torsdag 30 juni 2016

The Girl from Everywhere av Heidi Heilig


21979832

Titel: The Girl from Everywhere
Serie: The Girl from Everywhere #1
Författare: Heidi Heilig
Genre: tidsresor, historiskt, fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en unik tvist på tidsresor, uppskattar välskrivna karaktärer och vacker prosa

Rekommenderas inte till: dig som har svårt för långsamma, karaktärsdrivan berättelser






Nix has spent her entire life aboard her father’s ship, sailing across the centuries, across the world, across myth and imagination.

As long as her father has a map for it, he can sail to any time, any place, real or imagined: nineteenth-century China, the land from One Thousand and One Nights, a mythic version of Africa. Along the way they have found crewmates and friends, and even a disarming thief who could come to mean much more to Nix.

But the end to it all looms closer every day.

Her father is obsessed with obtaining the one map, 1868 Honolulu, that could take him back to his lost love, Nix’s mother. Even though getting it—and going there—could erase Nix’s very existence.

For the first time, Nix is entering unknown waters.

She could find herself, find her family, find her own fantastical ability, her own epic love.

Or she could disappear.


The Girl from Everywhere har ett av de intressantaste koncepten jag stött på i bokväg - huvudpersonen Nix lever sitt liv på ett tidsresande skepp. Hennes pappa kan med hjälp av kartor till olika platser och eror - verkliga eller mytologiska - resa vart och när som helst, så länge den som ritade kartan tror på det han ritade. Med andra ord, om du ritar en karta till en sjö och är övertygad om att det finns ett sjöodjur i vattnet så kommer det göra det när tidresenären följer kartan dit. Det är supercoolt, kreativt, och en av få böcker om tidresor som inte irriterar mig genom logiska luckor i hur resandet fungerar (jag tittar på dig, Time Riders).

Det ger också chansen till en del häftiga miljöer. Merparten av boken utspelar sig på 1800-talets Hawaii, men vi får också besöka ett uråldrigt Kina och får glimtar till olika världar genom magiska artefakter Nix samlat på sig under olika resor, och jag är definitivt nyfiken att veta mer om hennes äventyr. (alla andra författare skriver ju korta "mellan-noveller", kan inte Heidi gör en miniserie om Nix magiska äventyr?)

Hawaii är en vacker miljö och en plats jag plötsligt blivit intresserad att läsa mer om, och Heilig tar dessutom chansen att ta upp viktiga frågor om hur de vita kolonisatörerna behandlar de Hawaiianska invånarna, och om det är okej för tidsresenärerna att för egen vinning delta i något som kommer förstöra för andra, men som de vet är förutbestämt att hända med eller utan deras inblandning.

Det är, trots det intressanta temat, en ganska långsam och karaktärsdriven bok. Nix lär sig om sig själv och vad hon vill göra med sitt liv, och vad hon är beredd att ge upp för en pappa som verkar bry sig mer om hennes döda mamma än om Nix själv. Hanteringen av Nix förhållanden till de olika sidokaraktärerna, vänner, familj och andra, är en av bokens bästa sidor, och den lyckas utveckla en romans till Nix bästa vän Kash utan att det någonsin irriterade mig (om du bara visste hur lättirriterad jag är när det kommer till romantik i YA). Heidi följer den viktiga regeln att låta karaktärerna vara vänner innan de var kära, vilket är något av en dealbreaker för mig. Ett extra plus när det kommer till karaktärerna är att vi får en mångfald av etniciteter och sexualiteter, så om du som jag tycker att det är viktigt kommer du uppskatta det.

Kash är fantastisk, förresten. Han lyfter hela boken med sin perfekta humor.

Allt detta till trots så var det också en väldigt långsam bok, och ofta puttrade den på utan att komma någonstans alls, tills jag nästan glömde av vad den handlade om. Hur intressant en boks karaktärer och koncept än är så måste den också ha lite tempo, så det sänker betyget från en fyra till en trea för mig.

tisdag 28 juni 2016

Every Heart a Doorway av Seanan McGuire


25526296

Titel: Every Heart a Doorway
Serie: -
Författare: Seanan McGuire
Genre: mysterium, magisk realism, fantasy
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en kort, vacker och något makaber bok med en asexuell huvudperson om att hitta sig själv, dörrar till magiska världar och ett mordmysterium.

Rekommenderas inte till: dig som faktiskt vill se de magiska världarna och inte vill höra läskiga historier om levande statyer och skelett som kliver ur sina kroppar





Eleanor West’s Home for Wayward Children
No Solicitations
No Visitors
No Quests

Children have always disappeared under the right conditions; slipping through the shadows under a bed or at the back of a wardrobe, tumbling down rabbit holes and into old wells, and emerging somewhere... else.

But magical lands have little need for used-up miracle children.

Nancy tumbled once, but now she’s back. The things she’s experienced... they change a person. The children under Miss West’s care understand all too well. And each of them is seeking a way back to their own fantasy world.

But Nancy’s arrival marks a change at the Home. There’s a darkness just around each corner, and when tragedy strikes, it’s up to Nancy and her new-found schoolmates to get to the heart of the matter.

No matter the cost.


Du vet de där böckerna där ett barn går igenom magiska garderober eller faller ner i ett kaninhål? Barnen som hamnar i en magiska värld, har ett stort äventyr och sedan skickas tillbaka till vår värld för att fortsätta sitt gamla liv som om ingenting hänt? Har du någonsin undrat vad som händer med de där barnen när de måste släppa taget om världen de älskat och lära sig leva i en verklighet där inga djur pratar och tiden alltid är linjär? Då är Every Heart a Doorway något för dig!

Det är ett intressant koncept som jag aldrig sett någon experimentera med förut. Huvudpersonen Nancy och de flesta av vännerna hon skaffar sig på skolan för vilsekomna barn har alla varit i vackra, mörka världar med spöken och dansande skelett, och de passar inte direkt in bland de andra eleverna som de flesta besökt glittrande fevärldar. Alltså måste de inte bara försöka återanpassa sig och hantera saknad efter världen de ser som sitt hem, utan är också de första misstänkta när elever börjar bli mördade. Jag tycker att McGuire hanterar ämnet med saknad och depression och att acceptera sig själv trots att man ses som "konstig" på ett väldigt fint och respektfullt sätt.

Att höra Nancy och hennes vänner prata om sina upplevelser var mina favoritdelar av boken, och jag önskar att det fanns en hel prequel serie om deras äventyr. Det blir ofta ganska mörkt (sakerna de här barnen varit med om, herre gud), och det är intressant att se från deras olika berättelser hur de olika världarna påverkat dem som personer på både bra och dåliga sätt, men ibland också på mer moraliskt svårbestämbara sätt. Flera karaktärer är inte direkt trevliga, men de är ändå väldigt intressanta. De som varit i en "mörk" värld var inte alltid otrevliga (huvudpersonen Nancy hade varit i ett dödsrike men var väldigt lugn och tystlåten med väldigt höga tankar om artighet) samtidigt som de som varit i glittriga fevärldar inte alltid är trevliga och rara utan snarare har en tendens att se sig själva som förmer.

Ett extra plus hos karaktärerna är att Nancy också är asexuell! Utan att det blir hennes enda karaktärsdrag och det enda boken fokuserar på! Hon förklarar väldigt tydligt vad det innebär och skiljer till och med på att vara asexuell och aromantisk. Extra extra plus, en av de andra huvudpersonerna är en transsexuell kille, något som väldigt sällan ses i fantasyböcker. Yay för representation!

Mina få klagomål på boken är att det var väldigt uppenbart vem som var mördaren, och att vi fick veta väldigt lite om de saknade barnens familjer. Alla eleverna, med ett undantag, ville tillbaka till sin värld. Var det ingen som saknat sin familj? Ingen som hade beslutsångest om vart de hör hemma?

En mörk, vackert skriven bok, extra rekommenderad till dig som är asexuell och vill ha lite välskriven representation! 


fredag 24 juni 2016

Fanart Friday - Across the Universe

Eftersom jag nyligen läste ut den sista boken i Across the Universe trilogin kändes det passande att dela lite fanart baserat på den serien. Enjoy!



Amy och Elder, gjord av Marion Bordeyne. För att se mer av hennes bilder, kolla hennes tumblr!

AMY
ELDER
Ursnygga bilder av Christine Taylor, kolla in hennes hemsida här!


Urgullig bild av Clari Cabral


Kayleigh och Harley av Hizome, som också har gjort den här söta (och mindre sorgliga) bilden av hur Amy och Ender skulle se ut om de gifte sig

Amy from Across the Universe by ms-digne
Amy i stasis av ms-digne på deviantArt. Älskar den här!


onsdag 22 juni 2016

De odödligas sång av Julie Kagawa


26255859

Titel: De odödligas sång
Originaltitel: The Forever Song
Serie: Edens blod #3
Författare: Julie Kagawa
Genre: dystopi, post apokalyptiskt, övernaturligt
Betyg: 4/5

Spoilervarning om du inte läst de första två böckerna!!

Rekommenderas till: dig som gillar romantik, dystopier, post apokalyptiskt, vampyrer, zombies, antihjältar och stentuffa hjältinnor och vill ha en härlig blandning av dem

Rekommenderas inte till: dig som inte vill ha en ganska typisk YA romans som ibland tar över handlingen och actionsekvenser som ibland placerar drama över logik


Människa eller monster?
En gång i tiden var det en fråga som Allison Sekemoto brottades med. Men nu, när hennes kärlek Zeke är borta, vet hon svaret. Monster.

Allie ska tillsammans med härskarvampyren, Kanin, och blodsbrodern Schakalen jaga rätt på och förgöra Sarren, den psykopatiska vampyr som mördade Zeke. De följer ett blodigt spår som aldrig verkar ta slut, och Sarren har gjort allt för att hindra dem. Slutligen når de en plats som måste skyddas till varje pris: den sista vampyrfria zonen på Jorden, Eden. Väl där väntar en sista brutal överraskning.

I en värld som ligger i ruiner, där inget liv är heligt och där lojaliteter bryts utan en blinkning, ställs Allie inför ett dilemma. För om hon lyckas övervinna Sarren är triumfen kortvarig. Konsekvensen är en evighet i ensamhet ...


Jag är fruktansvärd på att avsluta serier jag påbörjar. Seriöst, det har tagit mig år att ta tag i den sista delen av Julie Kagawas Edens Blod trilogi. Böckerna har gått från att handla om Allies personliga överlevnad till hur hon nu försöker rädda världen från en ny apokalyps, samtidigt som hon brottas med sin inre demon som nu är farligt nära att ta över. Jag tycker väldigt mycket om att vi har fått en hjältinna som tillåts vara känslosam - hon älskar, hon gråter och sörjer och bryr sig om andra (och beskrivs av Schakalen som "blödig") - samtidigt som hon också är stentuff. Hon är ingen superdjup karaktär, men hon får lov att vara komplex och kämpa med sig själv istället för att vara "perfekt", och jag uppskattar hur hon tillåts vara både ömsint och tuff.

Handlingen är spännande som alltid, med massor av strider mot zombies (jag veet, de är "smittade" och härstammar från vampyrerna, men seriöst, de är praktiskt taget zombies) och huvudpersoner som försöker överlista en fiende som konstant ligger steget för dem. Jag älskar karaktärerna och deras interaktioner, och jag älskar hur de, trots att de är huvudpersonerna, ofta är mer antihjältar är renodlade hjältar. Speciellt Schakalen; hans konstanta sarkastiska kommentarer lyfter upp hela boken, och jag kommer alltid vara svag själviska karaktärer som lär sig att uppskatta andra.

Den post apokalyptiska världen är blek och mörk men kommer också med ett visst hopp, och även om den inte är speciellt komplicerad så kombinerar den många drag jag älskar (vampyrer i sci-fi miljö var något jag inte visste att jag behövde förrän jag läste det). Tror fortfarande att den här trilogin skulle kunna bli en väldigt tjusig film!

Om jag ska klaga på något så är det att vissa känslomässiga aspekter (kan inte gå in närmre på detaljerna för spoilers) ibland tar över lite väl mycket. Det stoppar inte bara upp handlingen utan gör dialogen stundtals klichéartad och, ja, blödig.

En annan sak som störde mig dök inte upp förrän alldeles i slutet så än en gång kan jag inte gå in närmre för folk skulle förmodligen lyncha mig om jag berättar hur det slutar, men jag kan säga att logiken ibland uppoffras för att skapa sorgliga, dramatiska ögonblick som egentligen var helt undvikliga. Jag kunde inte helt uppskatta en annars actionfylld och spännande sekvens för jag var så irriterad över hur dåligt det hängde ihop. Men bortsett från det enda kapitlet är handlingen överlag sammanhängande.

måndag 20 juni 2016

Väktare av Dean Koontz



Titel: Väktare
Originaltitel: Watchers
Serie: -
Författare: Dean Koontz
Genre: thriller, science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande och optimistisk bok om en väldigt smart hund, som snuddar på frågor om godhet och ondska, vad som gör oss till människor och individen vs staten

Rekommenderas inte till: dig som vill gå in på djupet på de filosofiska frågorna, dig som inte gillar optimistiska och idealistiska böcker, dig som inte gillar hundar





From a top-secret government laboratory come two genetically altered life-forms. One is a magnificent dog of astonishing intelligence. The other, a hybrid monster of a brutally violent nature. And both are on the loose... Best selling author Dean Koontz presents his most terrifying, dramatic and moving novel: the explosive story of a man and a woman, caught in the relentless storm of mankind's darkest creation...

Min första lästa bok av Dean Koontz! Hur skulle jag kunna bli en bok som handlar om en hyperintelligent hund liksom?

Väktare är lite svår att kategorisera - den har skräck-, thriller-, romantik- och sci-fi-element, och går ibland även in på viktiga filosofiska frågor. Men den går aldrig riktigt helhjärtat åt något håll. Den är för idealistisk för att våga vara utmanande med de filosofiska frågorna, blir aldrig riktigt läskig för det märks att författaren inte kan med att döda någon av huvudpersonerna, och det är så mycket fokus på huvudpersonernas vardagliga liv att thrillerelementen hamnar i skymundan. Den tar lite småplock från alla möjliga håll och skapar en berättelse som är spännande och underhållande men inte särskilt djup.

Huvudpersonerna är trevliga, men har i likhet med handlingen inte mycket djup. De har inga riktiga brister (nej, "blyg" och liknande räknas inte), och trots att jag tyckte mycket om dem kändes de som en lite väl idealistisk bild av människan. Dock uppskattade jag hur vi via Norah fick inblick hur hemskt det är att växa upp med någon som känslomässigt misshandlar en, och hur svårt det är att komma ut från under skuggan av den personen. Men gud vad trött jag blev på att höra om hur otroligt snygg och fantastisk hon är efter ett tag... till och med psykopaten som var äcklad av kvinnor tyckte om henne, jag menar vad fan...

De mest intressanta karaktärerna var djuren: den supersmarta hunden Einstein som är fascinerad av världen och livrädd för att bli instängd igen, och "monstret" Outsidern som skapats för att hata och döda. Einstein var jättesöt, och Outsidern  skapade en del frågor om vad som är ondska; är man verkligen vara ond om man skapats till det, och kan man då hållas ansvarig för vad man gör? Kan man besegra sina egna gener? Tyvärr går storyn aldrig in på djupet i frågorna.

En mysig och underhållande bok, som är stundtals både spännande, läskig och rolig. Rekommenderad om du vill ha lite lättsam sommarläsning som väcker lite intressanta tankar och idéer utan att bli tung.

söndag 19 juni 2016

Always Human




Titel: Always Human
Genre: webcomic, sci-fi, romantik
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en söt kärlekshistoria mellan två tjejer i sci-fi miljö

Rekommenderas inte till: dig som inte vill ha en story som fokuserar enbart på relationer och romantik


Läs Always Human här!






This is a story about nanobots, genetic engineering, and two girls falling in love. No matter how technology changes us, we'll always be human.

En av anledningarna till att jag får så få recensioner skrivna och den här bloggen lämnas att långsamt dö är för att jag spenderar halva min tid med att läsa webcomics istället. Så varför inte slå ihop de två? De flesta webcomics jag följer är inte avslutade än, men Always Human är precis igenom säsong 1 (antar att man kan kalla det del 1? bok 1? nåt i den vägen) så whatever, det är min blogg jag kan recensera vad jag vill, ha.

Always Human utspelar sig i en högteknologisk värld i någon avlägsen framtid, och handlingen följer hur tjejerna Austen och Sunati träffas och faller för varandra, men också om svårigheter som kommer emellan dem. Det är en "slice-of-life", feelgood typ av historia; trots att det utspelar sig i sci-fi miljö har den känslan av en contemporary romance, utan onda diktaturer eller revolutioner. Ibland går den in på diskussioner om könsidentitet, skönhetsideal, hur man vet om man är kär, hur det är att leva med ett handikapp, och liknande saker, men utan att bli tung. Den är mysig, snabbläst och gullig, men om du vill ha något med action eller mer handling kanske det inte är något för dig.

Sunati och Austen är välskrivna karaktärer, och romansen mellan dem känns äkta trots den futuristiska miljön. Det är inte problemfritt mellan dem, men de pratar och diskuterar sina problem och löser dem tillsammans. Också plus för att relationer med syskon och vänner spelar en viktig roll, och att det bortsett från Sunati och Austen finns representation i form av en karaktär som är aro-ace (aromantisk och asexuell) och ett par stycken som är ickebinära.

Bilderna är väldigt fina och stämningsfulla; det är mycket ljus och färger med väldigt uttrycksfulla karaktärer, och allting känns liksom mjukt och drömskt på ett sätt som passar handlingen väl. Dessutom finns det bakgrundsmusik komponerad av författaren/konstnären själv!

Varmt rekommenderad om du vill ha en mysig kärlekshistoria med fina bilder!

Om du vill läsa Always Human kan du göra det här!


Några bildexempel från serien:


fredag 17 juni 2016

And all the Stars av Andrea K. Höst


13411999
Titel: And All the Stars
Serie: -
Författare: Andrea K. Höst
Genre: sci-fi, apokalyps, övernaturligt, romantik
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en blandning av sci-fi och fantasy i en post apokalyptisk setting, dig som vill ha en katastrofhistoria med en känsla av hopp

Rekommenderas inte till: dig som föredrar dina utomjordiska invasioner fulla med rymdskepp och explosioner framför kanske-magiska superkrafter






Come for the apocalypse. 
Stay for cupcakes. 
Die for love. 

Madeleine Cost is working to become the youngest person ever to win the Archibald Prize for portraiture. Her elusive cousin Tyler is the perfect subject: androgynous, beautiful, and famous. All she needs to do is pin him down for the sittings. 

None of her plans factored in the Spires: featureless, impossible, spearing into the hearts of cities across the world - and spraying clouds of sparkling dust into the wind. Is it an alien invasion? Germ warfare? They are questions everyone on Earth would like answered, but Madeleine has a more immediate problem. At Ground Zero of the Sydney Spire, beneath the collapsed ruin of St James Station, she must make it to the surface before she can hope to find out if the world is ending.

Jag läser alltid indie-böcker med ett visst mått skepticism, för lets face it, många av dem är inte särskilt bra. En författare som dock ännu inte gjort mig besviken är Andrea K. Höst. Hennes historier är alltid unika och spännande, men också jordnära på ett vis jag inte sett i andra böcker inom sci-fi och fantasy genren. Man vet aldrig vilka vändningar handlingen kommer ta, inte för att tvisterna är helt oförutsägbara utan för att själva handlingen är så annorlunda att vad som helst kan hända.

And All the Stars är inget undantag. Vi kastas rakt in i en katastrof och följer sedan huvudpersonerna när de försöker överleva en väldigt annorlunda utomjordisk invasion. Hela historien känns mer modern och anpassad till dagens samhälle: karaktärerna använder twitter, tumblr, youtube etc för att sprida information, följer invasionen på tv, lämnar kommentarer för att bäst låta folk veta hur de ska slåss mot monster, startar hashtagen #checkyourneighbours för att leta efter överlevare, använder webkameror för bevakning, osv. Det gav dessutom en mer global känsla: trots att vi aldrig lämnar Sydney får vi veta vad som pågår i resten av världen.

(Sydney förresten! Så kul att läsa sci-fi som utspelar sig någon annanstans än i USA!)

 Även stämningen är annorlunda, liksom mysig och hoppfull trots katastrofen. Karaktärerna gömmer sig i ett lyxhotell, äter pannkakor och firar födelsedagar mellan planerna på motattacker. Det gjorde boken trevligare att läsa, men gav också en mer chockartad känsla när hemska saker hände för allting var så lugnt bara en sida tidigare. Bredvid den hoppfulla tonen var också beskrivningarna väldigt fina: glittrande damm, självlysande utomjordingar, själva staden Sydney. Skulle göra sig utmärkt på bioduken!

Karaktärerna är välskrivna, även om sidokaraktärerna hamnar något i skymundan av huvudpersonen Madeleine. De känns som väldigt verkliga tonåringar, och jag uppskattar att även om deras superkrafter var viktiga så var det i huvudsak deras samarbete och tidigare kunskaper som lät dem kämpa emot. Det fanns ett visst mått romantik i deras lilla grupp, men fokus låg alltid på dem som vänner och bundsförvanter. Också extra plus för spridningen i etniciteter och för att flera av karaktärerna är HBTQ!

Andrea K. Höst är en författare som förtjänar mer uppmärksamhet! Varmt rekommenderad och en stark fyra utav fem i betyg!

fredag 10 juni 2016

Shades of Earth av Beth Revis


10345937

Titel: Shades of Earth
Serie: Across the Universe #3
Författare: Beth Revis
Genre: sci-fi, mysterium, romantik
Betyg: 3/5


Varning för spoilers om du inte läst de första två böckerna!

Rekommenderas till: dig som gillar romantik, tvister, välskrivna karaktärer och "mjuk" sci-fi på andra planeter. Dig som gillar tidigare böcker i serien

Rekommenderas inte till: dig som föredrar väl genomtänkta tvister och "hård" sci-fi framför drama och romantik




Amy and Elder have finally left the oppressive walls of the spaceship Godspeed behind. They're ready to start life afresh--to build a home--on Centauri-Earth, the planet that Amy has traveled 25 trillion miles across the universe to experience.

But this new Earth isn't the paradise Amy had been hoping for. There are giant pterodactyl-like birds, purple flowers with mind-numbing toxins, and mysterious, unexplained ruins that hold more secrets than their stone walls first let on. The biggest secret of all? Godspeed's former passengers aren't alone on this planet. And if they're going to stay, they'll have to fight.

Amy and Elder must race to discover who--or what--else is out there if they are to have any hope of saving their struggling colony and building a future together. They will have to look inward to the very core of what makes them human on this, their most harrowing journey yet. Because if the colony collapses? Then everything they have sacrificed--friends, family, life on Earth--will have been for nothing.


Fem år sen jag läste första boken och äntligen har jag tagit tag i saker och ting och läst avslutningen till Beth Revis trilogi. Den sista boken är annorlunda från de första två böckerna på mer än ett sätt: skeppet Godspeed har äntligen nått sitt mål och istället för ett klaustrofobiskt rymdskepp utspelar sig handlingen nu på en främmande planet, vilket också betyder att de frysta besättningen har väckts och Amy äntligen får träffa sina föräldrar igen. Trots alla förändringar finns stämningen av spänning, gåtor och lögner som är något av en stämpel för den här serien fortfarande kvar. Vissa mysterier är ganska lätta att förutse, medan andra är genuint överraskande. Om du gillar massor av tvister kommer du absolut ha saker att se fram emot i den här serien!

Jag kan inte låta bli att känna att Revis kastade bort en hel del möjligheter med den här boken. Den utspelar sig på en ny planet som ingen av karaktärerna vet något om! Det finns så mycket som går att göra med det scenariot, men planeten är praktiskt taget Jorden 2.0. Vi får så mycket som ett exempel på inhemskt djurliv, gravitationen och luften tycks vara densamma, det finns inga problem att dricka vattnet eller med nya sjukdomar osv. Jag menar det räcker att vi åker utomlands på samma jävla planet för att vi ska ha problem med nya mikrober i mat och vatten, och vi vet av erfarenhet att kolonisering praktiskt taget utrotat hela folkgrupper på grund av nya sjukdomar deras immunförsvar inte var vana vid, och det är meningen att jag ska köpa att de här människorna, utan någon som helst förberedelse, inte har några liknande problem. Skitsnack.

Det här är petigt av mig, och jag kan ge boken tummen upp för att den i många andra fall är väldigt vetenskapligt korrekt, men det finns också en hel del saker som rakt ut ignoreras, vilket är lite synd. Det är också synd att planeten i allmänhet inte är så spännande och kreativ som den skulle kunna vara, men om du inte är så intresserad av science fiction som jag kommer det förmodligen inte störa lika mycket.

På den ljusa sidan så tycker jag väldigt mycket om de två huvudpersonerna, i synnerhet Amy. Jag gillar hur hon tillåts vara arg och förvirrad, och att hon får lov att utan att dömas hata och vägra förlåta en person som djupt sårat henne. Och även om det plötsliga triangeldramat irriterade mig lite så uppskattade jag hur valet för en gång skull lämnades till tjejen, och hur killarna inte tävlade över henne som om de har rätt att bestämma vem hon älskar. Go Amy! Också plus för att Revis leker en del med lojaliteter och moraliska frågor, och att dramat för det mesta känns verkligt och intressant snarare än irriterande.

Jag kikade precis tillbaka på mina recensioner av de tidigare två böckerna och såg att jag gett båda dem 4/5 i betyg. Jag tror att det beror på att jag var en yngre och mindre erfaren läsare för fem år sedan, för jag känner inte att Shades of Earth förtjänar mer än tre, kanske tre och en halv, i betyg, men jag tycker heller inte att den är sämre än ettan och tvåan. Det är en bra och överraskande serie, och om du är nyfiken på romantik och mysterier i rymden rekommenderar jag den varmt!

onsdag 1 juni 2016

Den där enda gången jag imponerar på mig själv

Kommer ni ihåg för typ två-tre år sedan när jag publicerade första kapitlet på en bok jag påbörjat här på bloggen? Jag kallade den för Girl on Roof, och ända sedan dess har jag då och då publicerat updates här på bloggen under titeln Girl-serien.

Hur som helst.

Den är färdig.
Nå, nästan färdig. Jag har inte skrivit epilogen än, och flera av kapitlen behöver fortfarande putsas en del på (jag har ett kapitel där jag hoppat ett långt stycke där karaktären stjäl en bil eftersom jag måste researcha bildstölder) men den är praktiskt taget färdig. Jag har suttit en lång stund och bara bläddrat och rättat stavfel och känt mig nöjd med mig själv för en gång skull.

Den är väldigt annorlunda från när jag först började skriva den, men den är också väldigt lik. Karaktärerna är (mer eller mindre) desamma, temat och genren är desamma, handlingen är desamma. Det har varit en helvetes resa men nu när jag tittar tillbaka på den är jag väldigt glad att jag tog mig så mycket tid som jag gjorde, även om jag kommer sikta på att planera bättre i förväg nästa gång och inte bara kasta mig rakt in.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra nu. Som sagt behöver jag fortfarande skriva epilogen och putsa lite, och sedan kanske jag slänger upp den på bloggen för hela världen (eller mina fåtal följare) att se. Jag vet inte. Jag måste tänka över saken, men jag satt här klockan tolv på natten och tittade på det samlade dokumentet och kände mig så glad att jag var bara tvungen att dela med mig, vare sig någon är intresserad eller inte.


För att inlägget inte ska bli för tråkigt och text-tjockt slänger jag in en liten bildbomb från bokprojektet. De kommer från olika stadier i omarbetningen, så allting stämmer inte längre med överens med vad som händer i böckerna (vingarna och hornen är något jag blev tvungen att stryka för det fungerade helt enkelt inte rent praktiskt...). Men de är åtminstone estetiskt snygga!
Från vänster till höger: Jasmine, Mimmi, Lori och Alma. Jasmine är huvudpersonen, men de andra är också viktiga.
Vänster till höger: Kev, Ash, Jasper och Sam. De har inte lika viktiga roller som tjejerna, men spelar fortfarande en betydande roll.

Ibland ger jag mig på att göra porträtt, så här är två olika varianter av Jasmine

Och här är Mimmi 
Och Sam, för ibland ger jag mig på att måla killar (resultat är diskuterbart)
Jasmine, igen med estetiskt snygga men praktiskt omöjliga vingar




Och självklart bilden jag är som mest stolt över: