fredag 27 januari 2017

Labyrinth Lost av Zoraida Córdova


27969081

Titel: Labyrinth Lost
Serie: Brooklyn Brujas #1
Författare: Zoraida Córdova
Genre: paranormal, fantasy, portal fantasy
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande mix av fantasy och paranormal med en läskig, magisk undervärld full av monster och en bisexuell latina som huvudperson.

Rekommenderas inte till: dig som verkligen vill gå in på djupet av huvudpersonen, bikaraktärerna och antagonisten och deras relationer. Om du är trött på Chosen One historier.

Handling
Nothing says Happy Birthday like summoning the spirits of your dead relatives.

Alex is a bruja, the most powerful witch in a generation…and she hates magic. At her Deathday celebration, Alex performs a spell to rid herself of her power. But it backfires. Her whole family vanishes into thin air, leaving her alone with Nova, a brujo boy she can’t trust. A boy whose intentions are as dark as the strange markings on his skin.

The only way to get her family back is to travel with Nova to Los Lagos, a land in-between, as dark as Limbo and as strange as Wonderland…


Recension
Jag hade oerhört höga förväntningar på Labytinth Lost. Den är inte bara skriven av en latinaförfattare och baserad på latinoamerikansk mytologi och kultur, med en bisexuell huvudperson och i allmänhet stor mångfald bland karaktärerna, utan lät också som en annorlunda, småläskig fantasy om en människa som kliver in i en annan värld (jag är och kommer alltid vara svag för portal fantasy).

Men som alla vet är det ohälsosamt att gå in i en bok med höga förväntningar; jag ut något besviken, vilket inte känns helt rättvist. Boken var ju bra, med en spännande handling som fokuserade på vikten av familj och en cool magisk värld som var samtidigt vacker och läskig. Men den gick liksom aldrig in på djupet av någonting. Stunderna menade att vara sorgliga eller känslosamma slog aldrig riktigt till hos mig eftersom karaktärerna och deras relationer kändes för ytliga. Jag hade heller inte mycket för hela Chosen One-konceptet, det skrevs till döds förra århundradet.

Vad som kändes mest underutvecklat var antagonisten, den onda brujan the Devourer som kidnappar Alex familj. Det lilla vi såg av henne var riktigt episkt, och parallellerna som kunde dras mellan henne och Alex kunde ha gjort henne till en otroligt cool karaktär. Istället får vi nästan inte veta någonting om henne och hennes motiv, trots att det fanns så mycket potential.

Vad jag däremot tycker att Córdova gjorde riktigt bra var mångfalden bland karaktärerna. Huvudpersonen Alex var bisexuell, och i triangeldramat stod valet mellan en kille och en tjej (romansen var också helt okej; tillräckligt mycket sidohandling för att inte störa huvudhandlingen vilket annars ofta är fallet med triangeldraman). De flesta av karaktärerna (som inte är fantasivarelser) är latino, och sättet mytologin både vävs ihop med vår moderna verklighet och skapar en egen fantasiverklighet annorlunda från vad som vanligtvis ses i YA var riktigt snyggt gjort.

Varken karaktärernas etnicitet eller sexualitet känns någonsin påtvingade eller predikande utan är en helt naturlig del av boken, men de är också oerhört viktiga. Alex kulturella bakgrund är en stor del av vem hon är, samtidigt som hon i början har svårt att acceptera den eftersom den får henne att känna sig annorlunda. Att acceptera sig själv är ett viktigt tema i boken, och jag tyckte Córdova gjorde det bra.

En helt okej bok med perfekt skriven representation och cool, annorlunda mytologi, men som kunde ha utvecklats mer i fråga av karaktärer och relationer.

tisdag 10 januari 2017

Kill the Boy Band av Goldy Moldavsky


25184383

Titel: Kill the Boy Band
Serie: -
Författare: Goldy Moldavsky
Genre: contemporary, mysterium, humor
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en vild bok om fandom, pojkband och vad tonårstjejer är kapabla till, med en touch av allvarlig feminism.

Rekommenderas inte till: dig som vill ha en bok som känns det minsta trovärdig.

Handling
Just know from the start that it wasn’t supposed to go like this. All we wanted was to get near them. That’s why we got a room in the hotel where they were staying.

We were not planning to kidnap one of them. Especially not the most useless one. But we had him—his room key, his cell phone, and his secrets.

We were not planning on what happened next.

We swear.

From thrilling new talent Goldy Moldavsky comes a pitch-black, hilarious take on fandom and the badass girls who have the power to make—or break—the people we call “celebrities.”


Recension
Kill the Boy Band både kritiserar och försvarar fandom och fangirls rätt att utan ursäkt älska "fåniga" saker som pojkband. Den medger att ja, för de flesta tjejer är det förmodligen en fas och när de blir äldre kommer de förmodligen tycka att deras besatthet var pinsam, men den medger också att det är något som rätt och slätt gör dem glada, och att skamlöst älska något för att det gör dig glad är ingenting fel. Samtidigt erkänner den också att det kan gå ordentligt överstyr, men detta gäller båda sidor: även de som hatar pojkbandet gör oförlåtliga saker. Den pratar dessutom en del om vad vänskap faktiskt är, och vikten av att erkänna för dig själv när någon nära dig är en dålig vän och tillåta dig själv att lämna dem.

Över den mer allvarliga samhällskritiken finns humorn, vilken är med på varje sida och till skillnad mot kritiken inte är det minsta realistisk. Men den är liksom inte menad att vara det heller; det här är en bok om tonårstjejer som kidnappar en pojkbandsmedlem. Den ska vara knasig. Det fungerar.

Vad som däremot retade mig, och det här är petigt och ett personligt pet peeve, var hur ord som schizo och psycho konstant kastades omkring när någon gjorde något "galet" (vilket var hela tiden). Det är inte okej att använda mentala sjukdomar som förolämpningar, eller ännu värre som ursäkter och förklaringar för hemska saker. De allra flesta med mentala sjukdomar är inte de som går runt och gör hemska saker (som att kidnappa pojkbandsmedlemmar) utan är istället ofta de som utsätts för hemska handlingar, inte sällan på grund av att de demoniserats i media och andra människor därför tycker det är okej att behandla dem illa för att de är "galna". Tjejerna i den här boken gör inte vad de gör för att de är "galna"; det är deras egna dåliga beslut som sätter dem i klistret.

Jag inser att det här är ett knepigt ämne, för många använder verkligen den här typen av ord som förolämpningar och att helt ta bort det skulle kunna få de tonåriga karaktärernas språk att låta stelt och falskt. Men jag önskar att författaren tagit sig tid att kommentera på det, som hon tar sig tid att kommentera på slut shaming och hur det inte är okej när en av tjejerna använder det.

Det blev ganska mycket prat om något som egentligen inte har mycket med boken att göra. Sorry, men det är ett viktigt ämne och jag har svårt att sluta prata/skriva när jag väl börjat. Hur som helst en rolig bok med en del viktiga poänger. Väl värd att läsa!

fredag 6 januari 2017

Fanart Friday - Uglies

Jag har nyligen skaffat en tablet och ägnat vinterledigheten till att öva upp mina photoshopkunskaper, så det verkar som att Fanart Friday kommer göra en comeback här på bloggen!

Den här veckan är temat Scott Westerfelds Uglies-trilogi. Alla tre bilderna är av huvudpersonen Tally, från första och tredje boken (Uglies och Specials).


Den här bilden handlade mer om att jag försökte lära mig göra bakgrunder. Egentligen hade jag tänkt göra en stadssilhuett, men det gick inte som tänkt så jag fick nöja mig med moln.
Tally som en special i sin sneak suit.
Det här handlade mest om att jag försökte lära mig blending (en typ av färgläggning). Tatueringarna och looken är baserade på tredje bokens omslag.

måndag 2 januari 2017

This is not the End av Jesse Jordan


26196426

Titel: This is not the End
Serie: -
Författare: Jesse Jordan
Genre: överneturligt
Betyg: 1/5

Rekommenderas till: jag vet inte... dig som inte har några krav på dina böcker?

Rekommenderas inte till: ärligt talat? Alla

Handling
James Salley is turning sixteen, and it’s not going well. His family’s too busy to care, the local bully creates new tortures daily, someone appears to be following him, and he’s just learned that he’s the Antichrist.

All James ever wanted out of life was for Dorian Delaney — the operatically trained and suicidal girl of his dreams — to fall as in love with him as he is with her. But once he’s told of his bloody destiny, he finds himself fighting between who he thought he was and who he’s supposed to be.

With the school librarian pushing him to begin the Apocalypse, an irritable homunculus watching his back, and a murderous cabal of Catholics following him everywhere, James must discover how to navigate a world in which everything he’s ever believed is wrong — and if it’s possible to be the hero of a story when you’ve already been cast as the villain.


Recension
Jag är inte särskilt van att skriva negativa recensioner. Jag är petig med vad jag läser, och resultatet är att jag för det mesta tycker att böckerna är helt okej. Och This is the End lät så lovande! En tonårig Antikrist som inte vill leda världens undergång och en demon som låtsas vara en skolbibliotekarie och försöker övertala honom att starta apokalypsen. Det låter perfekt! Jag var så excited!

...i onödan.

Det första som slog mig var själva tonen. Synopsisen fick det att låta som en humoristisk bok men bortsett från ett par enstaka repliker (och ett par väldigt dumförklarade karaktärer) fanns det egentligen ingenting roligt i den. Istället var den ganska mörk. Både huvudpersonen och tjejen han gillar är till och från självmordsbenägna, och det handlar mycket om det hemska människor kan göra och hur detta påverkar James val om huruvida han tänker starta apokalypsen eller inte. Och jag menar, det är väl okej. Jag kände mig lite lurad men det är inte författarens fel. Problemet kommer i att inget av det mörka och känslomässiga stunderna fick något nedslag för jag kunde inte bry mig mindre om karaktärerna.

Jag visste inte hur verkligt trött jag är på historier och om medelmåttiga, tråkiga killar som blir konstant tillsagda (av superkraftfulla demoner och änglar dessutom) att de är UTVALDA och FANTASTISKA och kan FÖRÄNDRA VÄRLDEN men aldrig gör någonting för att bevisa det eller förtjäna det. James var en karaktär av blah, och det blir inte bättre av att han konstant känner sig berättigad till och objektifierar varenda tjej inom synhåll.

Det var det som blev droppen för mig. Jag kan ta tråkiga böcker och tråkiga karaktärer, men det är när de hittar ett sätt att personligen förolämpa mig som betyget droppar till lägsta nivån. Tjejer blir av berättarrösten i allmänhet behandlade som ytliga och själviska (utom kärleksintresset, som självklart inte är SOM ANDRA TJEJER). James själv visar sin kvinnosyn genom att i en serie skapa en kvinnlig karaktär som han sätter stor vikt vid att klä i en liten, avslöjande kostym, låter bli sexuellt antastad, och har en manlig karaktär tjata och övertala sig till att bli hennes pojkvän. Och självklart är det tjejerna som målas upp som otrevliga när James, känd som den konstiga och läskiga killen, blir påkommen med att stirra på deras bara ben. Ugh.


söndag 1 januari 2017

Scrivener's Moon av Philip Reeve


13407608
Titel: Scrivener's Moon
Serie: Fever Crumb #3
Författare: Philip Reeve
Genre: steampunk, science fiction
Betyg: 4/5

Rekommenderas till:

Rekommenderas inte till:

Synopsis
The Scriven people are brilliant, mad--and dead.

All except one, whose monstrous creation is nearly complete--a giant city on wheels. New London terrifies the rest of the world, and an army of mammoth-riders gathers to fight it. Meanwhile, young Fever Crumb begins a hunt for Ancient technology in the icy strongholds of the north. She finds a mysterious black pyramid full of secrets. It will change her world forever.


Recenesion
Fever Crumb-serien var från början planerad att vara fyra böcker, men planen förändrades någonstans på vägen och därför är nu den tredje boken, Scrivener's Moon, den sista i serien. Det är här vi ser de stora kopplingarna till Mortal Engines (som detta är en prequel-serie för): London börjar äntligen få hjul och bli en fully realised vandrande stad redo att äta andra samhällen, och vi får veta mer om mytologin bakom robotarna och själva världen. Själva övergången mellan Fever Crumb och Mortal Engines är i allmänhet snyggt gjord och ger världen mer djup.

Utöver världen så skiner Reeve här också med sina karaktärer. Fever själv utvecklas mycket, lär sig om gott och ont, lojalitet till sin familj och vänner även när de två kommer från olika sidor, och hon tvingas själv ta ställning och stå upp för vad hon tror på istället för att bara falla in på första bästa sida (vare sig den är god eller ond). Jag älskade också antagonisterna; Reeve lyckas på något märkligt vis få mig att tycka om genuint avskyvärda karaktärer. Det är Fevers mamma som är på så många sätt vidrig, men som också älskar sin dotter djupt och som jag bryr mig om bara för att Fever bryr sig om henne, och det är antagonisten som växt och blivit värre sen bok ett.

Den här antagonisten och hans roll är seriöst intressant. Han är inte det huvudsakliga hotet; det är inte han som är ledare för London, inte han som bygger om staden till ett vandrande, kannibaliskt monster som kommer förstöra jorden i tusentals år, men han är bara så vidrig att det inte går att göra annat än uppskatta honom. Jag är imponerad av hur Reeve lyckats göra honom verkligen genomrutten, men ändå ge honom karakärsutveckling och personlighet och visar hur han resonerar sina hemska beslut.

Det enda jag inte riktigt gillar med boken är hur den lutar lite väl mycket åt gott-vs-ont. Det är uppenbart att London och dess ledare är de onda, och eftersom de strävar efter vetenskapliga framsteg medan motståndarna faller mer i facket av gammaldags jägare och nomader utan teknologi målas bilden av vetenskap och teknologi som ondskefullt och naturen som god upp. Jag har aldrig gillat det temat, jag håller inte med om det, och jag önskar att Reeve hållt mer på sitt typiska tema där båda sidorna är problematiska.

Som ett extra plus (varning för liten spoiler) så avslöjas det också att Fever är bisexuell! Och hon skaffar en flickvän! Det är supergulliga ihop och jag vill att alla ska läsa boken och uppskatta dem tillsammans!