragna framför skyltfönstren rullar förbi och de fåtalet bilar de möter kör förbi utan att sakta ner. Världen skiftar mellan kallt ljus och kallare monokrom allteftersom de passerar under gatlyktorna. Mimmi försöker reda ut sina tankar utan att faktiskt tänka på vad hon sett.
   Vad hon måste göra, det är vad hon borde fokusera på.
   Hon vet inte vem människan framför henne på motorcykeln är. Hon vet inte vem pojken som släpade ut henne från krogen är. Hon vet inte vilka Erin och hennes följeslagare är. Hon vet att de vill henne någonting, men inte exakt vad. Hon vet att Jasmine med allra största möjlighet är inblandad och att det kommer vända hennes världsbild upp och ned.
   Så – hålla ihop med pojken framför henne, eller göra allt i hennes makt för att fly?
   Hon vill fly. Hon vill verkligen, verkligen fly. Hon tycker inte ens om att titta på actionfilmer, och att faktiskt uppleva dem? Inte ett dugg kul. Allt hon vill är att glömma att detta någonsin hänt och återgå till sitt liv.
   Men Jasmine. Mimmi är så nära nu, och om hon tvivlar förut så är hon nu helt övertygad om att Jasmine behöver all hjälp hon kan få. Hon lutar sig fram över pojkens axel.
   ”Hej, vart är vi på väg?”
   Han vinklar huvudet lite åt sidan, så att hon precis kan skymta hans ögonfransar, mörka mot den bleka huden. Hon försöker minnas om hans ögon vart svarta, men hennes minnen är för hopblandade och att försöka reda ut dem gör det svårt att andas.
   ”En mötesplats”, ropar han.
   Hon vill skrika åt honom. En mötesplats? Och vad tänker du göra där då, bjuda mig på kaffe och förklara hela det här helvetet eller styckmörda mig? Kaffet skulle åtminstone vara en klar förbättring. En enda kopp skulle vara värt risken att bli förgiftad av galna motorcykelkillar.
   De vill förmodligen inte ha henne död. Kevin-eller-Ash placerade hela tiden sig själv mellan Mimmi och Erins huggtänder, och det känns som en fånig sak att göra för någon man ändå tänker döda. Om det Jasper sa var sant och pojken framför henne är en av killarna han letade efter är han på de godas sida. Åtminstone antar hon antar att det är den goda sidan, om den andra sidan huvudsakligen består av demoner.  
   När de svänger av från vägen mindre än två minuter senare har hon kommit fram till absolut ingenting annat än att hon hatar sitt liv.
   De befinner utanför vad som är allmänt känt som det ”gamla hotellet”. Trots att stället är äldre än Mimmis mormor (som är häpnadsväckande gammal) så är det en imponerande syn. Fönstren är stora och sirliga och fasaden var förmodligen djupgrön för sådär en åttio år sedan, men årtiondens solsken har blekt den till en vagt mossfärgad nyans. Två enorma pelare håller fortfarande uppe en sned balkong med till hälften raserade balustrader ovanför ingången, och portarna är så stora att Mimmi skulle kunna ställa sig på motorcykeln och fortfarande inte nå upp till dörrkarmen.
   Det har pratats om att renovera byggnaden så länge hon kan minnas, men det har stått övergivet för väder och vind i så många år att reparationerna skulle kosta en smärre förmögenhet. Samtidigt är det tydligen någon form av minnesmärke för stadens glansdagar på femtiotalet, så ingen har heller haft hjärta att riva ner det. Istället har det tvingats dö en långsam, sorglig död bakom ett trasigt gallerstängsel som inte skulle kunna hålla en femåring ute, än mindre än beslutsam tonårig kille på motorcykel och hans ovilliga följeslagare.
   Det finns ett hål tillräckligt stort för dem att köra rakt igenom på ena kortsidan, och nu pirrar det i Mimmi av en ny typ av obehag. Hon har inte för vana att bryta mot regler, och trots att hon såg ett mord begås för mindre än en halvtimme sedan är det detta som får henne att öppna munnen.
   ”Vi får inte vara här.”
   Hennes röst låter stadigare än hon väntat sig. Pojken stannar på hotellets spruckna uppfart och sneglar bak på henne. Hon rycker fåraktigt på axlarna och han fnyser innan han stänger av motorn. Sadeln slutar vibrera under henne och hon inser att hon kan släppa hans jacka utan omedelbar fara för sitt liv. När hon bänder upp fingrarna skjuter små pilar av smärta upp i armarna. Hon flämtar till och sticker in händerna i armhålorna. De är så kalla att hon tappar andan.
   Just det ja. Hon åkte just tvärsigenom stan på en motorcykel, i oktober, i regn, utan jacka eller vantar. Eller hjälm. Hon försöker minnas var hon senast såg sin jacka och kommer ihåg att hon lämnade den i krogens garderob. Som Lori demolerade.
   Hon väntar på hugget av panik som borde komma med minnet, men ingenting händer. Huh. Underligt. Hon kliver av motorcykeln och allt hon kan känna är den plågsamma men alldagliga förnimmelsen av tusen-nålar när blod återvänder ut i fingrarna. Killen kliver av han också, kastar en blick på henne och börjar leda cykeln tvärsöver en gräsmatta sedan länge övervuxen av låga ogräsplantor och taggiga buskar. Den första frosten kom för över en vecka sedan, och det mesta av växtligheten krasar torrt och faller samman under honom. Mimmi stirrar utan att röra på sig på stigen han lämnar efter sig.
   Hon skulle kunna sticka nu. De befinner sig visserligen i en relativt lugn del av staden, men åtminstone tre trötta kvällstrafikanter har krupit förbi sedan de svängde av gatan. Hon skulle kunna springa rakt ut på vägen, vinka och stoppa en bil.
   Bara tanken gör henne trött. Hon skulle bli tvungen att springa, ropa på hjälp, försöka förklara hela den här katastrofen till situation. Pojken skulle förmodligen komma ikapp henne och hugga henne i ryggen. Hon tittar ner på sitt turkosa linne och tänker avmätt att hon helst inte skulle vilja ha några hål idet. Utan att hon riktigt säger åt dem att göra det följer hennes fötter efter pojken över gräsmattan.
   Han har parkerat motorcykeln bredvid en normalstor dörr i hotellets kortsida, låst med ett hänglås som är mer rost än järn. När Mimmi kommer ikapp honom rotar han runt i fickorna och plockar fram något som ser ut som en nyckelring med ett halvdussin små metallpinnar på. Mimmi har aldrig sett ett liknande verktyg, men han börjar lirka in dem i hänglåset med övertygelsen hos någon som gjort det här förut och lyckats åtminstone 60 procent av gångerna. När låset efter ett par minuter klickar upp är Mimmi frestad att ge honom en uppmuntrande klapp på axeln.
   Dörren är skev och grinig, och när den till slut ger efter för pojkens beslutsamhet och svänger upp gör den det med ett högt klagande. Ljudet är dämpat i Mimmis öron, dränkt under ett högt brusande vars källa hon inte kan avgöra, men han verkar höra det alldeles utmärkt och ser sig hastigt om. Svarta ögon. Hon hade antagit det.
   Hotellets innanmäte är mörkt, men han tvekar inte innan han sparkar undan stödet och leder in motorcykeln genom öppningen. Halvvägs in verkar han upptäcka att hon inte följt efter och hejdar sig för att titta efter henne. De stirrar på varandra en sekund, som om han väntar på att hon ska titta bort. När hon inte gör det nickar han bara med huvudet in mot mörkret. Mimmi rör sig inte ur fläcken. Benen är för tunga under henne.
   ”Om du tänkt sticka hade du redan gjort det”, säger han, och trots att de inte längre är omgivna av fartvind och trafik har hon svårare att höra honom nu än tidigare. 
   ”Det vet du inte”, svarar hon.
   Han skrattar, men hejdar sig när hon inte så mycket som ler. ”Tjejer har ingen humor”, muttrar han, och även genom hennes brusande öron låter det definitivt som att han surar. ”Jag ska inte skada dig, okej?” säger han sedan med högre röst. ”Det vore lite väl onödigt att köra tvärs över hela stan för att rädda dig om jag tänkt lura in dig på första bästa mörka ställe och döda dig.”
   Mimmi sorterar igenom hans ord och kommer fram till att han kunde ha valt bättre. ”Du gör verkligen inte dig själv några tjänster”, säger hon.
   ”Vet du, glöm det.” Han vänder sig bort och fortsätter in i hotellet med klampande steg som får damm att regna från taket. ”Kev kunde ha gjort det här själv, men nej, han måste skicka mig. Jävla skitsnack är vad det är.”
   Mörkret omsluter honom och Mimmi står kvar utanför. Han har en poäng, tänker hon till sig själv. Om du tänkt sticka hade du redan gjort det. Hon kliver över tröskeln. Efter ett par steg stannar hon, vänder tillbaka och stänger dörren efter sig. Det slår hennes som den smarta saken att göra om beväpnade galningar far omkring på gatorna och letar efter henne.  

   Det är inte så mörkt som hon först trott. Fönstren är slarvigt täckta med plankor och stycken av plywood, men ljus sipprar fortfarande in i gliporna och lyser upp galaxerna av damm som svävar i luften. Pojken skapar våldsamma virvlar i dem där han klampar omkring. Svart hål, tänker hon.


måndag 21 december 2015

Adventskalender - dag 21

Del tre av kapitel tio, med en hel del blod och våld och en väldig massa demoner



Kapitel 10 - barfight

   Han gapar mot dem. Mimmi ryser vid den öppna visningen av spetsiga tänder. Ytterdörren är mindre än fyra meter bort, men det är inte längre Sams omedgörlighet som hindrar henne från att fly. Hon släpper hans arm och kliver runt honom.
   ”Var är Jasmine?” frågar hon lågt.
   Kevin-eller-Ash står mitt framför henne, så nära att hennes spegelbild stirrar tillbaka från den blanka, mörka ytan på hans solglasögon. Hans adamsäpple guppar när han sväljer, och Mimmi är frestad att ta ett steg närmre, rakt in i hans personliga utrymme, bara för att göra honom mer obekväm. Demon, påminner hon sig själv. Förmodligen inte bra att stå inom bitavstånd.
   ”Jag inser”, börjar han, så tyst att Sam måste luta sig fram över Mimmis axel för att höra, ”att du inte har någon som helst anledning att lita på mig. Men någon vill skada dig och jag vill se till att det inte händer, så om du bara ville följa med mig härifrån vore det jättebra.”
   ”Du väntar dig att jag bara ska gå härifrån med dig?” säger Mimmi misstroget. ”Att jag bara ska låta mig kidnappas?”
   ”Det är inte en kidnappning om du kommer frivilligt”, lirkar han. Ju mer han pratar desto mindre farlig ser han ut. Håret är blött och stripigt och har börjat locka sig allteftersom det torkar, och han kan inte hålla händerna stilla.
   ”Du väntar sig att du ska kunna säga något sådant och inte bli arresterad?” tillägger Sam. Killen rynkar pannan och droppar vatten på golvet.
   ”Va?”
   Sam fumlar runt i fickorna igen och håller triumferande upp sin bricka över Mimmis axel. ”Polis.”
   ”Skojar du?” säger killen, men han backar ett steg och får något spänt i sin hållning.
   ”Jag förstår inte varför jag får den reaktionen hela tiden.” Sam stoppar tillbaka brickan och trots att hon Mimmi inte kan se hans ansikte kan hon riktigt känna hans leende. ”Så, vad säger du om att följa med oss och svara på lite frågor?”
   ”Jag…” Killen sneglar mot krogens fönster och ser ut att vara en jobbig fråga ifrån att kasta sig rakt igenom glaset och fly för sitt liv.
   Kall luft blåser Mimmi korta hår framåt när ytterdörren öppnas bakom henne, och vad som låter som en grupp av människor kliver in. Veligheten försvinner ur killens ansikte och hållning, och plötsligt står han bredvid Mimmi, blöt och utstrålande en onaturlig värme. Hon tjuter till och försöker backa, bara för att gå rakt in i Sam som svarar genom att dra sin pistol med ena handen och slita undan Mimmi med den andra. Han håller den lågt, dold mellan sig själv och killen, och trots att varenda barbesökare stirrar på dem vid det här laget är det ingen som börjar skrika om vapen.
   ”Du kan vilja rikta den där åt andra hållet”, säger killen, med ens väldigt farligt igen. ”Huvudskott kanske funkar, om du har tur.”
   ”Du skrämde bort vårt husdjur, halvblod.”
   Mimmis instinkter börjar skrika åt henne som om någon tryckt på en knapp. Hon gör ett nytt försök att backa, men killens hand skjuter bakåt och fångar hennes handled.
   ”Ni vill inte göra det här”, säger han, utan att ge någon som helst indikation på att någon försöker bända hans fingrar ur led.
   ”Faktiskt så tror jag att det kan bli roligt. Det grämde mig att låta en människa göra det åt mig, men se, jag hann hit själv!”
   Mimmi ger upp sina försök att bli fri och tittar istället upp mellan Sams och solglasögonkillens axlar. Det står tre personer framför dem. Ingen av dem har mer färg i huden än ett blankt A4 papper, och med undantag av kvinnan som står i mitten bär alla solglasögon. Hon är lång och slank och blond, med vad som ser ut som bläckfläckar på kläderna. Trots att det är kallt ute har hon ingen jacka på sig, och hennes linne och jeans har revor som ser mer olycksaliga än trendiga ut. Hon möter Mimmis blick med glittrande svarta ögon.
   ”Mimmi Park! Jag var rädd att vi inte skulle få chansen att träffas.” Hon ler och ser ungefär lika välkomnande ut som en spindel är kärleksfull.
   Mimmis händer börjar skaka, och killen kramar om hennes handled en gång. ”Det är okej”, mumlar han, och det är först nu Mimmi inser hur ung han är.
   Bakom henne hörs stampande steg. Den blonda kvinnan höjer blicken och blänger på personen som närmar sig.
   ”Hej”, säger en röst som Mimmi vagt känner igen som bartenderns. ”Är det ett problem här? Behöver jag hämta vakten?” Han kliver in mittemellan de två grupperna med den sortens självsäkerhet och irritation som bara går att uppnå genom att i flera år be fulla personer att snälla lugna ner dig och lämna lokalen innan du kräks på golvet. Mimmi stirrar fastfrusen på honom, kan inte röra sig, kan inte varna honom.
   ”Varför gör du inte det?” säger kvinnan sockersött. ”Jag är verkligen rätt så hungrig.”
   Bartendern vänder sig mot henne och öppnar munnen, men hejdar sig när hon fortsätter le brett och blinkar med sina svarta ögon. Istället för att helt rationellt skrika huvudet av sig och fly scenen drar han ett stärkande andetag och rör sig för att schasa gruppen ut genom dörren.
   ”Jag vet inte vad ert problem är, men ni får ta det utanf-”
   Killen, som fortfarande har Mimmis handled i ett fast grepp, tjuter någonting samtidigt som personen till vänster om kvinnan kastar sig fram mot bartendern. Mimmi har inte mycket val annat än att snubbla efter när även killen rör sig, men istället för att ge sig efter bartendern griper han tag i en tung, snidad stol och kastar den rakt på den attackerande demonen. Bartendern hoppar undan och någon, antagligen Sam, griper efter Mimmis fria hand, men hon blir släpad framåt för snabbt för att stoppas. Krogen viner förbi henne, människor och demoner faller som käglor under deras framfart, och plötsligt slår regn och avgaslukt mot hennes ansikte.
   Killen saktar ner och världen kommer ikapp igen. Hon önskar att världen stannat kvar bakom henne.  
   Två motorcyklar står parkerade mitt på trottoaren med motorerna på, och framför dem slåss två personer med svärd, faktiska svärd längre än Mimmis arm, mot en obeväpnad man större än de båda tillsammans. Bilar har stannat på vägen och grupper med människor står samlade på andra sidan gatan, hopkurade i grupper och flämtandes och skrikandes varje gång ett svärd faller. Mobiltelefoner glimmar i deras händer, men mellan det dåliga ljuset och fortfarande fallande regnet kan de inte lyckas fånga mycket av värde.
   En av de två svärdbärarna, en tonårig kille med hår slickat av vatten, svingar sitt svärd mot den enorme mannen. Mannens försöker inte ens ducka utan blockerar med sin arm och klingan träffar och fastnar och istället för att svimma av smärta eller åtminstone skrika lite fortsätter mannen framåt som en bulldozer. Pojken försöker slita loss svärdet men mannen vinklar sin arm, sin spetsade arm, uppåt så att klingan närapå rycks ur pojkens händer. Hans fötter glider över asfalten och han faller rakt in i en knytnäve stor som ett barnhuvud. Den andre svärdbäraren, dold under en enorm regnkappa, kliver in från sidan och sticker sitt vapen rakt in i mannens mellangärde. Det kommer ut på andra sidan, tillsammans med en gejser av blod.
   Kanske två sekunder har passerat. Mimmi har fullständigt glömt hur hennes ben fungerar, och när glasögonkillen svingar henne runt och bort från dörren måste han fånga henne med en arm runt midjan för att hon inte ska kollapsa. Han vinglar till under hennes vikt men anpassar sig snabbt, och när Erin dyker upp i dörröppningen reagerar han omedelbart och sparkar henne rakt i bröstkorgen. Hon flyger rakt in i garderoben, drar med sig ett halvdussin jackor ner på golvet och skrämmer den stackars flickan som står där inne att skrikande gömma sig under disken. Kevin-eller-Ash smäller igen dörren och leder med sig Mimmi, fortfarande med en arm runt hennes midja, ut på trottoaren.
   De hinner ungefär tre steg innan dörren bokstavligt talat flyger av gångjärnen.
   Killen släpper Mimmi – som på något vis lyckas hålla sig upprätt – och använder båda händerna för att dra ett svärd från under sin knälånga kappa och svinga det mot Erins bröstkorg. Klingan sprättar upp kläderna från höger axel ner till sidan av magen, och det tar Mimmi en stund att inse att även köttet snittats upp, snyggt och prydligt. Svart vätska sprutar genom luften och Erin morrar genom hoppressade tänder och tillbakadragna läppar.
   Killen hugger efter henne igen och kliver samtidigt åt sidan för att placera sig själv mellan Erin och Mimmi. Erin klöser efter hans ansikte. Han duckar. Mimmi står blottad och stirrar rakt in i Erins svartfläckiga ansikte, oförmögen att springa och oförmögen att tala. Sedan rätar pojken på sig, skickar en armbåge mot Erins trasiga bröstkorg och smäller till henne rakt på näsan med svärdsfästet. Erin snubblar bakåt, men ser förvånad snarare än plågad ut. Två figurer dyker genom den öppna dörren och ut på gatan bakom henne.
   En hand griper tag om Mimmis handled och än en gång släpas hon framåt. En liten, resonlig röst försöker säga något i hennes huvud, men hon kan inte höra vad. Hon låter pojken leda henne rakt in i kaoset.
   Han skriker något. Det går inte att avgöra vad. Det låter som ett namn, men det är inte Mimmis namn så hon bryr sig inte om att försöka tolka det. Hon ser pojken med det slickade mörka håret ta ett till knytnävsslag rakt i ansiktet som får hans solglasögon att flyga av. Ögonen är kolsvarta. Han besvarar attacken genom att hugga sitt svärd rakt i armen på anfallaren. Det fastnar någonstans i mitten, men den här gången lyckas han slita ut det igen. Den sårade kvinnan vrålar och biter efter pojkens ansikte, och när hon lutar sig framåt skär han henne tvärs över halsen med en kniv inte större än Mimmis hand.
   Blod sprejar över hans ansikte och han ryggar bakåt. Kvinnan ruskar på sig. Blodet slutar spruta. Hon kastar sig framåt igen och stupar när Kevin-eller-Ash halshugger henne.
   Åh herre gud.
   Åh. Herre. Gud.
   Det ligger ett huvud på trottoaren. Mörkblont hår klibbar över ansiktet och ögonen stirrar vidöppna upp i kvällshimlen och kroppen faller till marken som en docka med avklippta trådar. Mimmi försöker skrika men inget ljud kommer ut.
   Någon tar tag i hennes axlar och ruskar om henne. Kevin-eller-Ash lutar sig framåt, ropar något till henne.
   ”Lita på honom”, säger han. Mimmi vet inte vem han menar med honom. Hon bryr sig inte. Allt det här är helt galet och hon vill bara gråta och skrika och blunda tills allting försvinner.

   Killen låter henne inte göra det. Istället närapå lyfter han henne upp på en av motorcyklarna och lägger hennes armar runt någonting, säger till henne att hålla i sig. Hon inser att det är någons midja. Hon sitter lutad mot en annan människa, någon som otåligt varvar motorn och verkar nästan omedveten om hennes närvaro. Under henne vrålar motorn ut sitt raseri, och fordonet slungas framåt med sådan hastighet att Mimmi inte kan göra annat än att hålla i sig. 

Adventskalender - dag 20

Det här stycket hör egentligen hemma före det jag lade in igår, men mitt skrivande har varit lite okoordinerat de senaste dagarna, så det får bli som det blir. Det är Jasmine som är berättare igen, och vi får ytterligare ett första möte.



Kapitel 10 - beväpnad och livsfarlig

De låter den gå. Jasmine hade inte accepterat något annat. Sekunden demonen skickade meddelandet vände hon sig om och började springa, och varken hot eller böner från killarnas håll kunde få henne att stanna.    Hon känner till krogen demonen pratade om, har varit där några gånger med Mimmi, och ytterligare några gånger med gamla klasskamrater när de fortfarande gick i gymnasiet. Det var inte hennes grej; för mycket folk, för stimmigt, omöjligt att tänka. Främlingar kunde komma fram och prata med henne och vägra lämna henne ifred, försökte ibland till och med röra vid henne, och hon kunde aldrig riktigt avgöra om hon förväntades prata med dem hon var där med eller bara drunkna i musiken. Det hela var fruktansvärt utmattande och gav henne blixtrande huvudvärk vare sig hon drack eller inte.
   Mimmi däremot tyckte om det. Hon försökte övertyga Jasmine om att ifall hon inte kunde vara ute bara för att ha kul och umgås med folk så kunde hon åtminstone se det som en tillfällig distraktion, ett sätt att slappna av. Jasmine kan inte tänka sig en sämre metod för avslappning, men hon brukar försöka låta bli att säga det, för även om hon inte tycker om att vara ute så tycker hon om att bli tillfrågad. Hon vet att hon inte är den lättaste att umgås med och en person det är svårt att hålla kontakten med, och hon är okej med det, det är hon, men Mimmi kommer alltid tillbaka. Hon hälsar på även om Jasmine inte ringt, hon berättar om sin dag trots att Jasmine är inkapabel att ta in mer än hälften av det hon säger, och när Jasmine är frestad att sova mellan stolarna i föreläsningssalen under tentatider är det Mimmi som släpar henne därifrån och tvingar henne ut från campus.
   Mimmi är Jasmines distraktion, Jasmines avslappningsmetod. Mimmi är den som aldrig gick sin väg trots att hon fått så många chanser, trots att ingen förväntar sig eller kräver att hon ska stanna, trots att Jasmine har så lite att ge i gengäld.
   Mimmi är hennes vän.
   Någon säger hennes namn. Hon ignorerar det. Först när någon tar tag i hennes jackärm reagerar hon fullt ut och sliter sig loss, måste lägga band på sig för att inte attackera. Regn slår henne i ansiktet och folk stirrar på dem.
   Folk. Massor av folk.
   Hon börjar springa igen. Så länger hon springer och ingen står i hennes väg tror hon att hon kan förbli i kontroll.
   Killarna försöker inte stoppa henne igen utan springer istället jämsides med henne längs trottoaren. Människor flyttar sig ur vägen för dem och ett litet barn i rosa regnjacka pekar när de rusar förbi.
   Hon har inte varit nära så här mycket folk sedan innan hon blev biten, har inte vistats någon annanstans än i stadens utkanter. Det här är en av stadens huvudgator, kantad av butiker och restauranger, och även om hon inte precis var här ofta (så mycket smidigare att bara köpa det hon behöver på nätet) så brukade det vara familjärt område. Hon vet var busshållplatserna ligger, var det bästa kaffet finns, vart hon kan svänga in och andas lite om det blir för mycket folk.
   Det är inte familjärt längre; faktum är att det känns som att hon klivit in i en av de där underliga målningarna där allting är bara lite skevt, lite fel färgton, och plötsligt är allting främmande och abstrakt. Hon kan känna varje människa, varje fordon, och det skallrar runt i huvudet på henne tills hon tror att hon kommer att explodera om hon inte fortsätter springa.
   ”Vi behöver en plan”, flämtar Kevin bredvid henne. Hon svarar inte, och han säger hennes namn, lågt och påträngande.
   Han förväntar sig ett svar. Jasmine har glömt hur man formar ord.
   Han tar tag i hennes arm igen, tvingar hennes att stanna, och hon väser och försöker slita sig loss.
   ”Jasmine, titta på dig själv. Om du går nära någon när du är såhär kommer du skada dem!”
   Hon slutar kämpa mot hans grepp och står blickstilla på den glänsande våta trottoaren. Hennes andetag är snabba och bränner i halsen, men hon är inte trött. Musklerna surrar, fingrarna darrar, intryck vibrerar mot hennes feberheta hud. Hon andas in djupt, knyter händerna och andas ut igen. spänningarna försvinner inte, men hon är inte längre än hårsmån från att slå Kevin rakt i ansiktet och fortsätta ensam. När hon börjar springa igen låter han henne.
   ”Vi hämtar henne, tar henne någonstans säkert”, lyckas hon pressa fram.
   ”Jag känner henne inte”, säger Ash från hennes andra sida, ”men du tror inte att hon kommer ställa något av en scen när du dyker upp igen?”
   ”Om jag inte dyker upp kommer hon att dö.”
   En liten röd markis och varmt upplysta fönster har dykt upp i slutet av gatan; Jasmine ökar steglängden och saktar inte ner förrän hon är jämsides med fönstren. Hon försöker få en skymt av Mimmi genom glaset, men det plötsliga ljuset bländar henne och allt hon kan se är silhuetter av människor som sitter runt bord. När hon tittar bort dansar ljusfläckar framför hennes ögon. Hon ruskar på huvudet – inte för att det hjälper – och rör sig mot dörren.
   ”Okej, stopp, stanna.” Kevin kliver in framför henne med utbredda armar. ”Jas, de kommer känna igen dig.”
   ”Flytta på dig”, morrar hon.
   ”Du kommer attackera någon.
   ”Jag tänker inte låta dem döda min vän!”
   ”Låt mig hämta henne.”
   Hon slutar morra och stirrar storögt på honom.
   ”Jag har bättre kontroll över mig själv, och om en demon dyker upp innan vi hinner ut har jag bättre chans att kunna hantera den.”
   ”Är du inte riktigt klok?” Ash kliver upp jämsides med Jasmine och glor på Kevin. ”Du kommer skrämma livet ur henne!”
   Jasmines hjärta slår så snabbt att det inte går att urskilja ett slag från ett annat. Hur lång tid har det gått? Sju minuter? Erin gav dem tio.
   ”Jag bryr mig inte.” Hon ger Kevin en knuff och han snubblar mot dörren. ”Få ut henne därifrån, snälla.” Han nickar och vänder sig bort, och när han öppnar dörren strömmar det mjuka ljudet av röster ut tillsammans med den stickande lukten av alkohol och fet mat.
   ”Det är okej”, säger Ash. ”De måste ta sig förbi oss för att komma in. Vi fixar det här.”
   Visst. Självklart. De måste bara ta sig förbi den sextonåriga, melodramatiska killen som samlar på mangaböcker och tjejen som tre veckor tidigare aldrig slått ett enda knytnävsslag.
   ”Okej”, säger hon darrigt. ”Vi fixar det.”
   Människor fortsätter strömma förbi dem, gömda under paraplyer och regnkläder. Jasmine försöker höra vad som händer inne på krogen, men intrycken runtomkring henne är för överväldigande. Trottoaren vibrerar under henne när någon närmar sig med snabba, springande steg. Väldigt snabba.
   Hon tittar upp lagom för att se en svarthårig kille närma sig med blicken fäst på krogdörren. Han är helt oskyddad från regnet i bara en vanlig huvtröja, så dyblöt och fastklibbad att den ser ut som en våtdräkt. Han har också handskar och solglasögon på sig, och trots att huden är gulfärgad från gatlyktorna syns det att han är likblek. Jasmine börjar morra igen, och när hon tar ett steg mot honom tittar han bort från dörren och får syn på henne. Han blir om möjligt ännu blekare och tvärstannar så häftigt att rök skulle stigit från skosulorna om allting inte var så förbannat blött.
   ”Du vill verkligen inte gå in där”, säger Ash. Han drar inte sitt svärd men öppnar regnkappan för att visa att han har det. Blodet som fortfarande täcker honom i stora, utsmetade fläckar borde vara mer än nog för att visa att han är beredd att använda.
   Men killen tittar inte på Ash utan på Jasmine, och hon slåss mot två vitt skilda instinkter som säger åt henne att gömma sig eller gå till anfall.
   ”Jasmine”, säger han, och Jasmine är inte ens förvånad att bli igenkänd. Hon visar tänderna och hugger med pekfingret åt hans håll.
   ”Du skulle bara våga skada henne-”
   ”Nej, nej, nej”, avbryter han, och Jasmine står där och gapar med fingret i luften. ”Det här är perfekt! Utmärkt! Jag har letat efter dig. Jag heter Jasper.”
   Han sträcker ut armen och kliver nära nog för en handskakning, men Jasmine tänker inte röra vid någon av någon annan anledning än att lemlästa dem just nu. Hon drar tillbaka sin hand och blänger på hans, bara för att upptäcka att han har något som ser ut som ett metallarmband med en avsliten kedja dinglandes från det runt handleden.
   ”Är det där handklovar?” säger Ash misstroget. Jasper drar snabbt till sig handen igen.
   ”Jag har haft lite problem med polisen”, erkänner han. ”Ursäkta, men du råkar inte vara Kevin? Eller, öhm, Ash?”
   Ash stelnar till. ”Hur i helvete vet du-”
   ”Lång historia.” Jasper viftar bort Ashs ord och grimaserar när kedjan nästan träffar honom i ansiktet. ”Ni behöver inte blänga så på mig. Jag är ett halvblod, jag är här för att hjälpa.”
   ”Jo tjena”, muttrar Ash, men Jasmine kisar mot killen genom de immiga solglasögonen. Hon har fortfarande varningen av fullblodsdemoner i hjärnan, inte fullt ut mistlur men definitivt starkare än vanligt, och så vitt hon kan avgöra kommer den inte från Jasper.
   ”Jag tror inte att han ljuger”, säger hon, och han skiner upp som om hon erbjudit honom livslång vänskap och inte bara utryckt ett visst mått tvekan inför att döda honom.
   ”Hur hittade du oss?” frågar Ash, och Jasmines ord till trots så låter han fortfarande lika misstänksam.
   ”Faktiskt så letade jag efter din vän”, säger han med en gest mot Jasmine. Det lilla hoppet hon byggt upp grusas genast igen. ”Jag tror hon är i fara, så jag spårade hennes mobil hit.”
   ”Du spårade hennes mobil?” ekar Ash, och Jasper har åtminstone vett nog att se generad ut.
   ”Alltså, liksom, det var bråttom?”
   Slutet av meningen dränks av vrålet från en motorcykel. Ett blankt, blått monster med två personer på sadeln, ingen med hjälm och båda med solglasögon, blåser upp på trottoaren. Människor tjuter och kastar sig ur vägen och Jasper står inte längre en på en armlängds avstånd utan nära nog för att hans våtdräktströja ska snudda vid Jasmines arm. Hon överväger att knuffa ut honom i trafiken, men när han inte uppvisar något tecken på att vilja slita upp några halsar vänder hon uppmärksamheten mot motorcykelåkarna, som fått sällskap av ytterligare ett ekipage. En av förarna, bararmad och blodfläckad, är Erin.
   ”Grattis, ni hann hit först”, säger den, och lägger sedan huvudet på sned. ”Och ni har hittat en ny kompis. Jag visste inte att ni var så många, men lyft på en sten så hittar du en till, antar jag. Som kackerlackor.”
   Jasper darrar bredvid Jasmine och ser så innerligt skräckslagen ut att hon bestämmer sig där och då för att hon har tillräckligt med monster att oroa sig för utan att inkludera honom på listan.
   Erin och den andra föraren bryr sig inte om att stänga av sina motorcyklar, kliver bara av dem och sparkar upp stöden och lämnar dem att spy ut avgasar i luften. Människor som måste passera går till andra sidan gatan och bilar saktar ner när de kör förbi. De fyra demonerna verkar inte ens märka uppmärksamheten de drar till sig. Erin sträcker upp handen och klappar en av sina kumpaner på axeln.
   ”Om ni ursäktar så har jag ett jobb att utföra. Jag är säker på att James här kan hålla er sällskap.”
   Demonen som pekats ut är samma individ som fick armen avsliten tidigare. Den ser helt återhämtad ut nu (om än fortfarande klädd i trasiga kläder) och så här på nära håll är den nästan två meter lång och bara muskler. Lite av Jasmines trotsighet lägger sig. Hon och Ash drar sina svärd med synkroniserade rörelser och de iakttagande människorna drar efter andan och börjar viska. Någon måste otvivelaktigen ha ringt polisen vid det här laget.
   ”Jag är hemskt ledsen, men jag glömde min machete i Mimmis hall”, säger Jasper, och det är en sådan underlig samling ord att Erin hejdar sig med handen på dörrhandtaget och tittar på honom. Efter ett par spända sekunder flyttar den blicken till Jasmine och ler snett.
   ”Jag hade inte tänkt önska er lycka till, men ni ser verkligen ut att behöva det.”

   Den öppnar dörren samtidigt som James går till attack. 

lördag 19 december 2015

Adventskalender - dag 19

Nytt kapitel, vilket kommer bli en enda tågkrasch av katastrofer om saker och ting går enligt mina planer, och dessutom lär bli ganska långt och uppdelat i massor av småbitar.



Kapitel 10 - poängen med alkohol 

Vilken annan dag som helst skulle Mimmi varit något generad över att en vanlig veckodag innan klockan ens är sju sitta vid en bar med en drink i händerna. Det är inte ens en speciellt trevlig bar, och drinken hon beställde är den billigaste de har. Andelen juice mot alkohol är mindre än hon skulle önska; hon minns fortfarande precis varför hon gick hit.
   Det sitter en kille i handklovar i hennes vardagsrum och påstår sig vara en demon.
   Hon lyfter glaset och tömmer det i ett svep. Bartendern – som ärligt talat inte har mycket att göra så här tidigt på kvällen och förmodligen tror att hon just sumpat åtminstone tre tentor och en pojkvän – är omedelbart där och hämtar glaset. Mimmi ler automatiskt mot honom och beställer en drink till – den smakar bättre än den första, och hon dricker den långsammare. Allting är fortfarande skit, men så länge glaset framför henne inte är tomt har hon en ursäkt att inte gå hem.
   Någon slår sig ner på barstolen bredvid henne. Hon tittar inte upp från bardisken men kan se ett par grova händer i periferin.
   ”Dålig dag?” frågar en låg, raspig röst.
   ”Du har ingen aning”, mumlar hon, mer riktad till sitt glas än till främlingen.
   ”Jag tänkte det”, säger han. ”Såg dig från andra sidan baren och tyckte att du såg ut som någon som behöver muntras upp.”
   Mimmi lutar huvudet lite i sidled för att kunna titta på honom utan att behöva röra på sig mer än nödvändigt. Han ser ut att vara något äldre än henne, kanske tjugofem, med kort skäggstubb och blont hår som faller fram över de ljusa ögonen. Hon ler mot honom; kanske kan ett samtal med en vanlig, trevlig människa distrahera henne där alkohol misslyckats.
   ”Du är välkommen att försöka”, erbjuder hon. ”Men jag varnar dig: jag har inga planer på att gå härifrån med någon annan än mig själv.”
   Han skrattar åt det, lättsamt, inte hånfullt, och får inte den där glimten i ögat killar brukar få när de tar hennes varningar som en utmaning. Mimmi andas ut i en mjuk, lättad suck.
   Hon har lärt sig att det är bättre att tidigt visa att hon inte är intresserad på det sättet och diskret avlägsna sig om den andra parten tar det på fel sätt, än att vänta för länge och sedan försöka förklara konceptet av att vara asexuell för någon som tror att hon bara spelar svårflörtad. Det är inte rättvist, för även om hon varit kapabel att känna sexuell attraktion skulle det på inget sätt gett någon rätt att känna sig berättigad till hennes kropp. Hon tycker om att prata med folk, och hon borde kunna göra det utan att oroa sig att samtalet kommer avslutas med att de förolämpar eller hotar henne.
   ”Verbalt sällskap, då”, säger mannen och sträcker ut handen mot henne. ”Isak.”
   Hon rätar på sig för att ta hans hand när någon plötsligt dyker in mellan dem och nästan slår omkull hennes ännu halvfulla glas. Ljusröd vätska skvimpar över kanten och hon lyckas på något sätt fånga det utan att göra saken värre. Hon ger nykomlingen en ilsken blick, beredd att ta ut all sin uppbyggda frustration på honom eller henne, men hejdar sig när hon ser vem det är.
   ”Mimmi!” säger Sam med alldeles för hög röst och ett alldeles för brett leende. Mimmi kan känna de andra kunderna stirra åt hennes håll utan att ens vända sig om.
   ”Sam”, svarar hon sammanbitet. ”Så trevligt att du kunde komma hit. Det här är Isak.”
   Hon slår ut med handen mitt framför Sams näsa för att kunna visa upp sin irritation och introducera Isak i en enda rörelse. Hon tycker att hon lyckas ganska bra.
   ”Öhm. Hej.”
   Hon rycker till vid Isaks plötsligt stela röst och tittar från Sam till honom. Hans ansikte har slutit sig, och han har ena handen innanför sin mörkbruna skinnjacka.
   ”Trevligt att träffas hej hej.” Sam lägger båda händerna på hennes axlar och hon måste gripa tag i bardisken för att inte ramla av stolen. ”Vi har tyvärr lite bråttom jag är säker på att ni kan prata senare.”
   Han rycker i hennes axlar. Mimmi håller sig envist kvar i bardisken.
   ”Jag har inte druckit upp min drink”, pressar hon fram mellan hopbitna tänder. Sam tvekar bakom henne, men flyttar inte på sig. ”Sam.” Hon snurrar runt ett halvt varv och slår undan hans händer. Den här gången släpper han, men han backar fortfarande inte undan.
  ”Vad är ditt problem?” Isak lutar sig närmre, och Sam ger honom en sådan oerhört misstänksam blick att Mimmi med ens blir varse om att någonting pågår ovanför hennes huvud.
   ”Sam”, mumlar hon, ”är det-”
   ”Officiella polisärenden.” Sam gräver runt in sin onödigt stora uppsättning fickor och skiner upp när han hittar vad han letar efter. Om Isak sett spänd ut tidigare så är det ingenting gentemot när han får en polisbricka upptryckt i ansiktet. Trots vad som tydligen är en allvarlig situation kan Mimmi inte låta bli att himla med ögonen.
   ”Ursäkta”, säger någon bakom dem.
   Mimmi vänder sig om och stelnar omedelbart till. Killen som dykt upp har solglasögon på sig. Kvällstid. Inomhus.
   ”Är du-” börjar han, men blir avbruten av att Isak reser sig upp så fort att barstolen skulle ha vält om den inte satt fastspikad i golvet.
   ”Jag var på väg”, väser han. ”Jag skulle ordna det, men så dök han upp-” Han gestikulerar vilt mot Sam, som har tagit ett litet steg åt sidan och nu står mellan Mimmi och killen med glasögonen. ”Jag ska fixa det, okej? Ge mig för fan lite tid bara.”
   Glasögonkillen stirrar på Isak (det är åtminstone vad Mimmi antar att han gör, men han skulle kunna dansa samba med ögonen och ingen skulle märka det). ”Seriöst?” säger han till slut, och det låter inte som att han ägnar sig åt samba på något vis. ”De använder sig av vanligt folk nu?”
   Isak backar ett steg och ser plötsligt väldigt förvirrad och lite rädd ut. ”Vänta. Du är inte…”
   Killen ler, ett litet leende som inte är mer än en glimt av vita tänder, och ser så hotfull ut som någon överhuvudtaget kan göra med halva ansiktet gömt bakom löjligt stora solglasögon och löjligt långt hår, vilket är förvånansvärt mycket. ”Nej, jag är inte. Du borde sticka härifrån nu.”
   Och Isak sticker, utan ett ord. Mimmi skulle förmodligen varit mer imponerad om hon inte varit livrädd. Killen närmar sig henne och Sam. Han är inte lika blek som Jasper, men ger samma känsla av att ha klivit ut ur ett svartvitt foto, och till skillnad från Jasper ser han inte ofarlig och oskyldig ut.
   ”Mimmi Park?” frågar han.
   ”Vi är beväpnade”, hasplar hon ur sig, och han tvärstannar mindre än en meter bort.
   ”Eller, jag är beväpnad”, rättar Sam. Han lutar sig lite framåt och ser så ivrig ut att Mimmi känner för att slå honom, bara för att påminna honom om att det här är en allvarlig situation och inte rätt läge att visa sin inre fanboy. ”Är du en demon?”
   Case in point.
   Killen öppnar munnen och det är egentligen det enda svaret som behövs när man har huggtänder. Mimmi glider av barstolen och börjar släpa med sig Sam runt killen mot dörren och friheten.
   ”Jag är inte en demon”, viskar han och ser sig om, som om han väntar sig att präster med vigvatten och krucifix kommer hoppa fram från under borden, beredda att utföra en exorcism på ett ögonblicks förvarning.
   ”Halvblod då?” frågar Sam. Han går baklänges och skulle förmodligen stannat helt om Mimmi inte haft hans arm i ett fast grepp och ett klart mål att sikta på.
   ”Jag tänker inte- hur vet du ens- du borde inte veta det här.
   ”Kevin eller Ash?”

   Han gapar mot dem. Mimmi ryser vid den öppna visningen av spetsiga tänder. 

fredag 18 december 2015

Adventskalender - dag 18

Ytterligare ett pyttekapitel, del fem (eller? jag minns knappt vilken del igår var) av kapitel nio.



Kapitel 9 - samtal med en demon

   ”Ser ni det här?” säger demonen med en förvånansvärt samlad, len röst. Det är först nu, när den står stilla och nära och ger ifrån sig annat än vrål och morranden, som Jasmine inser att det är en kvinnas kropp. Håret är kort och blont och under de fläckiga, sönderskurna kläderna är hon slank och senig, som en långdistanslöpare. Fingrarna som håller mobilen är lika sotsvarta som Jasmines, men också långa och smala.
   ”Om jag skickar det är hon död”, fortsätter den.
   ”Du bluffar”, säger Ash, men det finns tveksamhet i hans röst. ”Jag har ingen aning om vem den där tjejen är; hon kanske inte ens existerar.”
   ”Klart att ni inte vet vem hon är”, fnyser demonen föraktfullt. ”Ni skulle inte känna igen era egna mödrar om de stod mitt framför er. Nej, det här är för flickan som gömmer sig i smutsen bakom mig.”
   Jasmine rycker till och kastar blickar omkring sig, men det finns inte en människa inom vare sig syn- eller hörhåll.
   ”Åh”, säger hon. Hett blod rusar upp i hennes ansikte och kinderna måste bli ännu mörkare än de vanligtvis är.
   ”Det är okej”, säger demonen, och det går att höra leendet i dess röst. ”Kom fram du. Jag är inte mycket till hot just nu, i vilket fall.”
   Det går inte att möta varken Kevin eller Ashs blickar genom bråtet, men de ser förskräckta ut. Jasmine överväger att göra som dem verkar vilja och förbli gömd, men det verkar rätt meningslöst i nuläget. Hon kramar om sitt svärd igen och reser sig långsamt upp. Kall vind blåser mot henne när hon är ute ur skyddet och huden knottrar sig, trots att hon inte fryser.
   Demonen flyttar inte på sig, vrider bara huvudet en aning så att den kan snegla mot Jasmine över axeln.
   Det är som att vara tillbaka i trappuppgången för tre veckor sedan. Deras blickar möts och Jasmine är ett bytesdjur, frusen som ett rådjur framför en strålkastare. Demonen ler mot henne.
   ”Kommer du inte ihåg mig?” frågar den, och det är den mänskliga rösten som får chocken att släppa och Jasmine att reagera enligt en instinkt inpräntad i själva ryggmärgen.
   ”Ursäkta”, säger hon. ”Jag är fruktansvärt dålig med ansikten. Har vi träffats?”
   Demonen kastar huvudet bakåt och skrattar. Jasmines ansikte är hett igen.
   ”Lilla människa”, mumlar den. ”Så ung, så naiv. Kommer inte ens ihåg vem som omvände henne.” Den ler igen, brett, den här gången, så att tänderna syns tydligt.
   Blont hår. Jasmines ögon vidgas. ”Du”, andas hon, och leendet blir ännu bredare.
   ”Jag”, håller den med. ”Erin, om du undrade.” Den gestikulerar sedan mot sig själv med sin fria hand. ”Eller, hon var Erin, om du är kinkig med detaljer. Min sort ser inte mycket mening med namn innan vi kommer hit, så jag lånade hennes.”
   ”Och jag är säker på att hon förstår.” Ash pekar med sitt svärd mot Jasmine. ”Backa undan. Jag tänker döda den.”
   ”Ash”, säger Kevin varnande. Han rör sig ett steg närmre Ash.
   Demonen snurrar nittio grader så att den står i sidled mellan Jasmine och killarna och sträcker ut mobilen åt Jasmines håll. ”Mimmi Park”, säger den. ”Trevlig flicka. Väldigt idealistisk. Är ute just nu, på den där smaklösa krogen inne i centrum. Ensam.”
   På mobilens skärm är en sms-tråd öppnad, med demonens tumme svävandes ovanför skicka-knappen till ett redan färdigskrivet meddelande. Det är kort och koncist, men väldigt lättförtåligt.
   Döda Mimmi Park.
   Jasmines mun är torr. Hon öppnar den men inga ord kommer ut, bara ett lågt, strypt läte.   
   ”Vi hade tänkt spara henne lite till”, säger demonen med rösten hos någon som vunnit över en väldigt korkad men fruktansvärt irriterande motståndare. ”Bygga på oss lite mer folk och använda henne för att locka fram er när vi var redo. Men men.” Den rycker på axlarna. ”Jag gillar den är kroppen, och gudarna vet när en ny kommer bli tillgänglig. Vore synd och skam att låta den gå till spillo.”
   ”Vad tror du om att vi kallar det här oavgjort, okej?” Kevin ler sitt avväpnande leende. ”Vi går och ett håll och du åt ett annat. Ingen behöver bli skadad.”
   ”Säg det till de dussintals av min sort ni lemlästat.” Hon låter inte arg, och leendet hon skjuter åt Kevins håll är roat mer än något annat. ”Missförstå mig inte, jag är inte upprörd. De som blivit så oförsiktiga att ett par halvblod kan besegra dem förtjänar inte bättre. Men ingen demon med självaktning kan låta två barn tro att de ostraffat kan ge sig på min sort. Ta det inte personligt.”
   ”Vi slog dig”, säger Ash trotsigt, som om det rör sig om en juvenil verbal sparrningstävling och inget annat. Demonen ser på honom med en blick som är lite nedlåtande och lite generad å hans vägnar.
   ”Men jag är fortfarande vid liv, är jag inte? Ingen har besegrat mig förrän jag ligger död på marken. Eller”, den gestikulerar mot sig själv igen, ”det här ligger dött på marken. Det är något av ett irrelevant koncept för mig.”
   ”Du kan hur som helst inte döda oss nu”, säger Kevin ”Det bästa du kan komma undan med är att vi låter dig leva. Ingen mening att dra in någon annan.”
   ”Du gör misstaget att tro att ni har övertaget. När jag skickar det här kommer din lilla vän-” Hon kastar en blick på Jasmine och blinkar, ”vara död inom tio minuter. Tro mig när jag säger att jag har mer kamp än så kvar i mig. Ni kommer låta mig gå härifrån, även om jag precis satt en dödsdom på stackars, oskyldiga Mimmi Park. En förtjusande svaghet, omtanke, om jag får säga det själv.”
   Kevins käke är hårt hopbiten och ögonbrynen hopdragna. ”Varför ens prata med oss om du ändå tänkte skicka det hela tiden?”
   Den rycker på axlarna. ”Nyfikenhet.”
   Den skickar meddelandet. 

torsdag 17 december 2015

Adventskalender - dag 17

Del fyra av kapitel nio (det här stackars kapitlet blir fruktansvärt uppstyckat, men jag har skrivit labbrapport hela dagen och inte hunnit jobba med min lilla adventskalender).



Kapitel 9 - alternativa användningsområden för mobiltelefoner 

Jasmine är inte säker på att hennes röst kommer att hålla, eller att hon ens kommer klara av att viska, så hon nickar bara. Hennes vänstra hand letar sig in under regnkappan och kramar om svärdet. Om någon berättat för henne att hon någonsin skulle finna tröst i ett vapen skulle hon betvivlat den personens mentala hälsa, men här är hon, i ett övergivet fabriksområde, spionerandes på demoner och kramandes ett svärd.
   Mellan plockepinn-skjulet och lokalen finns ungefär tjugo meter sprucken asfalt, täckt av inblåsta höstlöv och envist ogräs och absolut inga gömställen som kan täcka två normalstora tonårskillar. Kevin och Ash rör sig istället parallellt med demonernas lokal, på händer och knän och duckandes bakom taniga buskar och högar med murbruk och tegel. Jasmine följer dem med blicken tills de svänger in bakom en mindre byggnad, fortfarande upprätt men i sämre skick än den deras byte befinner sig i. Då och då får hon en skymt av dem mellan väggreglar och utslagna fönster, men mest befinner hon sig i mörker om vad som är på väg att hända. Det börjar rycka i hennes vänstra ben, och när hon tvingar sig själv att sluta (hon vet inte hur uppmärksamma demoner är på ljud när de inte är upptagna med att döda varandra) upptäcker hon efter en minut att hon istället börjat trumma med fingrarna mot marken. Hon slutar med det också och måste bita sig i kinden för att inte börja humma istället.
   De två demonerna pratar fortfarande med varandra. Jasmine vet inte hur mycket tid som passerat, men det känns som för mycket. När hon sträcker på halsen och spanar mot den fallfärdiga byggnaden kan hon inte se dem någonstans. Hennes fingrar börjar trumma igen, och den här gången stoppar hon inte sig själv.
   Hon har börjat oroa sig för att hon kommer bli tvungen att leta efter killarna och hitta två lik i ett skjul när demonledaren plötsligt stelnar till. Det är en liten rörelse, axlar som dras bakåt och muskler som spänns, och Jasmine för några veckor sedan skulle inte ha märkt den. Nu bränns den in på hennes hornhinna som att titta på en solförmörkelse, bygger upp en fasansfull känsla av förväntan i hennes kropp. Demonen bryter sin förstelning med en morrning samtidigt som killarna sveper in från varsitt håll med dragna svärd.
   Jasmine kan inte andas. Trycket byggs upp i hennes bröstkorg medan hon iakttar Kevin och Ash kasta sig över varsitt monster.
   Demonerna är uppenbart både starkare och snabbare, men nu när hon ser dem i kontrast mot killarna upptäcker hon att de inte har någon direkt koll på hur man egentligen slåss. De har aldrig behövt det, inser hon. Mot vanliga människor är de så vansinnigt fysiskt och mentalt överlägsna att korrekta tekniker knappast spelar någon roll, så att lägga ner tid på att lära sig dem skulle kännas meningslöst, och de flesta mänskliga värdkroppar kommer inte med inbyggd kampsportsexpertis.
   Hon hatar tanken på vad en demon med den kunskapen skulle kunna göra.
   Men Kevin och Ash är inte vanliga människor, och även om de inte befinner sig på demonernas galna kraftnivå så är de inte så långt ifrån. De är snabba och smarta och beväpnade, och framför allt vet de exakt vilken sorts fiende de står inför.
   Jasmine försöker hålla ögonen på de två separata striderna samtidigt, men det visar sig vara omöjligt, speciellt som de rör sig in och ut ur hennes synfält. Kevin och demonledaren försvinner in bakom ett ännu upprätt stycke vägg, och sekunden senare skakar hela väggen till. Bitar av murbruk faller till marken och damm formar bolmande moln i nattluften, och hur mycket Jasmine än spanar kan hon inte avgöra om det är Kevin eller demonen som råkat illa ut.
   Hennes försök att följa Kevin gjorde att hon missade första halvan av Ashs strid, och när hon vänder blicken tillbaka mot honom är han täckt av svart blod. Trycket i hennes bröstkorg släpper när hon drar häftigt efter andan, och sedan inser hon att det inte är hans blod; han rör sig för obehindrat för att vara skadad. Demonen ser också oskadd ut, så hon antar att den redan hunnit läka, men attackerna den försöker sig på är veliga och halvhjärtade. Den måste ha underskattat honom till at börja med och nästan blivit skuren itu, och nu, ovan att behöva oroa sig för sin egen säkerhet, vet den inte hur den ska agera. Ash hugger framåt och den ryggar bakåt, och Jasmine minns vad han sa om att demoner är fegisar.
   Hon är beredd att säga emot det påståendet när den kastar sig framåt och, innan Ash hinner reagera, spetsar sig själv på svärdet. Det går in genom solar plexus och ut alldeles under skulderbladen, och plötsligt har Ash inget svärd.
   Han reagerar snabbt, det måste hon ge honom (kanske är det här en standardattack hos demoner) och hugger demonen i halsen med en kniv från den oändliga vapenarsenalen han gömmer under regnkappan. Den är inte lika liten som kastkniven han satte i Jasmines arm, men den är fortfarande inte kraftig nog att kapa nackkotorna i ett enda svep. Istället ser den ut att fastna i dem, blod överallt och demonens huvud vinglande betänkligt från ena sidan till den andra.
   Demonen reagerar också snabbt, om än inte på ett särskilt produktivt sätt. Den ryggar bakåt, bort från Ash och hans överraskningsvapen, och frigör på så vis svärdet igen. Han rycker det bakåt och svingar det genom luften i en enda rörelse, och samtidigt som demonen sliter kniven ur sina nackkotor skär svärdseggen genom dem.
   Kniven faller mellan dess fingrar. Huvudet rullar bakåt och landar utan att studsa. Kroppen kollapsar en hundradels sekund senare.
   Någonting händer med den då, i ögonblicket mellan liv och död. Det är första gången Jasmine bevittnar det, och om någon annan beskrivit känslan det ger hade hon avfärdat det. Känslan av att kunna se livet försvinna och kroppen bli inget mer än så mycket kött, trots att hon ser absolut ingenting. Inget ljus, ingen själ. Bara en vetskap om att någonting, från en sekund till en annan, är fundamentalt annorlunda.
   Hon skulle vilja göra mätningar på det, se vilka skillnader det finns hos en människa som dör och en demon som tvingas släppa taget om kroppen den stulit, men inser att även om hon hade utrustningen och möjligheterna att använda den skulle det inte anses humant. Även om det gjordes mot en demon.
   Ash tar sig inte så mycket som tid att torka blodet ur ögonen. Han försvinner in i dammolnet bakom den murade väggen och med ens är ljudet av morrningar och vinande svärd det enda som avslöjar för Jasmine att de inte allihop klivit genom ett maskhål och försvunnit spårlöst. Hon ligger fortfarande på mage på den blöta, grusiga marken, men stöder sig snart på händerna och sträcker sig uppåt som en säl. Hon är inte längre ordentligt dold, men det finns ändå ingen där att upptäcka henne. Hon vill ducka tillbaka ner och rusa fram för att se vad som händer på samma gång, och de kluvna känslorna håller henne frusen på plats. Små stenar gräver sig in i hennes handflator och svärdet känns tungt vid hennes höft.
   Väggen skakar slutligen till en sista gång och en figur snubblar ut från dess skugga. Blont hår klibbigt av blod faller i stripor över ansiktet och svarta ögon flackar omkring. Jasmine duckar ner så snabbt att det känns som hon lämnat kvar bitar av sig själv fyra decimeter uppe i luften.
   Demonen verkar tack och lov inte ha sett henne; den är för upptagen med att överleva. Den snubblar en gång till och börjar sedan springa, redan återhämtad från vilka skador killarna än utsatt den för. Den bygger upp farten och är ute ur lokalen, ute på den öppna ytan, femton meter från Jasmines gömställe, tio meter, fem meter-
   Någonting silvrigt virvlar ut från mörkret under det inbuktande taket, rakt mot demonen. Jasmine kan inte mycket om knivkastning, men hon vet att det här är ett imponerande kast. Det måste det vara, för att träffa en flyende fotleden i ankeln och fälla den till marken.
   Förmodligen är det knappt mer än en skråma för en demon, men det finns fortfarande lagar den måste följa när den använder en människas kropp i en människas verklighet. Den sliter kniven ur benet och från sitt plötsligt väldigt närliggande gömställe kan Jasmine se kött och muskler knytas ihop på ett par sekunder.
   Det är otroligt snabbt, men inte snabbt nog att låta den fortsätta sin flykt. Kevin och Ash är redan ute ur fabrikslokalen, och demonen tvekar med kniven i handen när den ser dem närma sig. Istället för att kasta sitt vapen mot dem eller ge sig in i en sista desperat strid släpper den helt sonika kniven på marken. Jasmine blinkar förbluffat och gör en människas misstag att tro att den tänker sträcka upp händerna i luften och be om nåd. Hon undrar vad killarna skulle göra om det hände. Hon tror inte att de är förberedda på den situationen.
   Men det här är inte en människa och den ger inte upp. Den svingar sig istället tillbaka upp på fötter samtidigt som handen som tidigare höll i kniven letar sig in i innerfickan på den strimlade skinnjackan den har på sig. Den kommer ut igen med något platt och rektangulärt mellan fingrarna. Jasmine kopplar inte att det är en mobiltelefon förrän demonen sträckt ut den framför sig för hela världen att se.
   Killarna saktar ner och stannar på ett par meters avstånd, förvirrade och uppenbarligen inte förberedda på den här situationen heller. Demonen står fortfarande med ryggen mot Jasmine, på bara tre meters avstånd, nu, och allt hon kan se av mobilens skärm är hur dess ljus lyser upp killarnas ansikten med ett blåvitt sken.
   ”Ser ni det här?” säger demonen med en förvånansvärt samlad, len röst.