lördag 11 mars 2017

The Long Way to a Small, Angry Planet av Becky Chambers


22733729

Titel: The Long Way to a Small, Angry Planet
Serie: Wayfarers #1
Författare: Becky Chambers
Genre: science fiction, space opera
Betyg: 4/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en mysig rymdopera med annorlunda, intressanta utomjordiska kulturer, fokus på relationer och undvikande av heteronormativitet

Rekommenderas inte till: dig som inte gillar episodiska, karaktärsdrivna böcker med begränsad action

Handling
Somewhere within our crowded sky, a crew of wormhole builders hops from planet to planet, on their way to the job of a lifetime. To the galaxy at large, humanity is a minor species, and one patched-up construction vessel is a mere speck on the starchart. This is an everyday sort of ship, just trying to get from here to there.

But all voyages leave their mark, and even the most ordinary of people have stories worth telling. A young Martian woman, hoping the vastness of space will put some distance between herself and the life she‘s left behind. An alien pilot, navigating life without her own kind. A pacifist captain, awaiting the return of a loved one at war.

Set against a backdrop of curious cultures and distant worlds, this episodic tale weaves together the adventures of nine eclectic characters, each on a journey of their own.
 


Recension
The Long Way to a Small, Angry Planet är en väldigt specifik typ av bok, med vilket jag menar att du förmodligen kommer antingen älska den eller hata den. Det finns inte mycket action - och när det händer något löser det sig oftast genom byråkrati och kommunikation snarare än genom våld - istället ligger fokus på världen och de många utomjordiska kulturerna, och karaktärernas relationer. Det gör det till något av en långsam bok, och tillsammans med en löst sammanhållen episodisk handling förstår jag många läsare som inte tycker om den.

Men den är också oerhört mysig i sättet karaktärerna och deras dynamik beskrivs, och det otroligt fascinerande universumet gjorde att jag personligen uppskattade den episodiska handlingen och hur den tillät boken att undersöka många olika utomjordiska kulturer och fokusera på olika karaktärer. Jag hade uppskattat om den var lite mer fartfylld och lite mer sammanhållen av en överhängande handling, men överlag var det nästan perfekt.

Något jag uppskattade väldigt mycket var hur boken helt duckade allt vad heteronormativitet heter på ett väldigt naturligt sätt. Med det menar jag inte bara att det fanns samkönade par, utan hur det typiska fokuset på att man ska hitta någon att para ihop sig med, slå sig ner någonstans och skaffa barn tillsammans inte fanns. Vissa gjorde det, men det var lika accepterat att se sin besättning som familj och vara nöjd med det, att leva tillsammans med syskon istället för en partner, eller att ha ett öppet förhållande.

Ett av få klagomål jag har är att jag stundtals önskade att boken utmanade sina karaktärer mer. Den hade ett väldigt starkt budskap om att respektera andra kulturer även om de är annorlunda, vilket jag i 99 % av fallen håller med om. Dock hade jag hoppats att den också skulle öppnat karaktärerna för att vara mer skeptiska mot sina egna kulturer där de var problematiska. Exempel: en av människorna som växt upp i ett extremt pacifistiskt samhälle och in i det sista vägrar tillåta vapen ens för självförsvar, en utomjording vars kultur inte ser barn som folk/individer förrän de är vuxna och blivit "användbara för samhället".

Kulturkrockar och respekt och förståelse är all well and good, men i vissa fall förtjänade problematiska aspekter att utmanas mer än de gjorde. Om utomjordingarna hittat jorden när vi fortfarande höll på med slaveri hoppas jag verkligen att de inte varit förstående med det bara för att det var vår "kultur".

Överlag en väldigt bra sci-fi med något av en feel good känsla. Varmt rekommenderad om du inte har något emot karaktärsdrivna berättelser.


onsdag 1 mars 2017

Gemina av Amie Kaufman & Jay Kristoff


29236299
Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman och Jay Kristoff
Illustratör: Marie Lu
Genre: science fiction
Betyg: 3/5

Rekommenderas till: dig som vill ha en spännande, brutal, romantisk rymdopera berättad genom email, instant messages och övervakningskameror

Rekommenderas inte till: dig som ogillade första boken, dig som inte vill ha en bok vars format ibland gör den något svårläst

Stor spoilervarning om du inte läst första boken, Illuminae!

Handling
Moving to a space station at the edge of the galaxy was always going to be the death of Hanna’s social life. Nobody said it might actually get her killed.

The sci-fi saga that began with the breakout bestseller Illuminae continues on board the Jump Station Heimdall, where two new characters will confront the next wave of the BeiTech assault.

Hanna is the station captain’s pampered daughter; Nik the reluctant member of a notorious crime family. But while the pair are struggling with the realities of life aboard the galaxy’s most boring space station, little do they know that Kady Grant and the Hypatia are headed right toward Heimdall, carrying news of the Kerenza invasion.

When an elite BeiTech strike team invades the station, Hanna and Nik are thrown together to defend their home. But alien predators are picking off the station residents one by one, and a malfunction in the station’s wormhole means the space-time continuum might be ripped in two before dinner. Soon Hanna and Nik aren’t just fighting for their own survival; the fate of everyone on the Hypatia—and possibly the known universe—is in their hands.

But relax. They’ve totally got this. They hope.

Once again told through a compelling dossier of emails, IMs, classified files, transcripts, and schematics, Gemina raises the stakes of the Illuminae Files, hurling readers into an enthralling new story that will leave them breathless.


Recension
Jag har märkt något i mitt sätt att betygsätt böcker. Om jag tyckte att första delen i en serie var medelmåttig är det inte helt ovanligt att senare delar växer och hela serien slutar med toppbetyg. Om jag däremot tyckte att första boken var fantastiskt bra är det väldigt ovanligt att uppföljaren kommer ens nära att leva upp till förväntningarna.

Illuminae, första delen i Kaufmans och Kristoffs serie, blew my mind och fick högsta betyg.

Gemina levde inte upp till förväntningarna.

Jag menar, den var okej, och jag hade fortfarande svårt att lägga den ifrån mig pga den konstanta spänningen, men efter att ha älskat Illuminae var den något av en besvikelse. Det är är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som inte riktigt fungerar, speciellt utan spoilers, så jag tänker fuska och helt sonika sätta ut en stor fet spoilervarning här och nu. Om du inte läst Gemina, läs inte mer av den här recensionen efter det här stycket. Till er tänker jag bara säga att det är en spännande och mycket tjusigt formaterad bok, och att den funkar helt okej som uppföljare.

Onward till spoilers (sista varningen) och vad som kommer bli en väldigt lång recension. Sorry.

Ett av mina största problem var triangeldramat. Inte bara att det var där (vi behöver inte fler triangeldraman) utan också hur det hanterades. Det var uppenbart från första sidan (från fucking synopsisen) att kvinnliga huvudpersonen Hanna skulle sluta tillsammans med manliga huvudpersonen Nik, inte med pojkvännen hon har i början. Så vad måste göras? De kan ju inte låta Hanna dumpa pojkvännen för då blir hon osympatisk, och de kan inte låta Nik "stjäla" Hanna för då blir han osympatisk. De måste göra sig av med pojkvännen utan att det påverkar  hur omtyckbara huvudpersonerna är.

Vilket gör det oerhört lätt att förutse tvisten att pojkvännen är en förrädare som jobbar för fienden.

Bortsett från hur lätt det var att förutse ogillade jag också hur det hanterades i förhållande till Hanna. Inte nog med att hennes pappa precis mördats, hon får dessutom veta hennes pojkvän bedragit henne, och allt som allt är hon i ganska instabilt känslomässigt läge. Det blir extra svårt att ta hennes romans med Nik seriöst när hon på mycket kort tid (merparten av handlingen utspelar sig på bara ungefär en dag) går från en kille till en annan. Hon får aldrig chansen att verkligen bygga upp en känslomässigt band till någon av dem, får inte chansen att faktiskt undersöka vad hon känner efter allt detta trauma och bestämma vad hon faktiskt vill göra efter den första kaotiska adrenalinkicken, handlingen bara omedelbart tvingar henne från en kille till en annan för romance.

Som tur är gillar jag både Nik och Hanna (för att inte tala om sidokaraktären Ella), och deras kemi var trovärdig. Jag tror till och med att jag skulle kunnat uppskatta dem tillsammans om Hanna bara fått lite mer tid efter traumat att förstå och hantera sina känslor. Tidsbristen blir för Hanna problematisk även i andra fall. Där Kady i första boken börjar som en kapabel hacker som med en mentors hjälp stegvis blir en expert som lär sig hantera sina förmågor i en stridszon går Hanna direkt från vanlig tonåring till supersoldat.

Hon har flertalet svarta bälten, hennes pappa har tränat henne i taktiskt tänkande helle hennes liv, och från första mötet med fienden kan hon omedelbart applicera de här kunskaperna. Om vi först ignorerar det faktum att en relativt vanlig sjuttonåring har lyckats skaffa flera svarta bälten (I doubt it) så kvarstår fortfarande faktum att det är stor skillnad på att kunna kampsport i en träningshall och att använda den mot någon som försöker döda dig. Kady fick tid att lära sig applicera sina förmågor. Hanna är väl bara så bra, antar jag. Suck.

Där har vi problemen där den skiljer sig för mycket från Illuminae. Sedan har vi problemen där den försöker vara för lik den första boken.

Ezra och AIDANs fake-out död i första boken fungerade och var hjärtekrossande eftersom jag inte väntade mig dem. Det ledde till känslomässig reaktion både när de "dog" och när det visade sig att de var vid liv. I Gemina var det supertydligt vilka karaktärer de tänkte döda, och det var också supertydligt att de tänkte hitta ett sätt att ta tillbaka dem. Och de gjorde det så många gånger. Ella, Nik, Ella igen, Nik igen, Hanna, Ella en gång till. Du kan bara använda ett trick så många gånger innan det tappar all effekt.

Liknande problem med den stora mängden civila som dog pga att Hanna vägrade överlämna sig. Jag höll med om hennes beslut och jag tycker att hennes känslomässiga reaktion var väl porträtterad, men där det faktiskt kändes när dussintals civila strök med i Illuminae så visste vi ingenting om offren i Gemina. Hanna hade aldrig träffat dem, och jag som läsare fick aldrig följa någon av dem.

Och så till mitt sista problem: fusk med vetenskapen.

Det här kommer förmodligen anses vara onödigt petigt av många, men dammit jag är en petig person och det här är min blogg så jag kan gnälla hur mycket jag vill. (det ärinte som att någon kommer läsa hela den här löjligt långa recensionen ändå) Idén med två universum var cool (om än långsökt), och den hanterades helt okej vetenskaplig sett till att börja med. Att båda universumen kommer kollapsa om delar av dem "byter plats"? Jag kan köpa det.

Men att det skulle gå att fixa genom att "byta tillbaka"? Bullshit.

Nik blödde över hela golvet. Hur ska ni få tillbaka allt blodet till rätt universum? För att inte tala om att han andats ut massor av luft i fel universum, och kommer ta med sig massor av ny luft när han åker tillbaka. Det finns fortfarande partiklar från fel universum i båda världarna. Om det här var oviktigt hade jag kunnat blunda för det, men nej, enligt bokens egna regler betyder det att båda universumen borde ha kollapsat och bokstavligt talat alla borde ha dött.

Trodde ni inte att läsarna skulle märka, Kaufman och Kristoff? DO YOUR FUCKING RESEARCH!


Det här är en ganska orättvis recension. Jag har pratat väldigt mycket om det jag ogillade och väldigt lite om det jag gillade. Det är en spännande bok, jag gillar karaktärerna och jag gillar balansen mellan humor och action, och trots att huvudpersonerna är väldigt vita så gillar jag de små tecknen om att det är ett väldigt mångfaldigt universum med människor från många olika länder och kulturer. Gemina är en stabil bok och trots allt mitt gnäll förtjänar den en trea i betyg.

Men jag älskade Illuminae, och jag hade så höga förväntningar...